ICW, Intracoastal Waterway

Måndag morgon och det är dags att fortsätta söderut. Medan Lisa fixar ombord kör jag och lämnar tillbaka hyrbilen. Vi har hitintills alltid  hyrt bil hos Enterprise. De är billiga samt kommer o hämtar o lämnar på valfri adress. Här i Annapolis var personalen dock rätt otrevlig. Men det var ju billigt..  Jag hann ombord med 3 minuters marginal för att vi skulle hinna ut under bron vid nio-öppningen. Många broar öppnar ofta på hel och halv timme.

Ibland tycker vi att vi själva har seglat rätt långt, sätt många unika ställen och känner oss lite som upptäcktsresande. Men så träffar man plötsligt någon som som berättar en helt annan historia, och vi inser att det finns många grader av “upptäcktsresande”. När vi passerat ut till yttre hamnen  ser vi en norsk båt, Firefly, till ankars, ungefär vår storlek. Vi går upp längs med sidan och ropar ner i båten. En yrvaken norrman kommer upp och vi pratar en stund. De har seglat från Norge via Island, Grönland (!) och ner till Labrador och Newfoundland och sen vidare ner längs ostkusten. De tyckte vädret var “nydeligt” och varmt här medan vi tyckte det var höst och kallt.

Vi fortsatte hela dagen för motor ner i Chesapeake Bay. Vattnet var mest som en spegel. På kvällen går vi in i en fin vik vid Solomon Island och ankrar utanför en marina. De många dagarna i hamn har varit trevliga men har också den bieffekten att vår septiktank kan bli väldigt full. Här är de väldigt hårda med reglerna för pumpout. Det finns fina pumpout-stationer i de flesta marinorna och det kostar inget att tömma tanken där. Nu hade vi inte tömt på länge och mycket riktigt blev det stopp någonstans. Ett riktigt skitgöra väntade. Jag började med att skruva upp locket i däck därifrån man tömmer tanken. Utan att tänka mig för flyger locket upp med stor kraft och även en del av innehållet. Som tur var hade jag mina solglasögon på mig, men för övrigt jag såg rätt prickig ut över hela kroppen. Lisa ville inte komma nära mig.  Det var naturligtvis ett stort tryck i tanken då vi försökt spola med inte lyckats. Vi petar uppifrån och nerifrån men inget hjälper. Till slut återstår bara att ta på våtdräkten och dyka ner med en slang och spruta in vatten utifrån, alltså bakvägen. Får man bara tätt intill skrovet brukar det här funka. Vi har en stor spolslang som vi använder när vi tar upp ankaret. Då står Lisa och sprutar på kättingen samtidigt som hon kör upp ankaret. Med den slangen simmar jag ner och sprutar in vatten i tanken utifrån. Och se det hjälpte. Stoppet försvann, jag duschade länge, och så småningom la sig lugnet denna dagen också.

032

Vattentemperatur: 9 grader !

034

Den fina lilla marinan vi ankrade utanför på Solomon Island

Nästa dag var det helt annat väder. VInden var frisk ostlig och vi seglade i halvvind/slör hela dagen. Solen sken men det var kallt. Det var som lite kompensation på eländet vi hade med toan kvällen innan. Strax efter 3 på em ankrade vi så åter i Deltaville. Ett fint varv med liten marina i södra Cheasapeake Bay. Det var här vi hade båten på land i somras. Kul att återse detta fina ställe. Här träffade vi också ett engelskt par som vi träffade uppe i Maine. De hade precis tagit upp sin katamaran och skulle nu hem till England. Vi åt tidig middag ombord och sov sen gott. Nästa dag gick vi in och tog diesel och gjorde pumpout! Inga mer stopp i toan nu. Medan vi ligger där ringer våra trevliga vänner som bor på andra sidan viken och erbjuder oss att ligga vid deras dock. Det nappar vi på genast och förtöjer vid Bills och Marys flotta brygga, El o vatten och eget brygghus står till vårt förfogande.

005

006

Under dagen fixar vi vi lite grejor ombord. Bla får spisen en genomgång. Jag lagar duschpumpen (byter ett trasigt menbran) och  försöker även täta ett läckande fönster. På kvällen är det Potluck i marinan, typ knytkalas. Vi träffar många andra långseglare där. Sista dagen i Deltaville kör Bill oss en runda i området. Vi shoppar bla lite i hans frus’s affär. På em lånar vi själva bilen, försöker fylla gasol uatn att lyckas, samt handlar mat. Varje dag vid fem har vi blivit bjudan på drink hos Bill o Mary. De är som så många andra amerikaner väldigt generösa och snälla.

010

Vår tranformator som vi fixade på St Martiin. Den behövs när vi kopplar landström här i USA, de kör ju med 110V.

002

Spisen får en genomgång.

003

Bill Crumps

004

Mary Crumps

Det är nu fredag den 20 november. Dags att ta farväl av alla vännerna i Deltaville. Vi tycker att kylan är lite jobbig i bland. Värmaren går varje morgon och kväll. Nu kastar vi loss för att segla ner till Norfolk. Där börjar ICW, den långa kanalen som går ända ner till Florida. Hur länge vi orkar köra där inne får vi se.

Återigen får vi en fantastisk fin segling. Med spirad fock och full stor kommer vi till Norfolk i skymmningen. Tyvärr går skymmningen fort och innan vi hunnit ankra är det mörkt. På väg in till vår anakrvik går vi dessutom hårt på grund. “Bara” sand o lera men med sju knop märks det när det tar stopp. Vi gick mitt i faleden, men hade inte läst på ordentligt. Där fanns en kommentar om “shoaling”, dvs outmärkt grundområde. Vi körde fram o back, vi svängde åt styrbord och barbord, men kom inte loss. Efter 5 minuter med full fart åt det håll vi kom hoppade vi så av grundet. Phuuu…. När vi till slut  ankrade backade jag för att kolla att ankaret satt. Lite tveksamt var det om det verkligen satt ordentligt, men det var nu helt mörkt, vi var trötta och frös så vi lät det vara så.  Vi åt och somnade snabbt. Jag har en app som heter “DragQueen”, en akringsvakt. Med den aktiverad känns det lite tryggare i såna här lägen. Efter bara en timme tjuter telefonen. Vi har draggat de 100 fot som jag satt som gränsvärde. Jag kollar på paddan och ser att vi drivit rakt bak, men att ankaret nu tagit igen. Jag somnar om men väcks strax åter av larmet. Återigen har vi drivit, men stoppat. Vi har som tur ankrat i en stor vik, så jag vet att det finns plats dit vi driver. När jag väcks en tredje gång av att vi driver, nu med 1,5 knops fart, inser jag att vi måste ankra om. Mörkt kallt o blåsigt. Upp på däck, upp med ankaret och vi kör till ett bättre ställe, i samma bukt. Där tar det bättre och vi får sova i fred resten av natten.

115

Vårt fina spår som visar hur vi drivit under natten. Det raka spåret visar var vi körde och ankrade om.

Nästa dag fortsätter vi ner mot centrala Norfolk. Vi passerar en mängd respektingivande örlogsfartyg.   Vi hittar en “free towndock” en bit ner i floden, i Portsmouth. Vi har hela hamnbassängen för oss själva när vi förtöjer. På kvällen är det dock nästan fullt. Under dagen gör vi en utflykt i Norfolk, världens största marina område. Här byggs båtar ( varjefall förr) på löpande band. Nu är det förmodligen mycket underhåll och renovering. Det slog oss att USA förmodligen alltid är i krig. På någon kontinent i världen. Då är det ofta flottan som är där, med sina otroligt stora förrådsfartyg, trupptransportfartyg och inte minst de imponerande hangarfartygen.

012

017

019

020

021

022

Vi gick ombord på ett gammal slagskepp USS Wisconsin. Ett imponerande fartyg. Byggdes 1943, deltog i en mängd krig, så sent som Gulfkriget 1991. Därefter förtöjdes det permanent i Norfolk och är idag ett museum. Vi kröp runt i båten och höll  på att gå vilse nere i alla gångarna. Mest imponerande är de fyra stora kanontornen, med sina 16 tums kanonrör ( 40,6cm!) De skan skjuta 1,2 tons projektiler över 30 km. När fartyget provkördes på floden första gången kom man upp i 39 knop. Inte illa för ett så stort skepp.

USS Wisconsin (BB-64)

034

036

040

042

048

 

049

Efter besök på andra fina museum åkte vi ombord och njöt av vår fina lugna hamn, nu med en tänd julgran på kajen!

Det regnade redan på morgonen när vi vaknade i Portsmouth.  Nu skulle vi gå in på den kända Intercostal Waterway (ICW) som går innanför kusten hela vägen från Norfolk till Miami. Vår båt är på gränsen till för stor för detta vatten. De fasta broarna är lägst 65 fot. Vår mast är 63 (ca 20 m) fot. Lägsta vattendjup är 10 fot. Vi drar 6,7 (2m). Det är med andra ord spännande både när vi går under broarna och över grundområdena, som är många. Denna morgon var förskräcklig med ett isande regn, men vi ville komma iväg för att passa den första broöppningen kl 08.30 söder om Norfolk. Strax söder om den kommer ICW enda sluss. Man slussar upp eller ner beroende på vattenmängden. Vi märkte faktiskt inte om vi åkte upp eller ner, så liten var differensen.

051

Regnet fortsatte envist hela dagen. Dessutom hade vi medvind, så det regnade bakifrån och vattnet letade sig ner i båten och in i alla kläder. Stövlarna läckte och mössan blev blöt. Ingen rolig dag. Vi hade tänkt oss till den lilla marinan i Coinjock, North Carolina, men när vi i en flodkrök fick syn på en övergiven brygga tittade vi på varandra och bestämde att det nog var dags att ge upp. Det var underbart att förtöja vid den graffitimöstrade bryggan in the middle of nowhere och kasta sig ner i båten och dra på värmaren på max. Dagen till ära letade vi upp Soldatens ärtsoppa i kölsvinet. Den har aldrig känts lockade i Karibien, men här gjorde den det. Så även denna dag, som nog får betraktas som ett seglingsmässigt lågvattenmärke fick ett bra slut.

052

055

056

 

Nästa dag hade vi sol, men en frisk nordlig vind. Vi skulle över ett väldigt grunt område, med vattendjup på ner till 2.1 meter. Det är inte roligt när vinden skjuter på bakifrån och man ska göra små fingertoppsgirar mellan bojarna i det grunda bruna vattnet. Ibland är det stora öppna fjärdar, så man har ingen ledning av landkonturer, och vattnet är som sagt ogenomskinligt. Dessutom var det kallt. Att komma till marinan i Coinjock, där det var lugnt och välordnat var fantastiskt. Eftersom det kostade hela 700 kr i hamnavgift stod vi länge i de varma duscharna. Tankade också diesel på Top Rack Marina för det hittills oslagbara priset 1,92 /gallon (4,40 kr / L)

I Coinjock finns en restaurang som är världsberömd i  hela North Carolina för sina 32 oz ribeye steaks. Vi begav oss dit och åt så mycket kött så det nästan kom ut genom öronen. Trots det fick vi 2 rejäla lådor med left overs med oss tillbaka till båten. Det räckte till middag ytterligare en dag. Vi gillar den amerikanska traditionen att istället för att kasta bort det som lämnas på tallriken erbjuder restaurangerna fina lådor och packar ner maten prydligt och fint. Ett bra eko-tänk, som inte kommit över till Europa, trots allt tjat om närodlat och ekologiskt. Dessutom tilltalar det en som är småländskt lagd.

067

Nästa morgon var det 2 grader varmt när vi vaknade och  is på rutorna. Isskrapan, som hittills endast använts för att skrapa snäckor från skrovet, kom nu till användning på avsett sätt. Det gick till och med att fösa ihop lite snö på jollen.

069

070

074

075

077

 

Trots att det var kallt var det en underbart solig dag och vi korsade det stora innanhavet Abermarle Sound. De här innanhaven är så stora att man inte ser land åt något håll när man är mitt på . Vattendjupet är omkring 4 meter och det är träskland åt alla håll. Vi ankrade i Alligator River innan vi gick in i den smal kanal, som skulle ta oss ut i ännu ett innanhav Pamlico River. Enligt guideboken ska man här hålla ögonen öppna för att det kan komma svartbjörnar simmande . Eller alligatorer. Vi såg ingetdera och undrar om man möjligtvis ska ta guideboken med en nypa salt. Däremot såg vi flera vithövdade örnar, fiskgjusar och hägrar. Atti såg också en utter. Vi kunde faktiskt hissa segel och segla vissa delar och Atti kunde glädja sig åt en liten fight med den amerikanska båten Euphoria  ända från Seattle, som vi träffade redan i Deltaville.

078

083

098

 

Vi letade oss in i den lilla smala Bear Creek för att ankra för natten i ett sista tappert försök att se björn. Inga björnar, men otroligt vackert.

103

105

 

Dagens etapp var den lilla seglarstaden Beaufort, som ligger ute vid kusten och där vi var på vår resa norrut och tyckte mycket om. Att vi börjar komma längre söderut börjar nu märkas på att pelikanerna dykt upp igen och några enstaka palmer. Vid Beaufort gör golfströmmen en liten sväng in emot kusten, så där är det ofta ganska behagligt klimat även på vintern. Det märkte vi också och när vi hade ankrat i den trevliga Taylor Creek, mitt emot stan kunde vi fälla upp sprayhooden och sitta i lä med shortsen på.

Denna dag var det den stora amerikanska helgdagen Thanksgiving, så hela staden var totalt öde och allt var stängt. På Thanksgiving samlas man med familjen och äter kalkon, en väldigt uppskattad helg, alltid  sista torsdagen i november. Den handlar också om att dela med sig, så vips blev vi inbjudna till den lokala Back Street pub, som hade dukat upp ett fantastiskt Thanksgiving bord med kalkon, skinka, sweet potatoes med mashmallows (wow), potatismos, såser av olika slag och så avslutning med pumpkin paj. Så vi blev mätta även denna dag. Vi träffade en lokal ostronfiskare och fick lära oss lite om ostronfiske och fiskarnas hård vardag, samt att Rock oysters är de bästa.

112

 

Vi får se idag, för det ska vara ostronfrossa på den lokala puben. Dessutom kommer Santa och Mrs Claus med båt till kajen.

Idag är det Black Friday, starten på julkommersen och vi har rattat in en radiokanal, som inte spelar något annat än julmusik. Undrar hur mycket man kommer uppskatta det framåt den 23 december.