Tillbaka i Australien

Så i april 2023 var det dags att åka tillbaka till Australien för att återförenas
med Spray, som stått på land på Bundaberg Port Marina sedan december förra
året.
Det var inte så roligt att lämna Sverige mitt i vitsippstiden i april. Som vanligt
åkte Atti en dryg vecka före mig. Vi har kommit fram till att det blir enklast om
en åker i förväg och börjar rådda med båten, medan den som är mest hemkär,
plockar upp det sista och stänger igen allt. I år var det ganska enkelt eftersom
Attis syster Ann Charlott var kvar och tog hand om huset,
Det har sagts förut och det kan sägas igen, att resa till Australien är ingen lek.
Min resa tog 48 timmar från dörr till dörr, den mesta tiden sittande rakt upp
och ner i en obekväm stol. Väl framme, var jag helt snurrig av att ha
sett en så där 8-9 filmer, ätit inte särskilt god rice and chicken minst 6 gånger
på helt knasiga tider och med en tidsskillnad på 9 timmar i kroppen.
Atti lyckades dessutom pricka in en flygförsening från Arlanda, som ledde till
att han fick övernatta i både Köpenhamn och Brisbane, så hans resa blev typ 4
dygn, med avresa på torsdag morgon och ankomst på söndag eftermiddag. Att i
det läget krypa upp på en stege, in i en instängd båt full med grejer, som står på
land på en dammig grusplan utan vatten eller toalett, under en skoningslöst
brännande sol och utan en matbit ombord, det är inte roligt.

Taxin han knappt lämna förrän jag var uppe i båten. Det gällde att koppla in
batterierna innan solen gått ner. Allt var bra förberett, och efter en stund lyste
lamporna, kyl o frys brummade och landströmmen var inkopplad. Våra vänner
Cecilia och Jocke på Bliss hade redan sjösatt sin båt. Ett kort besök där ombord
sen cykeln till IGA, mataffären i Burnett Heads, 3 km från marinan.
Som väntat vaknade jag mitt i natten. Tidsomställningen blir jobbigare för varje
resa. Fördelen är att man hinner väldigt mycket innan frukost!
Den första veckan gick snabbt. Spray var i princip klar att sjösätta när jag kom.
Med från Sverige hade jag bla en avgaskrök och en ny kontrollpanel för
batterierna. Avgaskröken kom dit utan problem och efter två dagar kom en
elektriker och hjälpte till med det nya instrumentet. En ny shunt behövdes
också för att se all data från batterierna.

Så ser en avgaskrök ut efter 20 år och ca 4500 motortimmar

På femte dagen var det dags för sjösättning. Alltid lika spännande. Startar
motorn? Funkar bogpropellern? Är allt tätt? Jocke från Bliss hjälpte till och
tillsammans med de alltid lika trevliga varvsgubbarna gick tilläggningen bra,
trots frisk vind och flera knops ström i sidan.


Väl i vattnet blir livet mycket enklare. Framförallt att komma på och av båten.
Precis en vecka efter Atti kom Lisa. Helt groggy efter resan, men en drink
ombord på Bliss hanns med innan läggdags.

Bundaberg ligger på ca 25 grader syd, lite norr om mitten på Australiens östra
sida i Queensland. Här är det i princip alltid varmt. På sommaren rent
outhärdligt, men eftersom hösten så sakteliga börjar komma hit var
temperaturen ganska behaglig med varma dagar och svala nätter.
Sockerbetsfälten breder ut sig åt alla håll och här tillverkas den i Australien
kända Bundaberg rum. Rätt ok, lite söt, men något måste de ju göra med allt
sockret?
Vår plan är att segla norrut utmed Australiens kust, vilket är i princip hela Stora
Barriärrevets sträckning, runda Australiens norra udde, Cape York, och sedan
fortsätta genom Indonesien, via Singapore och Malaysia till Thailand. Vi har
tänkt oss att den resan kommer att ta ca 7 månader

Så vad gör man då inför en sådan lång resa till delvis ganska avlägsna platser?
Man bunkrar. Massor. På marinan finns en courtesey bus som kör upp
handlingssugna seglare till det stora shoppingcentret i stan och så sätter man
igång. Först ut ett australiensiskt telefonabonnemang och ett nytt simkort.
Sedan går man gångarna upp och ner på Woolworths, Cooles och IGA och fyller
vagnarna med så mycket man kan bära. Pasta, mjöl, olja, marmelader, müsli,
longlife mjölk, kakor. Mejerivaror och kött kommer sedan och måste
kompletteras allt eftersom och till sist grönsaker, som man måste köpa i
begränsad mängd.

Eftersom Indonesien är ett muslimskt land måste vin och öl lastas ombord i
Australien och 7 månader- jag lovar- det blir massor.

Det gäller att sköta sig på bussen


Sedan åker man tillbaka till båten och trollar in allt i skåp och lådor och nästa
dag gör man om samma sak.
Och så tillkommer de ständiga och dyrbara besöken i båttillbehörsaffärerna. Ett
nytt snyggt vinschhandtag från Lewmar eftersom det handtag vi köpte på
Burnsco i Nya Zeeland för mindre än ett år sedan korroderat till pulver. Nya
dieselfilter och dieselgeggamoja för att klara av den, inte alltid så rena,
indonesiska dieseln. Och nya välsittande ”stingersuits” för att våga bada bland
de livsfarliga maneterna ”box jellyfish” och ”irukandji” som finns här och som,
utöver att vara väldigt smärtsamma, kan vara dödliga.

Med denna dräkt borde man åtminstone skrämma bort maneterna. Hajarna och krokodilerna får man skydda sig mot på annat sätt.


I marinan låg också den svenska Oyster 56an Bliss med Jocke och Cecilia
ombord, så det blev några trevliga sundowners med dem utöver det
obligatoriska torsdagsbesöket på schnitty-night på puben i Burnett Heads , där
deras dasslocksstora schnitzlar serveras för halva priset.

I Australien och Nya Zeeland är Anzac Day den 25 april en helgdag för att hedra dem som stred i Australien och Nya Zeeland Army Corps. Den 25 april 1915 var dagen för landstigningen i Gallipoli. Man högtidlighåller med kransnedläggning och liknande.


Så den 28 april var det dags att kasta loss i gryningen och gå ut till den första
atollen i Stora Barriärrevet ”Lady Musgrave”. Dit var det 60 distans, god
medvind och en hyfsat besvärlig dyning, eller swell, som man säger här, efter
den senaste veckans blåsande. Vi seglade, som så ofta, med full stor och spirad
genua och redan fram på eftermiddagen var vi framme vid den smala passagen
in till lagunen, där man ligger skyddad för vågor, men inte vind.

Lady Musgrave, som det ser ut i sjökortet…..

…. och i verkligheten. Fin drönarbild på Spray och Bliss i lagunen tagen av Jocke.

En liten runda på ön tillsammans med Bliss och vi invigde stingersuiten med
det obligatoriska snorklandet bland korallerna och tittade lite på fiskarna. Det
har sina nackdelar att ha seglat över hela Stilla havet och ha simmat i skogar av
levande korall med fiskar i alla regnbågens färger och former och sett rockor
stora som mindre folkvagnar sväva förbi i vattnet. Man blir lite blasé.

Efter 2 dagar hade vi tröttnat på blåsten och styrde kosan in mot den grunda
Panncake Creek utanför Gladstone. Där kunde vi njuta av lite lugnt väder och
en trevlig promenad upp till fyren som visar inloppet till hamnstaden
Gladstone.

Tidvattnet var här ca 4 meter. Man måste göra taktiska jolleförtöjningar.

Farligt i Australien

Uppe från fyren kunde man utöver några kängurur också beskåda Jenny Lind inlet
och Jenny Lind creek. Det finns också Jenny Linds banks. Vi lyckades aldrig klura
ut anledningen till Jenny Linds frekventa namngivande i Gladstone, som inte är
en stad med ett operahus precis.


Vi fortsatte in till Gladstone, som är en stor utskeppningshamn för kol och
mycket annat.
Staden var kanske inte direkt upphetsande men marinan var helt fantastisk,
med duschar som på Grand Hotell Spa med klassisk musik på låg volym och ett
jättetrevligt hamnområde. Vi fortsatte vårt eviga bunkrande och kompletterade
med nya australiensiska flaggor eftersom bara ca 1/3 återstod av den gamla.
Trevliga båtgrannar gav jättebra tips för fortsatt segling och presentade med en
bok och även här blev det restaurangbesök på Yachtklubben tillsammans med
Bliss.

Bulkbåtar för kol

Lyxiga duschar på marinan i Gladstone


Vi tog den grunda norra utfarten från Gladstone. Här får man hålla tungan rätt
i munnen och läsa på i tidvattentabellerna. Tidvattnet är 4 m och det blir rejält
strömt när vattnet går ut eller in.
Målet för dagen var Cape Capricorn. Capricorn är Stenbockens vändkrets och
gränsen för tropikerna, vilket innebär att vi kommit upp i passadvindsbältet. Vi
ankrade innanför udden och nedanför fyren i en magisk vik med egen vit
sandstrand. Efter det obligatoriska fyrbesöket träffade vi på en australiensisk
fritidsfiskare, som utöver att bjuda på och lära oss plocka och öppna ostron på
ett bra sätt, frågade om vi gillade fisk. När vi svarade jakande plockade han snabbt upp en 4 kg torsk som han fileade i ett svung och langade över som
middag till både oss och Bliss.

Cape Capricorn. Nya drönarbild från Bliss

Utsikt från fyren inåt. Det finns faktiskt en farled in i det som ser ut som bara sandbankar.

Vi fortsatte till ögruppen Keppel Islands och ankrade bakom Great Keppel island
, utmed en kilometerlång sandstrand. Det blev en rullig natt på grund av swell
från sydost, men efter diverse vindvridningar och om-ankringar blev det riktigt
behagligt. Great Keppel Island har ett litet resort i ena änden och och
fantastiska vandringsvägar. Här finns får och getter och ön bebos av
åtminstone en familj, the Stevensens. Väldigt roliga vandringar, upp och ner.
Dessutom vågar man bada här. Vattnet är klart, så man ser eventuella hajar,
krokodilerna kommer inte så långt ut och maneterna bara vid nordlig vind.
Säger man.


På natten anlände Pelle och Ulla på Loupan efter en i princip non stop segling
från söder om Brisbane. Det var verkligen kul att se dem igen. Nu låg det alltså
3 svenska båtar på Great Keppel Island, måste vara något av ett rekord,
Vi firade genom att ta vår sundowner på stranden, Med hjälp av hammare,
mejsel hackade vi loss ostron i mängder från klipporna, som vi sedan sköljde
ner med kallt vitt vin. Omåttligt gott. Det enklaste var att hacka loss
överdelen av ostronet när det satt kvar på klippan, skära loss själva innehållet
med kniv, skölja det i saltvatten, droppa över lite citron och sedan njuta.

Något av ostronskörden

En envis stark vind från sydost har för närvarande strandsatt oss här i paradiset
Great Keppel. Det går ingen nöd på oss. Om några dagar fortsätter vi norrut.


Hälsar
Elisabet o Karl Axel