Från Beaufort South Carolina hade vi bestämt oss för att segla på utsidan över natten ner till Jacksonville Florida. Det innebar att vi ytterligare en gång hoppade över det vackra Georgia.  Vattnet är grunt och tidvattnet kan variera upp till 3 m. Det tyckte vi blev för mycket för våra redan svaga nerver. Hela kvällen hade vi funderat på vad det kryptiska uttalandet ten-four från brovakten i Beaufort betydde. Efter en stunds googlande  fick vi förklaringen att det härstammar från den amerikanska polisserien Highway patrol   där polisen kvitterade sina meddelanden i kommunikationsradion med ten-four. Detta blev sedan en vedertaget uttryck bland kommunikationsradioanvändare och betyder ”message received”.  Inte så lätt att hänga med alltid. Överhuvudtaget pratas det mycket på VHF i USA. Många uttryck som vi inte känner igen, gärna i kombination med förkortningar. Och alltid i mycket hög hastighet.

Vi susade iväg i 2 knops medström och fick sedan en fin segling med spirad genua ned till Jacksonville. Så fin att vi kom fram redan kl 04.00 till detta hårt trafikerade inlet. Vi ankrade på 3 meters djup i beckmörkret lite innanför inloppet och det kändes som de stora containerfartygen strök förbi våran lilla båt där vi låg i mörkret. Bara att hoppas att ingen navigerar fel.

Därifrån var det bara 20 mil på ICW till den kända spanskinspirerande staden St Augustine, där vi hade bestämt oss för att stanna några dagar och ta det lite lugnt. Men att ta det lugnt verkar inte fungera på oss. Det visade sig att alla mooringplatser i den skyddade lagunen söder om den vackra Bridge of Lions var upptagna, så vi fick vackert åka ut genom bron igen, ankra om på den blåsiga utsidan. Nästa överraskning var att det kostade 10 USD att knyta fast jollen vid kajen. Väl i land gick vi den vackra huvudgatan fram och blev mer eller mindre överfallna av inkastare från alla restauranger. Vackert, absolut, men för mycket tingel-tangel för vår smak. Vi hade fått tips om en trevlig restaurang lite utanför staden , så vi tog en rejäl promenad dit och fick sedan lön för mödan med specialiteterna Gombay Smash, conch fritters och Minorcan Clam Chowder på the Conch House  .

Utanför restaurangen såg vi en tung Harley Davidson med en hundbur på. Inne på restaurangen såg vi en lika tung Hells Angels kille som svingade sina öl. Vi kunde inte låta bli att fråga var han hade hunden och den tuffe, långhårige, tatuerade jätten började nästan gråta och berättade att hunden dött tidigare under året. Och så visade han att han hade hundens aska i en liten behållare i ett band runt halsen.  Ännu ett av alla spännande möten.

Tillbaka vid båten såg vi en båt med engelsk flagg och kände igen den som Tumi, med  Debra och Paul ombord. Dem träffade vi senast i Figuera de Foz i Portugal, där vi låg inblåsta en vecka. Vi blev ombordbjudna och hade en stunds trevlig samvaro, när vi berättade om våra respektive upplevelser under året som gått. Engelsmännen skulle gå samma kväll för att ta en nattsegling  ner till Cape Canaveral. Vi hade tänkt att gå på insidan eftersom vi inte vågade oss ut genom det grunda och svårnavigerade San Augustine inlet,  men stärkta av de modiga engelsmännen och i den trygga förvissningen att deras båt hade en 20 cm djupare köl bestämde vi hastigt och lustigt att vi skulle följa efter dem genom utloppet.  Vi rafsade ihop våra grejer och fick upp jollen på däck på ett nafs och en halvtimma senare var vi på väg.

Mycket fint inlopp med delfiner hoppande, men läskiga sandbankar. Inne i kanalen hade vi också sett en manate, en sjöko, så stämningen var på topp. Ännu bättre blev den när vi efter att ha följt engelsmännen ut genom inloppet kunde sätta segel och segla förbi deras Jeanneau 46,9. Så småningom mojnade vinden och vi fick sätta på motorn. St Augustin är USA:s åskrikaste stad och mycket riktigt hade vi åska på avstånd, men aldrig nära som tur var. Dessutom hade vi hört om att ett fartyg hade tappat containrar inom området, så riktigt lugnt får man aldrig vara.

Redan på långt håll utanför Cape Canaveral kunde man se de enorma tornen och mäktiga ramperna från Kennedy Space Center. På avstånd ser de ut som gigantiska höghus.  Vi förtöjde i en marina i Port Canaveral. Vi hade blivit varnade för de svåra förhållandena  med mycket ström och trångt i marinan och det stämde. Trots 2 personer på land och full koncentration ombord fick vi ändå ett fult jack i båten. Problemet är att kajerna är fasta och man knyter fast sig runt höga betongpelare. När det är lågvatten är pelarna så höga att det inte går att kasta en tamp över dem utan man måste gå så nära att man får runt  tamparna. Vind bakifrån och 2 knops ström  gör det till en svår manöver. Dessutom kostade det 880 kr att ligga där en natt, så vi var riktigt sura. Trots att Kennedy Space Center ligger bara några hundra meter över kanalen var man tvungen att åka taxi i en dryg halvtimma för att komma till besöksinfarten och det ambitiösa Visitor Center. Kennedy Space Center är fantastiskt att besöka. Området är enormt. Man åker runt med buss kilometervis och ser på alla uppskjutningsramper och den stora Veichle Assembly Building där man sätter ihop rymdfärjorna. Huset är monstruöst stort. Bara den amerikanska flaggan målad utanpå huset var 28 våningar hög. Sedan dras det färdiga rymdskeppet ut till rampen med ett slags fordon med larvfötter. Vi blev matade av siffror och information och har förstås glömt det mesta . En siffra som stannade var dock att per USA:s rymdprogram hittills har kostat 270 miljarder US dollar per astronaut. Dyr kille den där Fugelsang. Sedan fick vi se filmer i 3D och uppleva en uppskjutning med muller och skakande golv. På det hela taget ett fantastiskt fint center och oerhört intressant. Amerikanerna är mycket proffsiga och bra på att få till intressanta museer. Man skulle behöva en hel dag där, vår ynka eftermiddag blev alldeles för kort.

På vägen hem påstod sig Atti se en alligator i en av alla kanaler. Kan man tänka sig att just denna dag var det något fel på minneskortet i kameran så varken alla rymdfärjor eller Attis alligator kom med på bild. Rymdfärjorna kan ni ju googla själva men Attis alligator är fortfarande höljd i dunkel. Taxichauffören berättade dock och visade ett tidningsklipp om en inbrottstjuv som smitit från polisen och gömt sig i en av kanalerna. Det hela slutade inte bättre än att tjuven blev ihjälbiten av en alligator.

Ungefär så här sa Atti att den såg ut

På kvällen bjöd engelsmännen på Tumi på middag ombord på sin båt. Där var också ett kanadensiskt par, som dagen innan hade gått på en av broarna med sin mast. Masten hade skadat så svårt att de förmodligen måste byta ut den. De var så ledsna och upprörda att de beslutat sig för att avbryta sin segling till Bahamas, sälja båten och åka hem och köpa en husbil.

Observarea att de hade exakt samma masthöjd som vi har 62,5 fot. Det gjorde valet lätt för oss. Vi bestämde oss för att gå på utsidan  även nästa dag.  Klockan 7 på morgonen stod besättningarna från två båtar på parad och hjälpte oss ut, så denna gång gick det alldeles utmärkt. Ute på havet fick vi se en massa plastdunkar som guppade i vattnet, förmodligen från den tappade containern. Vi försökte fiska upp en i hopp om att kunna bärga lite god olivolja eller i varje fall matolja, men misslyckades.

Nästa inlet hette Fort Pierce och från detta skulle vi fortsätta ner till Palm Beach och vår favoritdock hos Damaiann. Vi var nu livrädda när vi gick under de 3 fasta broarna, men allt gick bra.

Som vanligt är det mycket att titta på utmed ICW. Bryggarrangemangen är otroliga och husen fantastiska. Ju närmare Palm Beach desto större hus.

Det var fantastiskt roligt att lägga till vid Damaianns fina brygga igen. Hon hade satt upp en välkomnande skylt och det var verkligen kul att ses igen och umgås.

Denna gång försåg hon oss med en BMW X3 för våra behov att köra runt.

Utöver mycket socialt umgänge hade vi också arbetsläger ombord. Vi hade en 27 punkter lång lista att pricka av och klarade i alla fall minst 20 punkter. Det var allt från att tvätta båten, som fått en väldigt ful gul beläggning av allt körande på de inre vattenvägarna. Vi fick låna ett effektivt rengöringsmedel från Damianns granne Cas, som är en charmör och Jack Nicholson-look alike och båten blev vit igen. Även jollen blev tvättad, ankarkättingen målad igen, toan servad, träet runt nedgångsluckan fernissat  mm. Dessutom vidtog den behagliga uppgiften att tvätta och plocka undan alla vinterkläder samt att se över shorts och baddräktsförrådet.

Eftersom vårt nästa resmål är Cuba gjorde vi en ordentlig shoppingrunda och fyllde båten med mat och konserver.  Något säger oss att varuhusen där inte kommet att vara lika välfyllda som dem i Palm Beach.

En kväll var vi hembjudna till Cas och hans opassande unga flickvän på mycket goda och mycket starka martinis. Efter det gjorde vi en kvällstur på ICW med Cas båt och tittade de på alla juldekorationer. Cas var i sitt esse och rökte cigarrer och spelade musik på mycket hög volym när vi drog runt bland villorna på kanalerna. På ett bredare parti drog han upp båten i  över 60 knop och musiken dånade.

900 HK !!

61 knop.

Som vi redan sagt går många amerikaner ”all in” när det gäller dekorationer. Här är några exempel från både vatten och land.

Jag besökte också min njurdoktor, som behandlade mig när jag blev sjuk i somras. Eftersom mina njuråkommor numera är undantagna ur försäkringen kostar varje litet samtal med doktorn sina modiga tusenlappar. För att inte tala om blodanalyser. Fortfarande är inte alla värden toppenbra, men han sa i varje fall inte att vi inte kunde segla vidare. Jag har lovat att ta nya prover i Key West och Puerto Rico, trots att Atti får något stelt i blicken varje gång det kommer på tal. Jag ska se om vi kan avvara lite från budgetposten ”båtens underhåll”.

Det var verkligen tråkigt att segla iväg från Damianns brygga i Palm Beach, där vi trivts så bra, men för  att hinna ner till Key West till jul var det dags att pinna på.

Insidesresan från Palm Beach till Fort Lauderdale innehåller inte mindre än 22 broöppningar och är en ren orgie av lyxiga hus och stora båtar.

Här kommer några exempel.

Norr om Fort Lauderdale ankrade vi utanför ett hus med en svensk flagga på. Vi var så långt ut att vi inte kunde prata, men vinkade glatt. I kikaren kunde vi se att de tittade på På spåret på sin storbilds-TV.

Så var det äntligen dags för sista bron Las Olas i Fort Lauderdale innan vi kunde sätta kurs mot Miami Beach. Här låg massor av kryssningsfartyg, bland annat värdens största, Oasis of the Seas,  och vi fotograferade glatt  och obekymrat ända till dess polisbåten kom med blåljus och sirener och  skrek åt oss i en högtalare att vi var i ”restricted area” och skulle ”get the hell out of here”.

Dags att sätta segel och ge sig ut till havs med andra ord.

Vi fick en ganska tuff segling ner till Miami Beach.  Halvind, men mycket vind omkring 30 knop och framförallt höga vågor. Ström mot vind ger upphov till höga krabba vågor och det  kändes som vi var  ensamma på havet.

Miami mötte med en skyline, som inte står New York efter och vi möttes av kitesurfare som hoppade runt båten när vi forsade in i  Government Cut, som inloppet till Miami heter. Det dröjde inte lång stund förrän det dök upp en ny polisbåt med blåljus ,  med poliser som viftade och ropade i sina megafoner. Den här gången hade vi blivit tuffare och bad dem komma upp till vår båt och frågade vad de ville och bad dem ge anvisningar om vart vi skulle ta vägen och då var de väldigt hjälpsamma och anvisade en alternativ väg runt det stora hamninloppet , som kryllar av kryssningsbåtar.

Vi ankrade på insidan av den häftiga stadsdelen Miami Beach. Efter bara en halvtimma kunde vi åka och hämta Mariann Klint med sina tre barn som varit på kryssingssemester. Det var ett riktigt efterlängtat möte med  Mariann och barn , som släpat runt på våra sillburkar, knäckebröd och kaviartuber på hela sin semester. Dessutom ett nytt kreditkort, eftersom mitt varit spärrat i över en månad.

Miami Beach är väldigt läckert. Eftersom hela stadsdelen brand ner på 30-talet (?) byggdes allt upp i den då rådande Art Deco stilen. Sedan förföll den och återupptäcktes på 70-talet, mer eller mindre intakt. Nu är allt renoverat och väldigt häftigt. Fullt med turister förstås, men miljön är oslagbar och det är ett väldigt tryck på restaurangerna.

Det var mycket kul att träffa hela familjen Klint och jag fick lite hemlängtan.

I morgon drar vi vidare till vår sista hamn i USA, Key West , där vi ska fira jul tillsammans med familjen Klint. Gast/gäst ombord blir då sonen Joel.