Vilken otrolig kontrast det var att komma från det ödsliga norra Australien till det myllrande,
färgrika, högljudda, smutsiga, men ack så vänliga Indonesien.
Vi klarerade ut från Australien på Thursday Island, som är en riktigt utpost i Torres sund. Här
har Australian Border Force en stor närvaro och bevakar den intensiva fartygstrafiken. Den
relativa närheten till det betydligt fattigare Papua Nya Guinea gör att det också förekommer
flykting- och drogtrafik. Öarna i Torres strait bebos av Australiens andra ursprungsfolk Torres
Strait Islander people, med eget språk och egen flagga. Utöver Border Force finns det otroligt
många myndigheter representerade på denna gudsförgätna plats, fiskerimyndigheter,
minoritetsmyndigheter och många andra. Ordet mysigt är väl inte direkt det ord man tänker
på om detta blåsiga, dammiga, krokodilfyllda ställe. Men Border Force tjänstemännen var
unga, snygga och korrekta, mataffären välsorterad och det fanns pub och cafe. Atti kramade
ut det sista ur visumet och vi lämnade Australien på sista giltighetsdagen.

Australian Border Force har stans finaste hus

Vår första hamn i Indonesien var byn Debut i ögruppen Kei Islands i Södra
Moluckerna. Dit var det 720 sjömil, vilket tog oss 4 ½ dygn. Det är otroligt strömt i
Torres strait och vi forsade iväg i en medström på 4 knop. Vågorna blir väldigt förvirrade i det
strömmande vattnet och det bildas höga branta vågor åt alla håll. Lite för mycket vind gjorde
sitt till för att det skulle bli en ganska jobbig passage. Men snabb. En annan utmaning i dessa
vatten är de enorma mängder av fiskebåtar som ligger ute på natten och som har nät, bojar
och linor kors och tvärs. De har inte alltid AIS och även om båtarna är upplysta är inte bojar
och nät det och man vet aldrig åt vilket håll de är på väg eller var de har sina redskap. Vi gick
rakt västerut de första tre dagarna och gjorde en sydlig lov ner mot Australien för att
undkomma det värsta. På en av nätterna var hela havet upplyst av alla fiskebåtar, man skulle
kunna tro att vi var i Öresund med ljus åt alla håll, men vi undkom alla nät och fick inga
direkta närsituationer.

Små prickar från spridda fiskebåtar i natten

Vi fick sjöfågelbesök. En okänd sort med blå näbb liftade uppe på livbojen och vi tyckte den såg kul ut till den dränkte hela akterdäck med illaluktande guano. Den var inte alls sugen på att lämna sitt transportfartyg utan högg efter oss när vi försökte peta bort den. Till slut svepte Atti bort fågeln med levangen i ett obevakat ögonblick.

Vi är med i ett så kallat rally, typ eskadersegling, Sail2Indonesia, främst för att undkomma den omfattande byråkrati som utmärker in och utklarering i detta land. Jag tror inte jag överdriver om jag
säger att vi har fyllt i och skickat in 30 olika dokument i förväg för att få våra visum och
cruisingpermit. Alla dessa dokument ska dessutom överlämnas i minst 4 kopior i när man
kommer till inklareringshamnen och allt ska stämplas och skrivas under hit och dit. Än så
länge har vi inte märkt att vårt rallydeltagande förenklat pappershanteringen, som är helt
outgrundlig och tidsödande, tvärtom. Rallyt är en visa för sig. Ca 40 båtar ska snirkla sig igenom Indonesien på detta sätt och det är verkligen alla typer av båtar och människor från rutinerade långseglare med med många år på haven och Nordvästpassager på meritlistan, till nybörjare från Australien, som gör sin första trevande försök utanför hemmahamnen. På varje ställe vi kommer till finns det olika arrangemang. Jag misstänker att vi kommer att ha sett tillräckligt många dansuppvisningar för en hel livstid när vi är klara med detta.

Vår planerade rutt genom Indonesien. Nere till höger har vi kommit upp från Australien och uppe till vänster ligger Singapore dit vi beräknas vara i slutet av oktober.

Indonesien är väldigt stort och framförallt väldigt folkrikt. 280 miljoner människor bor här
och varenda liten kobbe verkar vara befolkad. Till det kommer ca 275 miljoner knattrande scotrar, alla med tutor. Från öst till väst är det ca 2750 sjömil, dvs nästan lika långt som från Kanarieöarna till Västindien. Vårt första landfall var som sagt ögruppen Kei Islands, som ligger ganska långt österut, söder om Irian Jaya, som är den indonesiska delen av ön som delas med Papua Nya Guinea. Vi är
fortfarande långt öster om de mera kända öarna Java och Bali.

Vi var tidigt framme på Kei Islands och fick en välförtjänt natts vila innan cirkusen började.
Man får inte gå iland förrän man är inklarerad och nästa morgon kom en båt med inte
mindre än 12 tjänstemän ombord för formaliteterna. Alla klev ombord på lilla Spray, men
alla var utomordentligt vänliga och trevliga. Ungefär fyra i taget satte sig vid
sittbrunnsbordet och tog del av de papper och otaliga kopior de var intresserade av medan
de andra väntade på sin tur. Alla fotograferade allt. Motorn, medicinförrådet, kylboxen,
toan, även den valda del av spritförrådet, som vi visade upp. I Indonesien, som är till 90 %
muslimskt, är det mycket svårt att köpa vin och man får föra in 1 flaska per person. Vi, som
ska vara här i 4 månader, hade något fler än det, men det verkade ingen bry sig om. Senare
träffade vi några sydafrikaner, som hade gjort sig mödan att hälla upp rom på gamla
motoroljeflaskor. Lite som i Sällskapsresan, men vi hade inte gjort oss det besväret och det
gick bra.

Väl kamofluerad Captain Morgan rom.

Väl inklarerade fick vi äntligen gå iland. När man gick omkring i den lilla byn Debut fick man
en liten inblick i hur Kate Middleton har det. Var vi än gick skrek barnen ” bule, bule” och
kom springande från alla håll för att hälsa, titta, göra high-fives och ta selfies. Även vuxna
ville hälsa, ta selfies och vara med på kort. Vi tänkte att ordet ”bule” säkert var ett
hälsningsord och började själva hälsa alla vi mötte med ett glatt ”bule”. Sedan fick vi veta att
bule betyder ungefär ”vit man” eller egentligen holländare. Min indonesiska språkkurs, som
jag hållit på med i över en månad har lämnat vissa luckor upptäckte jag.

Myllret var otroligt och ljudvolymen öronbedövande. Hundratals moppar, alla med en
ordentlig tuta, galande tuppar, spelande musik och så de ändlösa utropen från minareterna,
rejält förstärkta med högtalare gjorde att en ljudkänslig person som jag, blev ganska
utmattad. Men vänligt, roligt och välkomnande överallt. Och skräpigt. Det förbud mot plastpåsar som gäller i både Nya Zeeland och Australien har dessvärre inte kommit till
Indonesien, utan här är det plast överallt. Plastpåsar och petflaskor ligger i vattnet, på
stränderna, i dikena, överallt där det är en fri yta.

På ankringsplatsen var det lika spännande. Båtarna i vårt rally började så sakta anlända och
den ena efter den andra gick på grund på revet i den smala infarten eller fastnade i fiske-
bojarna utanför. Vi, som med ren tur lyckats undvika de grundaste ställena, fick göra flera
utryckningar för att assistera.
Bliss kom två dagar efter oss (utan att gå på grund) och tillsammans med dem tog vi en lång
promenad genom flera byar och badade i kristallklart vatten i en grotta och tittade på
byggandet av en ny moskee. Bygget, statligt finansierat, hade tagit 2 år, och även om
arbetarskyddet lämnade en del övrigt att önska, var det ett väldigt fint arbete, enligt
byggaren Jocke. Vi var också imponerade över hur vi generöst bjöds in för att titta, inklusive
att klättra på stegar upp till kupoler och torn. Även som kvinnor fick vi gå överallt. Kvinnorna
tycks vara lite olika klädda, från djupt beslöjade till jeans och t-shirt. Ingen visar dock axlar
eller knän, så jag travar runt i långärmat och byxor eller halvlång kjol. Det blir varmt och
innebär något av en utmaning från båtens shorts och t-shirtgarderob. Män får, som vanligt,
se ut lite hur som helst, men man ser få lokala män i shorts.

Fina promenader

Grottor med sötvatten

Moskeebygge

Uppe på taket. Ankarplatsen i bakgrunden

Något för arbetarskyddstyrelsen

Nästa morgon väcktes vi till ett alarmerade meddelande. ”Accident onboard Loupan”.
Loupan med Pelle och Ulla ombord hade valt en annan väg från Australien och passat på att
besöka Darwin. Lite yrvaket lyckades vi få tag på Pelle på satellittelefonen och fick höra att
Ulla ramlat på sin vakt och låg skadad i sittbrunnen. Enligt Pelle var hjälp på väg i form av en
rescuebåt. Som vi förstod det hade Loupan fått en okontrollerad gipp och förmodligen hade
storskotet slagit av Ullas arm och slängt ner henne på durken i sittbrunnen. Där låg hon med
ett öppet överarmsbrott, med benpiporna utstickande, även andra armen skadad med ett
handledsbrott och brutna fingrar, höften skadad (ur led eller fraktur) och ett rejält jack i
huvudet. Ni som är seglare, vet ju vilka krafter det kan vara fråga om. Turligt nog var Loupan
inte så långt iväg från vår hamn, kanske 4 timmar. Vi kunde överhöra delar av Pelles
konversation med räddningsbåten på VHF och hur den i den monumentala
språkförbistringen missuppfattade positionen och gick åt fel håll. Så Pelle fick fortsätta in
mot Debut ensam med den skadade Ulla på durken i många långa timmar. När han kommit
så nära att det gick att gå ut med en jolle gick Jocke och Atti ut och mötte med Bliss stora
jolle och Atti kunde gå ombord på Loupan och ta in henne genom revet. Jag fick tag på en av
agentens assistenter och fick bekräftat att en ambulans kallats till kajen, men fortfarande
återstod problemet att få iland Ulla. Det dröjde ytterligare många långa timmar innan en båt
med sjukvårdspersonal och en bår kunde komma ut till Loupan, och stabilisera Ulla så
mycket att hon kunde lyftas över till den andra båten och sedan iland till ambulansen. Där kördes hon till det lokala sjukhuset och opererades i 5 timmar. Armbrottet drogs rätt och
skruvades ihop, andra armen gipsades, höften drogs rätt, håret rakades och jacket syddes
ihop. Vi besökte henne efter 2 dagar och hon såg efter omständigheterna hyfsat pigg ut, så
pigg man nu ser ut på rygg i en säng utan att få röra sig, med två brutna armar och ett
bandagerat huvud. Så småningom kom beskedet att hon skulle evakueras till Sverige med
ambulansflyg, så medan jag skriver detta är Ulla på väg först med ett indonesiskt plan till
Bangkok, med 3 mellanlandningar och sedan med ett europeiskt ambulansflyg till Arlanda
med 4 mellanlandningar. (Vi fick sedan veta att ambulansflyget fick tekniska problem och att Ulla fick tillbringa en eller flera nätter på sjukhus i Dubai.) Hoppas allt går bra och att Ulla kommit fram till Sverige och kan läka ihop i lite mer van miljö. De olycksfallsförsäkringar vi har är visserligen dyra, men i ett sådant här fall naturligtvis värda varenda krona. Pelle är kvar här i Indonesien och kommer att få ut
en kompis som ska hjälpa honom att segla båten vidare där den kan läggas lite mer säkert.

Sjukvårdspersonal och en del åskådare på Loupan

En nyopererad Ulla

På sjukhuset i Langgur

Rejält omskakade av detta var och är vi fortfarande, men ett besök på öns huvudstad
Tual/Langgur, några dansuppvisningar och skolbesök återstod innan vi förhalade till en
sandstrand och vilade oss lite.

Marknaden i Langgur

Fantastiska stränder på Kei Islands

Mitt i röran tappade Atti sin mobiltelefon överbord. Fattar ni, bli av med telefonen? Det är
nästan läge för ambulansflyg skulle jag vilja säga. Några I-phones finns inte att köpa i den
här delen av Indonesien, men Atti tog det som en man och åkte in till stan och köpte en nya
Samsung Galaxy, som han nu håller på att klura ut hur den funkar och fylla med innehåll.
Men bank-id och andra trivialiteter får han klara sig utan.

Ny telefon införskaffas med hjälp av Google translate.

Vårt nästa mål var de omtalade kryddöarna Banda Islands, 7 ganska små öar som ligger
isolerade för sig själva mitt i Banda sea. Dessa öar, som är kända för sina kryddodlingar
”upptäcktes” av portugiserna redan på 1600 talet. Eftersom kryddor var oerhört värdefullt
byggde portugiserna ett fort fört att skydda de värdefulla muskotnötterna. Naturligtvis
dröjde det inte så länge förrän holländarna och engelsmännen dök upp och började kivas om
makten över öarna. Fortet förstärktes och en liten stad med koloniala hus och smala
charmiga gränder växte upp. Nu ganska slitet och bedagat men med all rätt med på Unescos
världsarvslista. För att få slut på bråkandet gjorde holländarna och engelsmännen en deal,
innebärande att holländarna bytte till sig den lilla ön Run i Bandaarkipeagen från engelsmännen. I utbyte
lämnade holländarna över en av sina till synes värdelös öar i Nordamerika, nämligen ön
Manhattan. Det kan vara svårt det där med real estate. Vi stortrivdes på de charmiga
Bandaöarna, där vi låg förtöjda mot den gamla stadskajen.

Mediterranian mooring i Banda. Alla hamnar är väldigt djupa.

I denna byggnad skrev holländarna och engelsmännen på avtalet där öarna Manhattan och Run bytte ägare.

Gränderna i Banda Neira

Ingen gata är för smal för en scooter.

På en av öarna finns en aktiv vulkan, som hade sitt senaste utbrott 1988. Då evakuerades
alla de 28 0000 invånarna, men nästan alla har flyttat tillbaka. Man kan mycket tydligt se hur
lavan runnit utmed sidan på vulkanen. Berg är till för att bestigas och tillsammans med
Cecilia på Bliss gjorde vi en ganska mödosam klättring upp till toppen och kraterkanten.
Därute puffade het luft ut ur hålor på marken, och när molnen skingrades var utsikten
magnifik.

Att snorkla där lavan runnit ut var väldigt spännande. Av någon anledning har återväxten av
koraller varit extra stor där lavaströmmen kommit ut och det kristallklara vattnet var fullt
med frisk nybildad korall och massor av fiskar i olika färger. Imponerande till och med på
oss, som inte är lättflörtade när det gäller korallrev. Vi gjorde ett kardinalfel vid denna
dykning, som kunde slutat väldigt illa. Vi gav oss iväg glada i hågen endast iklädda
baddräkter, snorkel och cyklop, i vår lilla jolle till utsidan av ön. Vi tog inte med någon VHF bara en mobil, utan täckning! När vi skulle åka hem fick vi problem med motorn. Dagen innan hade vi haft en liten grundkänning med jollen. Det bar sig inte bättre än att brytpinnen hade gått av. På hemvägen blev det väldigt uppenbart då propellern bara vispade lite i vattnet trots full gas. Lisa tog morskt upp årorna, men strömmen var alltför stark och vi började obarmhärtigt driva i riktning mot Sumatra. Sent på eftermiddagen var det också.
Efter något som kändes som en evighet kom en fiskare i en liten båt och såg vår belägenhet
och kunde bogsera oss in till några andra ankrade båtar, som hjälpte oss vidare. Vi lånade
pengar och gav fiskaren, som inte ville ha betalt, 100 000 rupier, inte riktigt 100 kr,
förmodligen en månadslön, men vi var verkligen i sjönöd och det var värt det för oss.

Lavaström från vulkanutbrottet 1988

Bandaöarna är värda ett besök. Man kan flyga till Jakarta och ta båt därifrån, ca 3 dagar eller
till Ambon och ta båt eller flyg 2 ggr i veckan. På ön Banda Neira finns ett par charmiga
gästhus.

Cilu Bintang Estate. Ett av många trevliga gästhus

Vi dricker drakfruktsjucie

Vi fortsätter vårt snirklande genom Indonesien. Nästa stopp är staden Ambon i mellersta
Moluckerna.. Flera dansuppvisningar och mera nasi goreng.

Hälsningar
Elisabet och Karl Axel