Vi bad vår gast Johan Brundell skriva lite om sina intryck under den dryga veckan han seglade med oss. Johan kom ombord i Boca Chica, Dominikanska Rep. och mönstrade av i Las Salinas, Puerto Rico. Alla bilder har tagits av Johan. Håll till godo!

SPISKUMMIN, ANYONE?

“­- Mr. Brundell, you are hereby arrested under the U.S. Code against smuggling of illegal food stuffs into the United States.

Detta var inte den välkomsthälsning jag hade hoppats att mötas av på flygplatsen i Puerto Rico. De allvarsamma orden från en mörkögd amerikansk tulltjänsteman skar som en kniv rakt igenom mig.

Jag hade just landat med flighten från Stockholm för att segla i Karibien tillsammans med Elisabet och Atti under två veckor. Men nu insåg jag bryskt att min semester var på väg att gå upp i rök innan den ens hade börjat. Det var sen kväll och goda råd var dyra. Innan jag hann tänka någon mer konkret tanke än så tittade tulltjänstemannen upp från sitt dokument och spände på nytt ögonen i mig. Med påfallande latinsk brytning sade han:

“- My collegue here will take you immediately to prison. You will stay there overnight. The court hearing will be early tomorrow morning. Make sure you get some sleep now – the judge don´t like pale gringos. We´ll get a lawyer for you tomorrow. Don´t worry.

Känslan av att strimlas av en kniv förbyttes nu mot något som bäst kan beskrivas som en kraftig elchock. Tulltjänstemannen tittade strängt på mig och tillade:

“- Now just get out of here.”

 Samtidigt som han vände sig från mig muttrade han ett sista ord:

 ”- Loser.

Innan tulltjänstemannen gick sin väg beordrade han sin underlydande kort:

“- Gonzales, take this scumbag to Block C. You know, the place where we lock up all the stupid smugglers. Put him in cell number 13. Only the five Cuban dope smugglers sleep there tonight. Good night.

Jag kunde redan höra hur celldörren skulle smälla igen bakom mig. Men det enda som verkligen hördes var det distinkta knäppet då handklovarna stängdes runt mina handleder.

Mamma. Hilfe!

Nej, nej, nej, såhär gick det förstås inte alls till när jag kom till Puerto Rico! Men det var inte långt ifrån att det slutade så illa.

Låt mig berätta vad som faktiskt hände.

När man gör upp med Elisabet & Atti om att segla med dem ombord på “Spray” så görs det under tydlig förväntan från deras sida att man ska medföra en mängd saker från Sverige. Det handlar om allt från varjehanda tidningar, tidskrifter och böcker till olika livsmedel. Beträffande den senare kategorin av varor hade jag sålunda uppmanats att medföra bland annat följande: löksill, skärgårdssill, grönmögelost, Wasa Sport-knäckebröd och té i lösvikt. Samt SPISKUMMIN! Det är en krydda, för er som inte vet…

Eftersom Elisabet & Atti även specificerar vilka minimikvantiteter de förväntar sig av varje vara hade jag inför min flygresa till Puerto Rico lydigt fyllt min största seglarbag till hälften med alla dessa livsmedel. Den som någon gång har flugit till USA är bekant med rutinen, att man redan under flygresan får ett vitt formulär från U.S. Customs. Där ska man deklarera vilka varor man har i bagaget. I normala fall skrattar man mest åt de löjliga frågorna om olika matprodukter med mera, men den här gången fastnade skrattet i halsen. För, det var ju först ombord på flighten till Puerto Rico som jag hamnade i dilemmat över hur jag skulle fylla i den där vanligtvis så harmlösa tullblanketten.

Väl ombord på planet, med resväskan fylld med livsmedel, återstod ju bara att välja mellan det ärliga alternativet, d v s att redovisa att man faktiskt avser att föra in livsmedel på amerikanskt territorium. Eller att välja det dumdristiga alternativet, alltså att ljuga för amerikanska myndigheter.

Sällan har ordspråket, att välja mellan Scylla och Karybdis, känts så träffande. För, vilket alternativ man än väljer så innebär det allvarliga konsekvenser. Om man kryssar i alternativet att man har livsmedel med sig fastnar man garanterat i en lång diskussion med amerikanska tullen. Den slutar sannolikt med att man blir av med Wenzlaffs beställda matkorg. Om man istället påstår att man inte har någon mat i bagaget är det risk för att åka fast för smuggling.

Jag valde självklart att ta risken att åka fast för smuggling. Alternativet att komma tomhänt till Elisabet och Atti kändes betydligt mer trist.

När min flight närmade sig Puerto Rico försökte jag skingra min tilltagande nervositet över att mitt brott mot amerikanska lagar eventuellt skulle upptäckas vid ankomsten. Jag resonerade med mig själv om att jag kanske kunde försvara mig med att jag trodde att man inte får ha FÄRSKA livsmedel med sig, men att all annan mat är OK. Men jag hörde själv hur ihåligt det lät… jag insåg att min nödlögn troligen bara skulle reta upp tullarna.

Redan när jag hade 50 meter kvar fram till tullkontrollen såg jag i ögonvrån hur en av tullmännen lämnade sin disk och gick rakt mot mig med bestämda steg. Med lika bestämt kroppsspråk pekade han direkt mot min stora seglarbag – som bågnade betänkligt av alla sillburkar, ostförpackningar, brödpaket, tépåsar… och spiskummin! – och frågade:

“- Is this your bag?”

Med ansträngt avslappnad röst svarade jag:

“- Yes, Sir, it is.”

“- OK, come this way. We´ll scan your bag in the X-Ray machine”, kommenderade han mig.

“Shit, nu är det kört”, var min enda tanke i den stunden. Allt tydde på att min smuggling skulle avslöjas nu. Och att jag skulle åka i finkan.

När jag såg min seglarbag åka in i den stora röntgenmaskinen övervägde jag för en sekund att vända på klacken och springa rakt igenom tullkontrollen och ut på gatan, fånga första bästa taxi och kasta mina tusen dollar i chaufförens knä och uppmana honom att köra snabbast möjligt till den mörkaste håla på Puerto Rico han kände till. Där skulle jag hålla mig gömd livet ut. Det syntes där och då som ett bättre alternativ än en lång fängelsevistelse i Karibien.

Dessbättre fungerade min impulskontroll även i detta pressade läge. Jag stod alltså kvar vid röntgenmaskinen och väntade på att alla varningslampor skulle börja blinka.

Men, som av ett under hände ingenting. Inga röda lampor blinkade. Inga sirener tjöt.

När min bag kom ut på maskinens andra sida sade tullgubben glatt:

“- OK, very good, Sir. Enjoy your stay in Puerto Rico. Buenas noches!”

Nåväl. Det var inte om matsmuggling mitt gästbloggande från “Spray” skulle handla…

Istället skall jag berätta hur förträffligt trevligt det är att segla med Elisabet & Atti! En positiv följdeffekt av det blir ju förhoppningsvis att fler av er vänner också lockas att gästa dem ombord på “Spray”. Men, fundera i så fall innan ni sätter er på planet hur ni ska hantera tullpassagen!

Efter att ha vilat upp nerverna under två behagliga dygn på ett resort-hotell i Puerto Ricos huvudstad San Juan flög jag vidare till Dominikanska republiken för att mönstra på hos Elisabet & Atti. Jag ska INTE berätta vad som hände i ankomsthallen där… och inte heller hur taxiresan från flygplatsen till gästhamnen avlöpte! Jag kan bara konstatera att det alltid är intressant och prövande att dimpa ned i sådana där bananrepubliker.

När jag äntligen kunde börja koppla av fick jag tio riktigt trevliga dygn tillsammans med Elisabet & Atti. Jag hade tidigare bara seglat igenom den östligaste övärlden i Västindien, som ju är mest influerade av det gamla brittiska och franska kolonialarvet. Dominikanska republiken och Puerto Rico är däremot starkt präglade av den latinska kulturen och livsstilen, vilket kändes annorlunda och spännande.

_MG_4873

_MG_4879

_MG_4964

För mig, som själv är före detta djuphavsseglare, var det särskilt intressant att få en inblick i hur Elisabet & Atti har inrättat sitt liv ombord. De har ju nu varit ute på seglats så länge att det har blivit “second nature” för dem att leva och verka ombord på ”Spray”. Så jag var extra nyfiken på att se vad de har för rutiner ombord och hur deras långseglarvardag ter sig.

Alla deras manövrer sitter verkligen som en smäck! Alltifrån rutinen för segelsättning och revning av segel med hjälp av hydraulik, till sjösättning av gummijollen från fördäck med användning av spinnakerfallet. Och likaså deras drill när utombordaren skall förflyttas mellan sitt högt belägna stativ på akter-pulpit ända ned till den guppande jollen, där dävertens hissmekanism är det som minskar risken för att utombordaren blir hajmat.

_MG_4981

_MG_4900

_MG_4913

Lika samspelta är Elisabet & Atti när de utför planering ombord, av allt från matinköp till hur man ska hantera immigrations- och andra myndigheter i varje ny hamn man besöker. Det var en fröjd för mig att betrakta.

Men, det som imponerande mest på mig är ändå makarna Wenzlaffs djuphavsfiske! För, så fort “Spray” befinner sig utomskärs åker reven ut. Man kan ju inte bara leva på insmugglad svensk sill, hårdbröd, grönmögelost, té och… spiskummin!

När en fisk nappar hörs ett distinkt, vinande ljud – bzzzzziiiiiiii! – från slirbromsen på den biffiga fiskerullen på akterdäck. Det ljudet är liksom startskottet för The Wenzlaff Fishing Drill. Inom en sekund har den av dem som först uppfattar situationen ropat “NAPP!”. Detta för att varsko den andra om att det är skarpt läge. Medan den ena bromsar upp båtens framfart, genom att lova upp eller dra ned på gasen, kutar den andra pilsnabbt efter den rekvisita som tillhör denna drill.

Utrustningen består av en lång fiskfilékniv, en skärbräda, en hammare och ett par tjocka fingerhandskar. Samt en bok. Och dessutom en flaska rom! När fisken är invevad till aktern görs först en gemensam bedömning av hur fortsättningen av drillen ska utföras. Det beror nämligen på fiskens storlek och hur aggressiv den kan förväntas vara. Det är i detta skede som romflaskan kan komma till användning. För, dess syfte är INTE att fira fiskafänget, utan enbart att bedöva bångstyriga fiskar. En rejäl skvätt rom rakt in i fiskens gälar har nämligen exakt samma effekt som en skvätt rom i en Karibien-turists mage. Först tappar man känseln. Sedan omdömet. Men sluteffekten är att man blir glad och följsam!

_MG_4898

_MG_4990

 

Under min seglats fick vi dessbättre bara relativt enkelt hanterbara firrar. Så romflaskan kom aldrig till användning för det syftet. Men dessbättre till Elisabet & Attis numera välkända ”sundowners”.

Fisken hivas upp på akterdäck med hjälp av fiskelinan, som hanteras av Elisabet, och eventuellt en skräckinjagande huggkrok, som Atti sköter om. Den här exercisen är inte helt ofarlig. Förutom att besättningen är upphetsad över fiskefångsten så gungar det ofta rejält på akterdäck. Elisabet får alltså passa sig så att hon inte trillar överbord av fiskens tyngd. Och Atti måste vara vaksam så att han inte sätter huggkroken i sin hustrus vadmuskel. Så snart fisken ligger på akterdäck formligen dyker Elisabet ned på det värnlösa djuret och låser fast det mot skärbrädan med hennes handskförsedda händer. Handskarnas uppgift är att skydda för ofrivilliga bett från illasinnade fiskar, men också för att inte själv fastna på kroken då den pillas ur fiskens mun.

Nästa moment är artbestämning. Om det inte handlar om en känd fiskart så artbestäms djuret med hjälp av den där boken, som jag nämnde. Den listar djuphavens alla olika firrar. Det kan ta sin lilla stund att bläddra igenom sisådär ett par hundra fiskarter och att diskutera sig fram till vilken art det rör sig om. Det här är dock viktigt, för alla fiskar är inte hälsosamma som människoföda.

johans bilder5

johans bilder7

Om fiskstackarn inte har avlidit redan under artbestämningsprocessen är det Attis sak att avliva den. Här kommer hammaren väl till pass. Vissa firrar somnar dock in mer behagligt av alkoholförgiftning, när de får för mycket av Attis rom. Därefter filéar Atti fisken snabbt och elegant med hjälp av kniven, varpå filéerna snabbt förpassas ned i “Sprays” stora kylbox i väntan på att ätas upp.

Hela den här drillen genomförs med högsta precision och med stor effektivitet. Inga höjda röster behövs och inget virrande. Ett tydligt exempel på hur väl Elisabet & Atti samspelar ombord. De utgör verkligen ett proffsigt team! I det begreppets bästa bemärkelse. Och synbarligen helt utan könsroller. För såvitt jag förstår kan de båda utföra samtliga arbetsmoment.

Mycket imponerande, i mina ögon.

_MG_4836

_MG_4986

_MG_5030

Det som däremot inte utförs som ett strikt teamwork är matlagningen ombord. För, byssan är ovanligt nog närapå enbart Attis domän. Kvinnans frigörelse har alltså drivits till fulländning ombord på “Spray”! Atti slänger obekymrat ihop läckra maträtter även under kraftig sjögång mitt ute på havet. Jag såg dock aldrig min insmugglade spiskummin användas i matlagningen ombord på ”Spray”. Faktiskt är det fortfarande ett mysterium för mig, vad Elisabet och Atti använder spiskummin till…

_MG_5028

johans bilder3

Den försvarsadvokat jag hade blivit utlovad inför häktningsförhandlingen i Puerto Ricos domstol dök aldrig upp. Märkligt nog beslutade domaren ändå att inte döma mig för smuggling. Istället släppte han mig fri. Jag förstod aldrig hur det gick till. Men när förhandlingen var avslutad tog domaren mig åt sidan och sade förtroligt:

“- You know, I and the guys from U.S. Customs, we really loved to eat that Swedish sill last night. Particularly the loksill. Skargardssill was also OK, but it doesn´t go down with Mojitos in the same way as loksill. And that hard bread – “Wasa Sport” – yummy! Could you get us some more of that stuff?! We figured out that the “gronmogelost” was some kind of cheese, but it was all mouldy, so we had to throw it away. What a shame! That was some expensive stuff, wasn´t it?”

Sedan blev domaren plötsligt gravallvarlig. Han tittade så strängt på mig att jag nästan blev rädd att han skulle döma mig för smuggling ändå. Ett skarpt veck formade sig mellan hans ögonbryn när han sade:

“- But, tell me, what the hell is spiskummin?! It almost killed us! You Swedes are some really strange fellows. Do you guys really eat that shit?!

 

4 thoughts on “Reflektioner från vår gast Johan

  1. Kul läsning och Johan jag vet hur det känns att smuggla sill och ostar till USA och Wenzlaffs:) Släpade förbjudna varor först in i Miami, sedan ombord på ett kryssningsskepp där hela kylen i 2hytter ockuperades och sedan in i Miami IGEN. Men vad gör man inte för sina vänner?:)

    • Mariann,
      Tack för dina kommentarer.
      Tack vare våra gemensamma smugglingsupplevelser är du och jag för evigt förbundna, som syster och bror!
      Mäktigt.
      Kram, Johan

  2. Mariann o Johan,
    Vi är oändligt tacksamma för alla de godsaker ni tagit med, och därmed riskerat sillindränkt bagage, tortyr, fängelse och livstid utvisning ur USA . I morse hade vi sill o ägg till frukost. Mums.
    Johan, spiskummin ingick i flera av de rätter du serverades ombord.
    Atti o Lisa

  3. Atti,
    Tro mig, spänningen i den här smugglingsupplevelsen var the Thrill of My Life!
    Jag kände ju som om jag balanserade på en knivsegg, där avgrundsdjupet lurade på båda sidor. Hur ofta känner man så starkt i vardagslivet?
    Att fylla tillvaron med starka upplevelser, det är ju att verkligen LEVA.
    Skämt åsido, det gläder mig att jag har bidragit till att ni två kan njuta av svensk sillfrukos ti solskenet i sittbrunnen på Spray, trots att ni ligger mitt i Karibien. Vad mer kan man göra för sina vänner?
    Tack för informationen om att jag faktiskt har ätit spiskummin. Det visste jag ju inte. Men, det kanske förklarar varför dina maträtter smakade så extra gott. Jag skämtar inte!
    Nu hinner jag tyvärr inte skriva mer, för jag ska raskt åka iväg till ICA för att handla stora kvantiteter av… spiskummin!

    Kram, J

Leave a Reply to Johan Brundell Cancel reply

Your email address will not be published.