Vanuatu – ja var börjar man? Bättre att googla kanske, men här är några
snabbfakta. Ligger söder om ekvatorn i Melanesien. Består av 7 stora öar, och
massor av små. Befolkningen uppgår till ca 280 000 personer. I huvudstaden
Port Vila bor cirka 15 000 människor, alltså färre än i Tranås.
Vad lever man på? Svårt att veta egentligen, men det ser ut som självhushåll,
kokosnötter och fiske. Alla verkar odla för sitt eget behov på små odlingslotter
uppe i djungeln. Taro, jams, kassava, några kålsorter mm. Bananer finns
överallt, papaya också. För ett otränat öga är det svårt att se var de odlar
någonstans, men det kryllar av folk ute i djungeln, som gräver och hackar. Det
enda de verkar odla för avsalu är kokosnötter, där kopran tas ut, torkas och
säljs i säckar. Kvinnorna väver fina mattor av bladen på trädet pandanus, som
säljs. Turism i någon större utsträckning finns inte.

I Port Vila och på några andra ställen finns några hotell och resorts, men ute på
öarna endast synnerligen enkla bungalows här och där. Någon infrastruktur för
turister finns knappast, så man bör vara lite äventyrligt lagd innan man åker hit
eller vara beredd på att klara sig utan rinnande vatten, kaffe, mejeriprodukter
och annat som vi västerlänningar är vana vid. Och man måste gilla jams, taro och cassava.

En av de mer välsorterade affärerna.

Några interiörer från Paradise Resort på ön Epi. Något för Enjoy Travels, Mariann?


På en båt är det inga större problem, vi har ju huset med oss och det är lätt att byta
till sig grönsaker och frukt. Folket är melanesier och vänligare människor får
man leta efter. De bor i byar, stora eller små med hus av bambu eller
korrugerad plåt eller, om de har varit i Australien eller Nya Zeeland och plockat
frukt, av cementblock. Blocken gjuts ett och ett, av en blandning av cement och
sand. Båtar, utöver de uthuggna kanoterna ser man knappast till. De få båtar
som finns används till att transportera folk fram och tillbaka till odlingar, skolor
mm. Allt är väldigt välordnat och fint, små trädgårdar med blommor runt
hyddorna, en liten sittbänk för männen här och där, inte överdrivet skräpigt.
Befolkningen är fattig, men man svälter inte. Vanuatu var helt nedstängt i 2 ½ år pga av corona, så väldigt lite pengar utifrån har kommit in i ekonomin. Nu är
befolkningen vaccinerad med två sprutor. Det finns mycket att berätta om
detta lilla charmerande land, men kanske dags att återgå till vår resa.

Kopran hackas ut ur kokosnötterna. Lägg märke till hyddorna. Man bor enkelt.

Vedhämtning. Maten tillagas över öppen eld

Fin strandtomt

Gubbatorg. Svalt och skönt.


Efter Port Vila seglade vi norrut till ön Epi och ankrade i Lamen Bay. Där hade vi
läst att det fanns en sällskaplig dudong, en slags sjöko med ben fram och
fiskstjärt bak, som går och betar på botten. Nästan lika stor som en vanlig ko. Efter ihärdigt
spanande lyckades vi äntligen se på nära håll. Men de dyker de rackarna, när
man får fram kameran.


Google får bidra med en bild

Dudong, cow fis på bislama

Nästa dag seglade vi vidare till South West Bay på ön Malekula. Där skulle den
omtalade Nalawan festival äga rum. På Malekula finns de två folkgrupperna
Big nambas och Small nambas. Namba betyder penisfodral och det var
traditionellt det, och inget annat, som männen hade som klädsel. På södra Malekula bor Small
nambas. Det var stor uppståndelse i byn eftersom festen inte hållits på 3 år.
Turistministern var där och regionspresidenten och Vanuatu TV. Vi var 10
segelbåtar ankrade och blev behandlade som royalties. Byn i South West bay är
stor, säkert 500-700 personer och stranden kryllade av lekande barn, som
sedan följde oss genom byn.

På festivaldagen blev vi hämtade med båt och blev mottagna av ett band och
fick lyssna på en del långrandiga tal. Tok tok, säger man på bislama.

Välkomstbandet

Presidenten för regionen Malampa


Höjdunkten var de rituella danserna med otroliga masker och kraftfull sång.
Dansen är inledningen på odlingssäsongen fick vi veta och ja, vi såg
penisfodralen, även om jag är för blyg för närbilder. Mest platta paket, såg det
ut som. Big nambas har mera strutliknande saker.

Det var olika danser med tjut och skrik och stampande. Fantastiska masker, allt
hemgjort och färgat med jordfärger.

Bandet


Till den sista dansen ledde de fram en gris, som sedan stacks ihjäl iför våra
förfärade ögon. En sten färgades med grisens blod och grävdes sedan ned. Just
denna rituellt slaktade gris var bara för hövdingar, vi fick äta av en annan gris.

Grisen får nådastöten.

Fina bilder på dansarna och deras dräkter. Lägg märke till albinon, som nästan
såg grotesk ut med sitt vita skinn. Albinos förekommer, vi har sett ett par
stycken. Måste vara svårt att klara huden under den brännande solen.

Sedan bullades upp med massor av mat. Frigående och närodlat.

Kvinnorna med sina färglada klänningar. Bärs alltid.

Nästa dag fick vi pröva på att paddla med de utriggade kanoterna.
Förvånansvärt stabila, men ganska tunga. Holkas ut av mangoträdet och
används till allt.

Den obligatoriska skocken av gulliga barn.

Attis paddelteam

Efter 2 dagars festande var det nästan skönt att lätta ankar och segla vidare till
en liten ögrupp som heter Maskelyne Islands. Ögruppen har en väldigt skyddad
lagun. Det är bara 3 m över revet, men väl inne i lagunen ligger man tryggt. Och
vi trodde nästan inte våra ögon när vi såg en annan Hallberg Rassy ankrad
därinne. Italiensk 48 fot. Två båtar från Ellös i denna avkrok av världen.

Vi blev väl mottagna av Stuart, en fixare, men den självpåtagna titeln crusing
guide. Ganska tuff business, vi var den 4:e båten som kommit dit på 3 år. Men
Stuart fixade allt och var otroligt hjälpsam och tillmötesgående och gav oss en
inblick i livet på dessa små öar. Otroligt fattigt, men snyggt och prydligt.
Vi gick en tvåtimmarspromenad runt hela ön, och var inne i alla de tre byarna
och hälsade på ett oräkneligt antal personer. Alla vänliga, nyfikna och
tillmötesgående. Och en svärm av barn runt benen. Små barn grät när de såg
oss och våra vita spökansikten, men de lite större hjälpte till att dra ner jollen i
vattnet och springa små ärenden. Och våra liftsnören och T-shirts hittade
snabbt nya ägare.

Stuart

En nybyggd utriggare har just fått en förtöjningstamp från Åre.


Särskilt rörande var en gammal dam, som gärna ville ha ett rep till sin båt. Vi
hade inga med oss då, men sa att hon kunde skicka ut sin son till båten senare.
Men på eftermiddagen kom den gamla damen själv paddlande i sin lilla, lilla
utriggade kanot tillsammans med ett barnbarn. Att byta med hade hon med sig
kokosnötter, gurka, papaya, pak choi och ett ägg. Hon var beyond happy när
hon utöver ett gäng liftsnören även fick ett par läsglasögon.

Damen med sonson och bytesvaraor.

Vi har som vana att gå till kyrkan på söndagarna. Denna gång var det
presbytariansk gudstänst. Som vanligt var kyrkan välfylld och det var kraft i
sången när de ca 80 barnen klämde i. Efter gudstjänsten fick vi stå i utgången
bredvid prästen och handhälsa på alla besökare. Hundratals, som alla gav oss
ett God bless och ett varmt leende.

Kyrkan i Lutes

När vi hade gått runt ön 3 gånger, snorklat på alla rev och hälsat på hela
befolkningen var det dags att lämna denna charmerande ö.
Glömde just, kava drickandet. Det är en syssla som män ägnar dig åt på
eftermiddagarna. Kava är någon form av berusningsdryck, stötta kava rötter i vatten bildar en grågrumlig sörja, som man måste dricka av artighet. Smakar
sådär, för att inte säga superäckligt. Som kvinna kommer men undan med en
halv skopa, men stackars Atti fick svepa i sig en hel.

Kavarötterna hackas. Blandas sedan med vatten. Har verkligen inget med cava att göra.

Sedan var det dags att gå tillbaka till Lamen Bay på Epi. På vägen dit lyckades vi fånga
vår första fisk denna säsongen. En fin guldmakrill, eller mahi-mahi, som de
säger här. Så nu har vi festat på Poisson Cru och stekt mahi-mahi med pak choi
och har fortfarande en halv fisk i frysen.

Vindarna är ofta svåra att förutse bland de här höga öarna. Långt ut från kusten kan vinden plötsligt öka eller minska i styrka, eller vrida 20-30 grader. Strömt är det också. När vi lämnat vår skyddade lagun på Maskalyne, hade vi riktigt besvärlig sjö långt ut från ön. Det var gammal dyning från sv, nya vågor från so och en kraftig ström utmed djupkurvan mot djupare vatten. 4 sjömil ut från vår ö (halvvägs från Vägga till Hanö!) var det bara 34m för att strax därpå bli 500m. Klart det blir strömt då.



I Lamen Bay finns flygplats, om än med en lite oklar flygtidtabell, ett litet sjukhus,
affär, ett guesthouse och ett cafe.
Vi blev goda vänner med Kenneth, the paramount cheif, alltså chief över alla chiefer och
han tog med oss till ön Lamen Island, dit nästan hela befolkningen flyttade på
40-talet för att komma ifrån malarian i Lamen bay. Fortfarande bor massor av
folk där, som varje dag åker till fastlandet och sina odlingslotter i djungeln.
Trots att frun Benny var bortrest och utlämnad till de nyckfulla
flygtidtabellerna, och att han inte fått tag på den utlovade kycklingen, lyckades
han ändå skrapa ihop en otroligt god middag , som vi åt tillsammans och hade
väldigt trevligt.

Chief Kenneth

Friterad okra, jamspannkakor, scrambled eggs och sötpotatisbullar.

På vät till Lamen island.

Efter att ha gått på alla stigar och vinden mojnat hjälpligt var det dags för oss
att segla tillbaka till Port Vila. Atti, som är en mästare på att nosa upp lokala
fars dag och lyckades pricka in även Vanuatus, med förväntningar om middag
på restaurang. Och eftersom min pyttelilla reva på benet, som jag fick av en rostig
taggtråd, efter 7 dagar inte visat minsta tecken på att läka, tvärtom, börjar det
bli dags att uppsöka ett sjukhus. Tropiska sår kan bli ganska otrevliga. Efter ett evigt tvättande och omläggande utan resultat var det bara att kapitulera och ta en penicillinkur. Atti skar sig på en bojtamp med snäckor på i Port Vila, så även han knaprar i sig penicillin .

Det börjar nu bli dags att byta land, om än motvilligt och vi tänkte styra kosan mot Nya
Caledonien , en före detta fransk koloni numera utomeuropeiskt territorium,
territoire d´outre-mer, som de kallar det. Det är ca 300 sjömil dit, ca 2 dygns
segling.

Vi hörs!

Bonusfråga. Hur går det med bislaman? Vad står det på skylten?

5 thoughts on “En månad i Vanuatu

  1. Underbar läsning.:)Men tror inte att “PARADISE HOTEL” enligt bilden är nåt för Enjoytravel haha. Är just på väg till Four Seasons i Marrakech – lite bättre standard indeed. Cyclone safe house står det på kreolspråket va?:) Fortsätt njut!

  2. Bra bislama uttolkare!
    Korrekt, cyklonsäkert hus är rätt. Fanns på en skola.
    2016 hade man en cyklon här som jämnade byn med marken, även skolan. Nu är skolan återuppbyggd.

Leave a Reply

Your email address will not be published.