Sommaren närmar sig i Australien. Det märks tydligt här lite längre norrut. Det börjar bli varmt, väldigt varmt och cyklonsäsongen har börjat. Båtarna har börjat dra sig söderut eller tas upp på land.

Innan det var dags för oss att åka hem hade vi ett projekt kvar. Down Under
Rally Welcome week. Australien är ett lite krångligt land att segla till och att
segla i. Inklareringsrutinerna är dyra och rigorösa, tidvatten och strömmar är
knepiga, kusten är enormt lång och, som tidigare sagts, djuren är livsfarliga.
Vi har deltagit i något som heter Down Under Rally, som utöver att
anmälningsavgiften innefattar inklareringskostnaden också erbjuder massor av
information om hamnar, ankringsplatser, avstånd, rutter och lite kulturella tips
och tricks. Väldigt informativt och bra. Så i en vecka har vi gått på föredrag,
deltagit i otaliga sponsrade evenemang med drinkar och kanapéer, träffat
seglare från när och fjärran och uppdaterat vårt förråd av T-shirts, kepsar och
nyckelringar.

Med Ally och Wayne, alla i nya T-shirts

Efter 3 veckors hamnliv i Bundaberg och ett par veckor kvar i landet kände vi
att vi ville lufta seglen lite och gav oss ut på en liten runda med Spray i
närområdet.

Vi styrde kosan mot Fraser Island, en stor sandö, typ Gotska sandön, men 20
gånger större och upptagen på Unescos världsarvslista för sin unikhet. På
Fraser Island finns vägar , men eftersom allt är sand, måste man ha rejäla 4
wheel drive för att komma fram.

Vi ankrade i Kingfisher bay, där färjorna lägger till och gav oss ut på en lång hike
till en av flera insjöar, som finns på ön. Det var långt, varmt och ganska jobbigt
att gå på de sandiga stigarna, men så småningom kom vi fram till en fantastisk
insjö med de vitaste sandstränder man kan tänka sig. Underbart att bada i
sötvatten för en gångs skull och slippa oroa sig för hajar och maneter.

En annan sak som är unikt för Fraser Island är att här finns ett stort bestånd av
dingos , den australienska vildhunden. De platser där människor bor är
inhägnade och det finns varningsskyltar överallt. Så utöver allt annat farligt
lägger vi nu dingos till listan. Så vi gick vår hike utrustade med ordentliga pinnar
att försvara oss med, men såg förstås inte skymten av några dingos. När vi kom
tillbaka fick vi höra att dingos hade siktats på stranden, lekande bakom vår
uppdragna jolle. Vi fick nöja oss med att köpa ett dingovin.
Såhär ser de i alla fall ut, kopplade, på djurreservatet i Brisbane.

Eftersom det skulle komma kraftiga vindar och åska vågade vi inte fortsätta
söderut utan gav oss på en rejäl tidvattensutmaning genom att gå in i Mary
River och upp till staden Maryborough 50 km in i landet. Det är ett evigt
räknande och funderande hur man ska optimera resan, som vi endast klarar
under högvatten och för att dessutom ha medström åt alla håll. Mary River är
en stor och bred flod, men trots detta har den under åren blivit grundare och
grundare, och är nu strax under 1 meter på de grundaste ställena. Eftersom vi
sticker 2 meter gällde det att pricka in högvattnet! Det var med hjärtat i halsgropen vi passerade sandbankarna. Som lägst såg vi 2,6 m på ekolodet. Lite spännande att gå in mellan mangroves
och kohagar.
Så småningom kom vi upp till den lilla staden Marybourough, en stad i Tranås
storlek, som, vid sidan av Sydney, en gång varit en av de viktigaste
immigrationshamnarna i Australien. Dit seglade skeppen från England och
Tyskland i slutet av 1800 talet fullastade med immigranter. Nu är staden en
ganska sliten kuliss av sin forna glans och ordet ”posh” är nog inte det första
som faller på läpparna när man går omkring på gatorna. Men husen är
jättefina, som en blandning av vilda västen och sydstaterna i USA.

Spray ankrad i Mary River. Kanonerna riktade mot oss

På huvudgatan

Fikonträd

Interiör från Old Sydney pub. Rätt låg mysfaktor

Såhär ser bilarna i Queensland ut. Känguruskydd, kortvågsradio, avgasrör på höjden och alltid leriga

I Maryborough föddes i alla fall P.L. Travers, författaren till böckerna om Mary
Poppins, vilket bland annat syns på trafikljusen.

Vi gjorde jobbet grundligt och besökte också Mary Poppins museet, inrättat i
författarens födelsehus.

En annan sevärdhet i Maryburough är de vackert utsmyckade offentliga
toaletterna i stadshuset. Eftersom det råkade vara den, förmodligen inte
allom bekanta, internationella toalettdagen när vi var där var det stort pådrag.
Vi blev fotograferade och vederbörligen utlagda på stadens officiella hemsida,
så nu är vi kändisar i hela Marybourough. Jag skickade genast en bild till
Loupan, som har stoltserat med att komma på bild i tidningen Burnett News.

Toa-interiörer

Maryborough har drabbats hårt av översvämningar under de senaste åren, upp
emot 12 meter och den trevliga marinan stod helt under vatten bara förra året.
Ägaren, som för övrigt kunde lite svenska efter att ha jobbat på Öland under
80-talet, visade hur vattnet stått ända upp till nederkanten på taket av
marinabyggnaden. Pylonerna är nu rejält tilltagna.

Innan det var dags att gå ut i havet igen fick vi äran att dricka upp Dingovinet
från Fraser Island tillsammans med våra vänner Ally och Wayne på Blue Heeler,
som firade sin 40 åriga bröllopsdag. Nu skiljs våra vägar igen. Undrar var vi
stöter på varandra nästa gång?

Tillbaka i Bundaberg vidtog arbetet med att göra båten klar för upptagning.

Seglen behöver få lite sötvatten på sig och sedan torka och vikas. Lyxigt att ha en gräsmatta tillhands. Motorn har fått ny olja och filter, watermakern är konserverad för att klara att stå still i 10 månader nu. Vår utombordare behöver också tillsyn, fallen ersätts med pilotlinor, jollen tvättas och all löpande rigg tas ner, tvättas och stuvas undan. båten kommer att stå i ca 5 månader på land i ett väldigt varmt klimat.

Utöver sin romfabrik är Bundaberg känt för anlägggningen Mon Repos, som är ett sköldpaddereservat och forskningscenter. Hit kommer varje år hundratals sköldpaddor för att lägga ägg på stranden. Under äggläggningssäsongen kan man under ledning av en ranger få bevittna denna tilldragelse, som alltid äger rum på natten. Vi tog cyklarna dit och fick bevittna hur en 1 meter stor sköldpadda av arten Loggerhead, kom upp ur vattnet och grävde ett djupt hål, där hon sedan la inte mindre än 113 ägg, skyfflade över boet med sand och sedan begav sig tillbaka ut i havet. Ganska mäktigt. Eftersom hon lagt äggen lite för nära gränsen för tidvattnet grävde rangern upp alla äggen igen och vi fick hjälpa till att flytta upp dem till ett hål lite längre upp på stranden. I och med äggläggningen är sköldpaddans moderliga insats över. När äggen kläcks efter 6-8 veckor får de små ungarna leta sig tillbaks till vattnet och klara sig bäst de kan. Ca 1 på 1000 överlever. Ingen curlingmorsa alltså..

Hålet grävt

113 nylagda ägg

Äggtransport

Nu är det advent. Inget man känner av här precis bland palmer och sand. Jordgubbarna har precis kommit och säljs i mängder i affärerna, Dags att ta lite julledigt att åka hem. Barnbarnen och Åre lockar. Efter påsk hoppas vi vara tillbaka igen. Nya djärva mål.

Hälsningar

Elisabet och Karl Axel