Det var underbart att vakna upp och äntligen höra klucket av vatten under båten.  Jag simmade 8 varv runt båten i ren glädjeyra. Visserligen är vattentemperaturen någonstans runt 26 grader, men det är tillräckligt kallt för att livet ska bli  enklare och båten beboelig. Vi hade ankrat ganska långt ut i viken när vi gick ut i skymningen, så på morgonen gick vi in till vår vanliga plats  ganska långt in i viken och kände oss direkt som hemma.

Bredvid oss låg båtar vi kände igen från förra året  och en kort jollefärd in  till land låg den trevliga Prickly Bay Marina, med sin sina små bås med perfekt internet anslutning och drickbart kaffe.

Nu var det dags att göra i ordning båten på allvar.  Utöver de nya solcellerna har vi i år investerat i en ny jolle. Sedan länge har vi tröttnat på de blöta jolleresorna till land och också oroat oss för hur vår länge vår gummijolle, som varit med hemifrån skulle överleva det obarmhärtiga solljuset. Efter en dag i solen blir den lite kladdig, men hittills har den hållit luften. En fungerande jolle är helt ovärderlig för en långseglare, så för att slippa risken för jollekollaps på något olämpligt ställe bestämde vi oss för att investera i en AB jolle av hypalon  (tror det är någon plastmaterial, som bättre står emot solljus) ,  med hård botten av aluminium för det facila priset av 30 000 kr. Nackdelen är att man inte kan packa ihop den utan den måste förvaras på däck. Efter en enda resa till favorithaket kände vi att den nya jollen är av en annan klass. Inte ett stänk, trots full gas.

Dessvärre visade sig denna något tyngre och robustare jolle vara helt omöjlig att ro, vilket vi erfor the hard way, när motorn inte startade. Efter att ha blivit bogserade i land och efter ett turligt möte med en mekaniker visade det sig att felet berodde på att bensinen torkat under de 6 månaderna motorn inte varit i  bruk och bildat kristaller och flagor som satt sig i förgasaren. Med ny bensin och 50 dragningar senare fungerade den som om inget hade hänt. Vi har en 8 hästars Tohatshu.Den gamla jollen då? Förmodligen kände den sig ratad för dagen efter kollapsade den främre pontonen. Förmodligen möjligt att laga, men vi kände ändå inte att vi ville behålla eller sälja den.

Längre in i viken låg den svenska båten Swede Dreams med Carlos, Lola och barnen Paco och Luna, som vi träffade redan på  Dominica. Verkliga entusiaster.  Barnen går i lokal skola och samlar på fröer och Paco hade en egen iguana i båten. Fortfarande bara 20 cm lång, men den växer snabbt försäkrade han glatt.  Det var verkligen kul att träffa denna äventyrliga familj igen och det kändes roligt att ge vår  jolle till dem. Hoppas den kommer till nytta .

Vi trodde att en vecka skulle räcka för att få ordning på båten och det var precis. En hel dag gick åt att inspektera riggen och sätta på seglen. Ett otroligt viktigt jobb otroligt att man alltid glömmer hur att tampar ska träs. Vi har inte tagit ner masten på båten sen vi köpte den och jag vet inte om vi någonsin kommer att våga det. Allt är så självklart när det sitter uppe, men när alla härvorna av tamp ligger på däck är det sannerligen inte så självklart.

Dessutom monterade vi en ny antennstolpe på pushpit för sätta upp våra nya antenner. Vi har från denna säsong köpt en ny satellit-telefon och wifi-antenn. För att få allt att fungera ihop behövs också en sorts router, en Optimizer från Redport, som även fungerar som ett lokalt wifinät ombord. Via Optimizern väljer vi om vi tar ner internet via satellit-telefonen eller via wifin. Vi kan dessutom välja att koppla upp oss via vår hotspot som vi kan ladda med lokalt simkort, om vi befinner oss en längre tid i samma land. Låter enkelt eller hur? I två dagar låg vi och kröp i båten för att dra och koppla ihop alla sladdar.  Satelliten fungerade numera utmärkt även under däck då vi nu har en extern antenn över däck. Wifin har vi dock inte fått någon ordning på ännu, men Pelle Berg på Loupan (som även är pappa bakom vårt nya kommunikationssystem) har lovat att hjälpa oss när vi ses i Panama. Att få allt att fungera med en gång vore för mycket att hoppas på, vi tar det med ro. Till slut brukar allt komma i gång.

Vår nya antennstolpe därbak. Obs den fina krympslangen över kontakterna. Det hade Tord i Boda gillat!

Eftersom vi var på Grenada var vi tvungna att vara med på lördagens hash, terrängloppet, som vi tycker är så roligt. Denna gång blev det en otroligt blöt och lerig historia, som avslutades med ett tungt tropiskt regn precis innan målgång. I lervällingen lyckades Atti halka och ramla i en trappa, vilket innebar nya skador att lägga till de gamla. Denna gång ett skärsår i handen.

Tidigt på måndagsmorgonen fick vi se en bekant båt komma glidande upp ett oss. Visst var det Hallberg Rayssy 39:an Blue Heeler med Wayne och Alison ombord, våra australiensiska vänner, som vi seglade runt Cuba tillsammans med. Verkligen kul att se dem igen. De hade varit i Karibien med båten i vattnet under hela orkansäsongen. När orkanen Matthew var i antågande seglade de och många andra båtar ner till Trinidad och sökte skydd. Flera båtar stannande också i mangroveträsken på Grenada, som till slut inte drabbades så hårt.

Tillsammans med Alison och ett gäng andra seglare gjorde vi en jättetrevlig hike till Concorde Falls. En fantastisk hike, som innehöll allt från branta stigningar, med fin utsikt över de vulkaniska bergen, till klafsade i gyttja i branterna, där det inte var fråga om, utan när man skulle ramla. I slutet var det så brant att vi fick använda rep för att komma ner. Efter att ha korsat floden ca 10 gånger kom vi så småningom fram titt det övre fallet, leriga och blöta. Bara att hoppa i med kläderna på. Jag var så blöt man kan bli och dessutom lerig upp till hakan. Sedan en kort hike till det nedre fallet där vi blev upphämtade med taxi för en vindlande resa på Grenadas vägar. Vi somnade ovaggade den kvällen, missade till och med kvällens avsnitt av Sopranos.

Förstora och läs skylten!

Hiker tar hår på skorna. Kanske dags att skrota dessa?

Atti pustar ut.

Till slut tyckte vi ändå att vi var färdiga med Prickly Bay.  En sista joggingrunda till fyren. En kort vända med lokalbussen till mataffären och till sist avskedsmiddag med Wayne och Alison i marinan när vi utbytte julklappar och önskade lycka till. Wayne och Alison är på väg till Europa och kommer säkert vara där i flera år, så det kommer att dröja innan vår vägar korsas igen. Det är fram och baksidan med seglarlivet. Många nya bekantskaper, men också många uppbrott och avsked.

Vi satte kurs mot den trevliga ön Cariacou , som ligger norr om Grenada. Som vanligt ankarade vi i Tyrrel Bay, där inte särskilt mycket nytt hänt sedan sist.  Bilarna tutade,  getterna bräkte och tupparna gol. I övrigt hade tillkommit en sjunken segelbåt mitt i viken och orkanen Matthew hade tagit med sig jollebryggan vid vårt favorithak.  När vi skulle klarera ut var det dags för ett nytt trauma. Den bistra tulltjänstemannen spände ögonen i Atti och frågade vad han hade haft för sig i 6 månader sedan båten klarerades in i maj.- Den har legat på land- svarade Atti stammande. Och var är intyget på det? Om Du inte visar upp ett intyg från Spice Island marina måste Du betala för crusing licenser för 6 månader.  Samtidigt, vid bordet bredvid, blev en fransman utskälld för att ha låtit lyfta upp sin båt ur vattnet före inklareringen. För denna förseelse skulle han behöva betala böter på 10 000 USD.  Vi höll ett kort krigsråd på cafeterian utanför tullkontoret. Segla tillbaka till Grenada? Försöka ringa till marinan och få dem att utfärda ett intyg? Smita, och segla till de vänligare stämda franska öarna, där man kan ”bota” formella brister? Atti tog jollen ut till Spray och började rota i alla papper från Spice Island Marina, och simsalabim!! Låg det inte ett litet papper där, som intygade att vi legat på land i 6 månader. Glädjestrålande stegade Atti in till den bistra damen igen och fick till och med ett leende ihop med utklareringsdokumentet.

Tyrrel Bay

Från Cariacou fick vi en helt underbar halvvindssegling upp till Bequia. Bequia är en av våra favoritöar här i västindien. Fina stränder och fullt med trevliga restauranger. Det finns till och med en strandpromenad. Lite Västindien light kan man säga.  I år hade dock delar av den fina Princess Margrets Walk sköljs bort av orkanen Matthew, men reparationerna pågick för fullt överallt. Det var lite försäsong än så länge så allt var inte öppet. Nytt för i år är att det trevliga resortet The Palantation, som länge sett så nedgånget ut nu var fint renoverat och erbjöd en prisvärd Happy hour. Och kaffet på Ginger House är alltid gott.

Förra året missade vi precis att träffa Goggen och Agneta Strömme på Sundancer II, men denna gång hade vi bättre tur, då Goggen och två seglarkompisar kom inglidande i kvällningen. Vi tog en sundowner tillsammans på Spray och åt sedan en mycket trevlig middag ihop på Papas. Ägaren Gert från Ludvika, som är förre detta sjökapten och numera bofast på Bequia gjorde oss sällskap vid bordet och det blev en utomordentligt trevlig kväll med många rövarhistorier både från Bohuslän och de sju haven.

Nästa morgon seglade vi redan i gryningen för att hinna den långa vägen förbi St Vincent upp till Rodney Bay på St Lucia. På St Vincent stannar man inte så gärna. De senaste åren har det varit flera rån och överfall på seglare, till och med ett mord på en tysk seglare i Willabou Bay. Det är så tråkigt för ön ser så vacker och spännande ut när man seglar förbi. Under överfarten till St Lucia kändes det att vi ännu inte riktigt fått sjöben och det blev en lång dag innan vi kunde segla förbi de vackra Pitonerna på St Lucia och minnas när vi klättrade upp på den spetsiga Petit Piton tillsammans med Guttorm för 2 år sedan. Den klättringen skulle jag varken vilja ha ogjord eller göra om.

Vi gjorde bara ett kort pit stopp i Rodney Bay för att kolla om ARC kontoret kommit igång. De första ARC-seglarna från Las Palmas väntas nästa vecka, men det var inte mycket action än så länge och wifi-nätet lika uselt som vi mindes det.

Vi passade dock på att köpa ett nytt fiskedrag, en sk cedarplugg, Det är ett väldigt enkelt drag i cederträ, men  storfiskaren Janne påstår att det liknar en skadad fisk, som man får massor med fisk på . Det kan behövas för vi har hittills inte sett en enda fisk trots att vi haft  drag släpande efter båten sen Grenada. Och det var tydligt att det liknade en skadad fisk för fåglarna blev ordentligt intresserade och dök som galningar efter det. Vi hann inte få in reven snabbt nog utan lyckades på en ilsken sjöfågel på kroken. När han var helt uttröttad lyckades vi få in den till båten och försöka få loss kroken från den vresiga fågeln, som inte visade någon tacksamhet för våra ansträngningar, utan hackade och bet omkring sig. Till slut kom han äntligen loss och flaxade iväg utan synbarliga skador.

Till slut kom vi fram till det trevliga Saint Anne på Martinique. Det är en gullig liten fransk stad med kyrka, torg och bagerier och vi fick snabbt i jollen och skyndande iland och köpte bröd, franska ostar och pateer och avnjöt en god middag ombord. Fisk är ju ända inte så gott.

Trevlig advent på Er alla. Här verkar de ha tagit fel på julottan för första adventsgudstjänsten är redan kl 07.00 på morgonen.