Tänk att vi aldrig lär oss. Trots att vi hade ”eastat” i över 1300 sjömil lyckades vi pricka in den sämsta dagen för den sista halvlånga etappen österut mellan BVI och St Maarten, 80 nya sjömil mot vinden. Detta gjorde vi delvis med berått mod. Det hade varit ett fint väderfönster med nordostlig vind några dagar tidigare, men vi kände oss inte riktigt färdiga med de vackra Brittiska Jungfruöarna utan bestämde oss för att stanna ytterligare några dagar.
Trots att detta var 3:e gången vi var i BVI hade vi tidigare missat den populära Norman Island, där hundratals båtar får plats i en stor bukt. Väldigt mycket charterbåtar, men en fin ö med fina hikingmöjligheter och bra snorkling. Vi följde de vindlande stigarna ut på varje udde och gjorde även en toppbestigning. Längst in i bukten finns en restaurang det vi drack seglingens hittills dyraste kaffe. 12 USD för två koppar nespresso. Eftersom man måste ligga vid boj i bukten flyttade vi ut efter en natt och ankrade nedanför några klippor utanför viken. På morgonen kom det dykbåtar ut till vår klippa och vi insåg att snorklingen var jättebra och tog en tur före frukost. Faktum är att vi snorklar allt mindre och mindre. 2 år i paradiset bygger upp viss mättnad.
Vi ville också gärna besöka Peter Island, där vi var för 15 år sedan med barnen. Peter Island är också den en vacker ö, obebodd så när som på ett lyxresort och några lyxvillor. Joggingen var fantastisk. Med jämna mellanrum fanns en liten behållare med iskylt vatten och muggar för den törstige joggaren. Vem kan begära mer? Sista anhalten i BVI blev Virgin Gorda och Bitter End i det norra sundet. Även här blev det en toppbestigning av öns högsta berg följt av välförtjänt hamburgare på Fat Virgin Cafe. På det kända resortet Saba Rock tog vi sedan en avslutande sundowner medan kitesurfarna hoppade över taket i den tilltagande vinden.
Obs kitesurfaren i bakgrunden som landat och balanserar på en fyra meter hög dykdalb
En foilande kite, fart: hög!
Promenad på Virgin Gorda upp mot öns högsta topp.
Den fina lilla ön Saba Rock mitt i sundet.
Vi borde redan då förstått att nästa dag mot vinden skulle bli tuff, men vi lät oss inte nedslås utan gick upp klockan 4 och hivade upp ankaret i beckmörkret kl 5 på morgon och tog oss an de 80 sjömilen över Anegada passage. Vinden var inte under 25 knop på hela dagen och vågorna , som hade haft nästan en vecka på sig att bygga var inte att leka med. Vi kunde segla till en början, men för att kunna hålla höjden mot St Maarten fick vi ganska snart hjälpa till med motorn. Efter några vågor som bröt över båten stod vi kopplade med säkerhetsselar när vi styrde. De sista timmarna tog vi ner seglen och gick rakt mot Simpson Bay på holländska sidan av St Maarten. Då hade det redan hunnit bli mörkt igen och det var underbart att kunna fälla ankaret vid halv nio tiden på kvällen. Det är svårt att beskriva hur en resa mot vind och sjö är, men efter 16 timmars slamrande mot vågorna med ständiga översköljningar av vatten och vinden tjutande i öronen är man ganska ödmjuk när man kommer fram. Att mathållningen blir ganska spartansk säger sig självt. De norska sjösjuketabletterna Marziné höll oss i alla fall hjälpligt vid liv.
Men efter en natts sömn var alla gårdagens vedermödor borta och efter en sovmorgon och ett morgondopp lekte livet igen. Denna dag var extra rolig eftersom vi äntligen fick till vårt efterlängtade möte med Pelle och Ulla på Arcona 430:an Loupan, våra vänner från OSK i Stockholm, som gett oss så mycket inspiration och tips inför vår segling. Pelle och Ulla kom utslussande från lagunen och det som började med en fika ombord på Spray, övergick snabbt till en sundowner och middag ombord på Lopupan. Med Loupan seglade de över Atlanten såväl 2013 som 2015, och 2014 var de nere i Las Palmas och vinkade av oss. Deras planer var nu att gå ner till Curacao och ta upp båten där. Det var verkligen roligt att träffa dem igen och vi hade många erfarenheter att dela.
På St Maarten finns ett Cruisers net på VHF kanal 10 varje morgon där man kan sälja och köpa än det ena än det andra. Vi annonserade ut våra crusing guider för Bahamas och USA och det dröjde inte mer än 30 minuter så hade vi sålt varenda liten guidebok och var 220 USD rikare. Det slutade med att vi till och med kunde sälja våra pengar från Dominikanska republiken. Det är otroligt svårt att få tag på Crusing guider i Västindien och priserna är mycket höga så andrahandsmarknaden är omfattande och fungerande. Dessutom är det roligt att träffa de olika karaktärerna som dyker upp och höra deras respektive historier.
Efter morgonens kommers gick vi över till den franska sidan och ankrade i Marigot Bay och klarerade in i Frankrike. Vi trivs bättre på den franska sidan. Marigot, är som vilken liten fransk stad som helst med gott kaffe och goda croissanter. Dessutom trevlig shopping med lite europeisk touch. Jag förnyade mitt förråd av bikinis, som är ett riktigt förslitningsplagg på dessa breddgrader och hittade dessutom en fin klänning, som jag hoppas kunna ha på dotter Fredrikas bröllop i sommar. Efter några timmar anslöt Ulla och Pelle på Loupan och vi gick till den trevliga restaurangen O´Plongeri och åt ett franskt skrovmål med råbiff och tonfisktartar.
Pelle och Ulla berättade en riktig skräckhistoria om en man på en svensk båt som spolades överbord i mörkret under Atlantseglingen. Tack vare lampan på flytvästen kunde han lokaliseras och räddas. Efter denna sedelärande historia tog vi fram våra egna flytvästar för att kolla lamporna. Vi har båda Spinlockflytvästar inköpta 2014. Lampans batterier skulle enligt uppgiften på lampan fungera till 2017. Döm om vår förvåning när ingen av lamporna fungerade, varken vid test med testknapparna eller när vi sänkte ner dem i vatten. Detta är ganska upprörande med hänsyn till hur central lampan är om man ska kunna lokalisera en nödställd i det kompakta tropiska mörkret. Nästa dag tog vi med lamporna till Attis älsklingsaffär Budget Marin, som rullar ut röda mattan när han dyker upp. Här hittade vi inga lampor, men en hel del annat. Inte heller konkurrentaffären Island Water World hade reservlampor. Jag fick då väcka upp den slumrande juristen i mig, som yrvaken fattade pennan och skrev ett mail till Spinlock i USA med kopia till huvudkontoret i Cowes på Isle of Wight och anhöll vänligt, men bestämt om nya lampor omedelbart levererade till St Maarten. Döm om min förvåning när jag fick svar med vändande post, med en förklaring och löfte om leverans av nya lampor utan kostnad, tillsammans med ett prisbelönat extratillbehör, som heter Lume On, en liten lampa som lyser upp den uppblåsta västen innifrån! Den förklaring som gavs var att om västen utsätts för många översköljningar, tex under en atlantsegling, kan lampan aktiveras och börja lysa när västen är undanstoppad utan att man märker det. Det är med andra ord viktigt att man kollar sin lampa ofta, speciellt om flytvästen blivit blöt. Eftersom lampan är en helt avgörande säkerhetsdetalj på natten kan detta inte nog understrykas och kommer numera att ingå i säkerhetsrutinerna på Spray. Tack Spinlock för snabb och effektiv respons. Häromdagen fick jag dessutom besked om att lamporna kommit fram till St Maarten och kan avhämtas.
På eftermiddagen nästa dag tog vi in promenad till flygplatsen, som ligger på holländska sidan och mötte våra vänner segelmakaren Hans Hamel med fru Annica, som anlände med flyg från Paris. För att de snabbt skulle komma in i den karibiska livsstilen tog vi dem omedelbart till den kända flygplatsstranden på St Marteen, där flygplanen stryker ner strax ovanför håret på badarna. Efter en rompunch återvände vi till båten och åt middag ombord.
Som Ni alla vet brukar våra gäster vara ombedda att ta med sig diverse förnödenheter till oss stackars seglare och Hans och Annica ville inte vara sämre. Inför våra lystna ögon packades det upp kaviartuber, ädelostar, och godis i stora mängder och dessutom förnyades vårt bestånd av T-shirts från Hamel Sails. En del av de gamla slits nu ut av fiskare på Cuba.
Nyanlända blekfisar från Sverige
Det blev en ganska brutal första natt ombord för dem, eftersom det redan på kvällen började leta sig in en nordlig dyning i vår fina ankarvik i Marigot Bay. Dyningen tilltog hela natten och på morgonen var det helt ohållbart. Det gick knappt att äta frukost eftersom båten rullade från sida till sida och glas och porslin inte stannade kvar på bordet , så vi var alla ganska hålögda när vi hivade upp och satte kurs mot St Barthelemy, Sveriges forna och enda koloni. Ibland ska man ha lite tur och det hade vi. Varje år anordnas en stor regatta på St Barth” the Bucket”, där alla stora klassiska segelbåtar deltar. Där ser man bland annat de klassiska J-båtarna Velsheda, Ranger och Topaz, men också många andra mäktiga och vackra båtar. Vi noterade att endast J-båtarna hade gemensam start. Där gav man inte bort en meter i onödan. Imponerande att se dessa vackra båtar komma med fulla ställ mot startlinjen i hög sjö och frisk vind. Mycket prestige står på spel att vara först, och förutom ägaren och några gäster var det förmodligen bara proffs ombord. Att vara fördäcksgast på en sån här båt kan inte vara lätt. Några mantåg såg vi inte till, och det måste hända då och då att någon gubbe ramlar i. Efter varje j-båt kör minst ett par ribbåtar, förmodligen för att plocka upp någon fördäckare som halkat av. Dessa båtar är ca 40m långa och väldigt smala längst fram.
3 j-båtar i skarpt läge.
Efter J-båtarna startade allehanda jättestora eller bara stora båtar. Nu startade varje båt med ett par minuters intervall. De är inte så lätta att manövrera, och ingen av dessa megayachts vill naturligtvis komma för nära någon annan. Vändradien är väl som ett mindre handelsfartyg. Men får de bara upp seglen och farten forsar de fram. Snabbats av alla var en Irländsk tvåmastare. Byggd i gammal skutstil, men i rent kolfiber och nio (!) meter djupa centerbord.
Denna regatta visade sig pågå just när vi seglade dit och vi mer eller mindre hamnade mitt i fältet bland alla skönheterna . Vår 40-fotare, som ser rätt stor ut i Pålnäsviken, ser ut som en optimistjolle i jämförelse med dessa båtar, som susade fram runt omkring oss. Vi ankrade på den ganska guppiga och oskyddade ankringsplatsen utanför Gustavia och kunde sedan sitta i sittbrunnen och titta på alla stora båtar som ankrade runt omkring oss och alla besättningar som susade förbi i sina tenderbåtar . Tyvärr är jolleresan in till Gustavia med 4 personer i vår lilla jolle en ganska blöt historia, så vi nöjde oss med att klarera in och åt sedan middag ombord .
Ser ni de två pesonerna i masten näst längst till vänster?
En besättningsman promenerade med sin son uppe på första spridaren !
Nästa morgon tog vi jollen till ett av de tre forten i Gustavia, som heter Fort Karl, Fort Oscar och Fort Guatav. Vi gick upp på Fort Oscar, passande nog och kunde därifrån titta på nästa dags seglingar, innan vi gick vidare till den kända Shell Beach där vi drack kaffe på ”do Paradiso” och badade i fantastiskt vatten. St Barth är en väldigt fin ö med ett påtagligt lyxigt inslag. Dessutom är vattnet klart och det simmar omkring stora sköldpaddor i hamnen. Ankringsplatsen är jättestor och rymmer 100-tals båtar. Undrar just vad som hänt med den om den blivit kvar i svensk ägo? En konferensanläggning för Kommunal kanske?
Vi seglade vidare till den väldigt lite expolaterade ön Nevis, men 1200 invånare och en laid back attityd. Här låg det kanske 5 båtar ankrade vid den fantastiska stranden och vi satsade på en favorit i repris genom att gå en vacker hike i regnskogen upp till en öns vattenreservoar. Vi gjorde denna hike tillsammans med en kanadensisk båt förra året och tyckte den var så spännande att vi ville göra om den. Man följer helt enkelt vattenledningen uppåt och går i en ravin omgiven av en fuktig regnskog med apor skuttande runt i träden. Då, som nu, avslutade vi med lunch på den förre detta plantagen Golden Rock, som är omgjord till en chic resort.
Lokala drinken Killer Bee.
Utflykt i bergen på Nevis
Målet för nästa dags segling var Antigua, där vi varit och seglat Antigua Race Week tillsammans med bland annat Hans och Annica både 2005 och 2009. Vi som skrutit så mycket om vårt fiskafänge ombord skulle nu visa oss på styva linan under den 60 mil långa överfarten, men trots att vi prövade vartenda drag lyckades vi bara få upp 3 barracudor som, vi som vanligt slängde över bord igen. Ingen tonfisk eller guldmakrill.
På vägen till Antigua passerar man ön Redonda, som är ett självutnämnt kungarike. Enligt uppgift har den tidigare kungen abdikerat, så nu är det med andra ord fritt fram. Eftersom ön saknar såväl hamn som innevånare är regerandet förmodligen inte så betungande.
På Antigua klarerade vi in i Jolly Harbour, som är betydligt billigare och enklare än i English harbour, även om handläggarna på inklareringsmyndigheterna på Antigua är notoriskt otrevliga. Vi gick sedan de 10 sjömilen ner till English harbour och ankrade i den närliggande Falmouth Harbour, som är en lite större vik. Även här ligger superyachterna tätt och Hans och Atti gick runt och dreglade mellan alla båtar.
Vi hittade bla detta fartvidunder på Antigua, Comanche, en av världens snabbaste monohull. Hon var snabbast i årets upplaga av Sydney to Horbart Race. Bilden ovan är från deras hemsida. Mäktigt!
Vi unnade oss en pysseldag ombord. Med Hans ombord inspekterades rigg och segel och sedan servades winchar och toa. Eftersom vi inte ville uppleva fler nesligheter på fiskesidan, tog jag mig an vår draglåda och uppdaterade flera av våra drag med nya krokar och tafsar.
Mellan Falmouth harbour och English Harbour går det en jättefin stig bland alla torn och befästningar. Nelson dockyard, som är och admiral Nelsons gamla domäner, är fantastiskt väl bevarat och nu centrum för ett modernt båtliv, bland alla gamla vackra stenhus från 1700-talet. En plats som ingen seglare får missa.
En annan höjdpunkt är steelbands- och reaggemusiken uppe på Shirley Heights. Varje torsdag och söndags serveras rompunch, mat och musik uppe på klippan med utsikt över hamnen och den solnedgången är svårslagen.
Trots att det var vårt 4:e besök på Antigua har vi alltid missat att besöka den låga sandön Barbuda, som utgör andra delen av landet Antigua och Barbuda och som ligger ca 40 sjömil norr om Antigua. På Barbuda är sanden rosa och här finns väldigt lite bebyggelse. Vi ankrade utmed den 11 kilometer långa sandstranden Low bay, som vi i princip hade för oss själva. Det låg bara 3 andra båtar där och så långt ifrån varandra att man måste använda kikare. Utöver det ett sedan 2 år tillbaka nedlagt hotell, med menyn fortfarande kvar på anslagstavlan. Ett riktigt paradis om man gillar att bada och hänga runt på stranden. När vi var där vart det dessvärre ganska blåsigt så strandlivet blev lite sandblästrat och vi vågade inte oss på att ta jollen över till andra sidan av lagunen där öns huvudort Codrington ligger. Så vi beslöt att hoppa över besöket hos tullmyndigheterna för utklarering och ägnade påskaftons eftermiddag åt att ställa iordning och äta upp en påskbuffé, komponerad med alla godsakerna från Sverige, istället. Barbuda är ett paradis, som vi nog måste ge en andra chans.
Efter all segling mot vinden skulle vi nu få lön för mödan och segla med vinden de 60 milen tillbaka till St Barth. Och det fick vi. Vinden låg på stadiga 25-35 knop och vi forsade fram med revad stor, spirad genua och kutterstagsfocken satt som stödsegel. När vågorna ökade i storlek fram emot eftermiddagen tog vi ner spirningen och seglade enbart med revad stor och kutterstagsfocken. Trots det satte Hans nytt fartrekord med 13, 2 knop.
Efter två napp och ett förlorat drag, fick vi så äntligen bevisat att vi faktiskt kan få upp fisk genom att landa en ovanligt stor och ovanligt vacker guldmakrill, eller Mahi-mahi, som de kallas här. Stekt i stekpannan och med vin-och citronsås till blev det en värdig avslutning på våra 10 dagar med Hans och Annica, när vi hade ankrat i viken Anse de Colombier på St Barth.
Sedan var det bara att susa tillbaka till Marigot Bay på St Maarten och ankra bland alla bekanta båtar där. Efter en sista kväll i land var det dags för Hans o Annica att flyga hem, efter 12 blåsiga dagar.
Jättekul läsning. Vi ligger i Bequia och seglar till St Lucia imorgon. Dags för nedräkning, nedpackning sista finniga osv. Flyger hem 12 april. Om vi inte hinner ses så hörs vi. Ni vet var vi bor. Kan motta mail men inte skicka. Telia ??!!
Kram Agneta och Goggen
Hei:) Så gøy å lese bloggen deres, savner litt tilbake når jeg leser om kjente steder:) Litt spent på hva planene deres er videre? Blir Spray liggende i Karibien? Klem fra Tonje og familien
Elisabet,
Om inte jag minns fel lade jag ned viss möda redan i Ponce på att hjälpa dig att köpa din klänning inför Fredrikas bröllop… var allt det arbetet förgäves, tydligen?
Annars gillar jag din nya bikini – skicka gärna flera närbilder!
En annan fråga: varför körde ni vin & citronsås till Mahi-mahin – har ni slutat med spiskummin?
Kram, Johan
Hej Johan,
Vi talar om ett tre-dagarsbröllop, din möda var inte förgäves. Tack för kommentaren om bikinin. och den dyrbara kryddan spiskummin slösar vi inte med hur som helst.
Elisabet