Att gå igenom Panamakanalen är en av höjdpunkterna i varje långseglares liv och den 1 februari 2017 var det vår tur.
Jag hade passat på att åka hem till Sverige i 2 veckor för att träffa den lilla Antonia Söderberg, vårt första barnbarn , som föddes den 18 januari 2017. De två veckorna hemma gick med raketfart. Utöver att umgås med Antonia susade jag runt i Stockholm och köpte reservdelar och bunkrade godsaker som kaviar, sill, mögelost och liknande. Som vanligt slet jag på Maria och Claes gästfrihet i Saltsjöbaden , medan jag försökte träffa så många kära vänner som möjligt. Karl och Filippa lånade ut bilen, så jag hann susa ner till Östergötland och träffa mamma. Men helst satt jag i soffan hos Fredrika och Magnus och tittade in i Antonias outgrundliga blick. På eftermiddagen, dagen innan jag skulle flyga kl 06.40 hade jag fortfarande inte hunnit skriva på årsredovisningen till mitt bolag eller hämta den satellittelefon som Pelle Berg lyckats leta upp åt oss ute på Värmdö. Det var Seebee, som sålde sin begagnade telefon, vilket var en herrans tur för oss, eftersom inte ens Pelle lyckades få vår telefon att fungera som vi hade hoppats.
SeeBees satellittelefon
Efter en behaglig flygresa med Lufthansa, där jag hann med att se 9 avsnitt av Downtown Abbey, kom jag till Panama City och sammanträffade med vår gast Lisa Sjökvist, som rest en betydligt slitigare väg via Mexiko City. Efter en evighetslång taxiresa på 4,5 timmar till Colon kom vi äntligen tillbaka till Shelter Bay på kvällen. Lisa ska vara med oss i 3 veckor till Galapagos, för att vila ut från några hektiska Trumpfyllda nyhetsmånader. Det första taxichauffören pekade ut var förstås Trump Tower i Panama city.
Panama City Skyline. Skillnaden mellan ebb och flod är 3 meter.
Atti hade inte legat på latsidan i Shelter Bay. Båten var städad utan och innan, mätt inför kanalfarten och rökt för att få bort krypen inför Galapagos. Dessutom hade han lyckats trycka ner i innehållet i ytterligare några kundvagnar i båten, lagat mat och med Pelles hjälp fått igång SSB radion mm.
Mätmannen
Tillsammans med ARC-båtarna passade på att göra en utflykt till en indianby , Embrera Puri, som ligger vid uppströms vid Rio Chagres. Rio Chagres är den flod som bildar Gatunsjön, som är en central del av Panama kanalen. När kanalen byggdes i början av 1900-talet började man med att dämma upp Rio Chagres. Det tog 5 år innan det hade blivit så mycket vatten i Gatunsjön att den gick att använda för kanalfart. Samtidigt byggde man en järnväg för att kunna transportera bort all jord från kanalbygget.
Hur som helst, dessa Embera indianer, som lever i en nationalpark, lever fortfarande på traditionellt vis, delvis understött av turism. Vi fick åka i urholkade kanoter uppför floden och fick sedan titta på deras by och äta en utsökt fisklunch. De traditionella kläderna , sannolikt en eftergift åt alla turister var otroligt vackra och de barbröstade kvinnorna föremål för stor uppmärksamhet. Vi gick en liten rundtur med hövdingens pappa 72 år gammal, som sprang som en antilop uppför kullarna och köpte naturligtvis av deras fina hantverk.
Indian med höftskynke
Kanotparkeringen i Rio Chagres nedanför byn
Några av flickorna i byn
Indianhövdingen och vår guide Clemente, som översatte.
Fisklunch
Kökshyddan
Lisa köper armband
Hövdingens pappa 62 år
Invånarna i Embrera Puri
Efter en lång dag var det så dags för kanalbriefing. 3 gigantiska fendrar och två tjocka linor kom ombord och slutligen kl 14.00 den 1 februari var det vår tur att gå ut ur marinan. Vi ankrade på The Flats , som är ett klassiskt ankringsställe utanför kanalen och kl 16.00 kom vår advisor Mosies ombord.
Kanalfendrar
Strax före den första Slussen, Gatun Locks, raftade vi upp med Loupan och Hakuna Matata, så vi tre svenska båtar utgjorde ett paket i slussen. Framför oss hade vi 4 andra segelbåtspaket.
Vi var babordsbåt och skötte linorna på babords sida. Varje båt måste ha en advisor och 4 linehandlers ombord. Vi tyckte det lät mycket innan, men insåg ganska snart att det var ganska bra. Loupan låg i mitten och var huvudbåt. Deras advisor var huvudadvisor för hela paketet och dessutom för alla båtar i slussen.
När man kommer in i slussen kastas en tunn lina ned med en sk monkey fist , en apnäve, i ena ändan ned i båten. Den gör man fast i den tjocka linan och så halas den långa linan i land och läggs på en pollare. Sedan är det bara att hålla emot. Det var ett lite speciellt ögonblick när de stora slussportarna stängde bakom oss och Atlanten. Ulla på Loupan fällde en liten tår.
Pilotlinorna kastas ned
Vattnet strömmade in i slussen ganska snabbt och det var bitvis ganska tungt att hänga med och hala in på tampen där 3 båtar om sammanlagt ca 40 ton hängde. Atti styrde, Lisa Sjökvist stod i aktern och jag i fören, assisterad av Ulla. Gatunslussarna består av 3 slussar och man lyfts sammanlagt 26 m upp till Gatunsjön. Slussarna är dubbelriktade så vi mötte ett fartyg på väg ner. Vi gick i de gamla 105 åriga slussarna. Det finns bara en kanal, men förra året invigdes nya slussar, bredvid de gamla. Dessa nya slussar kan ta båtar upp till 400 m. De gamla slussarna, där vi gick tar båtar upp till 304 m längd och 34 m bredd. På sidorna går små gulliga lok, som drar de stora båtarna. Vi fick klara oss med våra motorer . Allt gick bra, men mina händer var helt skinnflådda när vi slutligen kom upp i Gatunsjön i kvällningen och förtöjde vid en boj.
Enligt uppgift finns det krokodiler i Gatunsjön, så något bad var inte aktuellt i mörkret. Vi crashade ganska snabbt den kvällen.
Nästa morgon var det uppstigning redan kl 05.30. Vi fick en ny advisor, den trevlige herr Oswald, och redan vid 7-tiden blev vi ivägsläppta ut på den 27 sjömil långa resan över Gatunsjön. Vi fick hålla oss på kanten av farleden för att inte bråka med de stora tank- och containerbåtarna som vi mötte. I övrigt var det inte mycket liv runt sjön. I alla smala passager pågick muddringsarbete för att bredda kanalen för att öka kapaciteten.
Vår advisor var muddringsingenjör i det civila och vi fick lära oss massor om olika muddringsmetoder. Man använder både skopor, skruvar, vaccum och även borrning och sprängning. Kanalen har i princip fungerat utan störningar i 103 år, sedan den invigdes 1914. Den byggdes och ägdes av USA fram till 1999, då den återlämnades till Panama. Det var president Carter, som skrev på avtalet 20 år tidigare och han ses som en hjälte i Panama. Anledningen, som vi fick den beskriven, var lokala studentuppror, som brutalt slogs ner av USA och stora internationella påtryckningar. Nu är USA inte längre inblandade i driften av kanalen, utan den sköts av Panamas kanalbolag med 10 000 anställda. Intäkterna uppgår till 13 millioner USD per dag. Enligt vår advisor har Trump sagt att han ska ta tillbaks den. Det finns bara en kanal, det nya som hänt är att det tillkommit 3 nya mycket större slussar bredvid de gamla. Dessa invigdes 2016.
Mitt på dagen kom vi fram till nästa sluss, Pedro Miguel och här började vi slussa nedåt. Det var lite lättare, dessutom hade vi blivit lite varma i kläderna.
Och så till slut var det dags för den sista slussen, Miraflores, Här finns ett visitor center och webkameror. Vi passerade vid 14.00 tiden och vinkade som galningar om någon hemmavid hade tid att titta på oss.
Nya tårar när sita slussporten öppnade sig och vi såg stilla havet och den berömda bron Los Americas. Champagnen kom fram och vi skålade och tutade med varandra, advisorn och våra vänner på Luopan och Hakuna Matata. Nu är vi där. Stilla havet, the point of no return.
Att gå igenom Panamakanalen förhållandevis kostsamt. Vi gick tillsammans med ARC, och behövde inte administrera något själva. Då blev kostnaden ca 20 000 kronor. Om man fixar all administration själv kan man komma undan med 10 000 kr. Ett mellanting är att anlita en agent och då slutar notan runt 15.000 kr. Kruxet är att man behöver ha tillgång till telefon och internet när man ska administrera på egen hand och spendera mer tid i Shelter Bay Marina medan man väntar. Som alltid en avvägning mellan tid och kostnad. Om man har en riktigt stor båt, typ en containerbåt, måste man hosta upp med 400 000-500 000 dollar för en passage.
Vi förtöjde i La Plaijita Marina I Panama City och tillbringade 3 dagar i den moderna staden , som har en skyline i stil med Hong Kong. Skillnaden mot det nedgågna Colon är enorm. Här fylldes dagarna med shop till you drop. Mat, mat och mera mat. I Söderhavet är det långt mellan affärerna och enligt uppgift är priserna för det man hittar 7 gånger dyrare än hemma. Sista dagen var vi på en gigantisk grönsaksmarknad. Mercadona Agricultura. Ananas, papaya och så mycket godsaker vi orkade bära. Vi har börjat vi hyfsat duktiga på att veta vad som håller sig och inte. Lagringsmöjligheterna i princip slut och nu hänger frukten i nät och ligger på durken i stora kassar.
Myndigheterna på Galapagos är väldigt noga med vad man får ta med i matväg. Många färskvaror, frukt o grönsaker kan man inte ha med sig. Överfarten räknar vi med tar en vecka. Just nu är prognosen bra vind i två dagar sedan ser det ut att bli lätta och varierande vindar. Det kan bli flera dagar för motor. Även botten på båten kollas av dykare vid ankomst. Vi har hört om en båt som fick vända, gå tillbaka 60 nm ut i havet, göra rent skrovet och komma tillbaka. Det vill vi inte vara med om, så vi anlitade ett gäng från den lokala dykklubben som gjorde Spray fin under vattenlinjen.
Så nu är vi på väg. Vi börjar med den fina ögruppen Las Perlas utan för Panama City. Därifrån är det ca 800 sjömil till Galapagos.