Det var svårt att slita sig från den helt perfekta ankarplatsen i Big Major Spot. En stor skyddad vik med kristallklart vatten och vit sand på botten, där ankaret satt som fastgjutet. Dessutom kunde man se det utan att dyka ned. Man såg också hajarna på långt håll. Även om amerikanarna säger att de sk nurse sharks inte är farliga, så är de imponerande stora och inget vi trivdes med att ha runt oss när vi badade. Vi har nu tagit som vana att alltid simma med cyklop, så man ser dem på lite avstånd och snabbt hinner att retirera till badstegen på båten. Dessutom ser man alla andra roliga fiskar. På kort dingy avtånd låg dessutom den sk Thunderball grottan, där scener från Bondfilmen Åskbollen spelades in. För att komma in i den fick man dyka in under en klippa och så öppnade sig grottan som ett valv med ett fantastiskt ljusspel, både över och under vattnet. Dessutom alldeles fullt av fisk, som alldeles tydligt var vana att bli matade och flockades runt kroppen när man simmade. Vi gav dem de sista resterna av vårt cassavabröd från Dominikanska republiken. Dessutom var det nära till den jättetrevliga marinan och byn Staniel Cay, med sin charmiga bar. Ett klassiskt hang-out med bilder på Sean Connery som gäst.

Hus i Staniel Cay

Nurse shark

Vi fortsatte på den turkosa Exumabanken till naturreservaten Exuma Parks och dess bojar i det skyddad Waderick Wells. Här får man inte ankra utan måste ansöka hos park rangers om en mooring boj. Eftersom det är lite eftersäsong här var det inga problem med platser. Vi lyckades pricka in vår ankomst vid absolut lågvatten och det var med andan i halsen vi gick in en liten kanal som var ca 2 båtlängder bred och med vatten som strömmade som i Mörrumsån på våren. Om man inte får fatt i bojen har man ca 30 sekunder på sig innan man fastnar i banken på sidan. När det är högvatten, ser man inget av bankarna utan det ser ut som man ligger i en fjärd.

Kanalen in the Warderick Wells

Vattnet i Bahamas, det är inget skämt. Det ser så ut.

På Warderick Wells finns fina vandringsleder iordningsställda och fantastisk snorkling. Vi gick som vanligt en runda. På högsta punkten av ön ligger en stor hög med drivved där har många seglare karvat in sina båtnamn. Vi lämnade vårt lilla bidrag.

Spray i drivvedshögen

Nästa ankringsplats blev Highbourn Cay, som ligger längst norrut i Exumas. Även här var vattnet klart och sanden vit och , jajamensan, en stor haj som susande när vi hade ankrat och tog udden av badglädjen. Nu har vi dock lärt oss att känna igen dem bättre och Atti simmade tom lite ovanför den. Jag höll ett stadigt tag i badstegen, vid mitt bad. Vi träffade finska Pia från Espo med kanadensiske man här och bjöd ombord dem på en sundowner. De två barnen 7 och 10 år, som var födda i Kanada talade flytande engelska, franska och finska. Ambitiösa föräldrar! Vid Highborne måste man göra ett vägval för att ta sig ut på djupt vatten igen. Närmsta ö är den stora ön New Providence där huvudstaden Nassau ligger på norra sidan. För att komma dit måste man gå över den s.k. Yellow Bank, som är en grund och läskig passage, med fullt av korallhuvuden. Vi valde istället att gå till den västra sidan av New Providence och då korsar man istället the White Bank, som är något djupare, typ 3-4 meter. Vi kände oss heller inte lockade av Nassau, som efter vad vi har hört är ett otroligt kommersiellt ställe med fullt av kryssningsbåtar och priser och utbud därefter. Vi ankrade vid West end vid Jaws beach, där filmen Hajen spelades in. Vi såg om den filmen för några dagar sedan och det är fortfarande en bra film, som man inte ska se innan man besöker Bahamas.

För att komma vidare över mot Florida är den närmaste vägen att gå över the Great Bahama Bank. Och den är verkligen great. Från norr till söder ca 270 sjömil, som sträckan Stockholm-Bornholm och från öster till väster ca 62 mil , som Nynäshamn-Gotland. Vattendjupet varierar mellan 3 och 6 meter, och som alltid finns det korallhuvuden som inte är utmärkta. Det finns dock leder som är rekommenderade, men inte garanterade. Man följer helt sonika en kompasskurs och håller utkik. Inte ett enda sjömärke finns. Eftersom det var ca 20 mil från West End till banken var det omöjligt för oss att klara hela korsandet av banken i dagsljus. Hur löser man det? Vi följde helt enkelt de råd vi fått av amerikanska båtgrannar, så när skymningen föll lämnade vi den rekommenderade leden ock letade upp ett grundflak, Mackie Shoal, 2 m djupt mitt på banken och kastade i ankaret bakom det. Det är en ganska underlig känsla att ligga ankrad mitt ute i havet med ca 30 sjömil till närmsta ö. Man känner sig väldigt ensam därute i mörkret, men efter att ha gått upp varje timme för att kolla om ankaret satt fast och om det kom några båtar, lugnade vi så småningom ner oss och somnade därute i havet. Det kan tilläggas att stjärnhimlen var fantastisk, utan tillstymmelse till bakgrundsljus.

Ankrade vid Mackie Shoal, 30 nm från närmsta land, 4 m djup!

Sista anhalten på Bahamas blev Biminiöarna, och där lyxade vi till oss och la oss en natt i Blue Water Marina. Infarten var grundare än grund och medan jag styrde navigerade Atti i S-kurvor mellan grundbankarna. När vi kom fram till marinan kom vi inte fram till vår plats utan fastnade i sanden 2 meter ut. Efter en del manövrar kunde vi till slut knyta fast på utsidan av bryggorna och fick användning av vår fina planka från Fellessons Byggvaruhus i Växjö, där vi låg och hissade i 1 m tidvatten.

Trots sin närhet till Florida ca 60 sjömil iväg är Bimini öarna helt oförstörda Bahamiska öar, med små butiker, påminnande om våra 50-talsbutiker, färgglada hus i olika grader av förfall och mängder av kyrkor. Under morgonens joggingtur, som verkligen inte var lång räknade vi in minst 4 stora kyrkor. Människorna är otroligt vänliga och hälsar alltid med ett God Morning eller God Bless. Djuphavsfiske är en stor gren här och det anordnas mycket fisketurer. Bimini var också ett hang-out för Hemingway på sin tid. Vi festade loss på middag på restaurang med drinken Bahama Mama och conch fritters. Jag åt dessutom conchsallad till hududrätt. Conch, som är en jättestor rosa snäcka är en stor delikatess på Bahamas och i Västindien också för den delen. Köttet påminner om bläckfisk. Antigen älskar man eller hatar den. Jag älskar den.

Dolphin house

Hemingway was here.

Edward med en conch snäcka

Bahama Mama och conch fritters

Ett av Biminis många färgglada hus

För att säkra en tidig morgonstart över Golfströmmen till Florida gick vi ut och ankarade utanför ön på natten. Naturligtvis gick vi på grund i utfarten, men kom loss för egen maskin. Första och enda grundstötningen i Bahamas, där vi sällan haft mer än 1 meter vatten under kölen och hjärtat i halsgropen.

Hur ska man då sammanfatta Bahamas? Vi har varit här i 1 månad, vilket nog är att betrakta som ett minimum i detta jätteområde, större än hela Karibien. Vi hade lätt kunnat stanna i ytterligare 1-2 månader. Det finns tusentals öar, eller cays, som man kallar dem. Många är obebodda och på de som är bebodda bor det oftast några hundra själar. Det är mestadels helt orört och obebyggt. Den bebyggelse som är, är väldigt enkel och svår att få grepp om. Mycket står tomt och det påminner lite om Norrlands inland eller kanske norra Öland. Befolkningen är svart, talar engelska och verkar vara mycket religiös, i vart fall om man räknar antalet kyrkor per capita. Man lever på turism, fiske och jordbruk. Människorna verkar inte vara desperat fattiga och är otroligt trevliga och vänliga. Här finns inga boatboys eller påstridiga försäljare. Turismen är koncentrerad till Nassau och till några öar längre norrut i ögruppen. I södra Bahamas finns några få resorts, några få hotell för att härbergera fisketuristerna och så seglarna förstås. Seglarna är till 90 % amerikaner, som oftast stannar här hela vintersäsongen. Det finns väldigt lite att köpa. Postbåten kommer någongång i veckan och då kommer det mat till butikerna. Maten är löjligt dyr. 1 l mjölk 35 kr, en limpa uppskuret bröd av amerikanskt snitt ca 55 kr. Öl och vin är inte att tänka på. Vi köpte kyckling, som inte var så dyrt i Karibien. Här kostade 3 kycklingfiléer 210 kr. Vattnet är helt osannolikt. Turkost och gin clear. Man ser botten på 20 m, men det är sällan så djupt. Oftast 4 -5 m, med shatteringar av alla färger mellan blått och grönt. Massor av fisk, som man ser klart och tydligt. Oförstörda koraller i alla färger. Man sa till oss innan vi kom dit att humrarna kliver omkring på botten överallt och är lätta att fånga. Det stämde inte för oss, som varken såg eller fångade några. Förmodligen var vi för upptagna med att se oss bakom ryggen för att upptäcka hajar. Dess finns vilda leguaner på vissa stränder men annars inget djurliv att tala om förutom alla små och stora ödlor. Ett seglings och resmål, som man bara kan rekommendera, med risk för att bli för evigt blase’ på vackra stränder. Och man vänjer sig vid det grunda vattnet.