Efter en natt med svallvågor från alla håll i den livliga hamnen i Portland, Maines största hamn, släppte vi vår boj á 45 USD/natt och satte kurs mot Freeport.
Vi skulle egentligen velat se lite mer av Portland än 1 timmas jogging utmed hamnen, men det var för skvalpigt att ligga där.
Fyren vid infarten till Portland
Nu kunde vi verkligen märka att vi var i Maine, hummerfiskets paradis. Att förflytta sig kustnära här innebär att man tar sig fram i sicksack mellan flötena som markerar alla hummertinor. Det finns miljontals. Ibland ligger de så tätt att man tror man hamnat i en labyrint. Vi stannade som vanligt vid en fiskebåt och köpte två humrar för standardpriset ”ten bucks”.
I Freeport skulle vi besöka Scott och Joan Samuelson, som jag träffade på ett bröllop på Martas Vineyard förra året. Som alla gästfria amerikaner sa de ”please come and see us” och det gjorde vi.
Samuelsons är en spännande familj. Sonen Anders har varit utbytesstudent i Enebyberg och talar flytande svenska, mamma Joan är en aktiv marathonlöpare . Hon tog olympiskt guld i OS 1984 i Los Angeles och slog bla favoriten Grete Waitz. Joan är fortfarande vid 58 års ålder en mycket aktiv löpare och tränar nu inför Chicago Marathon. Där vann hon 1985 på tiden 2.21, vilket var ett amerikanskt rekord, som stod sig till 2005. Nu var hennes ambition att, 30 år senare, springa på 2.51, dvs 1 minuts tillägg per år. Det är mycket imponerade tider. Titta hur det går på Chicago Marathons hemsida den 11 oktober www.chicagomarathon.com Tyvärr var Joan inte hemma, men Scott fann sig snabbt och levererade inom 30 minuter en Volvo till oss och erbjöd oss att flytta in i huset och ”make ourselves at home”. Varken huset eller bilen hade han för övrigt låst på 22 år.
Scott o Lisa framför Scotts hus
I Freeport är det lätt att få tiden att gå. Där finns den stora friluftsbutiken LL Bean och runt den har ett outlet center, framförallt inriktat på friluftsartiklar, vuxit upp. Vi, som tycker vi redan har allt, tillbringade en hel dag där, och minsann, nog hittade vi lite jackor och bagar och skor, som vi inte kunde undvara. Kvaliten är fantastisk och priserna också. Atti köpte snygga byxor för 6 dollar och jag fyllde på mitt förråd av skjortor från Ralph Lauren. Jag har lärt mig att handla dessa på barnavdelningen, storlek 16 år är perfekt, och där är de redan låga priserna hälften.
Atti passade på att klippa håret också det till outlet-pris.
På kvällen tog Scott med oss på fest i Portland och vi minglade runt och stoppade i oss mera hummer och roast pig. Jag fick dagen till ära vara Mrs Samuelson, olympisk löpare och Atti var Mr Taylor.
Nästa morgon joggade vi med Scott i behaglig 6 min/km fart på fina grusvägar i ett pastoralt jordbrukslandskap och plockade påsar fulla med grönsaker från Joans trädgårdsland. Det var svårt att slita sig från Freeport, där skulle vi verkligen kunna bo. Segling, kajak, löpning, skidor, allt finns inom räckhåll. Och hummern kostar 100kr/kg. Marinan i South Freeport var dessutom jättetrevlig.
Vi susade vidare mellan hummerflötena ut till Jewel Island. Nu började tidvattnet märkas på riktigt. Rangen är ca 3 meter, så man måste räkna efter innan man slänger i ankaret, så man inte står på botten vid lågvatten eller att ankaret hänger i luften vid högvatten. En annan detalj är att jollen kan ligga en bra bit uppe på land när man kommer tillbaka från en runda på ön.
Vi börjar nu känna av att det blivit lite kallare, typ svensk sommar, och vi börjar få leta upp tröjorna och jackorna långt nere i båten. När vi vaknade nästa morgon var det dessutom dimma.
Det blev en ganska arbetsam dag, med dimma och motvind och skarp utkik efter hummerflöten innan vi kunde ankra i Boothbay harbour.
Men inga sorger varar för evigt. Nästa dag var det helt plötsligt sommar igen och vi fick en fantastisk slör till en hamn vi fått rekommenderad av en av våra bordsgrannar på festen i Portland.
Pulpit Harbour på ön North Haven . Hamnen är stor naturhamn, som skyddas av ett rev och en skarp klippa med ett fiskgjusebo på. Väl inne i hamnen kan man ankra tryggt och titta på sälar, som simmar runt båten, hummerbåtar , som pilar kors och tvärs och lämnar av sin last och andra segelbåter. Vi tyckte ön och hamnen var så fin att vi släpade iland cyklarna och cyklade runt hela ön.
Påminner om Dalarna
Hummerflöten, som kommit fel
Middagen denna dag bestod av hemgjorda ”lobsterrolls” på hummer vi köpte i viken samt äppelkaka, på äpplen vi plockade på ett stort träd vid dingy docken. För ovanlighetens skull träffade vi några andra långseglare, ett engelskt par, som varit ute i 8 år med sin katamaran. De hade tröttnat på Karibien och seglade numera bara i Bahamas och Maine.
Vi fortsatte norrut till den lilla staden Castine, som är en av de äldre städerna i USA, med anor från 1700-talet. Otroligt vacker, med välskötta, nymålade vita hus med gröna fönsterluckor. Här finns en Naval academy, så staden var full av käcka gossar i runda vita Kalle Anka hattar. De såg mindre käcka ut när de tränade amerikansk fotboll på idrottsplanen. Vi stod vid räcket och fick nästan hålla för öronen när de brakade in i varandra. Maken till läskig sport får man leta efter.
Vi ankrade i en liten State park, med fina vandringsleder och påkostade brygganläggningar. Naturen påminner här om Sverige, nästan Norrland. Barrträden går ända ned till vattnet och vore det inte för tidvattnet, skulle man tro att man seglade i sjön Sommen.
Dagen därpå fortsatte vi ett par timmar tills vi kom till Camden. Det var fredag den 18 september. Nästa dag, den 19 september fyllde Lisa år. Det är ingen slump att vi just nu kommer till Camden.
Här är lite som Marstrand i Sverige, ett litet trevligt kustsamhälle som lever upp under sommarhalvåret med butiker och restauranger överallt samt mycket turister. Nu var det ju redan lite eftersäsong, alltså inte så mycket folk, men fortfarande hade allt öppet. Alltså ett rätt bra ställe för en fest.
Min hemliga plan sen två veckor tillbaka var att överaska Lisa med att våra vänner Tony o Kate ( som vi hälsade på i Newport) skulle dyka upp på födelsedag. Alla ni som seglar vet hur svårt det är att bestämma dag och plats i förväg. Våra vänner låg på mig hårt om var vi skulle träffas, de skulle ju boka flygbiljetter. Jag bestämde Camden och kunde bara hoppas att vädret skulle vara ok och att vi hann dit i tid. Planeringen sista veckan blev lite jobbig. Vi var alldeles för tidiga i området. Det var inte helt lätt att övertyga Lisa om att vi först skulle gå förbi Camden, besöka några mindre ställen och sedan gå tillbaka igen. Nu blev det en bra runda ändå, och det var ju rätt naturligt att vi skulle ligga över helgen och fira födelsedagen i den fina lilla byn Camden. På fredag em gjorde vi en fin promenad upp på ett berg precis utanför stan. På lördag morgon väcktes Lisa med traditionsenlig sång och presentöppning i kojen.
Efter frukost tog vi dingen iland, skypade med barnen och cyklade sen på en utflykt. Idag blev det en rätt lång runda. Först cykel en halvtimme, sen på vandringsleder i bergen. Plötsligt får Lisa se en orm som just ringlat över stigen och nu ligger helt stilla. Jag kunde komma väldigt nära med kameran utan den rörde sig. För Lisa med sin ormskräck var dagen i skogen förstörd, nästan.
Plötsligt väller dimman in.
Medhavd lunch (inklusive ett glas bubbel!) intogs på en klippa med fantastisk utsikt över hela kusten. På hemvägen villade vi bort oss och tappade lite tid. Jag hade ju ett överraskningsmoment med våra vänner att tajma in, men det hade Lisa ingen aning om. När vi kom till cyklarna var vi sent ute. Halvvägs tillbaka ville Lisa dessutom stanna på en gård och köpa grönsaker. Hon valde länge och noga. Väl framme i byn får jag äntligen täckning på mobilen och kan meddela våra vänner att hålla sig borta från docken medan vi åker ombord. Allt löste sig bra. När Lisa var nere i båten och fixade sig hämtade jag Tony o Kate med jollen, (det var bara 50m till kajen) och när hon tittar upp i sittbrunnen sitter vi där allihop! Lisa blev mållös, i åtminstone 2 minuter, och det händer inte ofta! Även om hon misstänkte något blev hon riktigt överraskad. Kvällen blev väldigt trevlig. Jag hade bokat bord på en fin restaurang och vi åt många rätter innan vi återvände ombord sent på kvällen. Tony o Kate bodde iland.
På söndagen promenerade vi i stan, åt lunch på en restaurang ute på en brygga och på eftermiddagen seglade vi alla en liten runda. På kvällen åt vi faktiskt på samma ställe igen, fast inte lika många rätter. Nästa dag körde våra vänner hem och vi skulle segla vidare. Hela förmiddagen gick dock åt att få igång Lisas mobil som låst sig vid en uppdatering från iso8 till iso9. Tydligen finns det en bugg som gör att en del telefoner kan låsa sig vid den här uppdateringen, och det var vad som hade hänt nu. Vår helpdesk Karl jobbade två timmar men lyckade inte helt, det här var ju Apple-problem. Vi satt sen i telefon med Apple helpdesk i 2,5 timmar och till slut lyckades vi med supportens hjälp få igång telefonen, men nu var den fabriks återställd, som en ny telefon.. Det försvann en hel del men den fungerade igen.
Efter lunch kom vi så äntligen iväg. Sol och fin vind till att börja med, men sista två timmarna blev det motorgång. I solnedgången ankrade vi i en pytteliten vik, endast plats för en båt, men den var skyddad från 3 vädersträck, och vi hade koll på vindarna. När vi vaknade var det lågvatten och viken hade nu blivit ännu mindre! Vi tog upp ankaret och tuffade försiktigt ut med strandkanterna bara någon båtlängd iväg. Det gick bra denna gången också.
Nu skulle vi ta sista etappen på vår resa österut i Maine. Mount Desert Island är det område vi bestämt vi skulle vända på och gå tillbaka väster och söderut igen.
Vår jolle, Quicksilver 270, har visat sig hålla bra. Även om den har mjuk botten och inte är av Hypalon så läcker den fortfarande inte någon luft. Den är lika stenhård varje dag. Motorn startar 9 gånger av 10 på första rycket. Det är en tvåtakters Tohatsu 8hk. Vad som inte är så bra att den blivit “klibbig” på ovansidan. Som om gummit smält. Det gör att det blir väldigt smutsig. Vi fick ett tips att vaxa ovansidan, och se det hjälpte. Smutsen försvann och det blev en rätt hård glatt yta. På sikt kommer vi dock att skaffa en jolle med hård botten. Det verkar vara antingen Caribe eller AB som gäller härute. Vi har fått tips om en AB Ultra Light Aluminum. En sån är vår dröm. Nackdelen är att vi inte får ner den under däck. Den måste stuvas upp och ner framför masten. Fördelarna är många. Lätt, går relativt torrt i sjön (jämfört med en mjuk jolle), planar snabbare och har högre toppfart. Priset är en annan nackdel. Bra ställe att köpa lite dyrare båttillbehör är Budget Marine. Finns i hela Västindien och USA. På St Maartin har de en stor butik som säljer till ” Offshore-priser” till utlänningar, typ skattefritt. Det får nog bli en ny jolle så småningom. Hur försiktigt jag än kör får jag alltid en skopa ovett av Lisa så fort det stänker vatten.