Jul, nyår, trettonhelg –helgerna har passerat förbi i en strid ström, utan att vi har haft tillfälle eller inspiration att fira på ett traditionellt sätt. Så julaftonsmiddagen blev en potluck-dinner, dvs knytkalas utanför den lilla butiken utanför marinan i Santa Marta, nyårsafton tillbringade vi till havs i ganska hårt väder mellan Colombia och Panama i väntan på gryningen så vi skulle kunna gå in bland reven i San Blas och trettondagen tillbringade vi vaxande båten och putsande rostfritt stål bakom en palmklädd ö i San Blas. Det är inte lätt det där med helger.
Så från början.
En vecka före jul kunde vi så slutligen lämna den förtjusande Renaissance Marina på Aruba och ännu en gång gå till den usla kajen för utklarering och uppleva farsen med tre olika myndigheter engagerade i utklareringsarbetet. Den här gången fick vi klämma oss in mellan tamparna på en kryssningsbåt för att få plats.
Vi hade drygt två dygns segling framför oss runt den ökända östra udden på Colombia, där det alltid blåser och är rejält strömt i vattnet. Medvind och medström visserligen, men även det kan vara nog så besvärligt när vinden piper i. Runt Santa Marta är bergen 1000 m höga och inte särskilt långt in på land reser ett bergsmassiv med 5000 meters toppar, så vindarna får en otrolig fart. Däremot är inte hotet från pirater överhängande, i alla fall efter vad som säga, så man kan gå förhållandevis nära land. Vi fick en fin segling och det var mäktigt att se de höga bergen torna upp sig och närma sig en helt ny kontinent, Sydamerika, när vi gled in mot hamnstaden Santa Marta i Colombia på morgonkvisten och hörde smattret på spanska i radion .
Sydamerika
I Santa Marta finns en ny och välutrustad IGY Marina så efter att ha tankat diesel för det oslagbara 5 kr litern, kunde vi knyta fast vid en fingerponton i den fina marinan, omgivna av cruisers från världens alla hörn och en hel del sportfiskabåtar modell stora. Här ligger man förhållandevis billigt, så många cruisers passar på att lägga sin båt här och gör utflykter på den stora kontinenten. Vi fick nu stifta bekantskap med den colombianska valutan peso. 10 peso är 3 öre. 10 000 peso är 30 kr, så det gäller att hålla koll på nollorna när man handlar. Att klarera in i Colombia är en ännu krångligare historia och tar flera dagar och kräver en agent. Innan det är klart får man inte lämna marinaområdet, men ingen tycktes märka när jag smet upp till stan för att växla in pengar och köpa lite frukt.
Santa Marta som är Colombias äldsta stad är lagom stor och mycket trevlig. Eftersom vi kom fram två dagar före jul var hela stan på fötter och handlade och trängdes. Ett otroligt folkliv, myllrande och bullrande. Tutande bilar, stinkande bussar, affärer och gatustånd. Frukten och grönsakerna är inte av denna världen. Avocados stora som fotbollar, mandariner söta som körsbär osv. Och köttet är helt fantastiskt. Som på Segers i Östermalmshallen, men ta bort en nolla på kilopriserna. Och mjölken säljs i plastpåsar. Vi, som har vant oss vid de trötta karibiska öarna med ett mycket lugnt tempo blev helt snurriga. Mycket sydamerikanskt, med blandat låga och höga hus i alla tänkbara skick.
Som sagt på julafton fick vi ihop en liten jullunch för två med ägg och kaviar, små korvar som inte påminde om prinskorvar och lite flygburen sill, innan vi nästan förgicks i värmen. På kvällen, som som sagt var det pot –luck dinner med alla seglare och som alltid på alla knytkalas blev det massor av mat och trevligt umgänge innan det var dags för julmässa i den stora katedralen i Santa Marta, där den store frihetskämpen Simon Bolivar eller i alla fall hans hjärta var begravt. Enligt uppgift sedermera stulet, men vad vet vi? En ny evighetslång katolsk mässa med rökelse hit och dit och processioner med jesusbarnet fram och tillbaka. Utanför hade man gjort ett fantastiskt ljusspel på katedralens väggar. Mycket vackert.
Julfirande i Colombia innebär att man åker till stranden och umgås där hela familjen. Vi tog genast tag i den traditionen och tog bussen till den närliggande badorten El Rodadero, där vi hyrde en strandhydda och blev sittande hela dagen. Det var ett fantastiskt skådespel med tusentals människor på stranden från bebisar till abuela, som alla njöt och badade och åt och drack. Hela dagen gick det förbi försäljare som sålde kakor, frityrkokta fiskar, glass, cevice, frityrkokta bollar med oklart innehåll, glass, öl , läsk, rom, spunnet socker, mangoskivor och jucier av alla de slag. I hyddan bredvid vår satt det säkert 15 personer och spelade musik och umgicks. Ett riktigt latin-party mitt på dan. Innan vi gick hem drack vi iskall öl med citron serverat i en mugg med salt runt. Allt serverades mitt på gatan och med musik från högtalare i bakluckan på en bil. Jätteroligt, ända till polisen kom. Då upplöstes partyt och vi tog bussen hem efter ett för oss annorlunda julfirande.
Till den kända staden Cartagena är det ca 20 mil från Santa Marta. Det går alldeles utmärkt att segla dit, men för att slippa in och utklareringseländet lämnade vi båten i marinan och tog buss. Cartagena står på UNESCOS världsarvslista och är en gammal muromgärdad spansk stad, som aldrig intagits trots otaliga försök från engelsmännen. En mycket vacker stad, med mycket turister. Vi tog in på ett litet hotell i stadsdelen Getsemani och gick upp och ned på alla gator och tittade in i det ena mysigare kvarteret efter det andra. Vi hade blivit tipsade om att gå med på en rundtur med en ”freewalkingguide” och fick två intressanta personliga timmar på engelska med en jättebra guide fick en trevlig lunch tillsammans med några andra gäster på the walking tour. Tydligen finns den här typen av walking guides i de flesta städer. Mycket trevligt, personligt och billigt. Dessutom var det skönt att komma från båten ett tag och njuta av ett svalt rum och en skön säng och slippa höra vindens ylande i riggen och myggornas surrande runt öronen.
På muren i gamla Cartagena
Nya delen, Boca Chica
En gata i Getsemani
Vårt trevliga hotell
Colombia är väldigt trevligt att besöka. Med undantag för Cartagena är det inte mycket turister och människorna är trevliga, maten god och infrastrukturen fungerande. Hoppas verkligen att man till slut fått ordning på allt elände runt droghandeln och alla olika kriminella band, som terroriserat landet i över 15 år. När jag jobbade på Akzo Nobel för mer än 10 år sedan hade vi en fabrik i Medellin. På den tiden var man tvungen att övernatta på flygplatsen om man kom efter mörkrets inbrott eftersom det då var för farligt att åka från flygplatsen till stan i mörker. På taket till hotellet stod vakter med k-pistar och det var inte tillåtet att gå ut. Mycket har hänt sedan dess.
Tyvärr kunde vi inte stanna längre i det trevliga Colombia. Ett mycket kort väderfönster på mindre än ett dygn hade öppnat sig och det var bara att göra en sista massiv shoppingrunda till Olimpica och förbereda för avsegling mot Panama.
Att klarera ut från Colombia var nästan lika jobbigt som att klarera in. Passen lämnas in dagen innan man tänker segla och levereras tillbaks till båten tillsammans med ett ”zarpe”, utklareringsbevis, strax innan avgång. Av någon konstig anledning är det upp till myndigheterna att bevilja avsegling. Enligt marinan tillåter de inte att man går om det blåser mer än ca 25 knop. Vi hade tänkt segla kl 6 på morgonen den 30 dec. Kvällen innan hände ingenting förrän vi ringt några samtal. Kl 9 på kvällen kom agenten äntligen med våra dokument. Vi var rädda att vi inte skulle komma iväg i tid. Vädret var hela tiden det samma. Friska till hårda vindar från NO. En natt hade vi över 40 knop i hamnen. Alla båtarna lutade som vi stod på grund och ylandet i riggarna var otäckt. Allt gick bra men dåligt med sömn. På fredagen hade vi sedan flera dagar sett att vinden skulle gå ner något på fm. Prognosen höll sig och vi var flera båtar som gick söderut den morgonen. Med hänsyn till ankomsttiden i San Blas borde vi gått på em/kv men vi var rädda att de skulle stänga hamnen när vinden ökade igen.
Vi hade bara seglat en timme ut från Santa Marta, då vinden ökade till kuling. Vi tog in två rev i storen och satte den lille cutterstagsfocken. Då vi hade slör/läns hela vägen till San Blas, kände vi oss lugna med segelsättningen. På eftermiddagen ökade vinden ytterligare. Båten skötte sig utmärkt. Autopiloten styrde och trots höga vågor höll piloten kursen perfekt. När jag var nere och höll på med middagen kände jag av sjösjukan. Lisa mådde bra så hon fick avsluta under däck. Uppe i sittbrunnen kunde jag dock äta lite grann. Vi seglade i 7 – 8 knop hela tiden. I vågorna drygt 10 knop. (Hans, ditt fartrekord på 14, 2 knop mellan Barbuda och St Bart förra påsken står sig fortfarande!) Mellan midnatt och gryningen kulminerade vinden. Då hade vi haft en medelvind på 35 knop! Det är mycket vind. Och tur var det att det var mörkt så vi inte såg vågorna som kom dundrande bakifrån.
Att fotografera vågor och hoppande delfiner är inte lätt. Här är ändå några bilder från dagen efter vi hade som mest vind. Ser inte mycket ut, men tänk er detta i nattmörker, ylande vind samt en våldsamt krängande båt…
4-5 meters våg
Nyårsmiddag, uppvärmt ris med skinka i samt cocacola dagen till ära.
När vi seglar över natt går vi 3-tim vakter. Det räcker. Efter tre timmar i blåsten däruppe känns det underbart att få komma ner i det skenbara lugnet under däck och kila fast sig i akterkojen. När jag kom upp igen strax innan gryningen var sjön otäckt hög. Båten lyftes i aktern av vågorna, och med kraftig lutning framåt dånar vi ner för vågens framsida. I det här läget kände vi att vi skulle ha svårt att minska segel ytterligare om vinden fortsatt öka. Det gällde bara att hålla i sig och hoppas autopiloten gjorde ett bra jobb. Vid två tillfällen fick vi vågor in över båten. Vid ena tillfället stod jag vid nedgångsluckan och höll i mig. Jag hörde snett bakom oss hur en våg började bryta. Den hann i kapp oss och vi hamnade mitt i brottet. Det var som vi började sjunka. Skummet var överallt. Jag böjde mig fram för att hindra för mycket vatten att rinna ner i salongen. ( Vi borde naturligtvis ha stänkt luckorna i det här vädret) Jag var våt som jag simmat med kläderna på, vattnet stod ett par dm högt i sittbrunnen, men för övrigt hände inte så mycket. Men det var obehagligt. Vi fick förstås ner en del vatten, men mest på durken som sen hamnade i kölsvinet. Nästa våg drabbade Lisa. Hon hade just kommit upp på vakten. Med torra nya kläder och en kopp te i handen hinner hon bara sätta sig ner så kommer en våg snett bakifrån, smäller in i sidan och landar mest över hela Lisa… Ingen bra start på den vakten. När det ljusnar avtar vinden något, men är fortfarande hård. Vinden vred inte som vi tänkt så vi låg nu betydligt längre norrut än vad vi planerat. Vi trodde vi kunde falla av med vindvridningen norrut, men den kom aldrig så vi fick nu förbereda en gipp. Att vända genom vind var ett sämre alternativ då det fortfarande blåste ca 25 knop. Gippen gick bra och vi kunde styra mot mål. Tyvärr gick det alldeles för fort. Med den här farten skulle vi komma fram vid 10 på kvällen. Att gå in bland öarna i San Blas kräver dagsljus. Vi rullade in focken och fortsatte med bara storsegel. Efter 24 tim segling kollade vi hur långt vi gått. 177 nm, det blir 7,34 knop i snitt. Inte illa för den här damen. Vi fick även lägga om kursen så vi gick parallellt med kusten för att avvakta gryningen dag två. Det var rätt jobbigt, vinden var nu nere i ca 20 knop, vilket kändes som en lätt bris jämfört med förra natten, men sjön var fortfarande väldigt hög. Vi tänkte inte så mycket på att det var nyårsafton, jag var sjösjuk och inte hungrig, men Lisa värmde på lite mat från förra kvällen. På hennes nattvakt festade hon till det ordentligt i form av en Snickers! I gryningen på nyårsdagen närmade vi oss så Cayo Holandes i San Blas, och vid 10 tiden kunde vi lägga ankaret i en helt fantastiskt vacker vik.
Att komma till San Blas efter två blåsiga dygn till havs är som att stiga in i paradiset. San Blas är ett begränsat skärgårdsområde strax öster om Panamakanalens inlopp från Karibiensidan med massor av öar, atoller och rev. Det första vi såg var topparna av palmerna och sedan dök massor av paradisiska öar med vit sand och korallrev upp. Här är mycket svårnavigerat och man följer särskilda guideböcker. Eric Bauhaus’ The Panama Cruising Guide är helt nödvändig och man seglar i dagsljus med solen i ryggen och en man på fördäck. Innanför reven är vattnet lugnt, passadvinden svalkande och korallreven fantastiska.
Området heter egentligen Kuna Yala och befolkas av ett småväxt indianfollk, Kunaindianer. En särskild kongress finns och området har någon form av självstyre. Folket lever på ett traditionellt sätt, bor i hyddor ute på öarna och lever främst av fiske och kokosnötter. Överallt ser man små urholkade kanoter pila fram och tillbaka med vatten, fisk och kokosnötter. Folk är oerhört vänliga och lever i en slags symbios till det begränsande antal seglare som snurrar runt här. En inkomstkälla är mycket konstfärdigt sydda tygstycken med applikationer på, sk molas, och de säljs av små söta tanter i traditionella kläder som kommer utpaddlandes. Inte helt billiga, men enligt uppgift tar det upp till en månad att göra en mola och då ska betänkas att öarna saknar elektricitet och ljus.
Lisa 160 cm lång framstår som en jätte.
Det är svårt att tänka sig ett mer fantastiskt område än San Blas. Det enda sättet att ta sig hit är med båt. Vägar saknas ut till detta område och det är för grunt för kryssningsbåtar och annan kommersiell trafik. Den som trodde att det finns en Pan American Highway från Nord- till Sydamerika kommer att bli besviken när vägen tar slut i detta område och det enda sättet att komma vidare till Colombia är med båt eller flyg. Det finns en hel del båtar som lever på att transportera ”backpackers” och motorcyklister, som vill göra en Pan American trip.
Vår första anhalt var de yttersta öarna Cayo Holandes, där vi omedelbart träffade på de engelska seglarvännerna Derek ock Alison på Arielle, som vi tidigare umgåtts med på Martinique. Egentligen skulle man kunnat stanna där ute hela tiden, på en helt perfekt ankringsplats i det turkosa vattnet, med en trevlig liten befolkad ö på ena sidan och fantastiska rev åt alla håll.
Vi susade vidare till ö-grupperna Coco Banderas och Green Island och låg på dem några dagar. Lite mer av samma, men Green Island ligger tillräckligt nära land för att telefonsignalen ska nå ut, så vi lyckades dela lite internet med den tyska båten Tanoa, som för övrigt seglat runt i detta område i 12 år. Tack för alla hälsningar och ursäkta att vi inte svarat.
En dag gick vi in mot fastlandet och ön Naranga / Corazon de Jesus där det finns en liten stad med affär och restauranger. Vi åt en god lunch för 11 dollar men avstod från att handla när vi såg att det var mer myror än socker i sockerpåsarna. Bebyggelsen är ganska påver, men alla har vattentoalett i ena änden av tomten. Som våra utedass, fast rakt ner i havet.
Dricksvatten, som tur är, hämtar man långt upp i floden Rio Diablo, som snirklar sig in från kusten. Vi hade blivit tipsade att man kunde köra i över en timma upp i floden i dingen och verkligen komma in i djungeln med fåglar och andra underliga ljud. Överallt såg man Kuna indianer paddla upp i sina kanoter med stora kärl för vatten och det verkade även finnas lite bananodlingar uppströms. I början var vattnet grumligt och trögflytande, men längre upp blev det kristallklart och rent. Vi kunde inte motstå frestelsen att bada i det klara, svala sötvattnet och skölja ur håret. Helt underbart.
På vägen ner, såg vi honom. Det som först såg ut som stor stock visade sig ha ögon och tänder. En krokodil, som låg helt blickstill vid flodkanten. Helt omöjlig att upptäcka. Vi stannande jollen och åkte sedan lite närmare. Det gillade han tydligen inte utan gav ifrån sig ett blodisande väsande mellan tänderna. SSSSCHSSS. Atti ville ha en sista bild, men då väste han ännu värre och gled sedan ner under vattnet. Bäst att åka vidare tyckte vi och satte full fart. Ljudet av en krokodil som väser kan jag nu lägga till horror-upplevelserna, helt i klass med en Finlandsbåts tutande, när man kommer i vägen med kajaken.
Jag är inte så glad som jag ser ut.
Enligt uppgift förkommer krokodilattacker ytterst sällan i detta område. Det kändes bra. Vår nya gummijolle framstod helt plötsligt som både liten och tunn.
Efter denna upplevelse kändes det säkrast att ge sig ut bland öarna igen. Efter några nätter vid den fina ön Green island, gick vi ut och ankrade vid vår favoritö, Banedup i Cayos Holandes. Dagarna flöt på med båtvård och annat pyssel och snorkling bland helt osannolika koraller. En dag beställde vi lunch ute hos de bofasta Kuna-indianerna på ön Tiadup, tillsammans med en engelsk och en nya zeeländsk båt. Det går till så att man tar med sig tallrikar, bestick och måltidsdryck och sedan har indianerna bullat upp med hummer och ris kokat med kokos. Till det fick vi kokosmjölk och försökte hjälpligt att konversera. På vår ö bodde 6 familjer, ca 30 personer och de verkar livnära sig på fisk, kokos och viss försäljning till segelbåtarna . Vatten har de inte utan måste hämta på en annan ö. Vi gick en runda och köpte lite molas bland dessa otroligt vänliga människor. För hummerfesten betalade vi 10 USD var. Förmodligen mycket välkomna pengar.
Lössen kammas ur.
Lunchen serveras
Nästa dag var det dags att hiva upp och gå vidare upp emot Panamas fastland. Besöket i San Blas var det hittills vackraste och mest speciella vi upplevt på vår segling. En helt unik plats.
Ahhh!
Ser ut som ni får ytterligare en härlig säsong.
En Snickers på nyårsafton är inte det sämsta.
Här hemma väntar vi på att isarna ska växa till sig.
Ösnkar Er en fortsatt underbar resa.
//Sten&Stina
Tack för hälsningen. Hoppas Ni fått åkt lite skridskor. Jag är hemma på blixtvisit och hälsar på vårt första barnbarn. Sedan kommer det att dröja.
God fortsättning på er!
Ser härligt ut men även farligt.
I helgen kunde vi njuta av härlig sol vi också tillsammans med härlig skridskoåkning på sjön.
Ha det fortsatt gott!
/ H&M
Hej på Er . Hoppas Ni åker mycket skridskor och skidor. Vi bara badar och simmar. Atti springer bland aporna i Panama. Jag har haft en infektion i foten och inte kunnat springa. Nu hemma på blixtvistit och har träffas vår lilla dotterdotter. Åter till båten på söndag.
Hälsningar Elisabet
Vi tog oss runt trestugespåret till fots.Isigt men bra fäste med icebugskor. Långt från er vardag i värmen. Väntar med spänning på era fortsatta äventyr. God fortsättning och lycka till. GoA
Hej på Er,
Ja nu förbereder vi båten för den långa passagen. Atti gick igenom Panamakanalen, som linehandler på en annan båt förra veckan. Måste träna. Jag är hemma och är mormor på heltid.
Ha det så gott och åk skidor och skridskor för oss också.
Elisabet
Hej
Jag är lite intresserad hur ni har löst “kutterstaget” Är det bara en Seldenrulle med kabel och löstagbart? Verkar bra isf.
Lite nyfiken på strömförsörjning också, ni har numera två solceller på mantåget och en bränslecell vad jag förstår. Klarar ni frys ,kyl, autopilot instrument osv med detta? Jag förmodar att ni kör motorn när ni tillverkar vatten. Har själv en Regina 38 som jag håller på att utrusta för långfärd om något år.
Hej Anders,
Kutterstaget sitter som du riktigt säger på en rulle, en Seldén xc25. För att få tillräcklig spänning i fallet är det tvåskuret, dvs vi har ett block i toppen av seglet. Har fungerat utmärkt och är lätt att ta ner eller stuva undan. Viktigt att det är förstärkt ordentligt under däck där rullen sitter fast.
För tillfället känns det som vi är väl försörjda med el. Då vi kommer att segla i närheten av ekvatorn en längre tid nu är solceller ett bra alternativ. När vi gör vatten kör vi alltid motorn. På den sitter 2 Ballmar generatorer på vardera 100 A. Det ger en väldigt bra bulkladdning.
För resterande laddning har vi 4 solceller på totalt 280 W, samt vår bränslecell. Solceller verkar vara väldigt populärt härute. Har du plats är det bara att montera så mycket du kan förutsatt att du tänker segla där solen skiner ofta. Inga rörliga delar, minimalt med underhåll och laddar så fort det blir ljust ute.
Lycka till
Tack för att ni delar med er av era fantastiska äventyr! Underbart att få ta del av, skrivet på ett så trevligt sätt. Till dessa härliga platser kommer nog inte många av oss. Jag längtar redan efter nästa berättelse! Lycka till på färden, hälsar Caroline o Anders
Tack för hälsningen. På benet mellan Panama och Galapagos hänger Lisa Sjökvist med. Vi går igenom den 1-2 februari.
Hälsningar Elisabet
Hej Elisabet & Karl-Axel!
Vilka fina bilder! Kan jag använda bilden på ert solpanel fäste till vår Instagram? Jag länkar givetvis till er hemsida. Hör av er om det är ok. (och hör av er om ni behöver hjälp med någon NOA utrustning)
Mvh
Stefan Järleby
NOA Aluminium AB