Efter 2 månader i Nya Zeeland var det äntligen dags att få segla iväg. Efter bunkring och stuvning och ytterligare ett Parkrun, kom vi iväg den 21 december kl. 15.00. Eftersom det bara går att komma upp och ner från Whangarei vid högvatten fick vi vänta till eftermiddagen, innan vi kunde släppa förtöjningarna och ge oss iväg. Som vanligt blev första stoppet Urquharts Bay, trots att det inte var optimalt för vindriktningen. Många båtar låg där trots vinden, eftersom det är ett bra stopp på väg norrut mot Bay of Islands, dit vi skulle.

Vi båda njöt av att vara på havet igen och god fart förbi Bream Head och klippan Te Whara, som Atti var uppe på i oktober.

Observera den lilla taggen längst upp på klippan. Dit klättrade Atti.

Fina sydliga vindar nästa dag och vi såg en val och hade god fart norrut. Med hjälp av två bra hamnböcker och förnämliga tips från Ulrica och Hamish Wilcox hittade vi en alldeles lysande hamn Mimiwhangata bay, halvägs upp till Bay of Islands. Där var det dags att inviga den rengjorda grillen.

Nästa morgon susade vi vidare och passerade Cape Brett med sin vackra fyr och in i Bay of Islands. Vi gick till Oke Bay alldeles innanför Cape Brett, där vi skulle sammanstråla med vännerna familjen Koch från Saltsjöbaden, som just kommit dit med sin Sea Breeze, en holländskbyggd Jongert 89 som just nu går runt jorden och där Johan mönstrar på så ofta han kan. Sea Breeze är nästan 90 fot, alltså mer än dubbelt så stor som Spray och har en helt annan komfort. Vi tackade naturligtvis ja till middag ombord, dagen före julafton och fick avnjuta en fantastisk trerätters måltid på Sea Breeze spatiösa akterdäck. Hela båten är spatiös för övrigt.

Med Christina och Johan i salongen.
Akterdäck

Familjen Koch, som hade alla barn med och respektivar, seglade iväg på julaftons morgon, men vi bestämde oss för att ligga kvar i den fina Oke Bay och fira julafton. På julaftonen gick vi upp på en kulle för att ringa till barn och barnbarn och önska God Jul. Eftersom vi var 12 timmar före Sverige, kom samtalen på dagen före julafton hemma. En vacker kulle, med utsikt över två vikar och en maorisk gravplats . Sedan gick vi vår vanliga vandring upp på närmsta berg och belönades med mer utsikt.

God Jul på Facetime.

Åter i båten tog vi tag i vårt julfirande, som var ganska spartanskt. Julkaffe, en enkel middag där julen fick representeras av norsk lax och en bit kassler, som vi låtsades vara skinka. Det bara går inte att få julstämning när solen pangar och folk åker runt på stand up paddelboards runt omkring,

Visst saknade vi dem därhemma och en jul med barnbarn och julglädje, men saknaden efter Karl har vi ju med oss överallt och det kändes skönt att fokusera på något helt annat.

Vår båtgranne hade tagit det där med julpyntande av båten seriöst och bytt ut masten mot en julgran. Vem vet, nästa år Atti!

Dags för en ny hamn på juldagen. Öarna och ankringsställena ligger tätt i Bay of Islands så några förflyttningar över 10 distans var inte aktuella. Vikarna påminner faktiskt om Karibien, med vit sand och turkost vatten. Det enda som saknas är de galande tupparna och försäljarna. Och nästan alltid i detta hurtiga land finns det en trevlig vandring, väl utmärkt med tidsangivelser och svårighetsgrad.

 I nästa vik hade vi tur och fick tips om att man kunde plocka musslor vid lågvatten. Den trevlige nya zeeländske mannen följde till och med oss ut och pekade ut klippan. Vi var ute i sista stund. Vattnet hade redan börjat stiga och bryta oroväckande mot klipporna, men vi lyckades samla ihop några dussin musslor och fick avnjuta en alldeles utmärkt musselmiddag med green lipp mussels, alldeles hemplockade och lika goda som i Havelock på Sydön.

Ett måste i Bay of Islands är att besöka den trevliga staden Russel, som en gång var Nya Zeelands huvudstad. Här är det gulligt och småputtrigt och påminner om södra England.

När vi var där besöktes staden dessvärre av inte mindre än två kryssningsfartyg och det förstör lite av charmen i en stad med ett hundratal invånare när det plötsligt väller in ett par tusen köpglada kryssingspassagerare på ett bräde. Vi, som har god erfarenhet av turistbyråerna gick dit för att höra var man kunde gå till kyrkan nästa dag, men den stressade personalen ryckte bara uppgivet på axlarna och mumlade något om att vi skulle titta på anslagstavlorna utanför kyrkorna, medan de fortsatte att boka utflykter till kryssningsbåtarna.

Vi, som längtade efter att höra lite julmusik, gick till Church of Christ, Nya Zeelands äldsta kyrka, tittade på anslagstavlan och såg att det var gudstjänst nästa dag kl 10.30 och gick dit. Kyrkan var alldeles förtjusande, med handbroderade kuddar för besökarna i varje bänk. Inte ett motiv likt det andra. Ett sådant projekt skulle hålla Torpöns kyrkliga syförening sysselsatt i många år framåt.

Fina broderier med korsstygn. Alla olika.

Vad vi inte hade uppfattat var att det var femte söndag är gudtjänst på maori, och vår söndag var just en sådan. Så där satt vi som vanligt i bänken, på en fin kudde och förstod inte ett ord och försökte hänga med i texter och sånger. Inte en julsång så långt ögat nådde, utan det vanliga,  oria me te, te aa nu  osv. Efteråt inbjöds vi på tea i församlingshemmet, med kakor och scones, som inte gick av för hackor.

Eftersom den dominerande vindriktningen även här är sydväst ville vi skynda oss söderut när vi fick ett bra fönster och hastade hem till båten från kyrkan och hissade på. Ännu en gång passerade vi udden Cape Brett , denna gång utan att missa det berömda hålet i klippan.

Viken för natten blev den välbesökta, men ack så trevliga Whangamumu harbour. Tidig start nästa morgon för att hinna 70 distans till Great Barrier Island. På väg ut fick vi påhälsning av de nästan tama delfinerna, som vi tror bor i viken. Seglingen till Great Barrier blev en osannolikt fin segling. Halvvind, 12-15 knops vind, smult vatten. Propagandasegling, som det kallas. Det är den sortens segling alla fina bilder tas i, som lurar ovana seglare att inte ta med sig ordentligt med kläder när de ska följa med ut. Öarna är spektakulära, här en av Poor Knights Islands. Ser ut som en glass.

Vinden friskade rejält när vi närmade oss Great Barrier Island och vi prövade tre olika vikar, som vi alla tyckte var för blåsiga innan vi hamnade i Smokehouse Bay. Det var vi inte ensamma om. Det låg säkert 100 båtar förtöjda runt omkring oss. Vi har börjat förstå att Great Barrier är lite Aucklandbornas Gotland och här samlas man till nyår.

Nästa dag var nyårsafton. Smokehouse Bay, är lite kul, för här finns utöver ett rökhus, där man kan röka sin fisk, badtunnor, om man vill ta ett varmt bad, tvätthoar för den som vill tvätta, massor av linor för barnen att svinga i och, som pricken över i, en pizzaugn. All ved får man samla ihop själv och underhållet finansieras med donationer. Massor av barnfamiljer förstås och jättekul.

Pizzaugnen gick varm

Vi tog en lång promenad runt ön och hittade en liten gård där man sålde honung och undermedel för hyn. Produkterna hette Sven´s och, mycket riktigt, ägdes gården av en svensk, en greve i fjärde generationen, Sven Stellin, namnets stavning hade ändrats sa frun. Undrar just vad Svens förfader hade gjort, som lett till att släkten hamnade här?

Vi firade en stillsam nyårsafton, och för en gångs skull höll vi oss vakna till tolvslaget.

Nästa dag flyttade vi oss till den närbelägna Kaiarara Bay, för att ge oss i kast med bestigningen av Mount Hobson, 626 m. Vilken vandring!!  Här hade Department of Conservation inte sparat på krafterna, leden var näst intill perfekt. Vackert vindlande i regnskogen, långa hängbroar över alla vattendrag, grus på våta partier och trappor där det var brant. Och brant var det. Bitvis kändes det som att gå upp i Eiffeltornet med alla trappor.  Mycket vacker vandring med anslående vyer och en plattform längst upp.

Här och var var stigen huggen i leran.
En riktig himlastege.
Utsikten över vår vik

Efter Avalance Peak, var denna den bästa vandringen vi gjort på Nya Zeeland. Det tog oss nästan 5 timmar och vi var ganska möra när vi kom ner och hällde upp en välförtjänt GT.

När vi sitter där kommer en oerhört vacker Swan inglidande i viken. Och svensk flagg har den dessutom.  På AIS en ser vi att den heter Ixipuna, och vi drar oss till minnes att familjen Koch talade om den och den numera innehas av Agneta Svanberg, med man Christer Svensén, som är en gammal kompis till Attis syster. Vi susade genast över med jollen, och visst är det Christer, som vi inte sett på länge. Alldeles lagom vid drinktid dessutom, så vi stannar på ett glas vin med Christer och Agneta, som bara ska tillbringa någon vecka på sin fina båt.

Ixipuna, en Swan 82, vackrare än så blir det inte.
Christer och Agneta

Vi talar oss varma för Mont Hobson, så nästa dag såg vi dem på väg mot land med ryggsäckar.

När vi sitter och funderar på kvällsmenyn kommer en trevlig båtgranne över med en rejäl bit Kingfish, som han ljustrat.  Vi blir verkligen glada och försöker betala, men han vill inte ha betalt och tar till slut  emot en (1) öl, som är det gängse betalningsmedlet. Vi blir alldeles snurriga över hur vi ska tillreda en sån fin fisk, men det blir till slut Poisson Cru, alltså rå, marinerad i lime och kokosmjölk till förrätt och sedan stekt med sås på vin och kokosmjölk till varmrätt.

Ser lite blekt ut, men var mycket gott

Nästa dag tar vi en provianteringsrunda till det lilla sömniga färjeläget Port Fitzroy, där det finns en affär, med priser som inte står Karibien efter. Det trevliga cafeet, som vi längtat efter saknas tyvärr, så det får bli kaffe och sockerkaka ombord. På Great Barrier har man löst sopproblemet på ett bra sätt tycker jag. Det finns absolut ingenstans att lägga sopor, utan man får vackert åka till en lastbil, som kommer ner till hamnen på förmiddagen och lämna sina sopor. Varje påse kostar 3 dollar, ca 20 kr att bli av med. Ett bättre alternativ än alla överfulla stinkande soptunnor man ser i skärgården, eller överallt där turister vistas.

Dags att flytta sig till den östra sidan av ön. Här är relativt oskyddat med få vikar och vind och vågor , som rullar in över Stilla Havet från Sydamerika. Vår plan var att besöka den lilla ön Arid Island, som har en liten vik, men den var för oskyddad, så vi gick till Harotaonga Bay, och sjösatte jollen. Nu fick vi pröva på effekterna av vågor som surfar in. Naturligtvis bröt en våg rakt över oss när vi skulle ut från stranden och dränkte oss och vattenfyllde jollen. Amatörmässigt, hoppas ingen såg! På den fina stranden spelades förresten filmen Cast Away, med Tom Hanks in.

Nästa dag gjorde vi ett nytt försök med Arid Island. Atti stannade ombord för säkerhets skull, men Lisa tog jollen in och gick en fin promenad på ön. Otroligt vackra träd på Nya Zeeland.

Den lilla viken på Arid Island, ser lugnt ut, men vindarna smet ner över berget.
Det här trädet ser man ofta. Ser ut som en stiliserad julgran.
Det här trädet heter Pohutukawa och blommar med stora röda blommor vid jultid.

Vi hade hoppats på att gå ut till de vackra öarna Mercury Islands, men vindprognosen talade om vindar på 30 knop, gusting 40, så vi valde att gå till Coromaldelhalvöns utsida och ankra där. Port Charles verkade säkrast, och där blev vi liggande i tre dygn i vindar, som gick ända upp mot 50 knop, dvs 25 sekundmeter.  Inte särskilt kul. Vi draggade två gånger, men sedan satt ankaret fast och vi ägnade 3 dagar åt att hålla i oss, titta på vindmätaren och lyssna på väderprognoser. Men vi låg i en vacker vik, solen sken och vi hade mat ombord, så varför klaga. Lite som att göra en översegling, man får hålla i allt och det är dåligt med sömn. Atti passade på att montera in vår kortvågsradio. Efter att ha legat halvt inkrupen i ett skåp i akterhytten större delen av dagen såg han rätt blek ut i ansiktet när allt var klart.

Skum på vågtopparna
Utsikt in mot viken
Det går att läsa fast båten lutar
45 knop på vindmätaren ( ca 22 m/s)
Det perfekta ankringsspåret visar hur vi pendlar på ankaret.

På tredje dagen vaknade vi av att det inte tjöt i riggen längre. Prognosen stämde bra och vinden hade under natten avtagit. Morgondopp som alltid (i det fortfarande kalla vattnet!), havregrynsgröt och rostat bröd och så var vi klara att segla. Ankaret satt som fastgjutet. Trots vit fin sand hade det grävt ner sig att man såg bara kättingen försvinna ner i sanden. Vi fick köra över ankaret och bräcka upp det.

Vi rundade nordspetsen på Coromandelhalvön och satte kurs ner mot Waiheke, en ö endast 10 distans öster om Auckland. Vi hade fått tips om en fin vik, Man o War Bay, där man kan besöka och smaka vinet från en av öns vingårdar. Viken heter så för att man kunde hitta så fint timmer till krigsfartygen och naturligtvis har James Cook legat ankrad här. Vi tog det lugnt ombord, och njöt av det lugna fina vädret. Nästa morgon tog vi jollen i land, gick en hike upp till kullarna på nordsidan och tittade på resterna av en försvarsanläggning från 2:a världskriget. Här hade man placerat två jättekanoner, men de kom aldrig att avfyrades mot fiende. På hemvägen stannade vi vid vingården Man o War. Vi smakade och tyckte rosévinet var värt att köpa. Tillbaka i båten hörde våra vänner Ulrica och Hamish av sig. De hade ankrat i en vik andra sidan ön. Två timmar senare låg vi i samma vik. På kvällen bjöds det på nyfångad grillade snapper och lokalt vin i deras sittbrunn.

Vinodlingar på Waiheke
En av Department of Conservations många stigmarkeringar med tidsangivelse. Skylten ovanligt sliten, de brukar vara perfekta. Jag sitter på stättan över stängslet
Plats för en kanon modell större
Ulrika och Hamish på Adamite

Det var nu dags att fylla på förråden igen. Vi hade inte handlat sen Russel dagarna efter jul. Vi sa hej då till vännerna på Adamite och gick till Oneroa Bay, drygt en timme iväg bara. Där finns en lite by, med cafeer och affärer. Vi njöt av den fina lilla byn och åt lunch på en cypriotisk restaurang. Att vi stannade där var mest för den fina utsikten över viken, men även maten var utsökt god visade det sig. Lisa uppskattade framförallt den goda kakan till kaffet. Sedan jollen tillbaks till båten.

Att angöra en sandstrand med jolle ska inte underskattas. Vad som från vattnet ser ut att vara små vågor vid strandkanten kan visa sig bli en blöt historia, när man ska ha ut jollen. Flera gånger denna säsong har vi blivit rätt blöta. Nu har vi skärpt oss, kollar först efter den 7:e vågen, sen snabbt iväg med tydliga rutiner vem som gör vad de första kritiska metrarna innan vi är utanför brotten. Tidvattnet gör också att man måste släpa upp jollen långt upp på sandstranden. Alla här har uppfällbara hjul på jollen. Det ska vi också köpa. Kan vara bra i Australien, där man dessutom måste se upp för krokodiler.  På Nya Zeeland finns inga farliga djur.

Och så fick vi upp antennen till den nyinstallerade kortvågsradion. Det där med kortvågsradio är ett stort hokus pokus och man vet aldrig om man fått till det rätt. Nu hör vi åtminstone andra. Om också vi hörs, har vi ännu inte fått kläm på.

Till slut var det så äntligen dags att segla in till Auckland, the city of sails. Lite Manhattan över det på håll, men överallt är det fullt av båtar. Allt från små motorbåtar och semesterseglare till Americas Cup-vidunder och stora kryssningsbåtar. Den stora Ovation of the Seas, vars passagerare drabbades av White island vulkanutbrottet låg i hamnen. Färjorna går med hög fart åt alla håll. Och mitt i allt en liten jolle som ligger och fiskar.

Vi la till i Westhaven , som är södra halvklotets största marina, med 1300 platser och ligger mitt i stan. Bryggorna går från A- Y med över 70 platser per brygga. Vi monterade ihop cyklarna och gav oss av för lite stadsliv. Mycket av restauranglivet pågår i hamnen, the Viaduct. Där ligger många legendariska båtar. Här ligger också the Maritime Museum. För den som minns Whitbread finns det mycket att se här. Sir Peter Blake är väl ungefär som Stenmark för oss. Han har vunnit det mesta inom segling och en stor avdelning på museet i hamnen handlade om hans liv och hans båtar och i hamnen låg bla Lion och Steinlager 2, kända från Whitbread. Tyvärr blev han mördad under en segling i Amazonas.

Steinlager 2
En gammal Americas Cup båt som kör hamnturer.

 Vi tröttnade snart på stadslivet så efter två dagar gav vi oss ut igen med kurs hem mot Whangarei. Vi ankrade i ösregn vid en liten ö utanför Auckland. När vi skulle ankra märkte vi att ankarspelet konstrade. Upp-knappen fungerade först inte alls och när den väl kom igång rusade den och gick inte att stänga av. Ett helt livsfarligt läge om ankarspelet rusar okontrollerat. Ankare och kätting kan orsaka stora skador på den som är i närheten och på båten och motorn till ankarspelet brinner sannolikt upp om spelet körs för hårt. Vi låg några timmar och pillade och prövade, men vi lyckades inte få ordning på det, utan gjorde kväll.

Nästa morgon var det bara att bita i det sura äpplet och dra upp ankaret för hand. Som tur var hade vi bara 25 meter kätting ute och det var lugnt i viken. Ankaret är otroligt viktigt för en långseglare och man måste kunna lita på det i alla väder. Vi övervägde våra alternativ, men insåg rätt snabbt att det enda vettiga var att gå tillbaka till Auckland och ringa på en marinmekaniker, och vara glada över att vi inte låg i en avlägsen vik på Vanuatu.

Resan in var värd besväret, för det som först såg ut som en svart prick på horisonten visade sig vara nya Zeelands foilande fartmonster till Americas Cup båt. Efter några slag och jippar bogserades hela härligheten tillbaka in till hamnen i minst 20 knop, uppe på foilarna med hela besättningen ombord med hjälmar och headset, glatt vinkande. Båten ser ut som ett Ufo, och jag som är konservativt lagd tycker att båtarna var vackrare förr, men Atti var lyrisk.

Väl i hamn kom två killar från Marine Electric och bytte ut knapparna på ankarspelet för några tusenlappar. På vägen förbi bogpropellern klagade Atti över att inte den heller funkar. Den ene killen hoppade ner i båten, tog en titt på motorn till bogpropellern och tryckte in en knapp. Helt plötsligt fungerade den också. En för oss okänd säkring hade löst ut och orsakat det problemet. Det kändes som en bra dag.

Nu återstår några öar till på vägen upp till Whangarai, innan det är dags att packa ihop och lyfta båten i slutet av januari och åka hem. Det blir Åre några månader innan vi åker tillbaka till Nya Zeeland för att segla norrut mot Nya Caledonien och Vanuatu i maj 2020.

Trevlig vinter

Elisabet och Karl-Axel

2 thoughts on “Äntligen under segel i Nya Zeeland

  1. Vilket härligt äventyr ni är ute på! Så kul att följa. Lagom till ni kommer hem ska det ha snöat mycket i Åre hoppas vi, så ses vi där snart!
    Kram Maud

  2. Så härliga skildringar! Toppen att få uppleva allt fantastiskt via bloggen, närmare än så lär jag ju inte komma till alla leder, vyer, bad och öar. Ser fantastiskt ut
    God fortsättning

Leave a Reply to Britta Berg Cancel reply

Your email address will not be published.