Nuku-Hiva, Marqueses

Ett av problemen när man kommer till Marquesesöarna är att man måste segla förbi den vackra ön Fatu Hiva  för att klarera in på den större ön Hiva Oa. Även om vi fuskade lite och tillbringade en natt i vackra viken Hanavave  på vägen tyckte vi ändå inte att vi var riktigt klara med Fatu Hiva och beslöt oss för att gå tillbaka dit. Vi fick en fin sträckbog tillbaka mot vinden och det kändes riktigt ovant att kryssa för första gången på 4 månader. Till vår stora förvåning ankrade vi helt ensamma i Hanavave bay  med bara de bräkande getterna som klättrade högt uppe på klipporna som sällskap. På Fatu Hiva bodde Thor Heyerdahl i ett år  och han har skrivit en bok, som heter just Fatu Hiva om den upplevelsen. Någonstans har han också skrivit att man måste vara målare för att göra ön rättvisa.

 

I land är man vana vid att långseglare från världen dyker upp och byter gärna till sig det ena och det andra mot grapefrukt och bananer. Vi blev bekanta med Rosa, som var intresserad av smink och kläder. Vi, som redan hade båten full av både lime, bananer och grapefrukt, så vi blev jätteglada när hon även erbjöd avokado och chevre och samlade raskt ihop lite nagellack, conditioner, parfymprover och en kjol och inledde byteshandeln. Kjolen ratade hon direkt men det andra tog hon emot och kilade in i köket för att hämta chevren. Vi hade redan tittat ut ett recept på chevrefyllda köttbullar och besvikelsen visste inga gränser när hon kom ut med en djupfryst halv get. Vi, i vår enfald hade bara tänkt på ost, utan att inse att chevre är ordet för get på franska. Vi avböjde geten och bestämde oss för att satsa enbart på avocado, vilket misslyckades även det. Bäst att hålla sig till de normala bytesvarorna bananer och grapefrukt lärde vi oss av detta.

På eftermiddagen började det dyka upp flera långseglare i viken. En båt var svenska Amiga, med de tre glada norrlänningarna ombord. Vi bjöd över dem på middag och har sällan sett ölen försvinna så snabbt. På Amiga kör man inte med sådan lyx, som kylskåp, så pojkarna hade hallucinerat efter kall öl i över en månad på sin översegling.

På Fatu Hiva finns två måsten: Det ena är en hike upp till ett vattenfall, så nästa dag travade vi iväg i regnet tillsammans med Amigapojkarna. Ta till vänster vid det sista huset i byn hade man sagt och till slut kom vi fram till det höga vattenfallet efter ett visst klafsande genom trollskogen.

Vi badade alla i poolen under fallet och Amigapojkarnna klättrade upp för de superhala klipporna och hoppade ner. Imponerande.

Nästa dag hade vi bestämt oss för att göra den episka vandringen mellan de två byarna Hanavave och Omae, 17 km, mycket kuperat. Till sällskap denna gång fick vi holländska Erwin och Christine från båten Nok.  Först gick vi rakt uppåt i ca 5 km upp genom molnen och  sedan på en hög bergsplatå till vi gjorde nedstigningen till nästa by.  Ganska regnigt och halt men helt magiskt med stora mangoträd som skuggade vägen.  Byn Omae var fin med en vacker kyrka, stora skulpturer och  de obligatoriska utriggade kanoterna.

Vi hade beställt båttransport tillbaka och på slaget kl 3 dyker Jules upp med en båt och en kompis. Jules visade sig vara transvestit med örhängen och fina hårspännen. Vi har sedan läst oss till och sett att transvestiter är vanliga i Polynesien. Enligt traditionen uppfostras yngsta barnet i en familj till flicka  oavsett kön, för att ha uppgiften att ta hand om föräldrarna på deras ålderdom.

Det blev en fin båttur ut och in bland vikarna.

Nästa dag hivade vi upp och gick tillbaka till Hiva Oa för att titta till hur arbetet med Loupan och deras roder fortskred. De stod på land i lervällingen och det är inte utan beundran vi kunde konstatera att Pelle och Ulla i princip byggt ett helt nytt roder. Detta är otroligt imponerande på en plats där utbudet av reservdelar och material till arbete i glasfiber och plast är i princip obefintligt. Pelles omfattande verktygs och reservdelsförråd kom väl till pass och med hjälp av envishet och tur hade de lyckats skrapa ihop det mesta som behövdes.  Ett imponerande arbete. Ca 60 cm av rodret saknades  helt och hela rodret måste göras om från grunden. Nästan 3 veckors slit i ett regnigt och fuktigt klimat med lera upp till fotknölarna.

Tillsammans tog vi emot Hakuna Matata, som anlände efter en crossing på 27 dagar. De var trötta men vid gott mod trots att laddningen på motorn inte fungerat de sista dagarna, seglet fastnat på väg in i masten och vattnet var slut. Hakuna matata hade fastnat i 2 stiltjebälten så långhalsarna och andra odjur hade lyckats få ett ordentligt grepp om bottnen. Så ser för övrigt många båtar, som kommer inhaltande till Marqueas ut på undersidan.

Så här såg det ut i vattenlinjen på Hakuna Matata.

Vi tröttade på Hiva Oa redan efter 2 dagar och återvänd till paradisviken Hanemoana bay där vi ägnade påskhelgen åt bokläsning och snorkling.

I viken låg även svenska Tina Princess och vi fick en trevlig påskmiddag ihop med janssons frestelse, sill och ägg och utbytte snapsvisor.

Via den lilla ön Oa Pua gick vi sedan vidare till den största ön I marquesasgruppen, Nuku Hiva.

Till slut hände det. Efter att ha blivit av med vårt nyköpta fina drag med ståltafs på vägen till Ua Poa, satte jag på vår äldsta skruttigaste wobbler på vägen till Nuku Hiva. Och minsann fisk vi inte upp en rejält stor blåskimrande tuna. Den var större än att jag kunde hålla i den när Atti skar halsen av den så jag rusade ner och hämtade första bästa spritflaska att bedöva den med. Dessvärre blev det en 12-årig rom från Cuba, så den fick ett behagligt slut.  Fisken kommer att räcka till säkert 5 middagar av olika slag.

Tonfisken som var en bonito

På Nuku Hiva måste man bara trivas.  Viken är stor nog att rymma många båtar utan att man ligger trångt. Vattnet är klart nog för ett morgondopp. Vi simmar dock inte runt båten om inte vattnet är helt klart. Det finns hajar här och det blir ingen harmoni i badandet när man inte har sikt. Hajar är för övrigt de enda farliga djuren här. I det vänliga Polynesien saknas farliga ormar och annat läskigt.

Infarten till Baie de Taiohae,  där centralorten  på Nuku-Hiva ligger

Ankringsviken är väldigt skyddad. På tre sidor omges den av höga berg.

 

På Nuku HIva hittade vi något så ovanligt som konserverat smör. Jättegott, men man måste ha det i kylen ett tag innan man öppnar det.

Människorna är fantastiskt vänliga. Vi låser inte båten och inte heller jollen. Ingen verkar göra det. Överallt möts man av ett vänligt Bonjour och ett leende. De flesta kvinnor ar en blomma bakom örat, även gamla kvinnor. Alla män är tatuerade och de flesta kvinnor också. Tatueringarna börjar oftast bakom örat och fortsätter ner över axlar och rygg.  Även ben och armar och även ansiktena är tatuerade. Mönstren är ofta intrikata slingor och symboler.  Inga färger eller bilder utan bara blå mönster. Jag , som normalt inte är någon tatueringsfreak, tycker faktiskt att de är ganska vackra. Språket är franska och marquesiska. Franskan går över förväntan och jag sänder ofta en tacksamhetens tanke till den koleriske lektor Sten Lünnér  på Holavedskolan i Tranås, som trots att han tyckte att vår klass hade ett minne ” som ett fisknät med stora maskor” ändå lyckades lura i mig några användbara franska ord och fraser.

Och inte oväntat är paddling en stor sport. Alla byar har en kanotklubb där det ligger utriggade kanoter och varje dag ser man folk som är ute och tränar, individuellt eller i lag.

Och äntligen ett vettigt ställe att förtöja dingen. Visserligen måste vi klättra upp på kajen via några stora bildäck, men med våra tidigare erfarenheter är det rena himmelriket. Väl i hamnen kommer det bästa. En trevlig, enkel restaurang med gott kaffe, god mat och det bästa internetet sedan Shelter Bay i Panama. Vi kastade oss ner med vara datorer och på några timmar hade vi båda lyckats med att deklarera, fixa alla bankaffärer, beställa reservdelar till båten, tanka ner tidvattentabeller för den fortsatta seglingen och uppdatera oss på hemmafronten. Höjdpunkten var förstås att Skypa och få se lilla Antonia 3 månander live.

Den rejäla piren som också utgjorde dingydock

Än har vi inte ramlat i…

Vårt urmysiga hak på hamnplanen. Hyfsat gratis wifi, gott kaffe och urtrevliga människor!

Lisa pratar med Antonia

Andra dagen kom det något så ovanligt som en kryssningsbåt till Nuku Hiva. Minst 1500 passagerare skulle rinna iland i den lilla staden, som har 2000 invånare. Vi var inne tidigt i hamnen och såg alla förberedelser. Traditionell klädsel på, trummorna fram, souvenirborden ut. Och sedan var hela staden som en myrstack i 4 timmar.

Samtliga Nuku hivas taxibilar nytvättade på hamnplanen.

Dessvärre hittade de flesta internethungriga kryssningsgäster fram till vårt internetcafe och absorberade det mesta av bandbredden. Just som vi sitter där tycker jag mig se något som liknar ett bekant ansikte. Jag går lite närmare för att tjuvlyssna på språket och nog är det  Ingrid Karlsson,  tidigare HR –chef på Akzo Nobel, som jag jobbat många år tillsammans med i början på 2000-talet. Ingrids haka föll ned till magtrakten men hon fann sig snabbt och vi hade ett trevligt samtal. Hon och maken var på en 33 dagars kryssning från San Diego och hade besökt många intressanta platser på Hawaii och Polynesien. Dessvärre hade maken blivit påkörd av en skateboard(?) i Honolulu och skadat benet. Det är det vi alltid har sagt. Det är farligt att vara iland.

När kryssningsbåten hade gått återgick allt till det normala. Ukelelerna kom fram för lite spontan stämsång på fiket och jag fick ett trevligt samtal med den 77 årige franske fd matrosen Gaston, som blivit förälskad i en vacker polynesiska  och stannat på Nuku Hiva och fått 7 barn. Han talade om för oss att vår tuna, som vi var så stolta över var en bonito. Tuna har alltid ett gult streck på ryggen, så nu vet ni det.

Vi kommer att bli kvar på Nuku Hiva i upp emot en vecka till och göra allehanda utflykter och kortare seglingar. Till nästa helg hoppas vi att Loupan kommer att ansluta, med ett fint nytt roder.

Sen bär det vidare söderut mot nästa ögrupp, Tuamotus.