För att inte kontrasten mellan USA och Cuba skulle bli alltför stor valde vi att inte gå de 90 nautiska milen direkt från Key West till Cuba utan istället valde vi att gå till den lilla isolerade ögruppen Dry Tortugas som är den syvästligaste utposten av det rev som sträcker sig ända från Florida, ut till Key West och sedan fortsätter ytterligare 60 sjömil västerut. Dessutom skulle vi få en bättre vinkel genom Golfströmmen ner mot Havanna.

Dry Tortugas är ett häftigt ställe. Det består av en handfull pyttesmå sandöar, med lite buskvegetation och några palmer på. På den största ön, Garden Key, uppförde USA i mitten på 1800-talet ett gigantiskt fort, Fort Jefferson. Öarna har ett strategiskt läge eftersom det är här man tar av till höger för att komma upp till New Orleans och Mississippi. På 1800-talet var Mississippi en enormt viktig väg för alla transporter från hela östra USA och Europa till det snabbt expanderande mellanvästern. Mest verkar man ha kivats med engelsmännen. Hur som helst, runt Dry Tortugas finns djupt vatten, så man kan ankra stora fartyg där, däremot saknas dricksvatten. Det tog ca 40 år att bygga det stora fortet, allt material, mat och vatten skeppades på båt från trakterna av New York, teglet kom delvis ända från Maine. Och som så ofta, när det äntligen var nästan klart var det inte användbart längre, eftersom det då fanns kanoner, som man kunde skjuta rakt igenom de 10 m tjocka väggarna med. Så projektet lades ner och fortet användes som fängelse under några decennier. Mest kände fången var dr Mudd, som spjälade benet på president Lincolns mördare, John Wilkes Booth, och som ansågs vara en konspiratör. Han blev benådad efter 4 år efter att gjort stora insatser vid en gula febern epidemi i fängelset.

Utanför detta häftiga fort ankrade vi och låg stilla i 2 dagar. Det finns inget på ön utöver några park rangers. Varje dag kommer en båt med besökare från Key West och ett sjöflygplan landar några gånger om dagen för dem som har mer bråttom.

001

019

021

024

Den 29 december på kvällen tog vi mod till oss för att korsa Florida Straights och Golfströmmen med kurs mot Cuba. Vinden var sydostlig, lite mer syd än vi hade hoppats på, så det blev en delvis skumpig resa med fullt inskotat, för oss, som nästan glömt hur man gör när man kryssar. Vi hade hört att sjön kan bli väldigt besvärlig när den ostliga vinden möter den ostgående strömmen, men vi såg inte mycket av de ”elefantvågor” vi hört talas om. I gryningen kunde man känna doften från land och koleldar och så småningom kunde vi sikta husen i Havanna och det var det dags att ta ner den nästan sönderblåsta amerikanska courtesey flaggan, som vi haft uppe i över ett halvår, och hissa den nysydda kubanska. I ivern blev det inte bättre än att flagfallet rappade ur när vi skulle få upp gästflaggan och under den ,den gula karantänsflaggan, Q., så jag fick hissa upp Atti till första spridaren för att skära i linan igen innan vi vågade oss på angöringen till Marina Hemingway, strax utanför Havanna där vi skulle klarera in.

029

031

I Cuba är inklareringsformaliteterna rigorösa. Först kommer militären ombord, Guarda Frontera. De var mest intresserade av om vi hade vapen ombord och plomberade vår satellit telefon. Sedan kom en doktor, som frågade om vi var friska och tog tempen på oss, samt kollade toa, matförråd och sophantering. Sedan kom tullmyndigheterna och sist immigration, som gav oss ett 30 dagars visum.

Vi fick sedan gå in till en anvisad plats i marinan där vi fick besök av hamnkaptenen och ett helt gäng av hans hjälpredor och till sist kom department of agriculture, som också ville titta på vår mat och frågade lite om den. Uppenbarligen tyckte de äpplena såg fina ut, för de ville ha några till barnen. Hamnkaptenen beundrade våra foppatofflor och undrade om vi hade några att avvara. Vi var beredda på att det kunde komma frågor om ”presenter”, så vi hade några ficklampor att dela ut. Alla var dock väldigt trevliga och snälla och marinan är mycket fin. Här ligger en hel del trötta gamla vrak , men i övrigt båtar från när och fjärran. Mest kanadensiska. Amerikanerna får fortfarande inte resa till Kuba utan det krävs en del tillstånd. Detta kommer förmodligen ändras inom kort. Alla amerikaner vi talat med är enormt sugna på att åka hit.

036

042

Som vanligt dröjde det inte länge förrän vi stötte på ett bekant ansikte. Det var den tyska båten Rosea, en Allure 39,9 som vi låg på samma brygga som i Las Palmas och som vi senast träffade på Martinique. På den båten hade det hänt en hel sedan sist. De hade legat nästan ett halvår på Kuba. Den 14 årige sonen Max hade ramlat av en häst och brutit lårbenshalsen, opererats och legat 3 veckor på sjukhus i Havanna innan han kunde flygas hem. Makarna hade skilts och fru och dotter var nu kvar i Tyskland. Pappa Falk visste inte riktigt vad han skulle ta vägen och under tiden låg båten i Havanna, men en ordentlig beväxning på botten. Dessutom hade någon skurit av och stulit alla has tampar, skot och fall, så han hade ett stort arbete framför sig med att ersätta allt detta. Det var en ganska beklämd Falk vi åt middag med tillsammans med sonen och en kompis.

051

Det är väldigt svårt att försöka sig på att beskriva Cuba efter bara några dagar här, men här är några första små intryck. Avståndet mellan Key West och Havanna är bars 90 sjömil, ungefär som mellan Sandhamn och Visby, men inget kunde vara mer annorlunda.

Alla gamla 50-tals amerikanare är inget man bara ser på bild. De är överallt i gatubilden, den ena häftigare än den andra. Alla i olika stadier av förfall. Helt osannolika bilar, med otroliga detaljer. Varenda en skulle platsa utan problem på vilken veteranbilsträff som helst. Till det kommer öststatsbilarna Trabanter, Lador, Moskovitjer eller vad de heter. Och här och där kommer det en häst med kärra. För en bilentusiast är Cuba ett måste. Och om man skulle kunna exportera bilar härifrån till USA igen skulle man förmodligen bli rik.

063

065

084

091

Vi susade runt på våra cyklar i närområdet den första dagen. Det var mycket som skulle fixas. Att få tag på pengar var ingen lätt historia och vi misslyckades helt första dagen. På de närmsta hotellen var pengarna slut och vi började fråga runt. Mycket ”al a derecha” och ”a la izquierda” hit och dit och vi cyklade kors och tvärs. Närmsta bank låg på taxi avstånd och det blev lite moment 22 utan pengar. Till slut förbarmade sig en engelsktalande flicka i en korvkiosk sig över oss och gav tydliga och bra instruktioner om var vi kunde hitta ett växlingskontor. Naturligtvis var det stängt, men nästa morgon hängde vi på låset och fick efter halvtimmes köande kunde vi stolta vandra ut med den konvertibla valutan CUC, avsedd för turister och en rejäl bunt av den lokala valutan peso, som används av kubanerna själva. När man använder den ena eller den andra har vi inte riktigt klurat ut, men om man kan använda den lokala peson blir allt väldigt billigt. Inne i Havanna såg vi hur kön till växlingskontoret sträckte sig runt hela kvarteret.

Nu har vattnet också fått en i vår smak lämplig badtemperatur på ca 26 grader, så vi gjode en liten strandutflykt.

098

100

Cubansk strandbar

066

072

Cigarrmakerska.

På nyårsafton gav vi oss i kast med Havannas innerstad och det gamla Havanna. Vi började med att hoppa på en buss från ett närliggande hotell, men den tyckte vi var för amatörer, så vi hoppade av vid närmsta hållplats och bestämde oss för att satsa på det lokala busssystemet. Jättesmart ide för några som aldrig har varit i den kaotiska 3 millionersstaden Havanna förut, har en karta som bara omfattar det absoluta centrum och som dessutom inte kan spanska. Att åka buss och betala med den lokala valutan kostar ca 25 öre, och vi kan lova att det blev mycket buss för pengarna. Vi vimsade runt i ytterområdena och engagerade halva bussen i våra vägval. Till slut tog en resolut kvinna hand om oss, såg till att vi kom av bussen, kom upp på en annan buss och försäkrade sig om att någon skulle hjälpa oss att gå av på rätt ställe. Ca 2 timmar for vi runt. Vi kände oss väldigt bortgjorda ,men blev stolta när vi stötte ihop med några amerikaner från första bussen, som trots att de hade guide med sig kom fram samtidigt, fast en helt annan väg.

Gamla Havanna är svårt att beskriva. Som en kombination av Mumbai, Kairo och Lissabon ungefär, men otroligt charmigt. Husen är slitna och förfallna och på gränsen till att rasa ihop, men bakom förfallet ser man pelare och ornament, som tyder på en helt annan tid och ett annat välstånd. Här finns en hel del turister och mängder av barer. Musik spelas i varenda vrå. Om man går ett par gator bort är förfallet ännu större. Utanför alla affärer som har något att sälja är det en kö och utbudet är milt sagt begränsat. Jag passade på att klippa håret hos en frisör, som hade satt upp en stol och en spegel i en trappuppgång. Han tog drygt 40 kr för detta, förmodligen ett totalt överpris.

111

110

127

117

131

116

“Pantalamera…..”

Till lunch åt vi på en paladar en ”hemrestaurang” där man äter hemma i någons lägenhet. 3 bord och maten tillreds i hemmaköket. Maten var god, särskilt när nedsköjld med en moijito.

135

136

Familjens kök

139

Vi bestämde oss för att vi nog inte skulle orka med en helkväll på stan på nyårsafton, så vi gav oss ut på en ny bussexkursion. För 25 öre åkte vi ånyo stående på en fullsmockad buss i mer än en timma, och beundrade de gamla damerna som tog den ganska mödosamma resa med stort jämnmod, trots att de var 90 resp 88 år gamla. Till slut gav vi upp och spenderade 30 kr på att åka taxi (en moskovitj)sista biten hem till marinan.

Inte undra på att vi inte orkade hålla oss vakna till det cubanska nyåret. Det var det andra som gjorde. Musiken spelade fortfarande på hög volym kl 06.00 på morgonen.

 

 

4 thoughts on “Framme i Cuba

  1. Som alltid lika spännande och inspirerande att följa er. Gott Nytt 2016 och lycka till vidare på seglingsäventyret. Fortsätter att följa er med stor intresse även under året som kommer.
    Navigare necesse est⛵️
    / Bertil

  2. Hej Elisabet och Atti!
    Jag hör till era “tysta följare” som bara njutläser om er underbara resa!
    Men OJ nu är i i Havana och dit kommer vi IMORGON! Kanske vi kan ses på middag? Vi bor på Hotel National och mitt telefonnummer är (som vanligt) +46 709 32 15 89. Jag försöker nå er!
    Kram Pyra (och Bertil och Sophie och Gabbe)

  3. Hej,
    Efter ett Åre med 20-25 minusgrader funderar vi på att ta en tur till värmen. Och jag har länge velat åka till Kuba innan USA invaderar. Kanske åka om en vecka, kanske söndag 24 jan och stanna en dryg vecka. Är ni fortfarande kvar? I så fall hur länge?
    I Åre var vi i 2,5 vecka. Hanna, Anton och Lisa var med. Hugo i New York under senare halvan av hösten och i Mexico över nyår. Då det var kallt var det lugnt. Lite klent med snö men hyggligt i pisterna med hjälp av kanonerna. Nu har det kommit 30 cm till. Vi var hos Henrik & Lena Hansson och firade nyår – skönt att slippa fixa.
    I Saltsjöbaden har det varit kallt ett tag nu och idag lade sig Baggen. Kanske så att det blir fin is nu?
    Men jag är mer sugen på Kuba än på skridskois…

  4. HEJ,

    Hoppas ni är kvar i Centifuegos söndag den 31/1 då vi kommer dit på em för att mönstra på Star Clipper.
    Om så hör av er.

    Johan o Christina

Leave a Reply to johan Cancel reply

Your email address will not be published.