Ett av  många skäl för att segla till Martinique är den trevliga ankarplatsen i Sainte Anne och de goda shoppingmöjligheterna i Le Marine. Det var underbart att slänga ner ankaret i den fina ankarbotten och att ta dingen in till staden med det goda brödet och de franska ostarna.

Eftersom det var 1:a advent tyckte vi att det var på sin plats med ett gudstjänstbesök. Kyrkan i Sainte Anne ligger mitt i byn mitt emot dingebryggan och eftersom söndagsgudstjänsten var kl 07.00 tyckte vi att lördagens mässa kl 17.00 var ett bättre val. Vi var på plats i god tid och fann att kyrkan var fylld till sista plats och att dresskoden var elegantare än hemma. Damerna hade fina hattar och Atti var absolut den ende i shorts. Någon adventsstämning var svår att piska upp. Det var kokhett inne i kyrkan och vi kände inte igen en enda psalm och förstod mycket lite av den 2 timmar långa gudstjänsten, som var på franska. Stämningen var dock familjär och vi kände oss väldigt välkomna.

Men skam den som ger sig i sin jakt efter julstämning. I programmet stod att läsa om en konsert nästa dag på söndagen och då kanske julsångerna skulle komma. Vi var där igen i god tid, nu mer uppklädda. Det visade sig att vad vi denna gång hade hamnat på var en gospelsgudstjänst. Den varande i över 3 timmar med 4 olika körer och en fantastisk färgprakt. Fortfarande inte en julsång och vi tänkte med viss längtan på de fina adventskonserterna i Katarina kyrka, även om Katarinakörerna har en del att lära sig om fantasifulla kördräkter.

Efter en steak frites fick vi återvända till båten och lyssna till Weinachten mit Pavarotti.

Efter några dagar hade vi hunnit jogga, tvätta och skrivit ner en substantiell shoppinglista och kände oss redo för det stora shoppingäventyret på Leader Price i Le Marine. Här kan man köra shoppingvagnen ända ner till dingebryggan och försedda med alla väskor som båten kunde uppbringa. På de franska öarna finns inga plastpåsar i butikerna utan man måste ha med sig egen väska. En mycket bra regel tycker vi, som sett hur stränderna ser ut på många ställen, där motsvarande regel saknas.  Nu skulle vi bunkra upp så att det minst skulle räcka till Panama i januari och när det gäller vin, pateer och liknande till i mars månad, då vi förhoppningsvis kan slå oss lösa på Carrefour i Papete, Tahiti. Två enorma varuvagnar av största ICA Maxi modellen lyckades vi fylla innan vi gav upp av pur utmattning. Vid kassan upplevde vi ett par nervpirrande minuter när Atti inte kunde hitta sin väska med plånbok, telefon, kamera mm. Efter att ha sprungit runt som tokiga i affären hittade han den till slut i disken bland grönsakerna. Ny variant av ”the plånka is at home”-tricket!  Efter att ha stuvat ner allt i jollen påbörjade vi den ganska långa jolleresan tillbaka till båten.  Efter ca 3 minuter valde himlen att öppna sig och ett tropiskt skyfall föll ner över oss och vår överfyllda jolle med  bag-in- boxar, kakpaket, cous-cous paket, mjöl och socker i papperpåsar. Det gällde bara att få in allt under tak så snabbt som möjligt och våra omsorgsfullt packade påsar och väskor förbyttes nu till en allmän röra av ca 1 kubikmeter mat med äggen och kakorna underst och vinflaskorna och ölflaken överst.  Efter ca 3 timmar hade vi hjälpligt fått det mesta undanstuvat i båten och var ganska utmattade.  Regnet fortsatte ihärdigt och mörkret föll innan vi fått fram sundownern.

Regnet fortsatte mer eller mindre under hela kvällen. Vi hade just blivit klara med stuvningen av all proviant, och jag skulle just börja med middagen då vi tyckte det börjar blåsa rätt mycket. Vi tittar ut och ser att vinden vänt 180 grader och ökat oroväckande. I ankarviken där vi ligger utanför St Anne är det helt öppet mot väst. Och därifrån kom nu vinden. Normalt är det aldrig problem att ligga i vikar där man ser hela havet i väster, vinden brukar ju aldrig komma därifrån. Vad vi upplevde nu var en kraftig regnby, en squall, där vinden ökar snabbt och kan då komma från vilket håll som helst. När vi ankrade hade vi inte så mycket utrymme att vi kunde släppa ut kätting som skulle hålla för hård pålandsvind.

Vi avvaktade läget, men gjorde klart att kunna evakuera stället om vädret skulle bli sämre. Och det blev det. Och snabbt gick det också. Regnet gick  från ösregn till skyfall och vinden ökade till  kulingstyrka. Där vi hade ankrat var det bara ca 5 meter djupt, och efter bara en kvart gick vågorna oroväckande höga. Då och då doppade fören under vattnet i vågorna. Det har jag aldrig varit med om tidigare, på en ankarplats! Vi kollade vår position mycket  noga och efter bara en liten stund kunde vi se på sjökortsplottern att vi draggade. Båten svingade drygt 50 meter i sida, fram o tillbaka, hoppade som en galen gunghäst och drev nu också bakåt. Inte fort, men sakta närmade vi oss båten bakom. Ankaret plöjde förmodligen genom sanden utan att få en chans att gräva ner sig. Hade vi kunnat släppa ut mer kätting hade vi kanske kunnat få fast ankaret. Men med tanke på hur nära vi var båten bakom var det inget alternativ. Regnet var nu så kraftigt att sikten inte var mer än tre båtlängder. Det blixtrade mycket, på gott och ont. Lisa är livrädd för åska, men samtidigt lyste blixtarna upp hela området så det såg ut som en regnig eftermiddag. Överallt såg vi nu folk uppe i sina båtar med strålkastare. En del hade redan börjat dragga, andra hivat upp sina ankare och var på väg ut ur området. Totalt fanns det ca 100 båtar i viken.

När vi var några båtlängder från grannen i lä bestämde vi oss för att hiva upp och försöka komma ut. Att bara få upp ankaret i sådant här väder är inte lätt. Lisa fick krypa fram på fördäck. Regnet var så kraftigt att det var svårt att överhuvudtaget se mot vinden, som tjöt och ylade från alla riggar, det var nästan overkligt, så skrämmande. Normalt pratar vi eller ger tecken till varandra när vi tar upp ankaret. Det var helt omöjligt nu. Lisa skulle lysa med strålkastaren åt vilket håll jag skulle styra medan hon körde in ankaret. Längst fram i fören var det som att sitta på en gungbräda längst ut, när ankarkättingen sträcktes upp rycktes fören ner och in i nästa våg. Hon fick hålla i sig hårt för att inte åka iväg längs däcket. Jag gasade för fullt och försökte få upp fören mot vinden och i ungefärlig riktning mot ankaret. Det var omöjligt att se om vi gjorde fart framåt, eller om vi drev bakåt.I detta ögonblick tyckte vår granne att vi var för nära. Han körde iväg åt sidan, med sin ankarkätting pekandes snett bakåt. Han brydde sig inte om att försöka hiva upp ankaret, han körde för fullt för att inte bli träffade av oss. Vi hörde hur han skrek, men inte exakt vad han sa, men vi tror så här i efterhand, att han sa nog inte adjö och önskade oss en trevlig resa…

Med tur och skicklighet lyckades Lisa få upp ankaret, utan att det slog emot fören en enda gång! Det var bra gjort under rådande förhållande. Blöt som en dränkt katt kunde hon komma ner i sittbrunnen igen. Nu kändes läget under kontroll. På många ställen såg vi båtar som draggade, och en del på väg ut ur området. Vi körde sakta ut mellan båtarna och bestämde oss för att ankra om längre ut där vi kunde släppa ut mycket kätting, på 6 meters djup la vi ut 45 meter. När vi var klara hade vinden avtagit något, regnet upphört, men sjön gick fortfarande hög.  Men ankaret satt och vi kände oss säkra igen. Hela cirkusen med omankringen tog drygt tre timmar. Någon middag den kvällen blev det inte. Lisa gick o la sig med sjöstället på och jag satt kvar en stund o kollade vår position. Efter en timme satte jag äggklockan på 30 min och gick o la mig. Vid 3-tiden på morgonen var det helt vindstilla men dyningen gjorde att vi rullade hemskt. Jag la mig för gott och kunde sova några timmar tills gryningen. Det var fortfarande mulet, men lugnt igen. Många båtar hade ankrat om och låg nu spridda över ett stort område. Efter frukost hivade vi upp och gick in närmare mot land där vi hittade en bra plats.

Det vi lärde oss av detta var att ALLTID ankra för hårt väder och för alla vindriktningar. Och att det faktiskt går att ankra om, även om båten hoppar som en galen gunghäst.

Efter regn kommer sol heter det kanske, men så var det inte här. Hela nästa dag fortsatte regnet med oförminskad styrka.  Vi satt i båten hela dagen och läste böcker och försökte komma ikapp med loggboken. Jag la tidigt ner ambitionen att med enbart nål och tråd och lite spinnakerduk få fason på  vår franska flagga hade fått sig en rejäl omgång under nattens oväder och nu mest liknade en ledsen dykflagga.

Några boktips såhär inför jul kanske är på sin plats, en del från förra året.

”Att ha och inte ha” av Ernest Hemingway. Handlar om Key West och Cuba. Jag läste den på engelska och blev helt tagen av det komprimerade, vackra språket. Lite Alice Munroe. Inte ett ord i onödan.

”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren. En biografi över Olof Palme, men också över slutet av 1900-talet. Osannolikt bra.

”Tid. Livet är inte kronologiskt” av Alex Schulman och Sigge Eklund. En sorglig bok om vår tid och som ger oss gamlingar lite insyn i hur 70-talisterna har det.

”To kill a mockingbird”av Harper Lee. En amerikansk klassiker. Handlar om sydstaterna på, kan det vara  30-talet?

”Hägring 38” av Kjell Westö. Handlar om Helsingfors, finskt och finlandssvenskt. Ordknapp, svår att beskriva. Måste upplevas.

”Löparens hjärta” av Magnus Torgeby. Ytterligare en ordknapp bok, lite skruvad. Handlar om löpning.

I ärlighetens namn ska sägas att i den strida strömmen av böcker kommer med mycket annat också av varierande kvalitet och betydligt lättviktigare. I många hamnar finns så kallade book swaps, där man helt enkelt ställer dit en bok och tar en annan. Där har jag upptäckt Douglas Kennedy, Deon Meyer mfl. Alltid roligt att läsa och tid har vi ju.

Nästa dag var det dags att åka på utflykt i det inre av Martinique. Vi hade bokat en hyrbil och trotsade ösregnet för att hämta den. Vi hade beställt 12 dunkar metanol till vår och Loupans  Efoy, bränslecellsapparat.

Att hitta metanol är inte helt lätt, men återförsäljaren på Guadelope’s mamma har ett litet lager på Martinique. Eftersom det kostade 100 EUR att få det levererat till Sainte Anne blev det billigare att hämta den själva hemma hos mamman i den lilla staden Gros Morne. Jag var omåttligt stolt över att ha lyckats att ringa till mamman och att på min stappliga franska lyckats bestämma tid och plats var vi skulle träffas, utanför kyrkan i Gros Morne, så vi körde dit och hämtade våra lådor och konverserade Mme Bouchonneau i hennes garage.

Det inre av Martinique består av bananplantager kan meddelas.

På hemvägen hämtade vi upp systerson Frans på flygplatsen, som ska segla med oss i nästan 3 veckor.  Som alla kom han nedlastad med diverse båttillbehör, sillburkar och pepparkakor.  Och Johan, vi har fortfarande kvar spiskummin, så Frans fick ta med sig sambal olek och müsli istället. Stackars Frans, fick uppleva den regnigaste sidan av Karibien med en jolleresa i ösregn till båten.

Frans får sin välkomst rompunch

Efter en acklimatiseringsdag i Sainte Anne hade vi tänkt segla vidare mot Saint Lucia, så Frans och jag tog en liten joggingtur på morgonen. Som vanligt kollade vi av mailen och såg då att segelmakaren på Grenada, som lagt på ett nytt uv-skydd på genuan hört av sig.

Atti  var inte nöjd med skrynklorna och vecken i seglet efter den behandlingen och hade skrivit och klagat. Döm om vår  förvåning när han erbjöd oss att lämna in seglet i Le Marin och få det omsytt på hans bekostnad.

Detta kastade förstås om vår planering. I stället för att få en fin halvvind ner till St Lucia och Rodney Bay, som var vårt nästa mål, fick vi nu sätta igång att försöka kontakta det föreslagna segelmakeriet i Le Marin. Lisa fick återigen svettas med sin skolfranska, men lyckades galant med uppdraget, att förklara att vi hade ett segel som behövde sys om i akterliket, men att det var ett ”garantijobb”, alltså någon annan som skulle betala. Och att vi ville ha det gjort med en gång. Hur som helst var vi välkomna med seglet så skulle de ordna det.

Vi hivade upp ankaret och körde in till Le Marin, ca 3 nm från St Anne. Ner med ankaret i gyttret av andra båtar och ner med genuan. Allt gick mycket lättare nu när vi var tre. Efter en kaffe satte vi av i jollen, Lisa, Frans, jag och genuan (nerpackade i sin säck väger den säkert 40 kilo!). Vi landade vid marinan där vi trodde segelmakeriet låg, men insåg snabbt att vi var fel ute. Ner i jollen igen med seglet och full fart till nästa ställe. Det var nu mitt på dagen, rätt vindstilla och riktigt varmt, vi svettades allihop. Lite stressade var vi, det var ju fredag och vi ville inte bli liggande här hela helgen. Till slut hittade vi rätt. 300 meter in i en väldigt smal liten å, kantad av riktig mangrove öppnade sig plötsligt landskapet och Karibiens största segelmakeri dyker upp. Väldigt modernt med en traverskran som lyfter seglet direkt från jollen in på övervåningen där loftet ligger. Denna fina hiss upptäckte vi inte förrän vi hämtade seglet. Vi öppnade säcken och visade på problemet, och segelmakaren kunde bara hålla med om att jobbet med vårt UV-skydd var riktigt dåligt. Men att få det fixat på ett par timmar, de stängde 4, var inte möjligt, men däremot på lördag förmiddag. Nåväl, vi hade inte så mycket val. När Lisa förklarade att fakturan skulle skickas till Grenada såg hon bekymrad ut. Hon tyckte det var bättre vi betalde och att vi sedan krävde pengarna från Grenada. Så fick det bli. Vi behövde ju seglet nu. Nästa dag förmiddagen på  ringer den hjälpsamma segelmakaren och säger att seglet är klart. Vi susar in igen i den smala ån, tittar på seglet, som nu ser fint ut igen, och får sen säcken nerhissad i jollen i den fina traversen. Vi betalar och en timme senare är vi på väg mot St Lucia. Hur det gick med betalningen till slut får vi återkomma med senare.

4 timmar senare var vi ankrade i Rodney Bay på St Lucia. Nu var det mer action här. Vi såg och hörde flera ARC-båtar, som kom in från Las Palmas. Rambler, som slagit nytt rekord på 8 dagar och någonting, var inte kvar längre. Vi träffade besättning från den kända svenska båten Jennifer, som seglar med paying crew över hela jordklotet. Det är mest ARC+ båtar som kommit och våra vänner på Sandvita hade fortfarande en knapp vecka kvar. Vi åt en pizza på Elena´s och det var kul att återuppleva stämningen och låta Frans känna på den.   Det är häftigt att se båtarna runda Pigeon Point utifrån havet och veta att de kommer direkt från Europa . Vi träffade också den svenska båten Flying Penguin med Britta och Hjalle Schibbye ombord. De har seglat runt i massor av år och vi har med stor behållning följt och läst deras blogg, framförallt från USA och Cuba. Som att träffa gamla vänner, fast vi aldrig setts tidigare.

Vi hade dock siktet inställt västerut och efter en sista koll på vädret hivade vi upp och gav oss väg med kurs 254 grader mot den ostligaste ön Bonaire i Nederländska Antillerna (B i ABC öarna) strax norr om Venezuela.

Vi hade cirka 460 sjömil framför oss och beräknade att resan skulle ta 3 – 4 dagar beroende på vind.  Eftersom det nästan allt blåser ostligt hade vi fin medvind och kunde spira genuan och inrätta oss i vaktsystemet 3 timmar på,  6 timmar av.

Skönt att vara tre ombord och Frans skötte sig bra och kunde hålla sig vaken trots full dos Postafen. Första dagen var relativt lugn  med delvis sjölä från St Lucia och vi såg Pitonerna hela dagen. Dessutom lyckades vi hala in en guldmakrill, som vi åt med citronsås till middag första kvällen.

Pitonerna på avständ

Vi kunde inte hålla kurs mot mål utan gick först norrut och gippade sedan och tog en sydligare kurs. Man bör inte segla för långt söderut och riskera att komma för nära Venezuelas kust, där det dessvärre förekommer sjöröveri och pirater. Vinden ökade gradvis och sjön blev grövre men jag hängde ändå ut mitt nya fina drag av cederträ för att testa lyckan ännu en gång. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett rejält hugg och linan löpte ut som en galning. När Atti drog åt bromsen böjde sig spöet kraftigt och innan jag fick fram huggkroken  sa det pang och linan gick av och mitt fina drag försvann ihop med den stora fisken. Minst en Blue Marlin.

Det fick bli spagetti med köttfärssås  till middag istället. Trots att vi var så långt från land fick vi flera fripassagerare i form av fåglar som satte sig och vila på båten. En liten svalaliknande fågel var med oss i flera timmar. Vi fattar inte hur en sådan lien fågel ens kunnat hamna så långt ut.

Inte bara  fågel utan fisk landar också på båten.

Solnedgångarna och soluppgångarna på havet är fantastiska, stjärnhimlen likaså. Däremot hoppar det och skuttar väldeliga.

Efter sista nattens gipp kom vi på kollissionskurs med det stora passagerarfartyget Brittannia och var tvungna att rulla in  förseglet för att kunna falla av mer och även  reducera farten och vara säkra på att kunna gå klara bakom dem. Utan att behöva gippa igen. Det ser ut som  ett stort tivoli som kommer emot en i natten och för säkerhets skull ropade upp vi dem för att klargöra våra avsikter. Helt plötsligt känner man doften av mat och avgaser och får till och med in internet och Telias telefonnät mitt ute på havet, när en sådan stor båt passerar.

Efter 3 dagar, ett par squalls och åska på avstånd kunde vi äntligen sikta Bonaire och rundade den södra udden för att gå upp till huvudstaden Kralendijk på västsidan.  Ön är låg och vattnet helt kristallklart, ett mycket fint ställe, känt framförallt för sin fina dykning. Det är helt förbjudet att ankra istället förtöjer man vid bojar mitt utanför stan. Det var härligt att vara framme efter detta längsta skutt sedan Atlanten. Det tog 3 dygn och tre timmar. 466 sjömil. Bonaire är en holländsk kommun och man pratar holländska.

Lite salt till ägget kanske?

På sjukdomsidan kan vi nu lägga till någon form av “böldpest” som Atti drabbats av. Stora blåsor har slagit upp på ena knäet och infekterats. Efter telefonkonsultation med våra prövade läkare i land äter han numera penicillin. Lokal doktor ska konsulteras här på Bonaire. Alltid är det något.

Attis böldpest