Efter en natt på boj i Boca Chica gick vi in och la oss i marinan. Det är inte så ofta vi slår oss lösa med sådan lyx, men efter mer än en vecka mot vind och sjö behövde verkligen båten bli avspolad från allt salt. Dessutom skulle vår vän Johan Brundell ansluta där och då är det också lättare när man är i en marina med tillgång till adress och internet.
Marinan i Bocca Chicas
Morgonens joggingrunda gick genom Boca Chicas mindre bemedlade förorter och här kunde man verkligen se skillnad på fattigdom och fattigdom. På Cuba lider man av brist på allt, mer material än mat. Varenda liten plastbit tillvaratas och återanvänds och det ser nästan kalt ut runt husen. Så ser inte fattigdomen i Dominikanska Republiken ut. Här ligger skräpet i drivor runt husen och plasten fladdrar i vinden. Runt varje hus är det en hög mur med taggtråd och krossat glas uppepå och innanför skäller en arg hund. Om man kikar in genom den rostiga porten för att se vad det är som är så viktigt att skydda ser man ett litet pluttigt, ovårdat hus innanför. I varje gathörn står en sysslolös grupp unga män och hänger. Det är inte charmigt på något sätt och känns både hotfullt och deprimerande.
Boca Chica är en turiststad och helgutflyktsmål från huvudstaden Santo Domingo, som för övrigt är den äldsta staden i norra Amerika, grundad av Columbus eller om det var hans bror. På stranden står solstolarna tätt och inkastarna och försäljarna mer eller mindre drar en i armarna. Utbudet är sprit, öl, cigarrer och viagra. Prostitutionen är utbredd och öppen. Inte en plats i vår smak. Vi ägnade oss istället åt att tvätta båten och våra kläder och att åka och handla. Mataffärerna ser ut som i USA och om man handlar för 1000 kr kör butiken hem både Dig och varorna. Det blev nya inblickar i förortslivet där vi skumpade runt i butikens buss och lämnade av varor och kunder. Varorna packas, som i USA i millioner små urdåliga plastpåsar. Ägg, tomater och mango längst ned och konserver, öl och läskflaskor uppepå. Allt kastas in i bussen huller om buller så det är en mosig massa man packar upp när man kommer tillbaka till båten. Påsarna förklarar mycket av skräpet. Varför ändrar ingen på detta idiotiska system?
Sent om sider anlände Johan som flugit från Puerto Rico, och som fick en omedelbart och hårdhänt mottagande av en skurk till taxichaufför och nästa dag fick träffa på våra ständiga irritationsmoment immigrationsmyndigheterna som skulle ha nya avgifter av både av honom och av oss för att han klev ombord.
Vi insåg ganska snart att vi nog inte skulle orka med en heldag i Santo Domingo utan det blev en liten runda på stranden med bad och svindyr lunch och lite mer Boca Chica.
Vi gjorde ett försök att ta en sundowner på ett av de många lokala och mycket charmiga ställena utmed stranden, men vi lärde oss snabbt att här serverades inte fjuttiga små drinkar. Istället förväntades man köpa ett helrör rom och lite coca-cola och blanda sina drinkar själv. På stranden höll man som bäst på att ställa upp sina högtalare av en mindre husvagns storlek och och tuna in musiken för kvällen.
En ljudanläggning som krävde en hel lastbil som strömkälla. Och ja, det hördes mycket!
Vi insåg raskt att ett helrör rom sannlikt var lite väl mycket på 3 personer och att våra åldrade öron i längden inte skulle orka med volymen på musiken , så vi retirerade till marinan och åt en god middag där istället.
Nästa dag förhalade vi till den mycket vackra Isla Catalina som ligger lite längre österut.
Atti och jag var fullt sysselsatta med all den litteratur och tidingar som Johan hade med sig. Vad gör man inte för ett par rykande färska Nacka-Värmdöposten, Mitt i Nacka, DI, Hänt i Veckan, Svensk Damtidning, Utemagasinet, Yachting World och Svensk skidsport. Dessutom mumsade vi på knäckebröd med grönmögelost.
Isla Catalina är en otroligt vacker ö med långa kritvita stränder skuggade av prasslande palmer. Nästan som paradiset. Tyvärr är hela den vackra stranden täckt av ca 4000 solstolar eftersom ett par kryssningsbåtar i veckan lägger till där och tömmer ut sin last av soltörstande resenärer. När vi var där var det ingen kryssningsbåt inne utan när dagturisterna åkt hem var vi ensamma i bukten och hade 4000 solstolar att välja på. Även personalen i de små butikerna åker hem kl 4 på eftermiddagen. Vi stannade ytterligare en natt och när vi vaknade på morgonen hade en stor kryssningsbåt ankrat utanför oss och vi låg i svallet av transportbåtarna, så det var dags för oss att förhala ytterligare en gång, nu till den ostligaste ön utanför Dominikanska Republiken, Isla Saona.
Isla Saona är om möjligt ännu vackrare än Isla Catalina, samma kritvita sand och prasslande palmer, men eftersom ön är större är antalet solstolar inte lika påträngande. Båda dessa öar är förmodligen de vackraste vi sett i hela Karibien.
Överhuvudtaget tycker vi att den stora ön Hispanola, som omfattar både Haiti och Dominikanska Republiken är en av, om inte den allra vackraste ön i hela Karibien. Naturen är dramatisk med höga toppar på över 3000 m och en stor del av ön är täckt av palmskogar. Stränderna är helt fantastiska och vi har förstått att det finns mycket fina nationalparker inne på ön. Trots detta är vi nästan beredda att avråda från att segla där. De överallt närvarande Guarda och övriga myndigheter, som besöker båten i varje hamn, är med några få undantag oberäkneliga, maktfullkomliga och korrupta. Varje gång man lämnar en hamn måste man ha med sig ett tillstånd att segla till nästa hamn, ett så kallat despacho, och myndighetspersonerna utövar sin makt genom att hålla inne eller försena detta dokument. Detta gör att man inte kan segla på ett säkert sätt i DR. Vi fick ankra i beckmörker på en inte så bra plats för att invänta att kommendanten skulle behaga gå upp och två timmar senare än utlovat lämna över sitt meningslösa papper. Därigenom riskerade vi att få angöra den trixiga och grunda infarten till Boca Chica i mörker. Samma sak hände oss förra året i Luperon, där vi fick vänta nästan 6 timmar för att få vårt utklareringsdokument innan vi seglade till Bahamas. Kommendanten var då sysselsatt med att spela domino. De kallas sig Coast Guard, men är i själva verket ett hinder för trygg sjöfart. När vi lämnade Dominikanska republiken denna gång, struntade vi helt sonika att klarera ut för att inte bli uppehållna av myndigheterna innan vi gav oss ut på den ibland ganska besvärliga Mona Passage till Puerto Rico. Vi prioriterade därmed att inte gå iland på Karibiens kanske vackraste ö, Isla Saona, för att få en säkrare resa över Mona passage. Av förklarliga själ ser man heller inte så många långseglare i Dominikanska Republiken.
Själva passagen blev ganska odramatisk. Det var 130 sjömil mot vind och sjö och tog en dag och natt i anspråk. Tack vare att vi var tre personer ombord gick det väldigt smärtfritt. Det är stor skillnad att ha tvåtimmarsvakter istället för vårt normala 3 timmar.
Trots detta var vi lite ouppmärksamma och seglade in i ett nät, som fastnade framför kölen, så Atti fick ett litet morgonbad. Denna gång klarade vi oss utan att ta fram kniven.
Vårt eget fiske däremot har varit under all kritik. Trots att vi har haft reven ute i ur och skur har vi haft alldeles för få napp och tyvärr fått upp mest baracudor. Dessa slänger vi överbord igen för att inte riskera att drabbas av fiskförgiftning, ciguitera. Vi hade fått tips om att en gammal tandkrämstub skulle kunna fungera som bete, så när vår Colgatetub efter ihärdigt borstande äntligen var slut tillverkade vi ett nytt elegant bete. Och minnsan, det tog inte så många timmar innan vi fick napp. Först något som såg intressant ut, som släppte och sedan en av våra vanliga baracudor. Vi får satsa på Stomatol nästa gång.
På Puerto Rico besökte vi först den halvstora staden Ponce, där vi klarerade in. Sedan gick vi ut till den vackra ön Isla de Muerte, dödens ö, som ligger utanför. Nu hade även våra australiensiska vänner på Blue Heeler anslutit, så vi gjorde en gemensam hike upp till fyren, Ön är naturreservat, och vi såg iguanas och faktiskt även en orm.
Wayne och Allison från den Australienska HR 39:an Blue Heeler.
Efter ytterligare en dag mot vinden kom vi till den mycket trevliga hamnen Salinas, där vi varit förut. Eftersom det var Johans sista dag ombord bjöd han på ett riktigt skrovmål i land, innan vi hoppade in i vår hyrbil och körde honom tvärs över bergen på vackra småvägar till San Juan , på norrsidan.
Att hyra bil i Salinas är lätt. Man ringer till Sidney, som dyker upp på avtalad tid med en bil. Några dollarsedlar byter ägare och så är det klart. Inget tjafs med namn, körkort försäkring eller liknande.
I Salinas finns ett jättetrevligt cafe med internet, så där inrättade vi vårt hemmakontor. Första stabila internetet sedan Key West i december. Lyckan var stor och vi lämnade inte våra stolar på två dagar innandet var dags att ge sig i kast med en ny attack österut mot vind och sjö.
En dag på kontoret
Easting
När jag var liten hade vi en väggbonad därhemma föreställande en fullriggare. Under skeppet var det broderat en text: ”En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla”. Kan ju tyckas vara en helt relevant och korrekt kommentar. Men efter snart 5 veckor, 1300 sjömil och nästan bara motvind (och då snackar vi inte någon laber sommarbris) ber vi faktiskt om lite medvind. Sen vi rundade västra udden av Cuba den 9:e januari har vi i princip gått rakt mot vinden. Bland yachties kallas det att ”easta”, typ gå österut. Den förhärskande vinden härnere, nordostpassaden, blåser 9 dagar av 10 från ost, med allt från 10 till 30 knop. Vi har följt väderprognoserna väldigt noga. Vissa dagar kommer det lite mer från ONO och ibland från OSO. Då gäller det passa på så vi i bästa fall kan segla någon dag. Ofta har vi gått för revat storsegel och motor. En hyfsad kombination som gör att vi kan ta oss fram i ca 5-6 knop. En hel dag för motor mot vinden är minst lika jobbig som om vi skulle segla. Hade vi bara seglat, kryssat, utan att stötta med motorn hade vi behövt en vecka till för samma distans. Dieseln är som tur var billig i Puerto Rico. Dagspriset är 1,78 usd per gallon! När vi går för motor passar vi dessutom på att göra färskvatten.
Nu har vi nått den lilla ön Culebrita som ligger strax öster om huvudön Puerto Rico. Härifrån ska vi ”bara” till USVI / BVI samt till St Marteen. Sen är vi längst upp i nordöstra hörnet av Västindien, och vi kan därefter se fram emot halvvind / slör söderut genom East Caribbean. Båten har gått fantastiskt bra. Trots hög sjö framifrån slår den aldrig hårt ner i vågdalarna, i varje fall väldigt sällan. Den runda formen under vattenlinjen i förskeppet gör att båten sjunker mjukt ner i vågorna. Många moderna båtar idag är relativt platta i botten. Det går fortare då, framförallt på undanvinden, men att kryssa i hög sjö med en sådan båt innebär många hårda smällar då den platta botten slår i vågorna.
Vår Genua 2 som vi har på rullen därfram har vi inte haft ute på länge. För det mesta är det ett eller två rev i storen plus vår cutterstagsfock. Med de seglen ute tål den här båten mycket vind. Känns väldigt tryggt och stabilt. Det vi också har uppskattat otroligt mycket är den fasta rutan framför sittbrunnen. Tidigare har vi aldrig övervägt att segla med fönsterruta och rullstor, men för den här typen av segling är det oslagbart. Det ska blåsa riktigt hårt innan vi får stänk på oss i brunnen. Och listen som går i överkant av friborden på Hallberg Rassy, håller mycket av stänket från sjöarna nere.