Puerto Rico

Under vårt långseglarliv har vi upplevt att vi kommit till olika nivåer eller mentala trösklar. En sådan tröskel var tex att segla ut genom Kielkanalen ut i den farliga Nordsjön. En annan var att lossa tamparna i Falmouth, England, ta fram den spanska flaggan och sätta kurs mot La Coruna, Spanien. En tredje var naturligtvis att se ljusen försvinna på Gran Canaria och veta att det var 2700 sjömil till nästa hamn.

Att lämna Charlotte Amalie på St Thomas, US Virgin Island och sätta kurs mot Culebra,  Puerto Rico kändes som  en sådan tröskel. Plötsligt var det nästan inga båtar på AIS längre, inga bekanta att stämma träff med  eller utförliga guideböcker att bläddra i, utan  helt okända vatten för oss.

Seglingen över till ön Culebra, utanför Puerto Rico, som skulle bli vår första amerikanska inklareringshamn blev, trots vår oro, helt fantastisk.  Vi såg flera delfiner och helt plötsligt  var det som bränningar framför oss med stora skumkaskader.  Vi fick upp kikaren och såg till vår stora lycka och upphetsning att det var två  valar som sköt upp ur vattnet och landade på ryggen med stora plask. Det kom närmare och närmare och efter visst studium av våra böcker kunde vi konstatera att det var knölvalar. Vitaktiga på undersidan och med stora fenor. Och gigantiska. Samma storlek som båten ungefär. De såg ut att leka och plaskade och sprutade vatten. Ungefär när vi tyckte de började komma lite väl nära och äntligen var beredda med kameran försvann de helt plötsligt. En mäktig syn.

Humpback_stellwagen_edit

 

Culebra visade sig vara en mycket pittoresk och sömning ö med många fina stränder. Vi snirklade oss in till huvudorten Dewey i den stora viken Ensenada Honda och visst, bland det första vi såg var en norsk flagga. Det var Fröken IV och våra norska vänner Björn och Solveig, som vi inte hade sett sedan Puerto Mogan på Gran Canaria. De var nu väg tillbaka mot St Thomas, där de skulle skeppa båten hem. Vi klarade av inklareringsbestyren, som innebar att vi nu fått ett amerikanskt crusing permit som gäller i ett år. I USA, liksom i Puerto Rico måste man som utlänning ringa till myndigheterna (Homeland Security)när man flyttar sig med båten , så de har koll på var man är.  Vi har inte så stor erfarenhet av detta system ännu, så vi kan inte utvärdera det, men det är nödvändigt att ha en amerikansk telefon och nog påminner det lite om när man tågluffade bakom järnridån på 70-talet och var tvungen att meddela polisen varje gång man kom till ett nytt ställe.

Dewey var den perfekta ankarplatsen platsen. En skyddad vik med bra botten. En trevlig bar med en dinghy dock och Happy hour, där alla seglare hängde. Den hette tom Dinghy dock och vi tog förstås en sundowner med norrmännen där. Staden var dessutom charmig med en liten gata med bageri och en liten affär med bra utbud och vettiga priser. Dessutom  fanns ett ställe där man kunde tanka bensin till utombordaren och som inte  det räckte, en trevlig, lagom lång joggingrunda till en fin badstrand, Flamenco Beach på andra sidan ön.

002

Den perfekta baren; Dinghy Dock Restaurant

 

009

Ingången till mataffäen

 

008

Gecco modell större vid bensinmacken.

 

011

Avslappnade öppettider.

Efter Culebra fortsatte vi söderut mot ön Viesques. Äntligen lite fiskelycka. Först fick vi en liten gulrandig fisk, som vi med lite hjälp fick artbestämd till en yellow tail snapper. En bråkig rackare att få upp, men fantastiskt god!

013

Sedan  fick vi en barracuda på kroken. Den slängde vi överbord igen. Barracuda kan bära med sig det otrevliga giftet som orsakar fiskförgiftningen Ciguitera, och det är vi rädda för.

015

Vi hade satt kurs mot staden Esperanza på Viesqeus eftersom vi hade läst att det fanns några spännande vikar med fluorescerande vatten där. På Viesques finns det också vilda hästar. För 100 US-dollar signade upp oss på en kajaktur med guide i mörkret i den flourecerande viken Mosquito Bay. Fenomenet påminner om mareld, men här var det helt osannolikt. Om man doppade ner händerna i vattnet rann vattnet som guld mellan fingrarna när man lyfte upp handen. Varje paddeltag var som att gräva guld och om man slog i vattnet eller på kajaken kunde man se fiskarna pila iväg som neonfiskar. Det fanns även stora fiskar i viken, stora som kajaken enligt uppgift, men någon sådan såg inte vi.

bioluminescent_bay

I Esperanza spelade man salsa, ingen reagge eller steelband längre. Amerikanska bilar och absolut latinskt stuk.

 

017

En klassik Caddilacc. Lite häftiga är de allt.

Nästa hamn blev Salinas, på södra Puerto Rico. På vägen dit var fiskelyckan ånyo stor och vi landade en  blackfin tuna. Vår favoritfisk.

021

När vi fått en fisk av lagom storlek slutar vi fiska. En sån här fisk räcker till 2 middagar och vi kan inte ta tillvara mer fisk. Den  här tonfisken blev till sashimi första  dagen och stekta filer med limesmör andra dagen.

Sista timmen till Salinas fick vi dessutom sällskap av 3 delfiner.

028

Salinas ligger bland mangroven och vattnet är gumligt. Det är mycket skyddat och en populär hamn. Något som för oss är mycket märkligt är att det vimlar av sjökor ( på engelska heter de manates) i viken. En sjöko är ett av de underligare djuren i vår herres hage. Gräsätare, stor som en ko, med stjärt som en sjöjungfru och kropp som en gigantisk lake. Svårt att beskriva.

030

Här är ryggen på en sjöko i Salinas

Underwater_photography_on_endangered_mammal_manatee

Vi undvek att bada i Salinas. Simma med sjökor i grumligt vatten kändes inte så lockande.

Däremot hyrde vi bil och begav oss till huvudstaden San Juan och dess världsarvsklassade ”gamla stan”. Resan tvärs över ön på en betal-autopista tog ca 1 timma. Gamla stan är muromgärdad och där finns ett fort  El Morro, som vaktar inloppet till staden.  På den stora gräsmattan framför fortet seglade alla San Juans barn med sina drakar i den perfekta vinden.

040

038

044

049

Efteråt tog många ett bad i den stora fontänen.

Vi gick vidare, utan bad, även om det var frestande, bland de vackra gränderna i staden. Det ser ut som jag tror Madrid eller någon mindre spansk stad på 50-talet. Färgglada hus och blommor, torg och kafeer.

Vi kunde dessutom få en riktig kopp espresso, det första riktigt goda kaffet sedan Gran Canaria i november för 5 månader sedan.

051

Den glade barristan

Vi gillade San Juan. Hit kommer vi försöka åka igen. Mycket att se, fina stränder, häftig stämning Lite som ett tropiskt Barcelona. Dessutom såg vi just att Norwegian öppnar en flyglinje hit direkt från Stockholm i november. Inget att tveka om, bara åk. På hemvägen åkte vi runt den östra kusten på Puerto Rico, där det var betydligt ner slitet.  Beacherna låg tätt, men ännu tätare låg barerna. På varje bar kryllade det av folk och bilar och spelades hög musik.  På plats var ”motorburen ungdom” i olika åldrar och fordonen bestod av hela skalan från rejält pimpade lastbilar, motorcyklar och jeepar till slitna Toyotor. Till och med vår hyrda Kia fick vara med. Det verkade som man åkte från bar till bar, för vi kände igen flera av bilarna när vi åkte vidare.

053

 

Att hyra bil i Puerto Rico var enkelt. På baren i hamnen  fick vi ett telefonnummer till  Sidney. Sen ringe vi och stämde träff och Sidney kom på avtalad tid med en helt ok bil, lämnade över nyckeln och sa att vi kunde behålla den till nästa dag och sen lämna bilen tillsammans med en 50 dollarssedel där vi hämtade den. Inte ett papper.

 

Vi gick därefter runt hörnan på PR och ankrade i staden Boqueron på västra sidan. Det ska vara ett känt seglartillhåll och en trevlig vik. Fin vik var det och massor av barer, men allt var stängt och inte en seglare i sikte. Vi var helt ensamma i den stora viken. Det börjar verkligen bli eftersäsong här. Bara några spridd amerikaner på väg till olika vinterupptagningsplatser. Några sådana träffade vi för övrigt i Salinas och vi kunde äntligen köpa de hett eftertraktade Explorer guideböckerna över Bahamas, som vi har letat efter i flera månader, av dem. Det var knappt att de ville sälja dem, men vi såg så olyckliga ut att de föll till föga. Dessutom fick vi bra tips.

Tyvärr börjar det bli dags för oss att segla vidare från det trevliga Puerto Rico. Vi var tvungna att klarera ut i industristaden Mayaguez. Trots intensiv telefon kontakt med US Customs kunde vi inte hitta till tullkontoret. Till slut lyckaddes vi hitta en trevlig ung kille som följde oss med sin cykel hela vägen . Säkert 2 km att gå i vardera riktningen.

055

 

Nästa anhalt blir Dominikanska Republiken och för att komma dit måste man korsa den fruktade Mona passage, som är känt för luriga strömmar och oberäkneliga vågor. Vi räknar med att den seglingen kommer ta något mindre än ett dygn.