Båttoaletter är ett kapitel för sig. De måste behandlas med stor ömhet och varsamhet för att fungera tillfredställande. Alla inställningar är mer eller mindre manuella och man måste använda mycket mindre papper och pumpa mycket mer än man tror för att undvika stopp. Eftersom man pumpar med saltvatten är det mer eller mindre oundvikligt att det så småningom bildas beläggningar på slangarna, som blir trängre och trängre. Detta i kombination med ibland högre belastning, kan leda till det oundvikliga totalstoppet. Vi har tidigare lyckats avhjälpa problemen genom att spola vatten utifrån, dvs baklänges genom systemet, men nu gick inte heller det längre.

Det var bara att kapitulera för det oundvikliga faktumet och beställa fram en tankbil till kajen, som efter många sorger och flera bedrövelser kunde tömma vår överfyllda toatank. Detta löste inte på något sätt problemet, men förenklade det efterföljande inte så angenäma arbetet att skruva loss alla slangar, hitta stoppet och åtgärda det samt att därefter byta ut alla slangar och kopplingar för att undvika att upprepa problemet återkommer i närtid åtminstone. Ingen toppendag i vårt cruisarliv kan man kanske säga.

Därefter kändes det som hög tid att gå söderut. Vi sa adjö till Wayne, på Blue Heeler, som skruvat ner större delen av motorn på deras Hallberg Rassy, och gav oss av från trevliga Marigot Bay på St Maarten. Denna gång klarerade vi ut från Budget Marin i kanalen på den franska sidan och där var såväl inklarering, som utklarering gratis. Det går inte att bli klok på dessa avgifter, som för oss varit olika varenda gång, trots att vi legat på samma ställe.

Vårt mål för resan var vulkanön Montserrat, där vi inte varit tidigare. Det blev två ganska långa dagar i höga vågor innan vi till slut kunde ankra i den djupa viken utanför den enda hamnen på Monserrat. Montserrat, som är en brittisk koloni har en dramatisk natur och en dramatisk historia. Ön består av flera vulkaner, varav en fortfarande är aktiv. Så aktiv att den så sent som 2005 hade ett utbrott, som ödelade drygt hälften av ön, samt begravde huvudstaden Plymouth i aska. Befolkningen evakuerades till den norra delen av ön och hade så när börjat få lite ordning på tillvaron när vulkanen hade ett nytt utbrott 2012 eller om det var 2013. Fortfarande är hela södra ön avstängd och man får inte ens gå med båt närmare än 3 sjömil från land. Vulkanen puffar fortfarande hela tiden, så toppen är dold i ett moln av rök och aska.

Vi tyckte detta lät spännande så vi tog jollen iland för att klarera in och för att försöka få en rundtur runt ön, som vi hade läst om. Det var lördag och det var ingen bra dag för detta . Tull och inklarering var stängda till måndag, och värre var att hela hamnområdet var omgärdat av ett högt staket med en vakt, som vägrade släppa ut oss. Enda möjligheten var att beställa särskild utryckning av tullen för digra övertidspengar, utöver den för övrigt ganska dyra inklareringsavgiften. Här hjälpte inga böner utan vi fick vackert ta dingen tillbaka ut till båten, hissa upp den på däck igen , hiva upp ankaret och segla de 40 sjömilen mot vinden till Guadelope. Vi följde dock den dramatiska södra kusten ner och fick en bra titt på den vresiga vulkanen och den spöklikt övergivna huvudstaden. På Montserrat bor numera ca 5000 personer, vad de lever av är för oss en gåta. Inte turism i vart fall.

På väg från St Eustatia till Montserrat passerade vi den märkliga klippön och kungariket; Redonda.

Sydkusten av Montesrrat

Lavaströmmen delade byn mitt av

Spökligt med tomma övergivna hus i den före detta huvudstaden Plymouth

Vårt mål blev stället den trevliga staden Deshais på norra Guadelope, ett nytt lite minifrankrike med de sedvanliga goda baguetterna och trevliga restaurangerna.

Ovanligt kraftig regnby på väg till Deshais.

Vi gjorde en utflykt uppför Deshais river, vilket bestod i totalt 3 timmars klättrande och vadande uppför flodfåran till den tog slut i en grotta med en fin och kall sötvattenpool utanför. Tillbaka kunde man följa vägen genom byn. Ett bra sätt att jobba upp aptiten inför kvällens restaurangbesök.

Eftersom vi fortfarande inte hade tröttnat på Frankrike seglade vi sedan vidare till de osannolikt charmiga öarna Ile de Saintes, söder om Guadeloupe. För en gångs skull hade vi riktigt behaglig segling, utan vågor i lä av den stora ön , innan vinden kom tjutande emot oss igen i 30 knop så snart vi kom runt den södra udden.

Ile de Saintes är som en sagobok med små gulliga hus, en huvudgata med restauranger och cafeer, fina stränder och roliga vandringar. Vi gick upp på ön högsta topp Le Chameau, 300 m över havet och beundrade utsikten.

Goda franska baguetter. Inga fibrer, alltid nybakade

På toppen syns det lilla tornet där vi nyss var

Atti vill bli fransman säger han. Speciellt fransman på Ile des Saintes. V träffade den svenska båten Frangancia, med tandläkaren Hasse ombord och han pekade ut en fantasktisk sjötomt med vajande palmer, där ett hus just höll på att byggas Det visade sig vara ett svenskt långseglarpar, som nu bestämt sig för att bli bofasta på Ile de Saintes. Fortfarande bodde de på båten, som låg ankrad utanför. Vi blev riktigt avundsjuka..

Från Ile de Saintes fick vi åter en fin seglingsdag. Öarna i det här området ligger på behagligt avstånd. Ofta inte mer än 40 – 50 sjömil ifrån varandra. Med en stadig passadvind från ost blir det för det mesta halvvind både norrut och söderut i ökedjan. Tyvärr blev vi av med ett drag idag igen. Vi slarvade med utkiken och kom för nära en fiskeboj där draget numera hänger. Dagens mål var Roseau på vår favoritö Dominica. Roseau som är huvudstad, ligger nästan längst söderut på ön. Här var vi för drygt ett år sedan på vår väg norrut. Då gjorde vi flera utflykter med guiden Seacat.  Självklart ville vi göra en ny utflykt med Seacat denna gången. Precis lagom när vi  hade fått fram middagen kommer han i mörkret i sin motorbåt. På kvällarna åker han runt bland alla seglarna och försöker få ihop turer för nästa dag. Det var ett kul återseende och några öl senare hade vi bestämt om avfärd kl nio dagen därpå.

Vår ankringsplats utanför Roseau

Seacat och Dwayne kom ombord första kvällen. Leta efter de vita tänderna

Vi blev nio personer totalt som åkte iväg med Seacat Tours i hans nya fina minibuss. Första stoppet blev Middelham Falls. Efter 30 min med bussen var det drygt en timmes vandring genom den fantastiska regnskogen som finns inne på Dominica. Seacat är en fantastisk person, han älskar sitt Dominica och älskar att visa allt det fina för oss turister. Han bjuder på sig själv, pekar och förklarar allt inne i skogen, älskar att bada o hoppa i vattenfall. Han ser till att alla hänger med. Vid ett tillfälle försvann han i förväg på stigen. Rätt som det var kommer han skrikande som Tarzan, flygande i en lian 3 meter över våra huvuden! Med Seacat blir det aldrig tråkigt. Nästa stopp blev en vandring runt Freshwater Lake. En hike på drygt en timme bara, men oj  vad jobbigt. Vi gick på vad vi tror var kanten på en gammal vulkan med sjön i mitten. Det var rätt branta stup på bägge sidor om den lilla stigen… Som tur var växte det små buskar på bägge sidorna. Sen var det dags för lite bad igen. Vi stannade nu vid Titou Gorge, en grotta man simmar in i som slutar i ett underjordiskt vattenfall. Grottan är ca 30 m djup med bara ett par meter bred. För att komma ända fram till det stora  vattenfallet måste man upp genom ett mindre fall. Där fick vi en o en hjälp av Seacat att ta oss upp. Nu var vi i den lilla poolen med vattnet piskande ner på oss. Vi kunde knappt se, men Seacat pekade och skrek var vi skulle hålla i oss. En häftig upplevelse. Ner var det bara att hoppa rätt ut i skummet och landa i den nedre poolen 3 meter ner. Väl ute ur grottan gick alla omkring med ett leende på läpparna. Här spelades för övrigt ett avsnitt av Pirates of the Caribbean in.  Ny busstur och vi åkte nu till dagen sista mål, Trafalger Falls. Detta fall är speciellt då det nedfallande kalla vattnet blandas med varmt (ca 40 grader) vatten som sipprar ut genom bergväggen. Efter de förödande regnvädren i samband med orkanen Erica, har det faktiskt blivit mer tillgängligt vid dessa fall. Vattenmassorna hade vräkt runt stenbumlingarna så bra att det nu gick att komma ända fram till fallet.  Vi klättrade upp till det nedforsande vattnet och simma ut i den lilla poolen . Som vanligt visste Seacat hur och var man kunde klättra upp på bergsväggen och in under vattenmassorna. Det är en häftig upplevelse, iskallt vatten som piskar på ryggen, hal klipphylla och vatten som kommer från alla håll med stor kraft. Att stå där under fallet, med ryggen  klistrad som en gecco mot bergväggen och se skummet där nere är mäktigt. Det verkar som det alltid är djupt vatten mitt i, så ner är det bara att hoppa. Efter denna pers var vi rätt nerkylda och  kvickt gick vi ner några avsatser och satte oss under det utsipprande varma vattnet. Vi var bara 4 stycken som gick upp i detta fall. Vi satt där och lät varmvattnet värma oss, precis som i en jacuzzi, men här var det regnskog. Framför oss höll solen på att gå ner, utsikten över dalgången var fantastisk. Vi satt där tysta alla fyra och bara nöjt av ett  väldigt stort välbefinnande. Som avslutning på denna fantastiska dag körde han upp på en utsiktsplats över Roseau, varifrån vi kunde se solen gå ner i havet. Vi har säkert sagt det förut, men säger det igen; Dominica är en mycket speciell ö, fantastisk regnskog och så många hiker att gå. Och kom ihåg guiden Seacat!

Lisa i ett träd

Middleham Falls. Där nere syns klippan vi hoppade från.

Klättring på vulkankanten

Trafalgar Falls. Där fallen tar slut finns en pool

Dominica har en särskild plats i våra hjärtan. Det är en helt underbar ö, med sin dramatiska natur. Vi låg bredvid ännu en svensk båt i Roseau. Swede Dreams med en familj med ganska små barn 7 och 9 år, som även de hade fallit pladask för Dominica. De hade träffat en spännande rastafariman som bodde högt uppe på ett berg och levde av sina odlingar. Den svenska familjen satt nu med kartor och funderade på att köpa ett stycke regnskog på Dominica, bygga en hydda och leva där med sina barn. Ett otroligt projekt, garanterat annorlunda, även om vi nog skulle känna oss lite oroliga med hänsyn till de orkaner och annat elände som då och då hemsöker denna ö. Vi önskar dem alla lycka och det vore roligt att följa om de får möjlighet att förverkliga sin dröm.

Dominicas sydkust

Från Dominica planerade vi att gå ner till huvudstaden Fort de France på Martinique och hivade upp ankaret tidigt på morgonen. Vi fick underbar halvvind, något, som vi inte är bortskämda med. Rätt som det var sprakade det till i VHF:en och våra vänner Lasse och Anna på Sandvita ropade upp oss. De var på väg norrut utmed Martinique och låg bara 3 sjömil från oss. Raskt fattade vi ett nytt beslut, girarde babord in till staden St Pierre och simmade över till Sandvita, som just ankrat. Vi fick en trevlig kväll tillsammans. Lasse och Anna, som träffades ombord på Sandvita i Karibien gifte sig för bara någon vecka sedan i på sandstranden på Bequia och är nu på väg hem till Europa. De har varit i Karibien i många år och tar emot gäster ombord.

Det är sannerligen inte ensamt på havet.

Brudparet från Sandvita. De ser bättre ut i verkligheten