Indonesien 3 Komodo

Att segla genom Indonesien, från norra Australien, Thursday Island, till Thailand, ser vid en
första anblick ut att bli en behaglig medvindssegling. Enligt våra cruising guides, borde vi ha
både vind och ström med oss vid den här årstiden. Faktum är att det stämt rätt bra än så
länge. Vindriktningen har i stort varit mellan S och SO. Däremot har det ofta blåst mycket.
20-25 knop kan kännas rätt jobbigt om sjön hinner växa till sig. Allt över 16-18 knop tycker vi
är onödigt. Relativa vindriktningen spelar naturligtvis en stor roll och det är alltid lugnare om
det blåser akterifrån. Undanvindssegling ner till en djup slör, 135-145 grader är ofta inga
problem och både storen och genuan står fint. Kommer vinden in mer akterifrån än så,
brukar vi numera bara rulla ut genuan. Den står fint även på plattläns om inte storen är ute
och stör. Detta gäller i friska vindar, från 20 knop och uppåt. Är det svaga eller måttliga
vindar rullar vi ut storen och spirar genuan.

Typisk undanvindssegling. Här har vi även rullat ut vår cutterstagsfock, framförallt för att få en lugnare gång.

Vi har även ett färggrant fint undanvindssegel, en gennaker. Den är som ny, sällan använd. För
att inte äventyra den ofta trevliga och glada stämningen ombord, har vår fina gennaker fått fortsätta resan väl stuvad under akterkojen, än så länge.

Seglen har hållit fint. Storen gjorde vi om på Nya Zeeland. Vi tog bort de vertikala lattorna och var också tvungna att skära bort den aktersta våden. Mest för att seglet inte ska fladdra för mycket utan lattor. Detta gjorde vi för att undvika problem vid inrullning i masten. Efter snart 25.000 sjömil börjar storen naturligtvis bli lite ”bukig”, och vid inrullning måste vi vara
försiktiga så det inte blir för mycket veck i seglet. Att det är lite mycket buk i seglet gör inte så mycket,
vi seglar sällan högre än halvvind! Sen två säsonger har vi vår genua 2 hissad på rullen där framme. Det är vår arbetshäst. En tung välsydd genua, avsedd för oceansegling. Det är samma läge med genuan som med storen, lite bukig men ofta har vi medvind och då spelar det inte så stor roll. Att reva seglen
är verkligen enkelt. Vi har hydraulisk inrullning av både storen och förseglet. Knapparna
sitter vid styrpulpeten och vi kan reva exakt så mycket vi vill bara genom en knapptryckning.
Enkelt och säkert.

Att navigera bland öarna är ofta inga problem. Vi använder Navionics, Garmin och Open
CPN. I huvudsak seglar vi efter Navionics sjökort. När vi närmar oss land, går genom sund
eller in genom något rev använder vi Googles satellitkort. De kan man tanka ner gratis från
nätet och sedan lägga ovanpå det vanliga kortet i tex Open CPN. Jag skulle vilja säga det är
en förutsättning att ha dessa satellitkort i det här området. Tack Jocke på Bliss som hjälpte
oss att ladda ner dessa kort! Trots all modern teknik som finns idag, är det viktigaste
fortfarande att titta ut på vattnet. Står solen hyfsat högt på himlen, är det oftast ganska lätt
att se olika djup. I det här klara vattnet ser vi ofta botten från 20 meter. Med lite erfarenhet
ser man tydligt var det är grunt.

Här ser man skillnaden mellan Navionics och Googles satellitkort, som är nerladdade till vårt CPN Open sjökort. Bilderna är från det fantastiska revlagunen Taka Bonerate.

Vi har de senaste veckorna seglat i södra delen av Indonesien där vi flera gånger ankrat i
atoller ”mitt i havet”. Generellt kan man säga att det är ofta djupt, nästan för djupt, i alla de
fina vikarna. Flera gånger har vi ankrat på 20 meter och mer. Vi har drygt 80 m kätting och
som mest har vi haft nästan 70 meter ute.

Kättingen närmast ankaret slits hårt mot stenar och koraller på botten. Här ligger vi på en boj och Lisa passar på att fylla i färgmarkeringarna för var 5:e meter.

I Indonesien tar man inte lätt på formaliteterna. Normalt när man kommer hit med flyg på
semester får man ett Visa on arrival, som gäller i 30 dagar. När man kommer med båt är det
betydligt krångligare. Då behöver man en agent som agerar som sponsor och som är någon
slags mellanhand till myndigheterna. För en kostnad av ca 5000 kr och en pappersexercis
som kunde hålla ett helt pappersbruk vid liv, fick vi inklarering i landet för båten och varsitt
visum som gällde i 60 dagar. Dessa 60 dagar började nu lida mot sitt slut och det var dags att
ansöka om att förlänga visumet i ytterligare 60 dagar. Utrustade med en hel bibba papper
skred vi till verket i staden Wanci i Wakatobi. Immigrationskontoret låg naturligtvis i andra
änden av staden så vi hyrde en skoter och gav oss iväg. Jag har inte åkt bakpå en moppe
sedan högstadiet, så det kändes lite sådär i den minst sagt röriga vänstertrafiken i stan. De få
bilar som finns kör oftast på höger sida, dvs i mötande körfält, eftersom de hela tiden kör om
alla skotrarna, som ligger i vänsterfilen. Jag måste säga att det kändes tryggare bakom Per-
Ola på Puch Dakotan i Torpa kyrkby på 60-talet.

Immigrationskontoret. Ingen lek.

Skoterfantom


Det blev sammanlagt 4 besök på Immigrationskontoret, med nya kopior, fingeravtryck och
fotografering innan vi för den facila summan av drygt 2000 kr vardera, och tre dagar senare
kunde kvittera ut våra nya visum, nu förlängda till mitten av november. Det är mycket
pengar i ett land där du får en hygglig måltid för 30 kr. Medan vi väntade fräste vi runt på ön
med vår skoter och roade oss så gott det gick. Det var inte så lätt att bada på denna ö. Runt
hela ön ligger ett rev, som är svårt att forcera och det känns inte så lockande att sätta på sig
baddräkten bland alla slöjbeklädda kvinnor. Så vi fikade, gick på de roliga marknaderna och
prövade på naturlig fiskpedikyr i en liten bäck, som hade hungriga fiskar.

Typisk bebyggelse. Lite oroande dock i ett land som har mycket jordbävningar.

Vem vill inte vara katt på fiskmarknaden?

Fiskpedikyr

Och jag fick håret klippt av Rudy, något så ovanligt som en transvestit i detta land.


Vi besökte ännu en kulturfestival på grannön, som handlade om att leta upp lämpliga fruar.
Kvinnor i alla åldrar tågade bakom olika vagnar, där männen satt och spanade. Det gällde att
imponera på tjejerna så vagnarna var väldigt avancerade, bland annat byggda för att
föreställa flygplan, båtar och stridsvagnar. Vi var ganska trötta efter att ha suttit på marken i
över 4 timmar och tittat på festtågen, och någon ny fru hittade inte Atti, trots det stora
utbudet.

Den hembyggda stridsvagnen syns knappast bakom alla soldater

Trötta åskådare.


Eftersom inga nya fruar kommit ombord kändes det lagom att lämna de bekväma bryggorna i Wanci och segla vidare , nu mot den stora atollen Takabonerate, som är en av världens största.

Googles satellitbild..

.. och så här ser det ut i verkligheten. Vid högvatten försvinner revet och man ser bara en horisont i 360 grader.

Fina solnedgångar. Vi såg nog för första gången i våra liv en “green flash”, eller nästan i alla fall.

Efter att ha följt spåret ut ur revet fortsatte vi söderut i riktning mot den stora ön Flores,
som ligger på 8 grader syd. Här var naturen helt annorlunda. Istället för de gröna öarna fyllda
av kokospalmer, kakao och bananplantor, möttes vi av ett torrt nästan ökenliknande
landskap påminnande om norra Australien. Vi har läst oss till att Indonesien är genomkorsat
av olika linjer, av vilka en heter Wallacelinjen och att det beror på att landet i södra delen satt
ihop med Australien och den norra delen med Asien. Såväl flora som fauna är olika på de
olika sidorna, till och med fiskarna vänder sägs det. Vet inte hur sant detta är, men googla
Wallacelinjen, så kan ni läsa mer.

Karga öar i södra Indonesien


Vi stannade till vid ön Bonerate. Atti behövde förnya sitt internetabonnemang och det kan
man göra i nästan vilken liten affär som helst. Det blev stor uppståndelse och kö ut på gatan i
den lilla affären när vi var där av nyfikna bybor. Turister är inte vanliga här. Byn, känd för sin
båtbyggnadstradition, var ren och prydlig, men tyvärr såg det ut som alla sopor slängts rakt
ut över kajkanten. Nedskräpningen är näst intill ofattbar här och det ligger drivor av plast på
alla stränder. Ett stort och nästan olösligt problem. Överallt erbjuds man en plastpåse
alldeles oavsett vad man köper och allt är minutiöst inpackat i tredubbla lager av plast.

Kolla in plasteländet nedanför kajkanten!

Typisk strand. Såhär ser det ut nästan överallt.


En underbar liten ankarplats var Gillibodo, med kristallklart vatten, fina koraller och fiskar
och apor på stranden. Vi stannade i flera dagar.

Vattnet är det inget fel på!

Apor på stranden vid lågvatten. (Och plasten uppe vid högvattenmärket)


Nästan anhalt var staden Labuan Bajo, där vi kunde tanka diesel och handla. Vi ankrade
precis utanför macken Pertamina och Atti tog jollen iland med fyra 20 litersdunkar, som vi
lånat av den trevlige Manuel på den portugisiska båten Anima. Diesel i Indonesien kommer i
tre varianter. Solar är sämst och billigast, sedan kommer Pertamina Lite och till sist
Pertamina Dex som är bäst och dyrast. Ofta är dieseln förorenad och utblandad, så det är ett
riktigt vågspel varje gång. Den bästa varianten är svår att få tag på och finns bara på få
ställen. Atti möttes först av beskedet att det inte fanns någon fin diesel kvar att sälja eftersom
det lilla som fanns var förbehållet officiella bilar och båtar, men med lite tur gick det till slut
att skaka fram 80 liter a 13 kr litern till oss.

33 grader och vindstilla.

Labuan Bajo är centrum för dykturism och utmed huvudgatan fanns säkert 50 olika
dykfirmor med olika utflyktspaket. Och hamnen kryllar av olika dykbåtar i alla former och
skick. Dessutom fanns exotiska företeelser som Starbucks, Kentucky Fried Chicken och
affärer där man kunde köpa såväl mjölk som müsli. Och som sagt turister. En väldigt trevlig liten stad måste jag säga. Det var så skönt att lätta lite på den muslimska klädseln och att
kunna fika på ett cafe utan att bli helt uttittad.

Labuan Bajo med alla dykbåtar


Vi ankrade utanför ett resort och lyxade till oss genom att äta middag där med Animas
besättning, Manuel och Theresa. I baren hade man Happy hour med två drinkar till priset av
en, men vi lyckades strula till vår beställning, så istället för 4 margarithas fick vi in 10 stycken.
Och tänk, alla slank ner. En riktigt happy hour blev det och vi var 1 ½ timma sena till vårt
beställda bord.

Vår drinkbeställning levererad.

Bara att kämpa!

Utanför Labuan Bajo ligger Komodo National Park, ännu ett världsarv. På 5 av öarna finns de
berömda Komodovaranerna, världens största ödla. De kallas också Komododrakar, kanske på
grund av sin röda spelande tunga. De kan bli upp till 3 m långa och drar sig inte ett
ögonblick för att anfalla en människa. Dessutom innehåller deras bett massor av farliga
bakterier och ett gift som gör att blodet inte koagulerar, så de är väldigt allvarligt om man
blir biten. Utöver turister äter de bufflar, hjortar, vildsvin mm. De är helt unika för dessa öar
och skyddade förstås. De är hyfsat talrika, på de större öarna Komodo och Rinca finns upp
emot 1500 djur. Att gå iland på dessa öar utan kunskap och utan guide är naturligtvis inte att
tänka på.
Vi ankrade utanför ön Rinca och kostade på oss en guidad vandring. Vi hade hört att
varanerna var mest aktiva på morgonen, så vi var vid rangerstationen strax efter kl 07.00 när
den öppnade. Man får gå på uppbyggda broar 2 meter över marken och vi såg några av
bestarna på håll.



Till min förskräckelse tog guiden plötsligt upp en lång pinne och öppnade grinden och tog
med oss ut i det Jurassic Park-liknande området. Och där låg minsann en av de blixtsnabba
ödlorna. De kan springa i en hastighet av 18 km i timmen och är reptilsnabba. Vi gick en
promenad på ca 2 km och guiden berättade att det hände att de gick till attack, men att hans
uppgift var att skydda oss med sin pinne. Kändes tryggt. Speciellt efter att ha hört historien
om den schweiziska turisten, som saknades efter promenaden och av vilken sedan endast
återfanns glasögon och kamera. Varanerna äter hela sitt byte inklusive ben.

Ute i bland varanerna. Observera pinnen guiden har!

Såhär nära vågade Atti gå!

Spray ankrad i viken nedanför. Varaner kan simma, men gör det inte så gärna, sas det.

Vi klarade oss i alla fall helskinnade och fortsatte att segla runt och ankra på olika ställen i
denna häpnadsväckande vackra arkipelag, full av vikar, rev, koraller och fiskar. Allt från små
randiga scalarer till enorma mantor simmar runt bland korallerna. Tillsammans med Anima
låg vi i en liten lagun och njöt av goda middagar och sanslösa solnedgångar.

Manuel och Atti

Manuel och Theresa

Spray i solnedgången

Att ligga ute i en lagun med bara ett litet rev runt sig är fantastiskt. Vattnet är otroligt klart,
vinden fläktar lite lagom och inga vågor letar sig in. Vi har blivit lite oroliga för myggbett efter
att flera båtar har drabbats av denguefeber. Denguefeber är en myggburen, inte helt
ovanlig, tropisk sjukdom. Framförallt får man feber, huvudvärk och blir helt kraftlös. Någon
bot finns inte, bara att härda ut och att akta sig för myggor. Sjukdomen förekommer i en
farlig variant, som orsakar inre blödningar, men första gången får man oftast den mindre
farliga sorten.

Så småningom lämnade vi motvilligt den vackra Komodoarkipelagen och fortsatte västerut
utmed den stora ön Sumbawa. Här var ganska vindfattigt och Atti hotade flera gånger med
att störa familjefriden med gennakern. Än har han inte lyckats, men den har tagit sig upp på
däck.


Vi ankrade utanför små byar och tittade på folklivet. Här fanns små risodlingar, kor, getter,
båtbyggeri och trevliga människor som lever otroligt enkelt.

Enkel bostad på stranden.

Kopi (kaffe) på Leons fik

Första gången vi sett ett risfält i Indonesien

Getaherde

Båtbyggeri. Inga spikar används, bara träplugg.


Värmen har stigit betydligt. Kanske beroende på att öarna är större och att det är mera
vindfattigt. Vi har ofta 35 grader i skuggan och att vara i solen är nästan outhärdligt.
Kvällarna är svalare som tur är, men vi fasar lite för hur det kommer att bli närmare
ekvatorn.
Mer om det senare
Hälsningar
Elisabet och Karl Axel