Vi fick en fin resa från Vanuatu till Nya Caledonien. Lätt vind, mest halvvind till ingen vind alls och fullmåne. Då är det inte svårt att trivas. Resan tog 48 behagliga timmar, alltså bara två nattseglingar.

När man närmar sig Nya Caledonien ser det ut som Skottland. Höga berg, som är täckta med gräsbevuxna hedar kan man tro.  Det senare stämmer inte, det som på håll ser ut som gräs är taggiga buskar, helt omöjliga att ta sig igenom. Det erfor vi, the hard way, några dagar senare. James Cook gav ön namnet Nya Caledonien, just eftersom det påminde om Skottland. De höga bergen till trots är dessa öar inte vulkaniska utan är en rest från en några hundra miljoner år gammal bergskedja och satt ihop med Nya Zeeland.

Den första prövningen är att ta sig igenom det beryktade Havanna Pass. Hela Nya Caledoniens östra sida är omgivet av ett gigantiskt korallrev, världens näst största efter Stora barriärrevet. Vid utåtgående tidvatten möter det utströmmande vattnet havsvågorna, som oftast kommer från sydost. Då bryter vågorna kraftigt mot revet och det kan bildas läskiga så kallande stående vågor. Vi hade tur och kom i gryningen i lätt vind och strax efter högvatten så vi fick en lugn passage.

Fyren vid infarten till Havanna Pass. Inga stående vågor här.

Samma pass uppifrån.

Från Havanna Pass är det ca 40 sjömil upp till huvudstaden Nomuea, där man måste klarera in. Eftersom det var söndag och allt stängt tog vi en boj ön Ille Maitre och ett tjusigt Hiltonresort innan vi gick in till Marina Port Moselle på måndagsmorgonen.

Som Bora-Bora.

Nya Caledonien, ja var börjar man? Det är ett  mellanting  mellan ett franskt territorium d´Otre Mer och en självstyrande stat. Befolkningen är franska medborgare, med franska pass. Officiellt språk är franska. I Noumea trippar små nätta franska damer runt, man kysser på kind och äter baguette. Fransmännen utgör något mindre än hälften av befolkningen på ca 270 000 invånare. Ursprungsinvånarna, som är melanesier, kallas kanaker.  Man behöver inte vara många timmar i Noumea för att känna att det finns spänningar mellan befolkningsgrupperna.  Helt plötsligt  ser man uteliggare, fyllon och gäng, som står i gathörnen och blänger lite dolskt. Vi kände oss lite oförberedda efter att ha vant oss vid att mötas med varma leenden  och nyfiket intresse i Vanuatu.  Det lite onda samvetet som man kan känna av i USA i förhållande till deras ursprungsbefolkning, eller i Nya Zeeland i förhållande till maorierna eller för all del hemma i förhållande till samerna, verkar inte gälla fransmännen. De blänger lika surt tillbaka på kanakerna  och man ser väldigt lite av mix mellan grupperna.

Noumea ser ut som, ja jag vet inte vad. Lite lagom ruffigt och nedgånget, ganska ocharmigt, men ändå lite härligt med palmer och caféer.

Efter inklareringen tog vi cyklarna och flängde iväg, drack franskt kaffe och handlade ostar på Carrefour. Prisbilden avviker rejält från Vanuatu.  På marknaden kostade grönsakerna kanske tio gånger mer än på marknaden i Port Vila och här saknades tjocka tanter i blommiga klänningar. I affärerna i övrigt är det något dyrare än Europa.  Internet var en komplicerad historia. I princip kommer man inte åt ett abonnemang utan att vara bofast och det enda som erbjuds är ett svindyrt turistkort med några få gigabyte, som man bara kan köpa på det statliga huvudpostkontoret mellan kl 9.15 och 9.45, med en komplicerad instruktion om hur man får fart på simkortet på franska.

Efter några dagar i den i och för sig trevliga marinan gav vi oss ut i lagunen och voila´  öppnade sig paradiset. Vi hade fått utmärkta tips på ankringsplatser från franske Julian på  Diodone och de överträffade våra högt ställda förväntningar. Turkost vatten, små öar mer vit sand, korallrev i alla riktningar.  Reven gör att man ligger skyddad från vågor i det som känns som mitt ute i havet. Vi stämde träff med Auli och Hannu på Manta  på den pyttelilla ön Ilot Mte  Quen och njöt av en osannolikt fin kväll där.

Sedan fortsatte  norrut, till ytterligare en paradisvik. Där skulle det dessutom finnas en vandringsled till toppen på ett berg. Jo pyttsan. Vi stretade oss igenom det ena rivigare snåret efter det andra utan att hitta någon stig. Dessutom var det  torrt och halt och bara tanken på de giftiga ormarna, som lever både på land och i vatten gjorde att det inte blev någon harmonisk tur, innan vi gav upp. Bättre att hålla sig till vattnet tyckte vi och gick tillbaka till paradisön. Nu var det helg och besökarantalet hade ökat från 3 båtar till 21. Kitesurfare, SUP-paddlare, kanotister och lunchätare samsades om den lilla lilla ön. Fransmän fuskar inte med söndagslunchen kunde vi konstatera.

En draw-back i paradiset är att det finns haj. Varningsskyltar finns uppsatta överallt och man får inte slänga mat överbord eller bada på kvällen eller i oklart vatten. Små söta hajar står gärna under båten och väntar, men dessvärre finns det stora också.

Småhajar under båten.

Lisas födelsedag närmades sig med stormsteg. Vi gick tillbaka till ön Ille Maitre,  med Hiltonresortet, som också hade en restaurang . Flaggspelet åkte upp och på eftermiddagen hade vi kaffekalas med hembakt tårta och gäster från Finland och Nya Zeeland, som sjöng på finska och engelska och spelade  Happy Birthday på tvärflöjt.

På kvällen blev det drink och Hiltonmiddag så magen stod i fyra hörn. Sämre födelsedag kan man ha.

Möjligtvis blev födelsedagsglädjen något grumlad av den läskiga orm som låg under jollen när vi skulle skjuta ut den i vattnet efter middagen och de två ytterligare ormar vi såg i pannlampornas sken i mörkret.  De randiga ormarna är de giftiga vattensnokar, som är vanliga här, kallas Tricot. Giftet är dödligt, men alla säger att ormarna är fredliga och inte attackerar och har gifttänderna långt bak i munnen.. Ja, jag vet inte jag, kanske bäst att vänja sig inför Australien.

En tricot slingrar iväg.

Vi fortsatte sedan söderut i laguen  till en stor vik som heter Prony Bay. Här är klipporna alldeles röda och här finns en utskeppningskaj för stora båtar.  Nya Caledonien har stora tillgångar av nickel, faktiskt så mycket som 25 % av världens nickeltillgångar finns här och det  bryts  i dagbrott och skeppas ut i Prony bay. Vi kunde ana en stor förädlingsanläggning på håll, men vi vet inte riktigt hur nickel tas om hand eller transporteras efter brytningen.  Vad vi vet däremot är att där det finns nickel finns det andra röda mineraler, som sätter fläckar på allt, som inte går bort. Även Frankrike verkar ha en tradition med att skicka iväg sina brottslingar så långt som möjligt, så man kan se ruiner av fängelser och gravar efter franska fångar som jobbade i nickelgruvorna.

Röda stigar

Övergivet dagbrott

Trots detta var det trevligt stopp i Prony bay, med höga berg att gå upp på  för att titta på utsikten över revet eller att åka längre upp i viken för att bada i varma källor.

Något man inte får missa i Nya Caledonien är den sagolikt vackra ön Ile des Pins, som ligger en dags segling söderut. Här ankrade vi i den vidunderligt vackra Kuto Baie, med turkost vatten och den vitaste sand vi hittills sett.  Viken är omgiven av vajande palmer och längst in ligger ett litet resort och en restaurang,. Vad mer kan man önska sig? Ja bra snorkling förstås, som fanns i viken bredvid, 5 minuter med jollen. 

Kuto Baie

Vi tog iland cyklarna och trampade iväg till huvudorten på ön, där det fanns en liten lokal marknad, typ höstmarknaden i Asby eller Åre, för er som vet. Vi köpte på oss en duk med kanakflaggan, lite grönsaker och hembakta kakor.

Bilder

På Ile des Pins är 98 % av befolkningen kanaker. Vi tog det säkra före det osäkra och hissade kanakflaggan under spridaren, men det är helt tydligt att man som besökare inte är odelat välkommen. Man får inte ankra var som helst, man får inte röra sig fritt och vi blev flera gånger ganska bryskt bortmotade eller avvisade. Först när vi försökte svara eller kommunicera på vår bräckliga franska ljusnade minerna något och telefonerna med google translate kom fram.

 Kanakerna vill ha självständighet från Frankrike. Det har anordnats minst 3 omröstningar under de senare åren om självständighet, men  kanakerna är i minoritet och varje gång har röstsiffrorna för att fortsätta tillhöra Frankrike hamnat på någonstans mellan 53 och 56 %. Utöver fransmän och kanaker finns här lite andra söderhavsfolk, kineser och vietnameser. 25% av Nya Caledoniens BNP består av bistånd från Frankrike, och man får anta att skatteintäkterna i ganska hög grad kommer från den franska befolkningen och från turistintäkterna. Det är inte utan man med viss oro ser på hur befolkningen skulle försörja sig som självständig nation. Många talar också om att Kina står i startblocken för att ”hjälpa till” om fransmännen skulle försvinna. Svårt att ha åsikter, men det är inte utan i alla fall vi känner viss oro för detta charmiga land.

För att ta igen lite av de många veckornas stillasittande i båten gav oss ut på en cykeltur runt hela ön på våra skrangliga cyklar. Första stoppet var en helt fantastisk grotta . Grotte des Reinas, som varit gömställe för en kanakisk drottning. Vägen dit gick genom ett Jurassic park-liknande landskap och väl framme kom vi till en grotta full av stalaktiter och stalagmiter, hängande lianer och en liten porlande bäck. Värt en resa!

Nästa stopp blev Hotel Meridien där vi intog en liten espresso för 75 kr koppen, innan vi besökte en naturlig korallpool. Vid högvatten  är poolen i direkt förbindelse med havet med vågor och fiskar, men vid lågvatten stängs öppningen till havet av och man simmar omkring i ett ljummet akvarium, helt fyllt av fisk. Stranden utanför, Bai d`Oro, går heller inte av för hackor.

Hotel Meridien

Baie d´Oro

Det var med ömma bakar vi 4,2 mil senare återvände till båten. Kanske inte så branta backar, men rejält varmt och många ”slakmotor” för att använda Gunde svans språkbruk.

För att  gradvis vänja av kroppen vid rörelse gick vi nästa dag upp på Ile des Pins högsta berg, Pic N´ga med sina imponerande 267 m.  Ile les Pins har fått sitt namn efter de många vackra pinjerna som finns överallt.

Till Ile des Pins skickade Frankrike politiska fångar på 1800-talet. Det finns ett litet fort och ett jättevackert gendarmeri. Inte så dumt ställe att komma till, men hiskeligt långt bort.

Att segla tillbaka till lagunen blev underbart med medvind och infångandet av inte mindre än 2 fiskar. Den första kände vi inte igen utan återbördade till havet, men den andra tog vi tillvara och fileade upp och packade fint. Efter en stunds googlade kom vi fram till att det var en sk spansk makrill. Just denna fisk kunde vi senare utläsa är ofta ciguiteraförgiftad, så dessvärre måste även den gå överbord. Men  som plåster på såren fick vi se en knölval nära båten, så dagen var lyckad i alla fall.

Spansk makrill

Det är en konstig sak med långsegling. Trots att man seglar på olika håll med helt olika planer stöter man ändå på människor man känner titt som oftast. Det gäller i högsta grad våra australiensiska vänner Wayne och Ally på HR 40:an Blue Heeler. Vi träffades första gången på Hemingway Marina i Havanna. Vi gjorde sällskap runt Kuba, men sedan skiljdes våra vägar. Nästa år stötte vi ihop igen på Grenada i Karibien och tillbringade några dagar tillsammans innan de gick österut över Atlanten till Europa och vi västerut genom Panama över Stilla havet.  Nästa gång vi var hemma hade de tagit sig ända upp till Sverige och vi åt en pizza ihop i Motala. Vi stämde träff med dem igen i Västervik och seglade med till Visby, innan vi vinkade farväl. De mot Helsingfors och vi tog Gotlandsbåten till Oskarshamn. Sen kom Karls sjukdom och covid och allt annat trassel. Blue Heeler blev sittande i England och Spray på Nya Zeeland.  Och bland alla 8 miljarder människor här i världen, vem kommer inte inseglande i lagugen i Nya Caledonien om inte Ally och Wayne på Blue Heeler. Gissa om det blev ett kärt återseende.

Blue Heeler

Wayne och Ally 2022

I Grenada 2016

Australiensare är tuffa pojkar.  Vi träffade Blue Heeler  vid en liten sandö i lagunen, Ile Ameede. Mycket vacker.  Båtarna var  nära varandra så Wayne och Ally rodde över till oss i sin gummijolle, som är likadan som vår. När de skulle tillbaka låg en rejält stor havsorm ihoprullad i jollen.  Efter lite inledande kalabalik tog vår Crocodile Dundee, Wayne helt sonika upp ena  åran och skyfflade upp ormen över kanten och ner i vattnet igen. Numera har jag helst gummistövlar i jollen och ser mig noga för  innan jag sätter ner fötterna på badplattformen. Fortfarande en gåta hur ormen kunde ringla upp från vattnet in i jollen.

Några glorious days kvar i detta paradis.  På onsdag hivar vi upp ankaret och ger oss ut på den veckolånga passagen över Korallhavet mot Australien.  Vi hoppas på en lugn resa.

Elisabet och Karl Axel

3 thoughts on “Nya Caledonien – paradise unplugged?

  1. Hej kära vänner!
    Vi följer er blogg, vilken fantastisk resa ni är ute på. Vilken kunskapsbank ni måste besitta i hav, vind, båt och allt där till vi önskar er en fortsatt fin resa och en bra ’semester’. Själva sitter vi i solstolar på Sifnos med Fridas mans föräldrar, törs knappt nämna vår ’semester’ i jämförelse med er
    Take care
    Ulf och Karin

  2. Hej och ett försenat grattis Lisa.
    Det är som julafton varje gång som ni skrivit en ny blogg. Vår resa i år blir till Spanien i November. Men vad är det jämfört med er fantasiska segling. Hoppas att ni får det lika behagligt på den fortsatta resan och lova att ni är rädda om er.
    Pär o Birgitta

  3. Kära Lisa och Atti

    Era möten med Wayne och Ally över jordklotet är ju underbara. Sånt händer bara utåtriktade vänner som ni. Ser fram emot skildringen från Australien.

    Claes

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *