Whitsunday in the Whitsundays

Vad är väl lämpligare än att fira pingst på the Whitsunday Islands. Om vi inte är helt felunderrättade
betyder Whitsunday pingstdagen på engelska och till denna kända ögrupp styrde vi kosan vid
pingsthelgen. I Australien, som har få religiösa helgdagar firas inte pingst, inte heller hemma särskilt
mycket nuförtiden.
Men vi börjar väl där vi slutade.
Det blev nästan en hel vecka på den otroligt trevliga ostronön Kepple Island. Tyvärr var ankarplatsen
ganska rullig, vilket är ganska vanligt, har vi upptäckt, på den australienska kusten trots det fina
barriärrevet. Loupan hade lite att fixa iland och gick in till en närbelägen marina, men tillsammans
med Bliss hann vi med ännu en fantastiskt fin hike upp till öns fyr. Den sista kilometern på en
oskyddad bergsrygg i den friska vinden. På vägen fick vi stifta bekantskap med ännu ett av
Australiens konstiga djur. En enchina, ungefär som ett piggsvin, men enligt wikipedia är den unik för
Australien genom att den, som känguruerna, ha en pung på magen där ungarna tillbringar sin
barndom.

Blåsigt , men vackert på väg till fyren

Enchina, ett australiensiskt piggsvin.

I övrigt levde vi stilla ankringsliv, med servande av vinschar och diverse polerande, samt läsning.

Vi prövade alla solcellslampor från IKEA. Alla fungerade efter nästan 10 år i båten


Så småningom dristande vi oss norrut, till Pearl Bay, som visade sig vara nästan lika rullig. Nu har vi
kommit upp till croc country, som de säger här , så promenaderna på stranden blir lite oharmoniska
med snabba ögonkast åt alla håll. Det är framförallt vid flodutlopp men ska passa sig. Vi försöker
fråga australiensarna så gott det går var det är farligt, men alla är ganska vaga och svarar ofta. ” I
wouldn´t swim here.” Vi har i princip slutat med morgondoppen, som delvis har förlorat sin charm.


Via den vackra ön Hexham Island fortsatte sedan norrut till ögruppen Percy Island. På vägen dit
lyckades vi bärga en ganska stor Wahoo, vår randiga favoritfisk, så det blev sashimi till förrätt och
poisson cru, enligt polynesiskt recept till middag. Man marinerar fisken i lime och kokosmjölk och
äter den sedan rå med lite olika tillbehör. Förmodligen finns det lika många recept, som det finns
polynesiska familjer, men vi brukar göra såhär:
Poisson cru:
500-700 g wahoo, maih-maih eller tonfisk, skuren i sockerbitsstora bitar
1 burk kokosmjölk,
2 pressade lime eller citron
1 gurka i små bitar
½ hackad rödlök
2 finhackade tomater1 riven morot
1 liten finhackad chili
Salt och peppar
Blanda ihop allt, utom tomaterna och lägg det i kyl att marineras i minst 1 ½ timma.
Blanda i tomaterna några minuter före servering.
Äts med baguette eller ris

Kanske funkar det med lax också, vet ej.

Bara skelettet kvar av den fina wahoon


Ankringsplatsen på Middle Percy Island var vacker, men ack så rullig. På land finns ett skjul med
diverse minnessaker från seglare, men vi var aldrig iland.

West Bay på Percy Island


Sedan tonåren plågas jag av en sjukdom dom heter Menieres sjukdom. Det är den som gör att jag hör
dåligt och har tinnitus, men då och då kan jag få regelrätta anfall av yrsel. De kommer inte ofta, men
när de dyker upp är det inte roligt. Ett sådant fick jag ute på Percy Islands. Det enda som hjälper är i
princip att ligga absolut stilla, helst på toalettgolvet med en hink krampaktigt i handen. Ja ni fattar.


Efter 2 dagar med mig i detta predikament hivade Atti upp ankaret och satte kurs mot land, 60
distans, till hamnstaden Mackay, värdens största utskeppningshamn för kol. Hamnen är i princip
skapad på en öppen kust och består av pirar som är kilometerlånga konstruktioner av stora
stenblock. Ett tidvatten på 5 meter bidrar till att man ligger som i en gryta vid lågvatten. Jag hade vid
det här laget blivit lite piggare, så vi passade på att med hjälp av marinans ”rent a wreck” göra en 3
timmars stadsräd som innefattade Woolworths mataffär, Dan Murphys bottleshop och påfyllning av
drag och gasol i en gigantisk campingaffär. På kvällen gick vi ut på en av pirarna, som är ett
uppskattat mackayiskt promenadstråk. 10 000 steg blev det tur och retur. Steg blir det inte så många
på båten i övrigt. Ett dagsmedelvärde på ca 43 steg kan det bli med lite tur.
Och till sist kom riggaren Gary ombord och fixade till våra lösa popnitar till kicken, mot 200
australiensiska dollar i handen.

På väg mot Mackay

Fortfarande inte frisk

Slutet på den kilometerlånga piren

Kvällsljus över Mackay


Dags att sätta kurs utåt igen och återförenas med Bliss och Loupan. Vi hamnade på Brampton Island
och blev så taggade av deras berättelse om en fin hike till öns topp att vi inte tillräckligt konsulterade
tidvattentabellerna innan vi åkte iland. När vi kom tillbaka efter 2 timmar, låg vår jolle ca 200 m uppe
i den lösa sanden. Väldigt amatörmässigt. Inte en chans att dra ner jollen till vattnet, med våra
alldeles för små hjul. Vi fick vackert skruva loss motorn och bära den och bensintanken ut till

vattenbrynet och sedan gå tillbaka igen och hämta jollen, som vi fick släpa samma väg, och sedan
vada i en hel evighet på grunt vatten, innan vi till slut kunde ta oss ombord på Loupan, som redan var
2 glas in på sundownern.

Föga anade vi att vi skulle få släpa jollen flera hundra meter över den lösa sanden

Den hårda syostliga vinden gjorde att vi nästa dag fortsatte norrut med bara genuan och sökte lä
bakom den höga Goldsmith Island. Högst upp tronade Fantomens dödskallegrotta, bara vattenfallet
och hästen som saknades.

Dödskallegrottan


Målet var som sagt, Whitsunday Islands och ön Hamilton, bland annat känd för sin notoriskt dyra
marina. Inseglingen till marinan ligger i förlängningen av runaway för flygplatsen, så man får ta en
stor lov för att inte få en DC 10 i masten när man seglar in. Dessutom tillämpar man något som de
kallar concierge service, vilket innebär att man får ligga utanför och vänta, innan man blir lotsad av
en liten tenderbåt till sin plats. I ärlighetens namn ett ganska onödigt arrangemang, men något måste
de väl göra för att hålla priserna uppe. I marinan dominerade stora motoryachts med sin evigt
putsande personal. Vi tre svenska båtar såg ut som små jollar.

Spray i landningsbanans förlängning på Hamilton Island


Hamilton Island är helt exploaterad med hotell och bungalows. Bilar är inte tillåtna utan alla fräser
runt i små elektriska golfbilar. Man kan bada i havet, men, ja ni vet ju, de allra flesta badar i stora
poolanläggningar, som är öppna för alla, även seglare. Och så det sedvanliga urvalet av boutiquer och
restauranger.
Vi liftade med några golfbilar upp till utsiktspunkten One Tree Hill för en sundowner med utsikt över
Whitsunday Island mitt emot och fick en fin promenad i nedförsbacken tillbaka till marinan.

Nästa dag gav Atti och jag oss i kast med den ganska kämpiga toppen Passage Peak, 229 m. På
nervägen såg vi för första gången en av alla Australiens beryktade ormar. Den var för snabb för att
hamna på bild och vi lyckades inte heller googla oss fram till vad det var för sort. Läskigt. Det behöves
ett rejält förmiddagskaffe och en stund vid poolen för att få tillbaka energin efter denna chockartade
upplevelse.

Utsikt från Passage Peak

Såhär såg toppen ut nedifrån

Yachtklubben i Hamilton är väldigt spaceliknande och tillägnad den kända kappseglingsbåten Wild
Oates. Mycket tyder på att familjen Oately, som äger Hamilton Island har något med det att göra.



En av höjdpunkterna på Whitsundays är ett besök på stranden Whitehaven, som ofta koras som en
av värdens vackraste stränder. Vi kan inte annat än att hålla med . Flera kilometer lång med den
vackraste vitaste sand man kan tänka sig, Det var som att gå i potatismjöl och det knarrade som kall
nysnö en vintermorgon. På dagen är det full fart med utflyktsbåtar som släpper ut mängder av
besökare, helikoptrar, strandspel, supbrädor, lunchtält mm, men kl 15.30 har alla åkt hem och vi hade denna fantastiska strand för oss själva. På natten skimrar den vita stranden som silver och
nästan lyser i månskenet.

De första lassen strandgäster anländer
En del kom med helikopter
Lunchtälten upp

Stranden öde igen



Vi hade trott att öarna i Stora Barriärrevet var små låga atoller, men ack så fel vi hade. Tvärtom är
öarna höga, bergiga och skogsbeklädda, helt omöjliga att forcera om man inte går på en stig. Vi
känner inte igen alla träd, men mycket eucalyptus är det. Ofta är det branta klippor rakt ned i havet,
avbrutna av en och annan paradissandstrand.. Ibland är stränderna täckta av koraller. Svårt att gå i
idag, men om en 100 000 år sådär är det nog fin vit sand.

Kunde vara Stockholms skärgård


Vi snorklade lite i det klara vattnet. Korallerna är inte döda, men ganska intetsägande. Däremot
kunde vi inte klaga på fiskarna. Massor av fisk, och stora fiskar, som stingrockor och den jättesstora
wrassen, tror den kallas läppfisk, och många andra kul fiskar.

Vi fortsatte till den grunda passagen Glochester Passage. Här måste man tima passagen så att man
tar sig igenom. Vid lågvatten är det bara en dryg meter djupt, men någon timma in på högvatten gick
det bra. Vi vill också undvika för mycket ström. Bäst är slack water, just när tidvattnet vänder, men
eftersom lågvatten inte var att tänka på här, var det bara högvatten som var aktuellt. Det inträffar 2
ggr per dygn och eftersom vi dessutom vill ha dagsljus kan det ibland vara lite trixigt. Och så vill man
helst gå igenom grunda passager på stigande vatten, om man skulle råka komma lite fel bland
sandbankarna. Mycket att tänka på. Vi kom igenom i alla fall och belönades med en promenad i land
och en fika på resorten.

Sådär ska det se ut om Lisa ska vara nöjd


Sedan följde två ganska långa seglingsdagar utmed den öde kusten, som bara avbryts här och där av
en utskeppningspir för kol, Australiens största exportvara.

Vårt mål var Magnetic Island, döpt av James Cook, för han tyckte kompassen visade fel här. Ön är full
av stora stenbumlingar av granit, kanske det påverkade. Här finns utkikstorn från Andra världskriget
och det närbelägna Townsville bombades av japanerna i något av slagen om Korallhavet. Våra historieböcker handlar ju mest om Europa, men kriget i Stilla Havet var långt och svårt och involverade 6 millioner inkallade australiensiska soldater. Vi gick en lång och jobbig hike upp till försvarsanläggningarna och belönades med att för första gången se en vild koala sovande i ett träd.

Naturen börjar bli mer tropisk
Ser ni koalan?
Nu då?


Magnetic Island är en turistort, så internet och restauranger finns i överflöd. Vi låg i den vackra
Horseshoe bay på nordsidan.



Vi fortsätter så sakta norrut, nu mera utmed land, upp emot Cairns. Södra korset syns fortfarande
mitt i Vintergatan och vi börjar nu ana Karlavagnen i horisonten.
Polstjärnan syns ännu inte.

Tills nästa gång
Elisabet och Karl-Axel