Så har vi då äntligen kommit iväg på vår tredje säsong ombord på Spray.
Det känns som vi har hållit på med förberedelser i två månader. Sytt flagor för så exotiska platser som Samoa, Niuve, Tonga. Printat cruising-guides, beställt böcker på Amazon och försökt klura ut allt vi behöver veta för en Stilla havet-crossing. Dessutom förberett hemma genom att teckna nya försäkringar med Pantaenius för båten och Topsail för oss själva och vår vacklande hälsa. Mina njurar har varit på gott humör i nästan ett år nu och det känns bra. Jag passade också på att vaccinera mig mot bältros. Gula febern sprutor, som erfordras när man reser från Sydamerika till Polynesien tog vi på Kanarieöarna för en billig penning. Atti dras fortfarande med nervsmärtor i fötterna sedan sina eskapader i Åre och sover dåligt på nätterna. Han tror att allt blir bra så fort vi kommit till båten.
Att flyga till Grenada med all packning visade sig vara ungefär lika ansträngande än att segla dit. Det var otroligt mycket prylar som skulle stuvas ner i väskor och vägas och vägas igen. Att packa tar ju som bekant den tid man har, och när man ska vara borta i ett år måste man fundera lite extra på vilka saker som ska plockas ner i väskan. Kläder blir mindre än ett kg. Resten båtprylar av varjehanda slag. Sladdar och kablar, anoder, bränslefilter, regulatorer och jag vet inte allt. Det gäller att plocka med sådant som inte går att få tag i. Dessutom pålägg på tub, perfekt vid överseglingar, te i lös vikt, norska sjösjuketabletterna Marziné mm. Det var med stor sorg burken med hjortronsylt fick stanna hemma till förmån för en extra batteriladdare.
Avskedsmiddag med Karl o Filippa, Fredrika o Magnus och syster Ann-Charlott
Vi gjorde denna gång som vi brukar dvs Atti flög 1 vecka tidigare med de viktigaste båtprylarna och för att förbereda för sjösättning och jag stannade hemma ytterligare en vecka för att plocka ihop resten, samla ihop i huset och säga hej ordentligt. Det är vemodigt att säga hej till mamma, 90 år och till barnen. Dessutom har vi denna gång ett barnbarn på väg. Mycket som drar hemma.
Utanför Karl o Filippas hus
Vi planerade Attis avresa med stor omsorg. Vägde och vägde, kollade och räknade och till slut var hans bägge väskor optimalt fyllda och det hade hunnit bli söndagen den 30 oktober. Vi hade stor avskedsmiddag med barnen hemma hos Karl och Filippa och en lugn middag hemma hos Maria och Claes , som utgjort vår fasta punkt i Saltsjöbaden och vilkas gästfrihet vi överutnyttjat. Kvar var bara att on-line checka in på flyget, en kort promenad och en fika innan det var dags att åka iväg.
Uppge passnummer….. stod det på Virgin Atlantics hemsida. Ähum…, ”Lisa var är ditt pass?” hörde jag från Atti. Jag svarade att det var i Boda, 30 mil bort. Uppenbarligen inte, för det var mitt pass, som Atti höll i handen. Det var hans pass som var i Boda, 30 mil bort. Ett något hysteriskt telefonsamtal till min syster Maria på gården, som snabbt sprang in i huset och kunde konstatera att Attis pass låg i högen bland mina viktiga papper.
Min kloka syster fann sig snabbt och vi också. In i bilen och från varsitt håll satte vi full fart. Vi möttes i Stavsjö, och hann faktiskt med en liten fika med syster Maria och svåger Tord innan Attis pass hamnade i rätt hand och vi kunde vända bilen och sätta kurs mot Arlanda. Stort tack Maria och Tord. Att räfsa löv är ju ändå ganska tråkigt, eller hur?
Passet överlämnas i Stavsjö
När man flyger till Grenada måste man övernatta i London, eftersom det inte finns något flyg från Stockholm till Gatwick tidigt nog. Det innebär att man först måste klara Norwegians 20 kg`s gräns innan man kan lyxa till det med Virgin Atlantics 23 kg från London. Jag hade köpt till en extra bagage på såväl Norwegian som Virgin Atlantic, så det var med 40 kg i resväskor och ca 15 kg i handbagage gav jag mig iväg. Vi kan rekommendera selfscanning när man checkar in, så man kan hålla lite i ena hörnet på väskan vid invägningen, annars kan det bli riktigt dyrt. Att sedan baxa ut allt bagage i London och åka iväg till ett sunkigt flygplatshotell samt släpa upp det 2 trappor i en smal trappa är ingen lek. När jag med mina två stora väskor och tungt handbagage hade checkat in på Gatwick kändes det som det värsta var över. Gatwick tycker vi för övrigt är en väldigt bra och trevlig flygplats. Säkerhetskontrollen är otroligt effektiv, aldrig några köer där. Efter en mellanlandning på St Lucia, där man tvingas sitta kvar i planet i ca 1 timme, var jag nere på Grenada, ca 16:30 lokal tid. Skönt trodde jag, men det var nu cirkusen satte i gång på allvar.
Passkontrollen gick ok. Den bistre tjänstemannen ställde många frågor om min uppehållsadress, vilket var 1 natt på hotell och sen på vår båt. Han var väldigt misstänksam och det kändes som jag blev insläppt på nåder. Phu, nu var det bara tullen kvar, sen taxi till ett svalt hotellrum. Trodde jag. En tulltjänsteman spände ögonen i mig och vinkade fram mig. Väskorna var blytunga och jag tror hon genast bestämde sig för att kolla igenom mitt bagage. Hon frågade vad jag hade i väskorna och då jag redogjorde för att de innehöll mest båtprylar, sladdar, antenner radioapparater och annan elektronik kände jag mig lugn. Hon granskade mig, stod tyst länge och verkade bestämma sig att ”honom ska vi ta”. Jag blev tagen åt sidan, fick öppna min väskor och visa innehållet, fortfarande helt ovetande om att jag just höll på att ”smuggla” in oförtullade varor i landet.
När jag såg hennes sura min förstod jag att jag hade ett problem. I korta och snabba ordalag redogjorde hon vad som gäller när man för in typ båtprylar i landet. Spelar ingen roll om vi hade haft tex ssb-radion hemma för service, allt skulle förtullas! Nytt som begagnat. Och förutsättningen för att kunna betala rätt skatt var jag tvungen att visa faktura eller kvitto på alla saker.
Jag försökte blidka henne och sa att det var ju mest sladdar och begagnade saker, och att jag hade inte ett enda kvitto, men ju mer jag bönade o bad, desto surare blev hon. Hon tömde mina bägge väskor på ett stort bord, tog på måfå ut det som såg nytt eller dyrt ut, samt alla mina elprylar, kontakter, antenner o sladdar och stoppade allt i ena väskan. Resten stoppade jag ner i den andra väskan och hon lät meddela att jag kunde komma och hämta den när jag hade skaffat kvitto på alla saker! Jag visste ju att det var en omöjlighet, men hon var inte intresserad av mitt problem. Och väldigt kärv i tonen, milt sagt. En och en halv timme tog det innan jag kunde lämna flygplatsen. Jag kände mig helt tom, men när Jag checkade in på hotellet kunde jag i varje fall glädja mig åt att hon missade mitt 15-kilos handbagage, innehållande det allra dyraste prylarna, som tex vår nya satellit-telefon.
Redan samma kväll gick jag ner till marinan och klättrade upp i båten för att se hur Spray hade klarat sig drygt sex månader under brännande sol. Allt såg fint ut. Det var torrt (och varmt) i båten, men rent och inte minsta spår av småkryp. Batterierna var fulladdade. Jag hade lagt en solpanel uppe på akterdäck som har toppladdat hela tiden. All el var urkopplad, så det borde inte vara någon förbrukning.
Det kändes så bra att se båten i så fint skick. Den kvällen satt jag på hotellet och googlade alla mina prylar som fortfarande var på flygplatsen. Jag skrev upp priserna på allt och räknad om till lokal valuta. Det var det enda jag kunde göra. Nästa dag hälsade jag på i kontoret i marinan. Jag berättade om mina upplevelser i tullen, men de verkade ta det med ro. De var tydligen vana vid upprörda skeppare som blivit av med saker på flygplatsen. Mot en ”mindre” avgift åtog sig marinan att hämta mina saker från tullen. Med hjälp av min förteckning räknades tullvärdet ut, det blev totalt 33 EC dollar, drygt hundra kronor! Men med avgifterna till marinan blev det ändå en peng. Naturligtvis borde vi veta vad som gäller, men här hade vi missat att tullen på Grenada är kända för sin nitiskhet. Fyra dagar efter jag landade kom min väska äntligen ombord.
Efter första natten på mitt luftkonditionerade motell flyttade jag in i båten. Dagarna var ok, men på natten var det svårt att sova, mest beroende på värmen, men även stickningar i fötterna störde nattsömnen. Hela båten tvättades, botten vattenslipades målades med först en grundfärg och därefter en antifouling. Färg är dyrt… Inne i båten var det mest att packa upp och flytta in i alla skåpen. Vi har också köpt två nya solpaneler som skulle monteras, en på var sida om sittbrunnen ute på mantåget. För att få det mer stabilt, lät vi en mekaniker, (Tecknick, jättebra engelsman som gör alla typ av svetsarbete) svetsa på rostfria rör, typ förlängning av pushpit 2 meter förut. Då sitter panelerna stadigt fast istället för att hänga dem på en mantågsvajer.
Naturligtvis tar allt lång tid här, och alla man behöver anlita har såååå mycket att göra. Vi hann sjösätta innan elkillen, Sidney, var klar med inkopplingen av panelerna till regulatorn. Men allt kom på plats, och nu laddar de våra batterier så fort det är ljust ute. Lyser solen klart laddar våra paneler med drygt 15 Amp! Och det bästa av allt, solstrålar är än så länge gratis, det finns inga rörliga delar och underhållet är minimalt. Nu kan vi köra både kyl o frys hela tiden och ändå gå med plus i elbanken!
Efter en vecka var det dags att hämta Lisa på flygplatsen. Allt gick bra och tullen visade sig på sitt bästa humör, vinkade bara genom henne och så var hon framme. När vi började packa upp Lisas väskor började det bli rätt stökigt ombord. Det var redan innan Lisa kom rätt stökigt, med alla jobb o projekt jag höll på med. Vi fick hjälpligt undan det mesta, och kunde sen äntligen i mörkret öppna en iskall flaska vin o pusta ut i solnedgången. Tyvärr låg vi i ett hörn på varvsområdet, med stora murar bakom båten, vilket gjorde att det fläktade inte mycket i sittbrunnen. Vi duschade ofta på akterdäck och försökte bara överleva.
Att leva i en båt, som står på land under en brännande sol på en dammig marina är ingen lek. Aldrig under 30 grader i skuggan och inne i det exponerade plastskrovet vågar jag inte tänka på hur varmt det blir.
Lite moskitos på natten som extra sällskap hade vi också. Det enda stället där man kunde överleva hjälpligt var i skuggan under båten eller på det närliggande haket Timbers. Trots det lyckades vi vaxa hela båten, måla ankarkättingen och få hjälplig ordning på däck, bland alla hantverkare och verktyg. Under däck var allt en total katastrof.
Att amerikanerna samtidigt passade på att välja Trump till sin näste president ökade inte glädjen på vår båt.
Till slut kl 14.00 den 10 november kunde vi äntligen höra motorljudet från den stora sjösättningskärran. Dags att sjösätta. Eftersom båtarna står med ca 30 cm mellanrum är det ett riktigt finlir när just vår båt pillas ut bland alla blänkande båtar runtom. Det har gjort det förut på Spice Island marina, det märks. Båten frilades elegant och kördes ner till sjösättningsrampen där den lyftes över på en travers som kör ut över hamnbassängen och sedan sänktes ner i vattnet. Trots mer än 30 år som båtägare är detta alltid ett känsloladdat ögonblick. Inget läckage och motorn startade direkt. Samtidigt öppnade sig himlen i ett tropiskt skyfall, med obefintlig sikt så vi fick vackert stanna kvar vid bryggan. Elektrikern Sidney kom ombord igen och slutförde installationen av solcellerna och precis när solen gick ner och i halvmörker kunde vi tuffa ut i viken. Ner med 40 meter av den nymålade ankarkättingen långt ut i viken och det var knappt vi orkade svälja middagen innan vi föll ner i bingen. Dessutom hade solen gått ner så vår efterlängtade sundowner fick utgå.