På Bequia blev vi liggande några dagar längre än vi hade planerat. Ankarplatsen var perfekt, precis utanför Jacks Bar och den fina stranden, Port Elizabeth tyckte vi var väldigt mysigt, även om jollefärden in till landningsbryggan kunde bli blöt. Det har blåst ovanligt mycket här nu. Det kan bli rätt påfrestande med oväsendet från riggen hela tiden. När vi ska i land har vi alltid våra saker i vattentäta bagar, ibland åker vi i badkläder och byter om i land. Vi har en gummijolle med uppblåsbar botten för att vi ska kunna stuva den vettigt på överhavssegling. Nackdelen, mot en med hård botten är att den blir rätt blöt när det blåser, och det gör det som sagt ofta här. På juldagsmorgon vaknar jag och märker att jag inte kan blinka med ena ögat. Jag tittar i spegeln och ser att ena ansiktshalven hänger ner. Ojdå.. så hårt festade vi ju inte i går kväll…!? Några dagar tidigare hade jag fått ont i örat. Då det det inte gick över bestämde vi oss för att behandla det med antibiotika, för öroninflammation. Nu, tre dagar senare blir halva ansiktet förlamat. Vi blev oroliga och började höra runt om någon visste om någon doktor på ön. En norsk båt kunde berätta att det fanns en i byn. På sjukstugan fick vi besked att doktorn var i kyrkan men skulle vara tillbaks lite senare. När vi återkommer på eftermiddagen tar den mycket trevlige doktorn ( från Sri Lanka) emot i sin mottagning, vilken är belägen i källaren i hans hus.
Han tittar kort på mig, ställer några frågor och säger att någon öroniflammation har jag inte. Däremot har jag en inflammation i mellanörat som resulterat i en temporär halvsidig ansiktsförlamning!
Alla som haft vattkopper som liten har fortfarande det viruset kvar i kroppen och som vuxen kan det blomma upp igen, som bältros. I detta fall satte den sig i mellanörat. I mellanörat går flera nervbanor tätt tilsammans, även den som styr musklerna i ansiktet. I mitt fall hade inflammationen spridit sig till en intillliggande nerv (nervus facialis) som orsakade förlamningen. Ungefär så förklarade läkaren vad som var problemet. Filippa som läser till naprapat var med och kunde senare förklara bättre hur det hänger ihop. Filippa var helt rätt ute när hon inte direkt köpte öroninflamations-spåret. Febern och sjukdomskänslan fanns ju inte där. Tack Filippa för din proffsiga hjälp. När vi gick fick jag fick tabletter och skulle återkomma dagen därpå. Nästa dag såg det likadant ut, och doktorn gav nu en steroidspruta för att skynda på läkningen av nerven. Jag fick även steroidtabletter att ta varje dag plus örondroppar plus ögondroppar och dessutom var jag ju tvungen att fullfölja min penicillinkur i 5 dagar. Jag åt även smärtstillande för att kuuna sova. Jag mådde dåligt, var orolig, kunde inte stänga ögat vilket är mycket irriterande då det torkar ut snabbt. Talet blev sämre och jag biter mig i läppen när jag försöker äta, bara halva munnen fungerar.
Dag 3 ingen förändring och doktorn skriver ut mera steroidtabletter. Vi har nu varit på Bequia i 5 dagar och vi ville ju fortsätta söderut med Karl o Filippa. Dag 4 går vi till doktorn en sista gång. Han tycker det ser bra ut. Jag ser ingen skillnad, men vi får klarteckan att segla vidare. På Grenada finns bra läkarhjälp om det skulle bli värre eller om inte musklerna skulle komma igång. Prognosen för helt återställd är i detta fall 3-6 veckor! Det jobbiga är ögat som hela tiden svider och rinner. På natten tejpar vi igen det så inte hornhinnan ska torka ut. Det har nu gått åtta dagar men tyvärr ser jag bara små framsteg med mina ansiktsmuskler, änsålänge, trots ihärdigt masserande och tablettätande.
Den 29:e seglar vi vidare, ner mot Tobago Cays och Horseshoe Reef, detta legendariska område mitt i Grenadinerna. Ofta ser man bilder härifrån, turkos vatten, vitskummande rev och hela Atlanten utanför. Där ligger man till ankars och utsikten är av världsklass. Vi kom ner rätt sent på eftermiddagen och tog en fast boj mellan öarna Rameau och Bateau. Det blåste som vanligt friskt så vi tyckte första natten kändes bra på en fast boj. Efter att ha inspekterat med cyklopet. Vi hann inte mer än förtöja förrän det kom en liten båt och erbjöd hummermiddag på sandstranden. Vi hade fått ett namn rekommenderat och det var just honom vi pratade med nu.
Här syns Spray längst fram i sundet mellan de små öarna.
Här ser man tillbaka in mot huvudön Mayreau.
Kl fem var det dags för en sundowner medan kockarna förberedde grillarna. Vi gick omkring som i paradiset.
Hummer, eller Lobster som den kallas här verkar inte vara någon bristvara, och överdrivet dyrt var det inte heller. Men generellt sett är det dyrt i Västindien.
När mörkret kommer kommer det snabbt. Skymmning och gryning är över på 45 minuter. När solen går ner startar de sina generatorer och långa rader med lampor tänds mellan palmerna och över borden. Ingen begyggelse är tillåten här ute, men att servera grillad mat från tältkök är tillåtet. Förmodligen väldigt lönsamt också!
Dag två går vi ut och lägger oss precis innanför Horseshoe Reef. Det ylar o blåser mellan 15-25 knop hela tiden. Hela Atlanten ligger på med sin vind men vågorna bryts effektiv ner av det stora revet utanför. En väldigt spektakulär ankringsplats.
På en av de små öarna var det fullt med Leguaner.
Utsikten är värd resan hit!
Även i paradiset komme squallsen titt som tätt. Kraftigt skyfall och hårda vindar. Som tur är varar de sällan länge. Efter två dagar lättade vi ankar från denna drömplats. Det är nu nyårsafton och vi vet att flera av våra vänner ligger 10 mil söderut på Union Island i Chatham Bay. Efter att ha navigerat ut från Tobago Cays med hjälp av vattenfärgen ( och Navionic´s på paddan ) seglar vi de 10 milen sydväst ner till Union Island. På sjökortet ser det ut att vara perfekt lä i viken, men så var det inte. Av någon anledning blåser det ofta även på läsidan av öarna. I byarna är vinden mycket hårdare än medelvinden till sjöss så vi lägger ut ca 40 meter kätting på 5 meters djup för att ligga säkert. Stranden och miljön är för övrigt näst intill perfekt i denna vik. Gott om ankarplats, trevliga strandrestauranger och att fem av våra vänner från ARC låg här gjorde inte saken sämre. Det var i huvudsak “barnbåtarna” som vi låg jämte i Las Palmas. Har man barn som leker bra ihop finns det anledning att segla ihop. Glada barn = glada föräldrar. Det var Take Off från Sveige, Aretha, Matilda samt Kujhada 2 från UK. Chilli från Danmark samt Interlude 1 från Australien. Alla båtar och familjer med olika bakgrund och planering. Flera av dem är på väg mot Stilla Havet. Vi hade bara droppat ankaret då Berry från Matilda kommer över och meddelar att han är på väg in till stranden och kommer att anmäla oss också till den gemensamma Nyårsfesten.
“Restaurangen” som erbjöd drinkar, grillbuffé,”bone-fire” i sanden samt musikalisk underhållning.
Vi ville inte missa något av denna fest och var först på plats. Det hade varit barnkalas på eftermiddagen med skattjakt på stranden, så barnbåtarna låg lite efter. Men vi har ju lärt oss från våra vänner Pelle och Ulla att klockan använder man sparsamt härute, det är “Island time” som gäller.
Utsikt över båtarna i Chatham Bay.
Nyårsfina besättningen på Spray.
Innan drinkarna var klara var maten på bordet; Grillad Lobster, revben, tonfisk, kyckling, potatisgratäng (typ), fritterade bananskivor och sallad!
Trots mitt skeva leende tycker jag jag hittade en riktigt trevli bordsdam!
Elisabet och den urtrevlige frilansfotografen Berry från London. Han är den som gillar att hålla ihop hela gänget, han ordnar och hittar på saker, informerar på VHF:en när det är något på gång och är alltid den som erbjuder hjälp om det skulle behövas.
Det var 14 barn och ca 20 vuxna. Det blev en helt magisk kväll. Barnen lekte fantastiskt med varandra och pratade en blandning av skandinaviska, engelska och franska. Mende verkade förstå varandra utan problem.
I vimmlet syntes även Karl o Filippa.
Jolleparkeringen 20 meter nedanför retaurangen.
För barnens skull hade vi bestämmt att fira12-slaget enligt UTC. Bra tyckte nog flera vuxna också! Innan dess var det dags för “bone-fire” på stranden. Mycket stämmningsfullt att se alla barnen sitta som förtrollade och se på elden.
Det var inte bara barnen som såg fötrollade ut.
Även de vuxna satt och njöt av denna oförglömmliga upplevelse.
På natten blåste det mer än någonsin. Två av våra vänner den natten fick sina jollar snurrade av vinden. Den ene hade elmotor som klarade sig bra, den andre hade dock en valig bensinare. Den låg på tork när vi seglade… Vi tog fram en bit kätting och hängde ner under fören på jollen den natten, det verkar ha hjälpt.
På Nyårsdagen gick vi runt ön till Clifton. Det var bara en timmes motorgång så vi hissade inte på utan passade på att göra vatten. Clifton är huvudorten på ön. En blåsig (naturligtvis) vik utanför ett litet samhälle. Ett par stora charterbolag har sin verksamhet här, det finns ett resort, samt en bygata med många helsköna barer och restauranger. Vi träffade genast en som sålde tonfisk till oss och hans syster sålde grönsaker vid torget. Fisken marineade vi med vitlök, lök, ingefära salt och kryddor. Till kvällen la vi den i folie och grillade. Perfekt!
Då vi skulle klarera ut nästa dag på morgonen, ville vi inte ta upp jollen på däck. I Clifton blåste det 30 knop mest hela tiden, inga vågor men hård vind. 50 meter kätting i snadbotten är dock helt ok i dessa förhållanden. Att ha jollen upphissad på utsidan funkar bra, om det inte blåser för mycket, då stegrar den sig rakt upp i himmlen. Vår 5 meters kättingläng gjorde tricket igen! Vi går nu mot Carriacou och Tyrell Bay. Det tillhör Grenada så det blir inklarering där. Grenadinerna, som området mellan de stora öarna St Vincent och Grenada kallas för har varit helt fantastiskt fint. Det har motsvarat våra drömmar om Västindien! Vi seglar, badar, planerar och njuter. Samtidigt blir jag återigen påminnd om hur snabbt tillvaron kan förändras, när kroppen inte hänger med.
Hej på er!
Ja, Christmas winds verkar vara ett återkommande fenomen runt årsskiftet. Vi hade också väldigt blåsigt under samma period, men det avtog senare i januari när vi var där. Verklig otur med placeringen av bältrosen – ser jobbigt ut! Är det något med Karibien som framkallar bältros månntro? Ulla fick ju också bältros när vi kom till Martinique, men av betydligt lindrigare slag. Sköt om er ordentligt och njut!
Gott Nytt År till er!
Ulla och Pelle
Så besvärande med facialispares! Var rädd om ögat nu när du inte kan stänga det. Här i Sverige brukar vi ge patienterna en ögonkopp i plast att sätta över ögat när de ska sova så det inte torkar ut. Det hela brukar läka ut utan men precis som läkaren sa. Tänk på att man inte får sluta med kortison tvärt om man tagit höga doser under en längre tid. Då kan man bli väldigt sjuk. Våra lata kroppar slutar tillverka kortisol själv när vi får det utifrån och måste vänjas vid att börja igen. Har du ingen egen läkarkontakt så hör av dig på mailen om du vill ha råd angående detta.
Annars ser ni ut att ha det väldigt bra. Och bloggen är väldigt bra med mycket att både läsa och titta på.
Vi hade gärna fortsatt att segla söderut efter Amsterdam och anslutit oss till er andra karibienfarare om inte jobbet kallat. Att vända norrut var inte så roligt men vår tid kommer.
God fortsättning på det nya året!
Cia och Magnus Gartorp Raud
Hej igen!
Nu när jag tittar på de fina bilderna så upptäcker jag ju att ni fortfarande har klockorna på, trots att ni varit ute så länge. Dags att koppla av på riktigt!
Kram Ulla
Låter som det finns lite gupp på vägen.
Hoppas allt blir ok snart och att Atti tillfrisknar enligt plan.
Ha det fortsatt härligt och njut.
Maje o Hilding
Hej!
men oj vilken otur, men ändå lyckosamt att det fanns en läkare att få tag i som kunde komma med viktig och lugnande information. Annars kan man ju lätt bli vettskrämd när något sådant där händer. Du verkar vara vid gott mod i alla fall Karl och ännu bättre blir det väl nu när du även får träffa Fredrika. Gissar att du blir frisk på kuppen bara av att krama henne. Ha en fortsatt underbar resa, Gott Nytt År till er allihop och jag hoppas att du snart blir helt återställd. :-) /Annika
Det ser underbart ut. Vilken resa. Även jag softar i värmen i Indien. Har Anna Malm Bernsten med mig som Lisa känner och som är kemist inom läkemedelsbranschen och jobbat med virologi. Hon tror på borelia. Om öronpenicillinet inte biter, kolla med nån svensk läkare hemma om det skulle kunna vara det. Utländska läkare känner oftast inte till borelia.
Stor kram till er och kidsen
Aj, då!
Annars ser det ju ut att vara en fantastisk resa och humöret ser ut att vara bra på Er båda.
Läkande hälsningar
Kram
Sten&Stina