Kanske en hemvist för avsatte shahen av Iran när det begav sig.

Shahen av Iran visste nog vad han gjorde när han tog sin tillflykt till ön Contadora efter att mullorna tagit makten i hans hemland 1979. Ön är bokstavligen en liten pärla –  en av 39 öar i ”Las Perlas”, en skärgård 40 sjömil sydost om Panama city.

Som namnet antyder finns en historia av pärlfiske. Contadora var huvudön för pärlfisket och dit togs pärlorna för att räknas –  Contadora betyder ”den som räknar” på spanska. I början av 1900-talet drabbades dock musslorna av en sjukdom som nära nog raderade ut pärlfisket.

På 70-talet öppnade de första turisthotellen och sen dess lever de idag 4200 invånarna på rika amerikaner, turistande panamabor – och förlupna seglare.

Om detta vet vi inget när vi en eftermiddag i början av februari ankrar utanför Contadora. Vi blickar ut över en rad riktigt vräkiga kåkar, ja några rent palatsliknande med vita tinnar och torn. Senare gissar vi att det kanske är i någon av dem som shahen av Iran bodde på sin tid.

Bild 1. Supermercadon på Contadora har en del smått och gott. Bild 2. Tvärsöver gatan ligger bensinmacken eller vad man nu ska kalla det….Bild 3. Lisa S på stranden på Contadora. Bild 4. Vi tar dingen in från båten och försöker göra oss av med så mycket som möjligt innan avfärden mot Galapagos.

På ön snirklar smala asfaltvägar sig fram, och de flesta vi möter på våra promenader kommer åkande i små golfbilar, men det är en liten ö så promenaden till andra sidan tar bara cirka tio minuter. En av kvällarna äter vi en suberb fiskmiddag på  ”Pimienta y Sal” tillsammans med besättningen på Loupan, där den gulliga servitrisen är glad för att få träna sin engelska.

De flesta turister kommer som vi med båt (dock inte egen) men det går också att flyga. Med hjärtat i halsgropen ser vi flera gånger per dag hur de små planen prickar landningsbanan exakt där klippan över havet slutar….

Innan Contadora tillbringade vi ett par nätter i sundet mellan Isla Chapiro och Isla Mogo Mogo, två andra öar i Las Perlas. På Mogo Mogo spelades för övrigt den amerikanska varianten av ”Survivor” in.

Stranden på Isla Chapiro lämnar inget i övrigt att önska

Jag tycker det är underbart att slänga mig i sjön, det är så varmt i luften att 21-22 grader i vattnet är precis lagom, men Elisabet och Atti är miljöskadade efter all sin tid i Karibien och tycker det är svinkallt. Hur som helst är det härligt att reflektera över att man för första gången i livet simmar i Stilla Havet – och snart ska ge sig iväg på de ungefär 850 sjömilen mot Galapagos.

Atti och Elisabet leker Survivor.

Så här ser det ut när en palm börjar växa till sig.

Inte ens på en strand på Las Perlas är havet fritt från skräp,

Frågan är bara när. Atti har tankat ner väderprognoser ända sedan Panamakanalen och det ser till en början ut som stor risk för alldeles för lite vind. Men när vi ligger här på Contadora verkar det som att det bästa är att sticka torsdag, dagen innan Arc-båtarna ska ge sig av. Det visar sig också att Ulla och Pelle på Loupan bestämt sig för att gå samma dag som vi.

Så får det bli. Vi kastar loss tjugo över tio på torsdagsförmiddagen. Det är ingen vind men vi är inte oroliga, prognosen är god för åtminstone de första dygnen, 20-25 knop, ja upp mot 30 de första 24 timmarna. Precis som när vi seglade över Atlanten har vi vadslagning om när vi ska komma fram. Och nu talar vi om seriös vadslagning. Var och en skriver ner ankomsttid på en lapp, sveper in tio dollar i lappen och lägger alltihop i ett förseglat kuvert – att öppnas vid ankomst. The winner takes it all.

Jag har hela tiden fått höra att det brukar ta ungefär en vecka – och gissar utifrån det. Ack ja. Lasse på Sandvita har pratat om en medström på upp mot två knop, men det tänker jag att det nog är en stor överdrift. Ack ja.

Hur som helst, det blåser bra från första kvällen, så bra att jag väcker Atti på den första av mina nattvakter för att jag vill att vi ska reva. Vi har stor och spirad genua och vindmätaren toppar på 36 knop. Loggen visar mellan sju och nio knop med surfar på över 10 knop. Men gps:en avslöjar att vi faktiskt har mellan en och en halv och två knops medström!

Atti till rors  och då går det undan.

Undertecknad.

När Atti efter två dygn mäter distansen har vi tillryggalagt 357 sjömil! Imponerande snabbt. Men oroväckande för vadslagningen….

Månen stiger upp ur havet….

Och solen….

Det jag alltid kommer att minnas med denna segling är det fantastiska månskenet som gör att havet glittrar även nattetid. Ett nästan trolskt sken sveper in båten, sjön, himlen och stjärnorna – varje natt. Jag ser glasögonfodralet, mobilen, tekoppen och horisonten hur bra som helst, det är enkelt att styra (även om jag fuskar och till stor del förlitar mig på autopiloten).

Enda gången ficklampan kommer till användning är när jag ska försöka skrämma bort fåglar som försöker sätta sig på båten nattetid. Stora, bamsiga saker som cirklar allt närmare och närmare. På Elisabets vakt lyckades en använda solcellen på babords mantåg som landningsbana men druttade ner på däck med en smäll som fick Atti att rusa upp på däck och undra vad som hänt.

Elisabet broderar juldukar – ett uttryck för hemlängtan????!!!!

Däremot ser vi nästan inga andra båtar, vare sig irl eller på AIS:en. Så när det rasslar till på VHF-radion näst sista natten spetsar vi öronen allihop. Det är den svenska båten Amiga, en Marieholm 32:a med två unga killar ombord som ropar upp oss. De är också på väg från Panama till Galapagos. Dessutom vet vi att Loupan ligger ca 25 sjömil bakom oss. Det är rätt kul att tänka på att tre svenska båtar guppar omkring på Stilla Havet så nära varandra.

Guppar är tyvärr rätta ordet för den senare delen av seglingen. Vinden mojnar för snabbt så de sista  nätterna och hela det sista dygnet går vi för motor.

Men spänningen är ändå stor för Elisabet och mig. Vi närmar oss ekvatorn och undrar vad Kung Neptun kommer att hitta på? Varken hon eller jag har alltså korsat ekvatorn per båt tidigare. Vi följer nedräkningen på latituden och klockan 21.00.13 måndagen den 13 februari är det dags.

Kung Neptun i egen hög person

Elisabet och kung Neptun. Observera treudden!

Kung Neptun har just hällt upp den hemliga brygden.

Dopet fullbordas för Elisabet

Beviset

Kung Neptun kommer upp ur ruffluckan med krona, skägg och treudd i högsta hugg, insvept i dyrbar mantel. Vi får dricka en hemlig brygd i ett svep som smakar misstänkt likt rom och tabasco och annat smått och gott. Sedan vidtar själva dopet, en prövning i sig.

Men vi överlever och Atti som kommer upp på däck en stund senare förbannar sig själv över att ha missat hela föreställningen.

Som min kollega Henrik  (han bor i Rio) säger : ”Det är roligare på södra halvklotet”.

Hur det än är med den saken så börjar det i allafall bra. Jag har precis klivit upp ur bingen och ska gå på min vakt klockan 07 dagen därpå när Elisabet och jag ser land!

Norra udden på San Cristobal

Det är klippan på norra änden av San Cristobal, den östligaste av Galapagos öar, som är vårt mål. Färden längs kusten är fantastiskt vacker, vi passerar en häftig klippö som vi några dagar senare förstår är en av Galapagos verkliga attraktioner, Kickers rock. Dit åker horder av snorklare och dykare för att få sitt lystmäte.

Kickers Rock eller Léon Dormido som den heter på spanska.

På spaning efter djurlivet.

Dags att hissa Ecuadors flagga – en av alla dem som Elisabet sytt

Efter  fem dygn och tre timmar och 900 sjömil fäller vi ankaret i Puerto Baquerizo Moreno på tisdagseftermiddagen. Glada, stolta och trötta.

Elisabet och Atti i viken utanför byn på San Cristobal

Och så var det det där med vadslagningen. Vi hade alla tre gissat att vi skulle komma fram torsdag…. Men Elisabet gissade minst dåligt och vann – med tolv ynka minuter före mig.

På väg in i viken.

Lisa Sjökvist

…som är otroligt glad och evigt tacksam för att jag fick äran att åter komma ombord på Spray och vara med på några oförglömliga veckor.