Kors och tvärs i Stilla Havet

I Bora-Bora klarerar de flesta ut från Franska Polynesien och så gjorde även vi. Sammanlagt blev det nästan 3½ månad i detta franska overseas territory.  Både in och utklarering är mycket enkel och det kostar inte en krona. Det finns egentligen bara gott att säga om  Franska Polynesien. Fungerande infrastruktur, god mat, goda franska baguetter och en polynesisk kultur, som är vänlig, ursprunglig och intressant. Turismen är begränsad till vissa öar och även där är befriande fri från det normala turistkrafset. Vattnet är fantastiskt , korallreven friska, massor av fisk och ett otroligt vackert landskap med allt från höga vulkaner till platta atoller. Och faktiskt väldigt roligt att prata franska.

Vi kände oss inte riktigt klara med Franska Polynesien, så vi styrde kosan mot den lilla ön Maupiti strax väster om Bora-Bora som vi hade hört mycket om.  Maupiti är som ett Bora- Bora på 50-talet, med en liten by, några små enkla pensioner och en lagun, som är helt osannolik. Problemet med Maupiti är passet, som är smalt och krokigt och öppet mot söder. I mycket vind och hög dyning bryter vågorna över revöppningen och det kan vara upp emot 9 knops  utgående ström.  Risken finns att man blir instängd i paradiset  om man lyckas ta sig in.

Vi hade fina lugna förhållanden och susade in genom passet utan några som helst problem.

Brytande vågor vid revöppningen

Lagunen är stor och otroligt grund, men farleden in till ankringsplatsen utanför kyrkan är väl utmärkt. Vad gör man då i detta lilla paradis? Vi drog iland cyklarna och cyklade runt den nästan bilfria lilla ön i ett nafs, det tog mindre än en timma. På baksidan av ön finns en liten motu, med ett  resort på och dit vadar man vid lågvatten ca 500 m över vit len sand, med fiskarna pilande runt benen.

En annan highlight är att simma med de stora mantorna, som dyker upp vid samma tid och samma plats  varje morgon och hänger runt ett rev, där små fiskar simmar kors och tvärs och äter de parasiter som samlas på vingarna. De kallas en ”manta cleaning stations” och är till och med utsatta på sjökortet. Mantorna är jättestora, ca 2 x 2 meter, helt ofarliga och inte  särskilt skygga. Man kan simma runt dem och dyka ner och titta dem i ögonen på bara några meters avstånd. Mäktiga djur, där de svävar fram i vattnet. Tyvärr har vi ingen undervattenskamera, men googla gärna ”manta” eller ”manta rey” och titta på dessa magnifika fiskar.

Det var längesedan vi besteg ett berg och på Maupiti fanns ett lagom högt berg, med en bra stig upp. Det var rejält brant på sina ställen, men där fanns det påpassliga rep att hålla sig i. På toppen fanns det en utmärkt plattform, där man kunde sitta och känna sig duktig och utsikten över lagunen och revet var fantastisk. Väldigt kul berg att bestiga och lagom nervkittlande. På bilderna ser man lagunen och revet utanför.

Från toppen på berget kunde vi se revöppningen mellan de två små öarna

På väg ner, obs Spray till ankars i lagunen

Eftersom det bara var 3 båtar i lagunen blev det ett trevligt socialt liv  och vi var över på såväl sundowners, som middagar på grannbåtarna. Den amerikanska båten Ti Manu Rai bestämde sig för att segla till den  ännu mindre systerön Mopelia 100 sjömil ut och när det blev känt i byn kom byborna med massor av olika förnödenheter till sina släktingar där. Det slutade med att den lilla katamaranen till slut seglade iväg med 7 stora lådor mat,  3 bananstockar och 2 extra passagerare på den ganska tuffa overnightern dit. Passet på Mopelia är  ännu svårare än Maupiti och mycket smalt. Vi vågade oss inte dit.

I det lugna vattnet passade vi på att inspektera riggen

Selfie från masttoppen

VI lämnade så småningom och motvilligt den fina ankringsplatsen på Maupiti och seglade ut genom revet. Alla båtarna satt med VHF:erna på och frågade hur det gick, men det var egentligen aldrig ens svårt. Vissa revpassager får oförtjänt dåligt rykte.

Vårt mål denna gång var den obebodda och väldigt avlägsna atollen Suwarrow. Dit var det 660 mil, vår fjärde längsta passage efter Atlanten, Stilla havet och Galapagos. Sträckan är som Stockholm-Amsterdam och helt utan fartygstrafik. Vi trodde att vi hade timat in ett bra väderfönster , men det visade sig att vinden var lite för lätt för att vara seglingsbar. Det i kombination med hög dyning gjorde livet ombord till ett rent helvete. Båten rullade som besatt åt alla håll och seglen slog när det blev vindskugga i de höga vågorna. Området kallas ”The South Pacific Convergence Zone” SPCZ och är ökänt för sitt oberäkneliga väder. Efter att ha surrat allt som fanns ombord var det bara att ta ner seglen, tugga i sig en näve sjösjuketabletter, starta motorn och kila fast sig i något hörn  av båten och räkna timmarna.  5 dygn tog denna helvetesresa. Mot slutet hade dock sjön plattat till sig något, så det rullade inte lika infernaliskt. Vi fick till om med ut fiskelinan och kunde landa vår största fisk hittills, en Mahi-mahi på kanske 7 kg, som tullade rejält på vårt romförråd innan den slutade sprattla.

Filead och klar

Det känns som vi har upprepat ordet paradis alltför många gånger, men Suwarrow är nog det mest paradislika vi sett hittills.  Atollen, som tillhör Cook  Islands är en nationalpark och obebodd, så när som på två park rangers som är här 6 månader i taget. Vi gick in genom revet och ankrade bakom Anchor Island i perfekt lä men med havets bränningar dånande utanför. Och vattnet, ja kistallklart.

När vi kom låg det två båtar här amerikanska Tumbleweed och finska Manta, båda hade vi träffat tidigare. Vi gjorde oss genast populära genom att åka över och lämna över varsin rejäl fiskbit. Själva gjorde  vi i ordning chevice och stekte en bit med sesamolja och sesamfrön och la resten i frysen.  Direkt när vi sjösatte jollen kom 5 hajar och började bevaka våra rörelser.

Vi provsmakar chevichen

Nästa morgon fick vi besök av Harry och Katu, de extremt trevliga parkvakterna. Vi var 9:e båt på Suwarrow hittills i år och de var riktigt sällskapssjuka. Även de fick en bit mahi-mahi,  färska mangos och några bananer, som uppskattades. De är normalt hänvisade till konserver.

Parkvakterna, som bor här 6 månader per år kommer ut med båt och har då med sig mat för hela perioden. Ett elverk gör det möjligt för dem att ha frys, men de saknar kyl. De lever mest på konserver, revfiskar och samlar regnvatten. Var 3:e dag bakar Harry fina bröd i en ugn, som han tillverkat själv av gamla bensinfat. De är omåttligt stolta över sin ö och visar gärna runt och berättar. På Suwarrow bodde under  år i slutet på 1900-talet nya zeeländaren Tom O.Neal, som skrev en bok ”An island to oneself” om sina år som eremit och självförsörjande på atollen. Hans lilla hus står kvar och utgör nu den mest ensligt belägna book-swap, man kan tänka sig.  Och jajamensan, nog hittade jag böcker på svenska där.

 

Rangers kontor

En kväll hade vi pot-luck. Det hade tillkommit en fransk och en amerikansk båt och både Harry och Katu visade sig vara virituosa både på gitarr och ukulele. Dessutom sjöng de gudabenådat i stämmor. En oförglömlig kväll.

Det var lätt att fastna på Suwarrow.  Fantastisk snorkling. Vi  frågade förstås parkvakterna om hajarna och fick beskedet att det kunde finnas ”bad sharks” i lagunen och att vi inte skulle bada utanför den, men att de nyfikna blacktip sharks som cirklade runt båten var harmlösa. Vi tog det säkra före det osäkra och hade alltid jollen med oss när vi snorklade. Vattnet är så klart så man ser hajarna på långt håll och kan retirera upp i jollen om de skulle bli närgångna. Ön vimlar för övrigt av kokosnötskrabbor av olika storlekar. Den största kallade vakterna för Charlie och han klev in i deras kök och klättrade upp för hyllorna på jakt efter mat.

Charlie på väg in i köket

Vi ville inte upprepa den långa och rulliga motorbåtsresan till Suwarrow, så när vi såg att det var ett fönster  med fördelaktig vind hivade vi upp ankaret och satte kurs mot den lilla ön Niue, 550 sjömil söderut.

Att segla västerut i södra Stilla Havet innebär i stort  att följa passadvinden. Runt hela jorden är den förhärskande vinden snett in mot ekvatorn.  Det är det området, mellan ca  N20 och S20 som kallas  passadvindsbältet. På norra halvklotet blåser det från NO och på södra från SO. Därför är det naturligt att segla västerut, om nu ska runt jorden. Håller man sig runt ekvatorn kan man i princip räkna med övervägande medvind hela tiden.

Men riktigt så enkelt är det inte. Vi vet. Dels har vi de oberäkneliga ”squalls”, kraftiga vind och regnbyar, som kan dyka upp när som och var som helst. Ett annat undantag från passadvinden är ”The South Pacific Convergence Zone” SPCZ. Det är ett område som under sommaren sträcker sig från Solomon-öarna till Tahiti. Inom detta område, vi är där just nu, kan en passerande front samverka med ett lokalt lågtryck och ge en plötslig vindkantring med stormvindar, i värsta fall ännu mer! Men det kan även innebära att lovande vindprognoser plötsligt blir svaga eller inga vindar alls.

Obs inom den rödprickiga linjen finns normalt det förrädiska SPCZ.

Med resan upp till Suwarrow i färskt minne, tittade vi noga på våra väderkartor innan vi gav oss iväg mot Niue. När vi inte har internet, laddar vi ner gribbfiler dels från en app som heter Weather 4D Pro. De kartorna tar vi ner via vår Iridium satellit telefon. Appen har vi på våra paddor där kartorna lagras. Vi tar också ner gribbfiler via vår kortvågsradio, som är kopplad via ett Pactor4-modem. Med de här två olika modellerna försöker vi tolka vädret. Tillsammans med det vanliga väderpratet med andra båtar, lite koll på barometern, samt att titta på dyningen och hur himlen ser ut kommer vi ofta rätt långt.

När vi gick från Suwarrow hade vi en bra prognos. Första dagen O 20-25 knop. Andra dagen lätta vindar och från natten till dag tre ökande från SO. Kursen var ungefär SW. Denna gång stämde prognosen precis. Det är dock lätt att sitta i en solig sittbrunn och planera vädret, och okritiskt acceptera vindar som vi vet kan komma att innebära sjösjuka och en allmänt jobbig överfart. Detta händer när vi känner oss färdiga med ett ställe. Ofta känner vi bägge två att nu vill vi vidare, och kan i dessa stunder tolka prognoserna för snällt. Vi har dock lärt oss att 20 knops vind i prognosen är minst 25 eller mer i verkligheten. Prognosvinden refererar till 10 meter över ytan, tror jag. Vår vindmätare sitter 20 meter över ytan. Alla båtar mäter vinden i masttoppen.

Det kan ju tyckas konstigt att vi fortfarande blir sjösjuka. Vi tillhör de som blir sjösjuka första dygnet, men därefter känner vi oss rätt ok. Lisa klarar sig oftast bättre än jag. Flera gånger är det hon som gått ner o fixat både lunch och middag när det gungat som värst. Efter ca ett dygn känner jag mig oftast bra. Även efter det första dygnet när vi vant oss blir vi ofta yra i huvudet under däck. Helst är vi i sittbrunnen. Förmiddagskaffet tummar vi aldrig på, hur mycket det än blåser, serveras det kaffe med två sorters kakor varje dag! Det är bra för moralen att trots skarpt läge, med tjutande rigg och vågor i håret, avdramatisera läget lite med ett hederligt fika.

Sen vi lämnade Sällskapsöarna, med Maupiti som sista ö, fram till Samoa där vi ligger nu har vi seglat relativt långt. 650 mil till Suwarrow, 550 ner till Niue och sedan 350 upp till Samoa. Vi är förvånade över hur väl och snabbt (nåja, relativt snabbt) båten seglar. I fin halvvind / slör står loggen ofta på 7-8 knop. Vi har haft flera dygn då vi nästan avverkat 180 sjömil. Men det frestar på. Vi revar oftare nuförtiden än vi gjorde tidigare. Härute finns mycket begränsad hjälp att få om något händer. Vi har haft ett par ofrivilliga gippar, men för övrigt inga incidenter. På natten har vi ofta rev i både stor o genua.

Ön Niue var verkligen värd en resa. Den lilla ön utgörs av en kalkstensklippa, som sticker rakt upp i havet och påminner lite om Gotland, fast mindre. Niue är ett självständigt och självstyrande land och invånarantalet uppges vara ca 1400 människor. Utflyttningen till Nya Zeeland är stor och en kille vi liftade med trodde dock att det bara bodde ca 800 människor på ön och få ungdomar. Det finns ingen hamn utan man ligger på bojar, som är utlagda av Niue Yachtclub. Det är ständigt stora vågor, så det går inte att landa med en jolle utan man tar jollen fram till piren. Där tar men ett pantersprång iland och fäster jollen i en kran och hissar sedan upp den och lägger den på kajen. Samma sak fast tvärtom när man ska ut till båten igen. Alla använder samma kran, såväl stora fiskebåtar, som små jollar.

Jolleparkeringen

Vi hade tur när vi kom in i mörkret för det fanns lediga bojar. Några dagar senare kom det flera  båtar och dessutom ett supply fartyg och då räckte inte bojarna utan båtarna fick ankra i det djupa  vattnet. Niue Yachtclub gjorde vad de kunde med att anvisa ankarplats, men det är inte roligt att ankra på ca 30 m djup bland klippor och koraller. Totalt fanns 14 bojar.

Varje år i augusti kommer knölvalarna upp och kalvar i vattnet runt Niue. Om man har tur ser man dem simma mellan båtarna. Vi hade tur och hade valar precis vid båten. Mäktigt att hör dem blåsa och plaska. Atti hörde till och med valsång. Enligt uppgift har alla olika sång och sjunger i upp till 180 decibel.  Sången hörs väl genom skrovet. Jag sover om nätterna och missade detta.

En annan specialitet på Niue är de nyfikna och närgångna sjöormarna som ringlar runt i vattnet. De är blårandiga och ser ut som större snokar. Ormarna är dödligt giftiga, men enligt uppgift sitter gifttänderna så långt bak att de inte kan bita en människa om man inte tvingar in lillfingret i halsen på dem.   Ingen verkar vara rädd för dem utan alla badar trots att de ringlar runt i vattnet. Jag måste erkänna att jag inte kände mig särskilt bekväm med dem i närheten. Bara tanken på att få en orm runt armarna när man simmar räcker för mig.

Vi hyrde bil tillsammans med båtarna Blå Ellinor och Serengeti och gav oss ut på en åktur runt ön. Helt osannolik natur med kalkstensformationer som raukar, fast tusentals finns runt hela ön. Allt är väldigt pedagogiskt med väl utmärkta stigar med angivande av svårighetsgrad. Vi kröp ner i raviner med ficklampor och klättrade runt i raukfälten. På ett ställe ledde en lång stege ner till en beach inne på land.

På utsidan av ön fanns enorma grottor, söt- och saltvatten pooler, alla lätta klättra ned i. Hela ön borde vara på Unescos världsarvslista. Åsa på Blå Ellinor var rejält påläst och guidade oss runt bland sevärdheterna. Vi  utsåg henne genast till tourguide och snabb som ögat tillverkade hon en  skylt Åsa Island Tours och försåg oss alla med badges.

Åsa Island Tours

Ön drabbades av en cyklon 2009 och väldigt många hus förstördes. Detta ledde till en stor utflyttning och nu står väldigt många hus tomma. Hela byar står ibland som spökbyar. I likhet med många andra öar begraver man sina döda hemma i trädgården. På Niue var gravarna ofta väldigt stora och pampiga och låg lite var somhelst i naturen ofta rikt utsmyckade och väl underhållna med blommor och annat. Mycket finns att skriva om denna speciella ö vars huvudinkomst är  försäljning av frimärken och royalties på användningen av domännamnet .nu.

När man seglar från Franska Polynesien till Tonga väljer man normalt att antingen gå genom södra Cooks Island och Niue  eller norra vägen via Suwarrow och Samoa. Vi kunde inte välja utan bestämde oss för att få med allt vilket innebar att vi har seglat kors och tvärs över detta stora hav. Så istället för en lugn overnighter till Tonga bestämde vi oss för att gå 330 sjömil rakt norrut för att få med Samoa, som vi hade hört mycket om.

Vinden var on the high side ca 25 knop och vågorna ganska höga, ca 3 meter, men vi tyckte det var värt det och släppte bojen kl 07.00. Inom 30 sekunder var den tagen av en annan båt.  En ny erfarenhet för oss var att  vi kommit så långt söderut att det börjat bli kallt på kvällarna och första natten fick vi leta upp långkallingarna och de exotiska klädesplagg som kallas strumpor.

En annan detalj är att man på vägen till Samoa passerar datumlinjen vilket för oss betydde att vi hoppade rakt från onsdagen den 9 augusti till fredagen den 11 augusti. Torsdagen den 10 augusti fick vi klara oss utan. Tur att man inte heter Lars. Och så gick vi från UTC -11 till +13. Helt hopplöst att hålla reda på.

Här syns vårt spår upp och ner i Söderhavet

Efter exakt 50 timmar från bojen på Niue gled vi in i marinan i staden Apia på Samoa. Det kändes som vi åkt berg o dalbana i två dygn. Men å andra sidan gick det fort. Vi hade slör första dygnet och halvvind andra dagen. Som mest hade vi 36 knop, ca 18 m/s. I den farten gungar det mycket och med hög dyning in på låringen slingrar sig båten fram. I byarna lägger hon ner sidan djupt och som inte det räckte åkte vi hela tiden expresshiss upp o ner i den höga dyningen. Som vanligt var jag sjösjuk första dagen, men sen helt ok. Första natten sov vi dåligt och andra natten var det lite gippar och segelhantering som höll oss i gång.

När vi förtöjde i Apia kl 0900 stod våra finska vänner från Manta på bryggan och tog emot tamparna. Ett kul och hjärtligt återseende. Väldigt typiskt långseglarliv, man skiljs för tidigt från trevliga vänner, men ofta ses man igen, en vecka, en månad eller ett år senare!