Med dotter Fredrika och Magnus ombord tog vi en ny runda i de vackra Grenadinerna. Efter Prickly Bay gick vi direkt upp till Tyrrel Bay på Carriacou. Det blev en blåsig och skvalpig resa, dikt bidevind. På vägen upp passerar man en vulkan på havsbotten och en pyramidformad ö som heter Kick ém Jenny. Här blir sjön hög och stökig och det var skönt att komma fram till lugna Tyrrel Bay och äta god fiskmiddag på Slipway.  Nästa dag gick vi till Clifton och klarerade in till St Vincent och sedan direkt ut till Tobago Cays. Här var det ordentligt blåsigt. Vinden tjöt i riggen och ingen sov särskilt bra den natten. Nästa dag snorklade vi men eftersom det var så blåsigt var sikten inte så god. Vi siktade dock de vanliga stora sköldpaddorna, leguanerna i land och en manet, som i mina ögon såg ut som en Portugisisk örlogsman. Den har ett litet segel på sig. Om man googlar på den kan man läsa massor av skräckhistorier, men jag har inte läst några varningar här från Västindien.

Simon och Helen, våra australiensiska vänner från Interlude I kom förbi och tillsammans åkte vi iland för den obligatoriska hummermiddagen.  Det är alltid lika kul när fiskarna bär iland humrarna och grillarna drar i gång. Att ön  är paradisisk gör sitt till. Vi anlitade Carlos för hummermiddagen denna gång och han kom och hämtade i sin båt. Väldigt skönt att slippa jollefärden i beckmörket denna gång. En hummer middag utan dryck kostar 100 EC dollar pp. Ca 330 kr. Stämningen barfota i sanden är gratis.

Fredrika o Magnus i paradiset

Captain and the Owner

Carlos förbereder lobstern

Simon o Helen från Australien. De hämtade sin nya båt, Hanse 385, från varvet i Tyskland i mars (!) och började sin segling hem (till Australien!) i snöglopp och kuling i södra Östersjön. Vi var grannar i Las Palmas innan ARC och  vi har därefter träffats flera gånger.

Tobago Cays blev lite för blåsigt så vi gick in till den sömniga ön Mayreau istället. Där har tiden stått stilla. Det enda aktivitet som märks en vanlig dag är tupparna som gal, getterna som sakta tuggar på sina grässtrån och hundarna som tittar upp ibland. Det är lösa hundar nästan överallt, alla vi träffat hittills har varit snälla.  Ett par gånger i veckan förändras ön totalt från trött idyll till Gröna Lund. Då ankrar ett kryssningsfartyg på svaj utanför och personalen från båten bär personalen iland grillar och mat och tält och alla möjliga grejer. Helt plötsligt kommer det ut t-shirtförsäljare och krimskrams nasare ur husen och  hela stranden fylls med strandstolar, människor, vindsurfingbrädor, strandspel. Festen pågår ca 3 timmar, sedan åker alla folk och prylar tillbaks ut till kryssningsbåten, som seglar iväg och sedan är allt som vanligt igen.

På korallrevet utanför Clifton på grannön Union Island finns en liten ö som heter Happy Island. Ön är konstgjord av gamla snäckskal , sen har man lagt sand på alltihop, planterat några palmer och byggt upp värdens häftigaste bar.  Vi tog en blöt jolleresa dit och belönades med en utsökt rompunch. Utanför håller kite surfarna till och bästa tricket är att hoppa över baren eller framför.

Happy Island

Ön är ca 50 x 20 meter

Varje bar, hur liten den än är,  har en ljudanläggning av imponerande storlek.. Man gillar musik, hög musik och mycket musik. Ju högre volym ju bättre bar. Även bussarna, minibusarna man hoppar på och av och åker för ca 6 kr, har en stereo som skulle få vilken raggare som helst att bli avundsjuk. Även om bilarna knappt är körbara, har man en felfri och totalt överdimensionerad stereo som alltid är på högsta volym. Det är bara att gilla läget.

Till slut hittade vi i alla fall den riktiga paradisön.  Sandy Island utanför Carriacou. En liten ö bara några hundra meter lång, vit sand, palmer och Spray var helt ensamma där. Vi har hört att ön och revet blev delvis förstörda av en orkan för några år sedan, men nu kunde vi se att korallerna återhämtat sig och det fanns  mycket fisk att titta på.

Sandy Island, passande namn!

När vi kom var vi helt ensamma.

Fredrika hittade huvudet av en lite lobster i sanden

Spray till ankars, 4 meter djupt, turkosblått vatten.

Ön ligger nära Tyrrel Bay dit vi gick på eftermiddagen.  Fredrika och Magnus lyckades pricka in 2 dagar av nästan ihållande regn, men vi trotsade regnet för en utflykt i mangroveträsket. Här finns ostron, men enligt uppgift smakar de dy. Vi prövade inte.

Tillbaka i Port Louis Marina sa vi adjö till Fredrika och Magnus som flög hem med British Airways. Planet gick alldeles över huvudet på oss när vi låg ankrade i Prickly Bay.

Dags att flyga hem.

Alltid lika jobbigt att säga adjö. Tack för den här gången Fredrika o Magnus, det var sååå trevlig att ha er ombord. Vi gör nu själva bananpankakor till frukost i bland!

Mitt emot vår brygga i Port Louise Marine / St George låg flera superyachts. Denna helt osannolikt stora båt hade 4 däck, och vi räknade till minst 8 i besättningen.  Rätt lång och stor landgång tyckte vi och tog två kliv ner i sittbrunnen på vår Spray. Sen gillade vi inte färgen heller, jobbigt o polera blått..

Utan gäster börjar vi så sakta inrätta oss i vardagslivet ombord.  Vardag = liten joggingrunda i shorts och linne på morgonen, simtur i havet, frukost med passionsfrukt på müslin och grapefrukter stora som handbollar och sedan dagens sysslor, som kan vara att handla mat, fixa gasol, blogga, fixa med båten, planera. Vi gjorde en lista med grejer att fixa och fick ihop 21 punkter, som vi nu betar av i sakta mak. Sällskapslivet fortsätter. Här i viken ligger norska Ariane med sina gulliga barn och igår kom Sokoto från Tobago. Vi har också träffat våra kluriga holländare på HR 46:an  som vi träffade i Cascais och Björn och Maria från Stocholm.

Internet-avdelningen på den trevliga marinan i Prickle Bay. Vi har snart varit här en vecka, och vi njuter så.

Vi stannar nog här i några dagar till. På lördagar har man halva priset på pizza och på söndag är det barbeque på närbelägna Hog Island. Sedan vänder vi norrut.  Trinidad och Tobago får vänta till en annan gång.

I går, lördag, lyssnade vi av en slump på “Radio-net” på VHF-en halv åtta på morgonen. Då är det någon som påtagit sig rollen som informatör, undrar vlika nya båtar som kommit, vilka som gått, läser upp väder, samt det viktigaste; alla sociala aktiviteter som är på gång. Den som vill sälja eller köpa något får också chans att anmäla detta, samt även lite reklam från närliggande restauranger och handlare. Väldigt informativt. Vi nappade direkt på något som kallas för Grenada Hash. (Obs, det har inget med röka hash att göra!) www.grenadahash.com/home. Tvärtom, det är en löptävling genom djugeln…  eller var de nu lägger banan. Tävlingen går varje lördag eftermiddag, och likande “hash” finns tydligen över hela världen. Vi anmälde oss på VHF till Shaveman, som stod för transport till starten, som denna lördagen var belägen östkusten av Grenada, en bit in på ön. Totalt kom det drygt 100 löpare, ungefär hälften grenadinier och resten en blanding av turister och yachties. Det sociala inslaget är stort, inga nummerlappar, ingen tidtagning. Efter en kort introduktion för oss (ca 15 st) “hasch virgins) bar det iväg rätt in i djugeln. Det hela påminner lite om Tjurruset i Stockholm. Det är meningen att man ska ha gyttja på hela kroppen.. Det bar först brant utför på en lerig stig, därefter brant uppför en lika lerig stig. Därfeter stigar och små vägar genom små byar ( by = 2-3 hus). Sällan var det plant. Swiss Marathon framstår som rena ökenmaran i jämförelse, nästan. Otroligt krävande bana. Som vanligt när det är tävling gäller full fart. På slutet var tvungna att hoppa ner i en bäck o sen klättra brant upp på andra sidan för att komma upp på vägen. Där kröp jag på alla fyra. I mål var det bara ca tio löpare före mig, fast jag hade missat stigen och tappat fem minuter. Lisa kom i mål strax efter mig, inte fullt lika lerig som jag. Vi tyckte båda det här var en fantastiskt trevlig utflykt!

Lisa i “dusch-kön”.

Tävlings-sekretariatet. Obs, bakom gallerfönstren stod ett par kubikmeter högtalare. Reagge-musiken hördes över halva banan.

Start o mål. Banan var ca 8-9 km. Lägg där till lera, djungel och konstant uppför eller nedför.

Några lokala förmågor.

Efter målgång, nyduschad under den lilla kranen. Vi köpte varsin t-shirt och delade på 3 öl.

Det är något speciellt med Atti och tävlingar. Innan ett lopp kan han vara hur eländig som helst. Ibland har han ont i ryggen, ibland är han genomförkyld, ibland haltar han . Olika krämpor varje gång. Dagen till ära hade han valt halvsidig förlamning. Och så PANG, går startskottet och alla krämpor flyger ut genom ena örat och han kommer i mål på en lysande tid och kommer knappt ihåg vad han led av innan starten.  Denna gång bestod dessvärre förlamningen, men den duger inte längre som anledning till överdrivna omsoger.

Avslutningsceremoni. Alla virgins fick komma fram för en gruppbild. I samma ögonblick bilden togs, sprutade funktionärerna öl över oss…. Det serverades mat och öl efteråt och alla verkade känna alla efter ett tag. Ett mycket trevligt arrangemang. Vi kommer att hålla utkik efter fler hasch-runs när vi nu seglar vidare.

Vi stannar nog här på Grenada i några dagar till. På lördagar har man halva priset på pizza och på söndag är det barbeque på närbelägna Hog Island. Sedan vänder vi norrut.  Trinidad och Tobago får vänta till en annan gång.