Hej!

Nu är det dotter Fredrika som skriver. Pappa kommer mejla mig lite uppdateringar då och då som jag kommer lägga upp här på bloggen. Första uppdateringen fick jag mejlad till mig i natt. Roligt att familjen äntligen är på väg på sitt livs äventyr!

Nedan följer Pappas inlägg:

Så är vi äntligen igång. Sitter just nu vid navbordet och skriver. Jag får ta kraftigt spjärn med benen för att inte åka av pallen. Utanför skrovsidan forsar vattnet fram, vi gör mellan 6-8 knop, toppar över 10, full stor, spirad genua med ett par varv inrullat. Vind NO 18-24 knop. Kurs SSV. Karl seglar, Elisabet W (stor förvirring med två med samma namn!)förbereder eftermiddagsfikat och Lisa S läser sin bok. Det låter som en helt vanlig dag i båten. Det blir det också, så småningom. Men just nu försöker vi anpassa oss till att bo och leva på denna lilla ytan, som gungar (mycket!) och oavbrutet från sida till sida. Ibland lägger båten ner extra mycket, och då är det alltid något som far i väg. Snart har vi väl hittat och satt fast allt löst.

Efter att ha väntat ett extra dygn på starten, kom vi iväg i måndags. Det var klokt att skjuta på starten en dag. På söndagen blåste det som mest 35 knop inne i hamnen. Risken var stor för skador i samband med losskastningen, framförallt för de stora båtarna, 80 fot och däromkring. Det var stämningsfullt när alla båtarna kastade loss. Många kramar och tårar, musik dånade ur högtalarna, speakern hälsade alla båtar lycka till när man passerade hamninloppet. Vi blev plötsligt lite tagna av allvaret, vad hade vi gett oss in på? Hur skulle det gå? Skulle båten funka? Klara VI av det? Många tankar snurrade i huvudet, säkert på de flesta som nu gav sig i väg. 3 veckor nonstop segling, rena rama VolvoOcean!

Fredrikas kommentar: Bilden hittade jag på Arc:s Facebook sida. Jag tror den är tagen när Spray är på väg till start. Mamma och Lisa ser riktigt taggade ut!

Starten var rätt odramatisk av de 200 båtarna var det bara en handfull som låg framme vid linjen. Vi kom i väg fint, spirade direkt och kunde falla av längs med kusten, för att runda Grand Canaria och gå västerut. Vinden ökade succesivt, och när vi gippade vid södra änden av ön blåste det ca 30 knop igen. Första natten blev stökig. Närmsta vägen till St Lucia är storcirkel-kursen från sydspetsen av Gran Canaria. Den vägen är dock förknippad med vissa risker. Skulle det komma ner ett lågtryck från Nordatlanten kan det bli motvind. Går man däremot den “vanliga” routen, ett par dagar med SSV kurs mot Cap Verde och sen kurs på mål, är chansen stor att man snabbast kommer in i passadvindarna, som här blåser stadigt från NO-ONO.

Vi har valt en kompromiss. Vår första waypoint har vi lagt på N25 W25. Det är strax söder om storcirkelkursen. Alltså ville vi västerut direkt efter Gran Canaria. Tyvärr kom vi för nära ön under första natten och fastnade i svaga vindar, men med en förvirrad hög dyning. Det var obehagligt, allt smällde ock skramlade ombord. Vi girade hit o dit, gippad flera gånger, men kom inte loss förrän gryningen. Det verkade som de flesta hade ungefär samma förhållande den natten. Under nästa dag började vinden stabilisera sig. Det blåste allt mellan N och O. Ibland kom dock fortfarande områden med väldigt lätta vindar. Andra natten blev betydligt behagligare. Vinden var rätt stadig, det blev aldrig stopp i båten och för det mesta seglade vi i 6-8 knop.

Sen middagstid idag har vi en stabil vind från NNO. Vi går för sb halsar på en sv kurs. Vinden är rätt frisk, NNO 18-20 knop och höga vågor. Men det går undan!

Vi har delat upp oss i två vaktlag. Lag ett går mellan 08-14 därefter lag två mellan 14-20. Vi kör 6 timmar och är sen ledig i 6. Även på natten. Är det lugnt behöver vi inte bägge två vara uppe.

Maten har vi noga förberett för första veckan. Vi har klarat sjösjukan bra. Lisa verkar immun, jag och Elisabet tar piller de första dagarna, och Karl likaså. Han är fortfarande helst över än under däck. Det är jobbigt att hela tiden hålla i sig, vi är alla lite trötta, men det är en häftig känsla att forsa fram mot en ny kontinent. Idag såg vi 3 båtar på morgonen, just nu ingen. Förmodligen kommer vi från nu och fram till ett par dagar före målet bara att se några enstaka båtar. Man är rätt ensam härute. Men vi gillar det vi gör, vi hjälper varandra och försöker skapa våra rutiner.

Nu är det fika. Igår rasade två middagsskålar i durken och gick i tusen bitar!

Allt väl från Spray
Karl-Axel