Vi gick upp tidigt på Bimini för att segla den 70 milen till Florida. Den seglingen innebär att man korsar Golfströmmen som går med 2 -3 knops fart utmed USA s ostkust på väg hem till oss i Norden. Om vinden är nordlig, och då möter den nordgående strömmen, blir det höga krabba vågor och riktigt besvärligt. Amerikanarna kallar det för “Elefantvågor”. I de förhållanden är det inga fritidsbåtar som går ut. Vi hade ingen vind alls så vi märkte inte ens när vi kom in i strömmen, bortsett från att vi märkte att vi fick en väldig fart. Det första vi såg av Florida var molnen över land och sedan började höghusen dyka upp vid horisonten. Så småningom blev det en helt obruten stadslinje.
Vi gick in till Palm Beach via Fort Worth Inlet och ankrade nedanför Peanut Island, som har en bunker byggd för John F Kennedy under Cubakrisen. Här kunde man se många otroligt vackra hus.
Nästa dag tog vi jollen iland och gick och anmälde vår ankomst till Immigration. Svårare än så är det inte att segla till USA. Det ska poängteras att man måste ha ett riktigt visum för att komma in på detta sätt.
Vi hade blivit lovade att få förtöja utanför Damianns hus som ligger vid Inter Costal Waterway (ICW) i norra Palm Beach. Damiann är syster till Kate, som är en väldigt speciell vän till oss. Kate och Lisa träffades när Lisa pluggade på University of Pennsylvania för 35 år sedan och har haft en tät kontakt sen dess. Så vi smög oss upp utmed ICW, och beundrade alla stora hus och båtar tills vi hittade Frenchmans Harbor och dock nr 15 precis utanför Damianns hus, som visade sig vara den perfekta platsen, precis lagom stor med el och vatten och fina pålar att förtöja vid. Atti blev så glad att han ramlade i vattnet när vi förtöjde. Det var lågvatten och högt till bryggan. Atti höll masken väldigt elegant och dök sedan i det grumliga vattnet i 2 dagar för att plocka upp sina solglasögon som låg på botten.
Damiann hälsar oss välkommna
Spray förtöjd vid brygga, andra gången sedan Grenada i Januari.
Damiann kom och mötte oss och visade sin fina lägenhet och de 3 bilar vi kunde disponera och senare på kvällen kom Kate, som flugit ner från Philadelphia tillsammans med Judith och Wanda. Ett kärt möte och en otroligt trevlig kväll tillsammans.
Kate o Lisa
Judith o Wanda
Lite pyssel med radarn. Ett jobb som bara funkar i lugnt vatten.
Nästa dag passade vi på att köra otaliga tvättmaskiner och slog oss lösa i en av alla gigantiska matvaruaffärer. Stor skillnad mot Bahamas kan man lugnt säga. Dessutom svängde vi förbi en båttillbehörsaffär. West Marine är USA´s motsvarighet till Watski. Atti blev som ett barn på julafton, och hade vi inte haft andra planer den kvällen skulle han hängt runt där tills stängningsdags vid nio på kvällen. Men vi hittade rätt bra grejor, bla pilotböcker över US East coast inklusive ICW. Ett måste om man ska gå där.
Atti väljer bland 100-tals pastasåser
Lisa har hittat 50 meter chips-hylla!
Jag har under flera månader tyckt att mina ben svullnat mycket, speciellt på kvällarna. Som den självutnämnda Googledoktor jag är har jag bestämt mig för att det berodde på värmen och brist på promenader. När Kate såg mina svullna ben kom hon genast fram med en blodtrycksapparat och kunde konstatera att mitt blodtryck var alarmerande högt. Efter en del tjat gick jag med på att åka till en vårdcentral. Där tog man EKG och när man märkte att inte det heller var riktigt bra blev det fullt liv i luckan. Stort larm och omedelbar transport till Emergency Room på närmsta sjukhus. Jag lyckades med viss möda avvärja ambulanstransport.
Och alla Ni som sett Greys Anatomy vet ju hur det går till på Emergency Room. Jag blev kopplad till hjärtövervakning, lungövervakning, kördes runt mellan stora utraljudsapparater, blev tömd på litervis med blod kändes det som och minst 20 personer hängde över mig. Hjärtdoktor, njurdoktor , allmändoktor, ultraljuds personal, EKG personal, försäkringspersonal, billing office, sjuksystrar, medical assistans, nurses assistans och alla möjliga. Dr Miller hit och dr Allison hit ropades det i högtalare, precis som på TV.
Observeras ska att jag inte alls kände mig sjuk.
Hur som helst kom man fram till att allt inte stod rätt till med min hälsa ,så jag blev inlagd på sjukhuset för vidare utredning och övervakning. Där blev jag liggande i 3 dagar. Att det var Memorial weekend gjorde väl sitt till. Att vara på sjukhus i USA är inte så dumt. Eget rum, TV, internet, maten beställer man med hjälp från en lång a la carte meny osv, men eftersom jag har kopplad till en hjärtövervakningsapparat kunde jag bara gå omkring på avdelningen, så det blev ganska drygt.
Till slut kom man fram till att det förmodligen var njurarna som var källan till problemet, så man bestämde sig för att ta en biopsi från en njure och släppte loss mig från hjärtövervakningen och till slut från sjukhuset. Tiden i sjuksängen ägnade jag till stor del åt att korrenspondera med försäkringsbolaget. Vi har en sjukförsäkring i ett engelskt bolag som heter Topsail. Det är inte så lätt att hitta bra försäkringar när man ska vara ute på världshaven, och vi hört från flera att Topsail varit bra. Hittills har de varit bra att göra med, men jag vågar inte uttala mig förrän vi vet hur det slutar. Kostnaderna för sjukvård i USA är astronomiska. Medicinen är också jättedyr och icke subventionerad. Min lilla medicinpåse, som jag hämtade ut på det amerikanska apoteket kostade nästan 4000 kr. Medicin för ca 2 veckor.
Under de dagar Lisa var på sjukhuset fick jag umgås med våra amerikanska vänner; Kate, Judith, Wanda och Damiann. Fyra mycket trevliga och väldigt pratglada kvinnor. Det hela blev ju lite konstigt. De hade länge sett fram emot att få träffa och umgås med Lisa (framförallt) och mig. Efter en dag försvinner så Lisa och kvar blir jag. Nåja, vi hade väldigt trevligt ändå. Om ni tänker er kvinnorna i ”Sex and the City” och den typ av konversation som pågår under deras restaurang luncher, så beskriver det här gänget väldigt väl!
Atti med sina tjejer
Vi gjorde utflykter, åt luncher, åt middagar, pratade, drack drinkar och umgicks hela dagarna och kvällarna. Stackars Lisa låg på sitt sjukhus. Vi var där o hälsade på flera gånger. Tidigt på tisdag morgon är det dags för 3 av väninnorna att flyga hem till Philadelphia. Klockan halv fem på morgonen kör jag dem till flyget. Senare samma dag är det äntligen dags att hämta Lisa.
På onsdagen gör bara vi två en utflykt ner till Palm Beach, tittar i alla fina (lyxiga) affärer, äter lunch på Breakers Hotel, kör längs stranden och tittar på lyxhusen, som påminner mer om franska vinslott, för att till slut ta ett dopp i havet.
Shoppinggatan i Palm Beach
Otroliga hus längs vattnet
På torsdag var det så dags att åka tillbaka till sjukhuset och få doktorns utlåtande. Efter att ha analyserat proverna tycker han att Lisa ska åka hem till Sverige och få vidarebehandling där! Ojdå… plötsligt förändras vår planeringen helt. Vi hade ju tänkt segla i lugn o ro till Chesapeake Bay, Deltaville Boatyard, lägga upp båten där och åka hem i början på juli. Nu fick vi veta att Lisa bör komma till en doktor i Sverige snarast, dock senast inom två veckor.
Efter ett snabbt rådslag bestämmer vi oss för att kasta loss från Palm Beach tidigt nästa dag. Det är ca 700 sjömil till varvet och vi bedömer att vi fixar det på 14 dagar. Det innebär att vi inte hinner se så mycket av de inre vattenvägarna, utan får stå på utanför kusten en del. Men vi ska ju ner samma väg till hösten och får väl ta det lugnare då. På torsdag kväll äter vi hemma hos Damiann, och på fredag morgon gör vi oss klara att segla iväg. På väg ut i Golfströmmen stannar vi i West Palm Beach för att fylla på diesel. På väg in till bryggan går vi på en sandbank. Vi gjorde fyra knop och satt bra fast. Full back hjälpte inte, men när jag samtidigt vred båten med bogpropellern kom vi sakta loss ur sanden.
Det är små marginaler. Och nu hade vi dessutom oturen att komma till dieselbryggan exakt när tidvattnet var som lägst. Vi tankar, köper två glassar och går ut genom inloppet. Planen är att segla direkt till Jacksonville i norra Florida. Står sig vinden bör vi vara där på lördag kväll.
Vi vet nu att flera av våra vänner i Sverige gör sig klara för att kasta loss. Det är Anne och Kess på Engla och Pelle och Ulla på Loupan. Vi önskar dem lycka till på sina äventyr och ser fram emot att få segla med dem i Västindien nästa säsong.
Hur har det då gått med våra norska vänner som hamnade i dåligt väder utanför Azorerna?
Guttorm med besättning räddades med helikopter. Man kan se den dramatiska räddningen på filmklippet här. Efter ca 37-40 sek ser man hur stora vågorna är jämfört med Kolibri, en Swan 44! Känsliga seglare varnas!
Kolibri ligger sannolikt på havets botten och Guttorm är hemma i Arendal igen och planerar ny båt och nya äventyr. Han försäkrade att han drack upp champagnen vi gav honom i 60-års-present innan han hoppade i havet.
Ariane och Spirit med alla barn kom fram oskadda till Azorerna och seglade vidare mot Norge för några dagar sedan. Det kändes väldigt skönt att höra. Stormen utanför Azorerna 5-6 maj krävde ett människoliv, en liten fransk flicka dog av nedkylning efter att ha legat i vatten i 10 timmar. Det är inte alltid roligt på havet.
Dags att boka in sig till Marcialonga 2016!! Skall ni med?
Tråkigt att Elisabet är krasslig (Fastän inte känner sig så)!!
Hoppas på kvickt tillfriskande så du är tillbaka till ert äventyr snarast
Hmmm!
Elisabet lite för mycket sundowners kanske??
Oj oj oj….Ni är våra superhjältar! Lycka till med de 700 sjömilen
Just nu följer jag er dagligen via AIS. Det går framåt med raskt takt. Lycka till med allt!!
Hälsningar från Gunilla o Anders
Hej Gunilla,
Här på ostkusten fungerar AIS väldigt bra. Stationerna i land står betydligt tätare än i Västindien och Bahamas, så nu bör vi synas rätt ofta. Idag ligger vi i Charlestone, South Carolina. Det har regnat och åskat något otroligt, vi sov inte mycket o Elisabet var vettskrämd hela natten. Rätt otäckt. Vi ligger kvar här en dag till, det regnar o åskar fortfarande, vi lyssnar på Sveriges Radio på nätet och har det rätt mysigt nere i båten. Ute är det kallt för första gången, bara 24 grader :-)
/karl-axel
Hej Kalle kusin,
Det är levern man får ont i av sundowners, inte njurarna!
Och en hälsning till skid entusiasten Lennart! Med 0 mil i benen tror vi det känns säkrast att hoppa över Marcialonga även nästa år. Men vi kommer igen! Just nu är det bara 24 grader ute och vi sitter och huttrar.
Hälsningar från Spray i South Carolina
Vi seglar över helgen och ligger förtöjda för övernattning på Karö. Bryggan är utbyggd sedan vi var här för 20? År sedan tillsammans. Ön i övrigt är sig lik. Karöfärjan går varje timma. Hälsningar Gunilla o Anders
Hej, på Er.
Ser helt underbart ut på Er äventyrsresa.
En snabb rehab Elisabet, så du kan vissla i kapp med Karl-Axel vid Era Sundowners.
Ser fram emot fler spännande inlägg
//Sten
Hej Elisabeth och Karl Axel! Såg i dag er blog av en tillfällighet när jag slog på Slocum och Spray på nätet. Länge sedan nu jag var med er Diva i en jättefin segling till Saltsjöbaden. Och länge sedan ABB tiden.
Ni har ju gett er ut på den drömresa som jag inte gjort. Var på väg för ngt år sedan men det blev av olika anledningar inget.
Såg att ni avbrutit pga sjukdom. Hoppas allt återgår till hälsa!
Kommer ihåg att Elisabeth sov över i Vellinge vid Broloppet. Då ringde Karl Axel i telefonen.
När hon lagt på sa hon: ” Han ska ta å skita i var jag sover”
Sådant gör intryck.
Hälsningar Håkan
Hej,
Vill tillägga:
“Honi soit qui mal y pense”
Och må hälsan återvända!
Hälsn Håkan
Haakan.olofsson@gmail.com