Efter att legat här i Puerta Ayora och förberett oss i över en vecka börjar vi nu känna oss hamntrötta och vill iväg på den ofattbart långa överseglingen till Polynesien och Söderhavet

Vi blev riktigt sugna när ARC-flottan gav sig iväg redan förra veckan. Det var fin vind i starten men annars var förvirringen stor. En båt hade glömt en besättningsman iland, taxibåtar pilade fram och tillbaka med de sista fruktpåsarna och vår grannbåt Tullamore fick inte upp ankaret, så Atti gjorde en hjälteinsats och dök ner och pillade fram ankaret som fastnat under en sten. Men Sandvita kom iväg fint.

Ca 25 båtar deltar i WARC, World Atlantic Rally for Cruisers. De seglar jorden runt på 14 månader med start och mål på St Lucia i Västindien. Starten från Galapagos var lugn, ingen trängsel på linjen när målet ligger 3000 sjömil iväg.

En pelikan vilar på vår pulpit.

Det blev riktigt tomt i viken med bara oss och Loupan kvar. Vi pysslade med diverse båtunderhåll, bland annat rengjorde Atti filtret till kylvattenintaget. När vi startade motorn efteråt kom det inget kylvatten med avgaserna och motorn lät burkig. Otäckt. Vi stängde genast av motorn, och kollade impellern. Det var tur. Av impellern återstod bara flisor.

Vad som var värre var att de bortslitna delarna av impellern letat sig ner i värmeväxlaren, som nu inte fungerade. Atti kröp ner i motorrummet och försökte loss bultarna. Trots att vi fått låna Loupans fina verktyg kunde vi inte ens rubba bultarna. Nu var läget otäckt. Vinden låg på rakt in i viken och vi kunde inte starta motorn. Dessutom skulle grannbåten, en stor båt, som tillhörde nationalparken gå och påstod att de hade sitt ankare under oss. De skrek och härjade att vi skulle flytta på oss och vi försökte göra oss förstådda och sa att vi inte kunde, men den stora båten närmade sig obevekligt oss och till slut de kom över med en gummibåt och hotade med att dra bort oss. Vi ville absolut inte ta upp vårt ankare. Båda ett ta upp ankaret och att fälla det utan hjälp av motor är svårt och framförallt väldigt chansartat. Till slut fick nationalparksbåten upp sitt ankare och kom iväg och vi hade ett problem mindre.

Den lille motormannen inne i maskinrummet.

Agenten tipsade om en motorreperatör ,Gatto, som kom ombord. Inte heller han fick loss bultarna utan lovade att komma tillbaks nästa dag kl 11.00. Det latinska 11.00 visade sig vara kl 16.30, och då kom han äntligen. Efter två timmars krypande i motorrummet såg han ingen annan lösning än att ta bort hela kylelementet. Värmeväxlaren satt under kylaren och genom att ta loss hela paketet kunde han ta med det iland och öppna värmeväxlaren där.  Det var inget roligt dygn, men nästa dag återkom han äntligen med kylaren som hade varit helt igensatt av impellerdelar och även en  del snäckor. Det dröjde fortfarande en del nagelbitande timmar innan vi slutligen såg kylvattnet puffa ut igen. Vi vågar inte tänka på hur vi hade gjort om det inte hade fungerat. Galapagos är inte stället man reparerar båtar på.

Vi var rätt nervösa när Gatto tog halva motorn och åkte i land… “No problemas” uppfattade vi innan han åkte.

Efter detta nagelbitardygn med lyckligt slut fortsatte vi med vårt bunkrande. Denna gång på den livliga och innehållsrika Farmers market. Vi är annars helt uttröttade  på att bunkra, det känns som om vi ar burit ombord mat sedan Martinique i november.

 

Ibland med ett litet avbrott för en sundowner.

Ett obligatoriskt besök på Darwinstationen ingick också. Där fick vi se den kända jättesköldpaddan Lonesome George, den siste av sitt slag, i balsamerat skick. Det som var lite roligt var att det visade sig att naturguiden Veronica, som visade honom, var mamma till Diego, Karolina (miss universum’s) kille på San Cristobal. Det känns som vi är riktigt inbodda här på öarna efter 3 veckor.

Charles Darwin

Lonesome George

En annan utflykt gick till en klippskreva där man kunde simma i kristallklart, kallt och bräckt vatten, som omväxling.

En morgon kom en liten gummibåt med två personer farande, och frågade efter kaffe. Det var Christian Jarheim med fru Rita,  som kom på besök. De var på rundresa på Galapagos och hade sett vår båt i viken. Gissa om vi blev förvånade. Det var verkligen roligt att se dem, även om det bara blev en kvart eftersom de skulle iväg. Det måste man säga, bröderna Jarheim levererar. Anders kom ombord i New York och nu Christian på Galapagos. Varma hälsningar till båda.

Det är nu dags för oss att bryta upp från Galapagos. Vi räknar med att segla mot Marquesas på torsdag den 9 mars. Sträckan dit är ca 3000 sjömil och vi hoppas att den inte kommer ta mer än 3 veckor i anspråk. Vår plan är att gå söderut i ca 500 sjömil, för att kunna fånga upp passadvinden. Vi har diesel för motorgång i drygt en vecka, mat för ett halvår och böcker för ett år. Eftersom vi bara är två ombord, blir det 3 timmarsvakter dygnet runt.

Runt 1 april bör vi vara framme på Marquesesöarna i Franska Polynesien. Efter att ha oroat mig för denna översegling i snart 3 år, tycker jag nu det ska bli riktigt spännande.

4 thoughts on “Mot Polynesien

  1. Härligt att ni är laddade för överseglingen! Själv kan jag inte tänka mig något värre… Det där med 3 h skift känner jag dock igen som nybliven mamma. Ska tänka på er när jag går upp mitt i natten för matning av dotter. Trevlig resa!

  2. Ni har ju redan tränat på det där med impeller. Gick väl även den gången. På skidsemester i Ischgl med hela familjen. Lycka till. Hälsningar från Fellessons

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *