Som seglare känns det lite häftigt att angöra England. Vi kännde bägge två att det här var faktiskt rätt långt hemifrån nu.  Inslaget av svenska seglare är nästan noll, tom de tyska flaggorna börjar tunnas  ut, däremot Holländare finns det i massor. Vi börjar känna oss som långseglare. Med allt vad det innebär. Vi har bla blivit rätt duktiga på att hitta WiFi.

Detta inlägg skriver skriver jag från cafét på bilden. Vi tittar inte på menun utanför ingången, vi frågar om de har internet, det får avgöra om vi går in. Ibland finns wifi i hamnen, men inte alltid.

Överfarten från Dunkerque till Dover gick över förväntan. Trots närgångna färjor i hög fart var det lugnt. Vi hade halvvind och kunde sträcka rakt mot Dover. Det är inte längre än att man ser Frankrike från klipporna ovanför Dover.

Hamnpiren i Dunkuerque, tidigt tidigt på morgonen. Att segla i tidvatten innebär att vi bestämmer avgången så vi får maximal medström till nästa hamn.

I Dover låg vi i en marina med tidvattentröskel, vilket innebär att man bara kan lämna hamnen ett par timmar före och efter högvatten. Klockan ringde i morse halv fem…  men sen gjorde vi 10 knop i den fina medströmmen. Vi var förtöjda före lunch i Eastbourn, 42 sjömil väster om Dover

Här är en bild från vårt sjökort när vi gick mellan Calais och Dover. Alla båtar som har AIS kommer upp som små  trekanter.  Strecken visar deras kurs och hur långt de hinner på en halvtimme. Den röda båten är vi, och den prickade linjen vår kurs och position om en halvtimme.

Här styr Lisa in i Dovers ytterhamn. Som tur finns det två pirhål, en för monsterfärjorna och en för seglare.

Det blev täta flaggbyten den senaste veckan. Väl förtöjda i Dover utforskade vi The White Cliff of Dover. Att köpa kartor tycker vi är en onödig utgift. Hur svårt kan det vara att hitta klipporna i Dover? Vi gick längs med stora vägen ner till alla färjorna tills vi såg en stig. Inga problem, det var bara att knega på uppför. Väl uppe kunde vi njuta av en fantastisk utsikt över Engelska Kanalen, med Franska kusten i fjärran. När vi gick ner tog vi en annan väg, en genväg såg det ut som.. Det gick jättebra till att börja med, men efter ett tag blev det smalare o smalare, vi fick börja huka oss genom snåren, och till slut, strax innan vi var framme vid den “riktiga” stigen krävdes klätterinsats. Det kändes som en klass 5 led, minst. Sista 10 metrarna gick rätt mycket lodrätt upp. Som tur var fanns det ett par rötter o klättra på samt ett avloppsrör. När vi hoppade över stakete in på stigen tittade ett par engelsmän på oss och skrattade. Det syntes bara ett stup där vi kom upp. Karl, du skulle vara stolt om du såg vilka grepp vi tog i den leden! Utan rep;-)

Dagens segling bjöd på omväxlande väder. Bakom oss såg det ut som på bilden, kolsvart himmel, med en sol som lyste på havet, väldigt dramatiskt. Från det molnet blev det varken vind eller regn. Däremot fick vi ungefär samma typ av moln framifrån lite senare. Inget regn där heller men en kraftig vindökning. I dessa lägen är vi tacksamma att vi har sånt fint revsystem, där vi hyfsat enkelt kan rulla in både stor och genua precis så mycket som behövs. Vi hade en annan stor båt i lovart, som i den ökande vinden hade problem med för mycket segel uppe, och som fick hålla på mitt sin revning rätt länge.