Vi gick upp tidigt på Bimini för att segla den 70 milen till Florida.  Den seglingen innebär att man korsar Golfströmmen som går med 2 -3 knops fart utmed USA s ostkust på väg hem till oss i Norden. Om vinden är nordlig, och då möter den nordgående strömmen, blir det höga krabba vågor och riktigt besvärligt. Amerikanarna kallar det för “Elefantvågor”. I de förhållanden är det inga fritidsbåtar som går ut.  Vi hade ingen vind alls så vi märkte inte ens när vi kom in i strömmen, bortsett från att vi märkte att vi fick en väldig fart. Det första vi såg av Florida var molnen över land och sedan började höghusen dyka upp vid horisonten. Så småningom blev det en helt obruten stadslinje.

Vi gick in till Palm Beach via Fort Worth Inlet och ankrade nedanför Peanut Island, som har en bunker byggd för John F Kennedy under Cubakrisen. Här kunde man se många otroligt vackra hus.

Nästa dag tog vi jollen iland  och gick och anmälde vår ankomst till Immigration. Svårare än så är det inte att segla till USA. Det ska poängteras att man måste ha ett riktigt visum för att komma in på detta sätt.

Vi hade blivit lovade att få förtöja utanför Damianns hus som ligger vid Inter Costal Waterway (ICW) i norra Palm Beach. Damiann är syster till Kate, som är en väldigt speciell vän till oss. Kate och Lisa träffades när Lisa pluggade på University of Pennsylvania för 35 år sedan och har haft en tät kontakt sen dess.  Så vi smög oss upp utmed ICW, och beundrade alla stora hus och båtar tills vi hittade Frenchmans Harbor och dock nr 15 precis utanför Damianns hus, som visade sig vara den perfekta platsen, precis lagom stor med el och vatten och fina pålar att förtöja vid. Atti blev så glad att han ramlade i vattnet när vi förtöjde. Det var lågvatten och högt till bryggan. Atti höll masken väldigt elegant och dök sedan i det grumliga vattnet i 2 dagar för att plocka upp sina solglasögon som låg på botten.

Damiann hälsar oss välkommna

Spray förtöjd vid brygga, andra gången sedan Grenada i Januari.

Damiann kom och mötte oss och visade sin fina lägenhet och de 3 bilar vi kunde disponera och senare på kvällen kom Kate, som flugit ner från Philadelphia tillsammans med Judith och Wanda. Ett kärt möte och en otroligt trevlig kväll tillsammans.

Kate o Lisa

Judith o Wanda

Lite pyssel med radarn. Ett jobb som bara funkar i lugnt vatten.

Nästa dag passade vi på att köra otaliga tvättmaskiner och slog oss lösa i en av alla gigantiska matvaruaffärer. Stor skillnad mot Bahamas kan man lugnt säga. Dessutom svängde vi förbi en båttillbehörsaffär. West Marine är USA´s motsvarighet till Watski. Atti blev som ett barn på julafton, och hade vi inte haft andra planer den kvällen skulle han hängt runt där tills stängningsdags vid nio på kvällen. Men vi hittade rätt bra grejor, bla pilotböcker över US East coast inklusive ICW. Ett måste om man ska gå där.

Atti väljer bland 100-tals pastasåser

Lisa har hittat  50 meter chips-hylla!

Jag har under flera månader tyckt att mina ben svullnat mycket, speciellt på kvällarna.  Som den självutnämnda Googledoktor jag är har jag bestämt mig för att det berodde på värmen och brist på promenader. När Kate såg mina svullna ben kom hon genast fram med en blodtrycksapparat och kunde konstatera att mitt blodtryck var alarmerande högt. Efter en del tjat gick jag med på att åka till en vårdcentral. Där tog man EKG och när man märkte att inte det heller var riktigt bra blev det fullt liv i luckan. Stort larm och omedelbar transport till Emergency Room på närmsta sjukhus. Jag lyckades med viss möda avvärja ambulanstransport.

Och alla Ni som sett Greys Anatomy vet ju hur det går till på Emergency Room. Jag blev kopplad till hjärtövervakning, lungövervakning, kördes runt mellan stora utraljudsapparater, blev tömd på litervis med blod kändes det som och minst 20 personer hängde över mig. Hjärtdoktor, njurdoktor , allmändoktor, ultraljuds personal, EKG personal, försäkringspersonal, billing office, sjuksystrar, medical assistans, nurses assistans och alla möjliga. Dr Miller hit och dr Allison hit ropades det i högtalare, precis som på TV.

Observeras ska att jag inte alls kände mig sjuk.

Hur som helst kom man fram till att allt inte stod rätt till med min hälsa ,så jag blev inlagd på sjukhuset för vidare utredning och övervakning. Där blev jag liggande i 3 dagar. Att det var Memorial weekend gjorde väl sitt till. Att vara på sjukhus i USA är inte så dumt. Eget rum, TV, internet, maten beställer man med hjälp från en lång a la carte meny osv, men eftersom jag har kopplad till en hjärtövervakningsapparat kunde jag bara gå omkring på avdelningen, så det blev ganska drygt.

Till slut kom man fram till att det förmodligen var njurarna som var källan till problemet, så man bestämde sig för att ta en biopsi från en njure och släppte loss mig från hjärtövervakningen och till slut från sjukhuset.   Tiden i sjuksängen ägnade jag till stor del åt att korrenspondera med försäkringsbolaget. Vi har en sjukförsäkring i ett engelskt bolag som heter Topsail. Det är inte så lätt att hitta bra försäkringar när man ska vara ute på världshaven, och vi hört från flera att Topsail varit bra. Hittills har de varit bra att göra med, men jag vågar inte uttala mig förrän vi vet hur det slutar. Kostnaderna för sjukvård i USA är astronomiska. Medicinen är också jättedyr och icke subventionerad. Min lilla medicinpåse, som jag hämtade ut på det amerikanska apoteket kostade   nästan 4000 kr. Medicin för ca 2 veckor.

Under de dagar Lisa var på sjukhuset fick jag umgås med våra amerikanska vänner; Kate, Judith, Wanda och Damiann. Fyra mycket trevliga och väldigt pratglada kvinnor. Det hela blev ju lite konstigt. De hade länge sett fram emot att få träffa och umgås med Lisa (framförallt) och mig. Efter en dag försvinner så Lisa och kvar blir jag. Nåja, vi hade väldigt trevligt ändå. Om ni tänker er kvinnorna i ”Sex and the City” och den typ av konversation som pågår under deras restaurang luncher, så beskriver det här gänget väldigt väl!

Atti med sina tjejer

Vi gjorde utflykter, åt luncher, åt middagar, pratade, drack drinkar och umgicks hela dagarna och kvällarna. Stackars Lisa låg på sitt sjukhus. Vi var där o hälsade på flera gånger. Tidigt på tisdag morgon är det dags för 3 av väninnorna att flyga hem till Philadelphia. Klockan halv fem på morgonen kör jag dem till flyget. Senare samma dag är det äntligen dags att hämta Lisa.

På onsdagen gör bara vi två en utflykt ner till Palm Beach, tittar i alla fina (lyxiga) affärer, äter lunch på Breakers Hotel, kör längs stranden och tittar på lyxhusen, som påminner mer om franska vinslott, för att till slut ta ett dopp i havet.

Shoppinggatan i Palm Beach

Otroliga hus längs vattnet

På torsdag var det så dags att åka tillbaka till sjukhuset och få doktorns utlåtande. Efter att ha analyserat proverna tycker han att Lisa ska åka hem till Sverige och få vidarebehandling där! Ojdå… plötsligt förändras vår planeringen helt. Vi hade ju tänkt segla i lugn o ro till Chesapeake Bay, Deltaville Boatyard, lägga upp båten där och åka hem i början på juli. Nu fick vi veta att Lisa bör komma till en doktor i Sverige snarast, dock senast inom två veckor.

Efter ett snabbt rådslag bestämmer vi oss för att kasta loss från Palm Beach tidigt nästa dag. Det är ca 700 sjömil till varvet och vi bedömer att vi fixar det på 14 dagar. Det innebär att vi inte hinner se så mycket av de inre vattenvägarna, utan får stå på utanför kusten en del. Men vi ska ju ner samma väg till hösten och får väl ta det lugnare då. På torsdag kväll äter vi hemma hos Damiann, och på fredag morgon gör vi oss klara att segla iväg. På väg ut i Golfströmmen stannar vi i West Palm Beach för att fylla på diesel. På väg in till bryggan går vi på en sandbank. Vi gjorde fyra knop och satt bra fast. Full back hjälpte inte, men när jag samtidigt vred båten med bogpropellern kom vi sakta loss ur sanden.

Det är små marginaler. Och nu hade vi dessutom oturen att komma till dieselbryggan exakt när tidvattnet var som lägst. Vi tankar, köper två glassar och går ut genom inloppet. Planen är att segla direkt till Jacksonville i norra Florida. Står sig vinden bör vi vara där på lördag kväll.

Vi vet nu att flera av våra vänner i Sverige gör sig klara för att kasta loss. Det är Anne och Kess på Engla och Pelle och Ulla på Loupan. Vi önskar dem lycka till på sina äventyr och ser fram emot att få segla med dem i Västindien nästa säsong.

Hur har det då gått med våra norska vänner som hamnade i dåligt väder utanför Azorerna?

Guttorm med besättning räddades med helikopter. Man kan se den dramatiska räddningen på filmklippet här.  Efter ca 37-40 sek ser man hur stora vågorna är jämfört med Kolibri, en Swan 44!  Känsliga seglare varnas!

Kolibri ligger sannolikt på havets botten och Guttorm är hemma i Arendal igen och planerar ny båt och nya äventyr. Han försäkrade att han drack upp champagnen vi gav honom i 60-års-present innan han hoppade i havet.

Ariane och Spirit med alla barn kom fram oskadda till Azorerna och seglade vidare mot Norge för några dagar sedan. Det kändes väldigt skönt att höra. Stormen utanför Azorerna 5-6 maj krävde ett människoliv, en liten fransk flicka dog av nedkylning efter att ha legat i vatten i 10 timmar. Det är inte alltid roligt på havet.