Nästa vecka är det 3 månader sen vi lämnade Saltsjöbaden, och vi har nu kommit till Lissabon. Ett av de ställena som vi haft som etappmål, som när vi startade tyckte låg väldigt väldigt långt iväg. I början var vi lite nervösa för Kielkanalen, för Nordsjön, för Engelska kanalen, för Biscaya för det nya och  okända. Vi har nu blivit lite mindre oroliga, och vi märker att oftast kommer vi dit vi tänkt oss.

Inseglingen till Marinan i Cascais just innan Lissabon.

I Figueira da Foz kom våra vänner Ingrid och Janne från Göteborg ombord för att segla med oss några dagar. Janne är inbiten storfiskare och har levererat vår fiskeutrustning. Nu var det dags att i praktiken visa hur det funkar. Vi har under flera veckor försökt få annat än  makrill, men inte lyckats.

Första dagen med Janne ombord landade vi tre tonfiskar…

Storfiskaren på pass. Det är rätt spännade att höra hur det knäpper lite i bromsen när draget dras genom vattnet. När fisken hugger tjuter det till i rullen och linan far ut med hög fart. Är bromsen satt lagom hårt ska fisken inte sticka iväg med all lina.

Som gammal kappseglare uppskattas alltid när besättningen sitter i lovart. Janne tar igen sig i sittbrunnen efter att ha riggat våra spön där bak.

Mellan Fig Foz och Cascais var vi bla inne i Nazaré. En fin liten hamn med en stor klippa vid ena änden av stranden.

Utsikt från klippan. I bakgrunden syns hamnen.

Uppe på platån var utsikten i fantastisk i solnedgången. Vi slapp dock gå till fots, det fanns en bergbana.

Ingrid o Elisabet i sittbrunnen…

Karl-Axel vid grillen. Tonfisk så klart!

Att långsegla innebär mycket mek med båten. Ofta ställs man inför ovanliga eller konstiga problem. Då ingen av oss är särskilt tekniskt begåvad får vi försöka lösa problemen så gott det går. Tills man träffar någon som vet och kan bättre! Mer hjälpsamma och hänsynsfulla människor än långseglare har vi aldrigt träffat på tidigare. Det har blivit ett signum bland detta folk. Det lilla vi är bra på hjälper vi gärna andra med och allt det andra vi inte kan eller vet får vi ofta hjälp med, utan att ens behöva fråga! I går kväll  ute i viken i Cascais var ett holländskt par på väg ut till sin båt, då vi vinkade in dem till oss. Vi ville egentligen bara höra var man landar dingen bäst. De hängde kvar vid vår båt minst en halvtimme, och när det trevliga paret körde vidare hade vi bestämt att nästa dag fixa gasol till våra båtar tilsammans. Gasol utomlands är ett hett ämne för alla långseglare. Det finns nämligen ingen standard för kopplingar när man fyller på. Denne finurlige holländare hade fixat en slang och en regulator som passade just här i Portugal. Principen är att han åker i land, köper en stor 12-kilos gasoltub, tar ombord den och fyller upp sina mindre flaskor ombord, och lämnar sen tillbaks den stora flaskan. Vi hängde på och tillsammans gjorde vi just detta idag. Nu är allt inte så enkelt som det låter, men nu, klockan sex på kvällen är vi färdiga och vi sitter på ett hotell med bra uppkoppling och bloggar. Det tog hela dagen, men som sagt, vi hade inte mycket annat på agendan för idag. En typisk dag för en långseglare.

René jobbar på akterdäck för att få ihop kopplingarna.

Tricket var att hänga den fulla  stora tuben upp och ner, högre än den tomma lilla tuben. Sen var det bara att öppna bägge kranarna och efter en halvtimme hade vi fyllt vår 6-kilos flaska. Resten fyllde René upp sina flaskor med.

René, Paulie och Elisabet.

Som tack för hjälpen erbjöd vi oss att återlämna den tomma flaskan. Här kommer vi med min cykel för att ta iland den tomma gasolflaskan

Gasoltuben hade  vi köpt på en Repsol-mack 3 km utanför stan…

Med min Mysinge-cykel med pakethållare gick det på en kvart att ta sig till macken. På morgonen behövde vi två timmar för samma runda. Efter flera besök på olika ställen i stan, blev vi hänvisade till en bensinstation i utkanten av Cascais. När vi äntligen kom dit hade de inte flaskor med koppling som passade Renés regulator. Vi var på en BP-mack. Vi behövde en Repsol-mack. Dit var det “bara” ett par kilometer. Jag antydde något om att vi kunde kanske ta en taxi tillbaka, men det tyckte inte min vän.  Vi gick halva dagen, men det var fint väder han hade mycket att berätta. Detta var deras andra försök att segla jorden runt. Den första gången draggade deras båt i Söderhavet och totalförliste på ett korallrev. De klarade sig bra, åkte hem till Holland i fjol, köpte ny båt och är nu på väg till Söderhavet igen.

I morgon tänkte vi gå in mot Lissabon, förtöja i en marina och försöka köpa metanol till vår EFOY bränslecell. Vi får se hur det går med det.

Från fredag är vi i princip klara för seglingen mot Madeira. Elisabet sitter mittemot och tittar på olika vädermodeller. Det är ca 480 distans till Porto Santo, den ena av de två öarna i Maderiagruppen. Det bör ta drygt 3 dygn.