Restaurangen innaför ankringsplatsen på Nevis präglas av ett stort lugn. Folk satt antingen inne och drack drinkar, eller ute bland borden i sanden och drack ännu mer drinkar. Rompunchen var som vanligt stark, billig och god och stämmningen väldigt avslappnad.
Vi bestämmde med familjen fån Morning Haze att tillsammans nästa dag göra en hike mot öns vulkantopp. Kl 8 dingade vi iland, tog en taxi en bit in på ön och mötte vår guide som skulle ta upp oss på toppen. Tyvärr blev det ingen guidad tur mot toppen då vi inte kunde enas om priset. Guiden var envis och ville absolut ha 40 usd per person vilket vi tyckte var för mycket. Förhandlingen bröt ihop och vår taxichafför körde oss en liten bit till och visade på en stig som vi själva kunde gå. Dock inte till toppen men däremot till ett vattenfall.
Isabelle, David, Demi och Rebecca. Hela den trevliga Kanadensiska familjen från Morning Haze.
Det blev en fantastisk vandring, 1,5 tim in och lika lång tid ut ur regnskogen.
Stigen var smal, ibland väldigt brant och följde hela tiden en gammal vattenledning som kom från en källa som vi var på väg till.
Vi passerade även flera dammar, allt byggt för väldigt längesedan.
Brant hal trappa. Ledstänger?? Knappast…
Efter ytterligare en dag på St Nevis var det dags att vända norrut igen. Vi hade ju Lisas flyg hem till Stockholm att passa några dagar senare. På väg tillbaka till St Martin stannade vi en natt vid den osannolika ön Saba.
Mellan Nevis o Saba fick vi en liten tonfisk. Tror den här sorten kan vara en Skipjack Tuna ? Eller vad tror du Janne? Det är samma sorts tuna vi fått den senaste tiden. Första dagen åt vi den rå/lätt marinderad och nästa dag stekte vi det som var kvar. Färskare och godare än så här blir det inte.
Saba är som en blandning mellan Island och Skottland. Skillnaden är att det finns ingen hamn här. Endast en liten vågbrytrare på södra delen där man kan förtöja sin dinge när man ska iland. Ön är bara ca 4 x 4 km och de 3 byarna, The Bottom, Windward och Hell´s Gate ligger alla uppe på platån. Det är djupt ända in till land så man måste ha tur att en av de 10 bojarna som finns på västra sidan av ön är ledig. Där är det oftast sjölä. Dyningen slipper man dock aldrig.
Här är “hamnen” och den slingrande vägen går upp till första byn, The Bottom.
The Ladder Bay. Här var länge det enda stället att ta sig iland och upp på ön. Den ur sten uthuggna trappan leder upp till det tidigare tullhuset och vidare till byn. Numera används inte denna vägen längre, som tur var!
Så här såg det ut nästan runt hela ön. I mitten den gammla trappan.
Huvudstaden The Bottom låg intryckt i en dalgång. Vi hade tur och kunde hänga med 8 amerikanska turister som just skulle åka runt ön i en hyrd taxi.
Att överhuvudtaget bygga en väg mellan byarna och flygplatesn var ett jätteprojekt. Ön var allt annat än platt, och ofta gick svängarna rakt på begssidan med havet rätt under…
På norra udden finns ön’s enda släta område. Naturligtvis byggde man en flygplats där. Vi trodde absolut på guiden då han sa att Saba är den internationella flygplats som har kortast start- och landiningsbana i världen, 400 meter endast! Tur vi hade egen transport ordnad till och från ön..
Den här strippen tål varken minus eller pluslandning.
När vi dingade tillbaks till Spray passerade vi två yachter modell större. På den ene stod våra amerikanska vänner (som vi delade taxi med på ön) och viftade och bjöd ombord oss på en sundowner, eller två. Det var som väntat lyx i överflöd. Vi kom i halvblöta t-shirts och shorts men jag tror de tyckte det var rätt kul att höra lite om vår segling. De var allihop vänner sen länge, från Kalifornien, som nu hade chartrat denna båten för att fira en i gänget som fyllde 70. När de gled in i en av salongerna för middag åkte vi tillbaks. Ingen AC på Spray och inga uppasare som fyller på drinkglasen hos oss, men utsikten var lika vacker från vår båt som från deras!
Under vår segling så här långt var nog Saba den märkligaste ön vi sett. Så otillgänglig men ändå så vacker. Att ligga i den långa dyningen på natten och titta upp på bergsväggen åt ena hållet och Atlantens obrutna horisont åt andra hållet, det var skrämmande men storslaget.
Tillbaks på St Martin ankrade vi denna gången i Marigot Bay på den Franska delen av ön. När vi jollade i land såg vi våra norska vänner Paul och Hanne från Zera. De hade tagit upp båten på land för lite ny bottenfärg.
I St Martin finns ett väldigt bra och infornmativt “cruisers net”. Det är en eldsjäl som varje morgon på VHF:en håller lite information: väder, nyanlända båtar, köp-o-sälj, samt aktiviteter för yachtisar i allmänhet. Även restauranger och andra näringsidkare får lämna reklam här. En morgon hörde vi “Unicorn” på radion. Det är en annan svesnka båt som seglat flera år härute och framförallt har de varit på USA’s ostkust och i Bahamas. Ställen som vi eventuellt också kommer att segla till. Alltså passade vi på att hälsa på ombord på i deras båt och fråga ut Håkan och Anna-Karin om allt möjligt inför vår fortsatta färd.
Morris, Anna-Karin och Håkan på sin fina Unicorn. Det blev en trevlig pratstund och med många värdefulla tips.
Dags för Lisa att flyga hem till Stockholm för en intensiv vecka med jobb, besök hos mamma Kerstin samt barnen och vänner. Här på Sunset Bar vid flygplatsen med Olle o Lillan från Sanuk, samt Ebbe och en fd jobbarkompis som var o hälsade på. Själv skulle jag fixa en del i båten. St Martin är perfektm vad man än behöver, Här finns allt.
På söndagen stack våra vänner Guttorm på sin Kolibra samt Sanuk till Anguilla. Det hade bestämmts att det skulle kappseglas. Prick klockan 10 startade jag landskampen mellan Sverige och Norge, bakom Spray. Norge tog starten, hur det slutade vet jag inte ännu..
Strax därefter hivade jag upp ankaret och seglade runt ön ner till Simpson Bay, vilket är den Holländska delen. Där tycker jag det är trevligare att ligga, och framförallt närmre med dingen till Budget Marine! De blev någtra vändor dit. Jag installerade bla en transformator så vi kan koplla landström i USA, 110 V!
I går kom våra kära vänner på Arianne och ankrade jämte Spray. Det var ett kärt åtreseende. Arianne såg vi första gången i augusti i La Coruna och har sedan dess träffat dem många gånger. De hade några kompisar hemifrån på besök ombord. På kvällen gick vi ut allihop.
I morgon fredag kommer Lisa samt våra vänner Axel o Kerstin som ska vara med ett tag ombord. Dags att ta tag i de sista förberedelserna; städa, handla samt få alla olika påbörjade projekt i båten avklarade. Tänk vad fort en vecka kan gå!