Vår seglingssäsong 2023 börjar lida mot sitt slut. Vi är nu på väg upp utmed
Malaysias kust med Phuket i Thailand som slutmål.
Men än är vi inte riktigt klara med Indonesien.

Vi lämnade Kumai på Borneos södra kust efter lite inköp på den lokala
marknaden. Kumai, som låg långt uppe i en flod i regnskogen var obeskrivligt
hett och det var skönt att komma ut på havet igen.

Marknadsbild Kumai

Våra fruktade FADs, fish attracting devices, dök upp i det relativt grunda vattnet

Närheten till ekvatorn och Borneos stora landmassa (världens 3:e största ö)
gjorde vädret nyckfullt, med häftiga squalls och tropiska åskväder, helst på
natten, så det såg extra läskigt ut. Våra vänner på Domini, fick ett åsknedslag i
båten, som slog ut det mesta av deras elektronik, liksom lanternor, motor, all navigationsutrustning
autopilot mm. Det är inte roligt i detta land där det är notoriskt svårt med
reservdelar. Vi klarades oss med blotta förskräckelsen men nattvakterna
under de två dygn som det tog att komma till nästa ö kändes nervösa. Man ser
blixtarna på otroligt långt avstånd och det är svårt att veta åt vilket håll
åskvädren är på väg. Vi har åskledare ombord i form av tre startkabelliknande
vajrar, som vi (läs jag) sätter i vant och stag, när det börjar mullra och som
sedan släpar i vattnet. Teorin är att blixten ska ledas ner i vattnet från
masttoppen utan att skada båten. Om det hjälper eller inte är oklart. För
säkerhets skull lägger vi också in telefoner, datorer, i-pads , VHF och en
handhållen GPS i ugnen.

Typ, som vanliga startkablar. Vi sätter dem i vanten och de släpar sedan i vattnet

Men vi kom till slut fram till ett paradis i form av ön Beleitung. Här var
sandstränderna vita, och det var fullt med bautaliknande roliga
stenformationer. Det påminde lite om the Baths på Virgin Gorda, eller varför
inte Bohuslän. Dessutom fanns det restauranger, en liten affär och lite inhemsk
turism. Vattnet var löjligt varmt ca 30 grader och klart. Vi badade ohämmat,
och som tur var hade vi inte läst den tidningsartikel som beskrev öarna
Beleitung och Banka som de platserna i Indonesien med flest krokodilattacker.

Glada turister i Beleitung

Utsikt mot ankringen

Kunde vara Bohuslän

En av många trevliga restauranger.

Paradisstränder

Kvinnor, som tvättar snäckor

Vi stannade också till på Banka Island eftersom vi fått slut på data på våra
simkort. Vi ankrade långt ut i havet eftersom det var grunt och tog jollen in till
närmsta by. Den visade sig vara bebodd av kineser med kinesiska tecken och
tempel överallt och utan minareter och slöjor. Här gick det inte alls med
engelska men med hjälp av de magiska orden ”top-up telephone” blev vi visade
till ett litet garage där en ung kille satt bakom ett litet bord. Businessen verkade
bestå i försäljning av is, kakor och just att toppa upp tomma telefoner. Vips tog
han Attis telefon, och några knapptryckningar senare hade Atti 30 nya gigabyte.
Med hjälp av Google translate frågade vi efter en mataffär och killen gav oss
direkt en markering på Google maps långt iväg. “Far” sa han och skakade på huvudet
och gick och hämtade sin scooter. Free of charge sa han och pekade i riktning
mot vägen, och vi satte oss tacksamt upp och körde de 5 km in på ön, som
krävdes. Snacka om luftlandsatta, mötande scootrar körde nästan i diket när de
såg oss och i affären skrek de av upphetsning när vi kom. Och minsann nog
hittade vi båda grönsaker och något så exotiskt som en liten ost, innan vi körde
tillbaka och lämnade igen scootern till vår okände välgörare. Såhär är det i
Indonesien. Oförutsägbart, omtumlande, men alltid oerhört vänligt.

En vanlig sk stilt village. Vi tror att burarna är sumpar.

Husen har landkontakt , men står ute i vattnet. Toan utanför.

Affären , som vi till slut hamnade vid. Lånescootern framför.

Vinden såhär nära ekvatorn är dock inget att skryta med. En liten bris kan dyka
upp på eftermiddagen, men annars har det varit mest motor som gällt.
Atti lyckades fånga några vindpustar med båtens onödigaste segel, gennakern,
och så lycklig såg han ut då.

En lycklig Atti beundrar gennakern.

Så natten den 22 oktober var det dags för oss att göra vår andra
ekvatorpassage. Den första inträffade den 13 februari 2017 mellan Panama och
Galapagos och sedan dess har vi befunnit oss på södra halvklotet. Eftersom
passagen inträffade på natten nöjde vi oss med att skåla och att offra några
klunkar till havsguden. Så nu är vi på norra halvklotet igen. Solen går åt rätt
håll, vattnet snurrar åt rätt håll i tvättstället och vi börjar känna igen
stjärnbilderna igen.

Uppdukat i väntan på passagen

Latitud 0 grader. Vi är på ekvatorn.

Utklareringen från Indonesien gjorde vi från den fina marinan Nongsa Point,
som ligger vid Singapore strait mitt emot Singapore. Båttrafiken här är
imponerande. Alla värdens fartyg verkar passera och en titt på AIS en gör att
man blir smått mörkrädd när man tänker på passagen över detta sund.

Singapore strait på AIS. Inte mycket plats där.

Spray (röd båt) tittar förskräckt ut mellan öarna

Sammanfattning Indonesien
Hur sammanfattar man 3 ½ månad i detta ett av värdens största och folkrikaste
länder. Vi har seglat ca 2300 sjömil i öst västlig riktning men mest hållit oss omkring
8-10 grader syd. Skärgården är fantastisk, med i princip obegränsade
möjligheter till episk dykning och snorkling. Turismen är i stort sett obefintlig
utanför Bali och Lombok, vilket kan ha sina sidor, men på det stora hela är mest
roligt. Landet är inte direkt fattigt, men de flesta lever väldigt enkelt och bor, i
våra ögon, ganska påvert.

Men skolor finns, sjukhus finns, de flesta familjer
verkar äga en scooter mm. Affärer finns, och man kan alltid få tag i ris, matolja,
godis och kakor. För våra ovana öron lite väl mycket oljud. Utropen från
minareterna är rejält förstärkta och de är många. Till det kommer olika, och för
oss oklara högtalarutrop, musik och knattret från tusentals skotrar.
Att gå muslimskt klädd i över 3 månader är jobbigt. De långärmade skjortorna
fastnar på ryggen och byxor och kjolar slafsar om benen. Man det finns ingen
som mästrar eller anklagar oss turister för vår klädsel, och jag har aldrig använt
sjal och ofta varit barhuvad. Uppståndelsen över att se en utlänning är stor nog
som den är. Jag har dock saknat ett par lätta luftiga byxor.

Vi har bara mött vänlighet. Alltid, alltid ett leende. Alltid ett hälsningsord. Alltid
hjälpsamhet. Vi har inte uppfattat att vi blivit lurade eller körda med, även om
priserna för turister ofta är högre än för de inhemska. Inget tjat om ”backsish”,
tvärtom vill man ofta inte ha betalt överhuvudtaget. Indonesien är ett väldigt
behagligt land att röra sig i, om man orkar med värmen. Och billigt är det.

Glada barn

Men…………, det är skitigt. Överallt.
Stränderna är fulla av plastflaskor, plastpåsar och annat skräp. Utmed vägarna
ligger skräpet i drivor. Vattnet är fullt av drivande bråte, mest plast.

Typisk strand

Trädgårdarna är skräpiga. Och på marknaderna ligger grönsaker och mat ofta
direkt på marken och man ser råttor springa omkring bland maten. På ett ställe
sprang en råtta rakt över foten på mig. Och kackerlackor och andra kryp finns
såklart i mängder. Man får låta bli att tänka på det när man går på restaurang.
Nasi goreng och mie goreng (nudlar) finns alltid och är oftast gott. Ganska
kryddstarkt, men Atti häller trots det på extra sambal. Fisk serveras hårt stekt
hel med alla ben. Och kycklingbitarna är hyfsat goda, om man spottar ut
brosket och inte tänker på hur det ser ut på marknaderna. Mejeriprodukter finns i princip inte alls,
naturligtvis inte heller alkohol. Allt är sött. Kaffet, teet, brödet, dryckerna, men
frukten är gudomlig och nästan gratis.

Intrycken är många, färgrika och högljudda. Höjdpunkterna för oss var nog, vid
sidan av alla möten med människor, att simma med valhajar och tiden i den sanslöst vackra
Komodoarkipelagen. Men det finns mycket mer att upptäcka
Vi seglade med ett rally. Sail2Indonesia med totalt ca 50 båtar. Vi tröttnade ganska
snart på den sociala biten med alla mottagningar och gemensamma middagar
och seglade på egen hand och umgicks med dem vi tyckte var trevliga. Rallyt
var bra för att få hjälp med en rutt genom detta stora land, men i övrigt tyckte
inte vi det var värt besväret och kostnaden. Den hjälp med inklarering vi trodde
oss få, var nästan mer en belastning. Om man är van vid inklareringar och
myndighetskrångel klarar man lätt Indonesien på egen hand.

Indonesien är ett fantastiskt land att segla i och kan enbart rekommenderas. Eller
att besöka på annat sätt för den delen. Som vi ser det ska man inte stirra sig blind på Bali, utan kanske åka till Komodo eller Sumbawa. Staden Labuan Bajo, på ön Flores är ett bra ställe att utgå
ifrån. Och avsluta med vilovecka på ett trevligt resort på Bali om man prompt ska dit. Det är ganska ansträngande att vara i det “riktiga” Indonesien, så det kan vara skönt att ligga några dagar i en solstol efteråt.

Spray i Komodoarkipelagen

Nu till Singapore.
Det finns vissa milstolpar i seglarlivet. Den första är kanske redan när man
lämnar Östersjön bakom sig och går Kielkanalen ut i Nordsjön.
Sedan har vi Dover, då är man riktigt utomlands. Att segla in mot Lissabon på
egen köl är spännande. Och Panamakanalen förstås. När slussportarna
oåterkalleligt går igen mot Atlanten känner man sig långt hemifrån. Första pusten
av blomdoft från Fatu Hiva i Polynesien är en annan upplevelse. Och, som sagt, att komma
till Singapore och styra rakt ut i Singapore Straits med sin lilla segelbåt från
Orust känns också hisnande.

Den urblekta indonesiska flaggan tas ned och Singapores flagga hissas.

Supertankers, containerbåtar, färjor, fiskebåtar, alla passerar i en strid ström genom sundet i
god fart. Som liten segelbåt håller man sig på ena sidan till man tycker sig se en
liten lucka i trafiken och då sätter man full fart, 7 knop, vinkelrätt rakt över
båda shipping lanen och hoppas på det bästa. Atti, som passerat många
gånger ombord på de fruktade stora fartygen var lugn och sansad och det gick
bra. Trots att vi fick göra ett högst ofrivilligt stopp mitt i kaoset, när varvtalet på
motorn plötsligt gick ned och Atti fick hoppa ner i vattnet och ta loss en stor
plastpåse som fastnat i propellern.

Singapore på håll i diset

Högfartsfärja, förmodligen mellan Indonesien och Singapore. Det fanns massor, som gick kors och tvärs.

Containerbåt

Bilbåt

Ibland var de nära. Det gällde att passa på bakom de stora fartygen

Den röda båten är vi, som dristar oss ut i gyttret av båtar.

Raffles lighthouse

Atti rensar plast från propellern. Det hände mer än en gång.

Vi gick inte in till själva Singapore med båten. Det är ganska dyrt och man
måste ha en agent för både in och utklarering. De flesta seglare stannar i
Nongsa Point på Indonesiensidan och tar färjan till Singapore eller gör som vi,
och tar båten till Puteri Harbour på Malaysiasidan och buss till
Singapore därifrån. Bron mellan Malaysia och Singapore påminner om
Ölandsbron på midsommarhelgen.

Bron mellan Malaysia och Singapore

Tullstationerna på Singaporesidan

Vi gjorde såklart en utflykt till Singapore när vi nu var så nära. Trots det korta
avståndet blev det en ganska lång resa med taxi, tre bussbyten och två
gränsövergångar, korttidsvisum till Singapore och slutligen den oklanderligt
rena tunnelbanan. Det första vi såg när vi kom upp ur tunnelbanan var ett IKEA,
så vi gick in och slog oss lösa på smågodis, hushållsost och knäckebröd.

Singapore har förstås allt. Framförallt enorma shoppingcenter och tusen och
åter tusen små restauranger. Våra ögon, som knappt vant sig av vid
knapphetens Indonesien snurrade runt i huvudet.

Förvirrad turist med google maps

Bakgata. Kolla in alla luftkonditioneringsaggregat

Det är ordning på grejerna i Singapore.

Sedan vi var där senast har mycket hänt. Framför det som förut var seafront
med det berömda vita lejonet har ett helt nytt landområde fyllts ut. Och på det
har man byggt upp det 57 våningar höga hotellet Marina Sands med sin
spektakulära takbar och swimmingpool 57 våningar upp. Dessutom ett monstruöst shoppingcenter och , hör och häpna, en jättestor park, Garden by the Bay, med en tempererad Flower Dome och en Regnskogs Dome. Våra österrikiska vänner kommenterade lite syrligt att efter att ha förstört regnskogen, bygger man upp den igen inne i en glasbubbla.

Marina Sands Hotell

Inne i Flower Dome. Bronsstatyerna är gjorda av den franske skulptören Bruno Catalano. Vi såg ett verk av honom i Sydney och blev värdigt förtjusta.

Konstgjorda träd. På kvällen är de upplysta.

Vi missade så klart inte att ta en Classic Margarita på Marina Sands takbar.
Middag åt vi på en av de klassiska Hawker markets , där man köper mat i små
stånd och äter sittande på små pallar runt bord i mitten. Här samsas alla asiatiska
kök och det är gott, festligt och fullsatt.

På 57:e våningen

Utsikt mot gamla waterfront. Det lilla vita huset vid vattnet är den gamla tullbyggnaden dit Atti kom när han mönstrade av sina båtar förr i världen. Alldeles bredvid är det vita lejonet, men det var övertäckt för renovering.

Dim sum på en Hawker Market

Ett annat local place.

Mycket att välja mellan.

På kvällen kan man titta på spektakulära ljusshower vid den gamla beachfront.

Månen ger sig in i konkurrensen

Vi bodde på ett litet trevligt hotell upp vid Orchard Road, men blev trötta redan
innan vi hade gått igenom ett av alla de shoppingmalls som kantar den gatan.
Vem köper alla grejer?
Det som är roligt i Singapore är alla olika stadsdelar. Little India är mer indiskt
än Indien. På Arab Street trängs moskeer, matthandlare och vattenpipor. Och i
det stora Chinatown kan man köpa all värdens elektronik.

Här börjar Little India

Stilig man väljer tyg

Mycket utsmyckningar inför Divali

Två dagar i Singapore, om man inte har varit där tidigare, är absolut för lite. Det
finns mycket att se och göra och det är en lättnavigerad och trevlig stad som
har allt. Vi hoppade över Raffels hotell. Numera får man inte gå in i den fina
trädgården utan är hänvisad till turistfällan Long Bar, där en Singapore Sling
kostar 400 kr och den är inte ens god.

Tillbaka i båten igen i den trevliga marinan i Puteri kastade vi loss och fortsatta
uppför Malackasundet utmed Malaysias kust. Efter att ha tankat 350 liter diesel för vrakpriset 10 kr litern. Och vid en sjömack. Det har vi inte gjort sedan Cairns i Australien i början på juni!

Stora ödlor i hamnen nedanför båtarna

Seglingen upp utmed Malaysias kust har varit ganska tråkig. Nästan bara
motorgång. Det är ganska grunt så man måste gå en bit utanför kusten, som
man ser lite disigt på avstånd. Vattnet är grumligt och relativt skräpigt. Ute i
mitten av sundet går jättebåtarna i en strid ström och ofta ligger många båtar
ankrade i väntan på last.

Ser ut som Gert Vingård har uppdrag här också! Typiskt landfill, man fyller ut och bygger nya höga och spektakulära hus på sanden.

Vi har mest gått för motor på dagarna. Det är mycket trafik och på natten är det fullt av
fiskebåtar, som har hemska gröna strålkastare, som gör att man blir bländad.
Till det kommer åskvädren.

Kinesisk fiskebåt

Bländade ljus från fiskebåt

Vi besökte staden Melacca, som är upptagen på Unescos världsarvslista. I denna
lilla strategiskt placerade stad mitt i Malackasundet har alla varit och satt sin
prägel. Portugiser, holländare och engelsmän, som vanligt. Numera är det kineser, som bygger enorma bostadskomplex och shoppingmalls, kan man förmoda, på mark som fyllts ut i sundet. Men den lilla stadskärnan är charmig.

Kinesiskt tempel. Man offrar frukt, mat och blommor,

Marinorna är slitna och ofta lite för grunda. Det är stora problem med
tillsandning. Har man tur finns det ett hotell med swimmingpool, som man kan
få tillgång till. Även Malaysia är muslimskt så dresskoden i poolen kan vara lite
speciell. Som tur var stod baddräkt med på listan av tillåten klädsel när vi
skulle bada senast. Annars ser det mest ut som det kommit skarvar i poolen
med alla svarta slöjor.

Alla badar fullt påklädda

Efter några korta stopp för proviantering i Port Dickson och Pankor tog vi oss så småningom upp till ön Penang eller Pinang. Pankor , för övrigt har en ganska stor marina med gott om platser på land.

Butikerna i Malaysia är välfyllda

I Penang blev stoppet längre än vi hade tänkt oss. Här finns ett thailändskt konsulat, och här kan man söka visum till Thailand. Vi ville ha ett 3 månaders visum och det måste man söka utifrån. Normalt får man annars en månads visum vid ankomst. Visumansökan var dessvärre ganska komplex. Utöver kopior på pass, båtpapper, hotellbokningar, flygbiljetter, mantalsskrivning mm behöves utdrag på de 3 senaste månadernas banktransaktioner. Konsulatet var bara öppet 1 timma på morgonen och när vi väl kommit fram i kön, var den ampra damen inte nöjd med våra papper utan ville ha fler kopior. När vi frågade var vi kunde ordna detta ryckte hon bara på axlarna och la till att konsulatet utöver helgen var stängt en dag till på grund av Divali och att de för övrigt tänkte sig stänga extra tidigt just idag. Vi rusade ut på gatan, 35 grader varmt, och sprang genom de ödsliga diplomatkvarteren mot närmsta trafikerade gata och marknad. Efter diverse frågor hittade vi en hjälpsam dam i en blomsteraffär, som visste att berätta var det fanns en print shop. När den visade sig vara stängd ringde hon helt sonika upp innehavaren, som kom susande på sin scooter, printade våra kontoutdrag från Handelsbanken och våra passtämplar och vi rusade tillbaka och hann med hjälp av den trevlige vaktmästaren trycka oss in genom dörren till konsulatet och få in pappren.

Så nu hade vi 5 dagar i Penang att slå ihjäl. Huvudorten här heter Georgetown och är även den upptagen på Unescos världsarvslista. Här fanns trevliga små kvarter med låga hus och koloniala, men även indiska och kinesiska, influenser. Vid hamnen finns så kallades clan jettys, som innehas av olika kinesiska klaner och hamnen utanför kallas junk harbour. Junk är väl tänkt att syfta på djonk, för här ankrade de kinesiska djonkerna, nu mera är junk i just den betydelsen mer träffande. Vi låg inte i själva Georgetown utan längre ner på ön utanför en liten fiskeby, men omgivna av motorvägar, flygplatser och smutsigt brunt vatten.

Beväpnade vakter utanför guldaffärerna

Vår Grab-chaufför (Grab är den asiatiska motsvarigheten till Uber) rekommenderade en utflykt till Penang Hill. Fin utsikt och bergbana upp. Fint tänkte vi och tog en Grab till bergbanans lower station nästa dag. Åka upp och sedan gå ner lät lagom ambitiöst tyckte vi. Men dessvärre var vi inte ensamma om iden med en utflykt. Redan biljettkön var lång och en trevlig man avrådde oss från att ens ställa oss i den, eftersom väntan på tåget var över 2 timmar. Dessutom öste regnet ner. Äsch sa vi. Vi får väl gå upp och åka ner istället tänkte vi och letade upp insteget till den väl markerade Heritage trail. Det visade sig att Heritage trail i princip följde bergbanan och gick i princip rakt upp. 750 höjdmeter, mest i form av trappor eller branta stigar. Men upp kom vi, plaskvåta av svett och regn. Kön till bergbanan ner var i princip lika lång, så efter fika och lite fotograferande gick vi ned samma branta väg. Sedan dess är vaderna ömma.

En annan av våra Grab drivers rekommenderade en utflykt till ett närliggande kinesiskt snake tempel , där man tillbad ormar. Vi åkte dit och gick runt och såg inte en enda orm. Däremot var luten full av tung rökelse och några plastormar låg upplagda lite här och där. Vi verkade kanske lite besvikna , men en kinesisk man skyndade efter oss och sa att alla ormar levde, men att de var neddrogade av rökelsen. och förvisso var det varningsskyltar överallt. Väldigt konstigt ställe.

Så nu är det bara några dagars väntan kvar till konsulatet öppnar. Sedan seglar vi till Langkawi och runt den 20 november hopas vi vara framme i Phuket. Där ska Spray upp på land och få ett nytt teakdäck och lite allmän översyn och vi ska fira jul med tillresta barn och barnbarn.

Med det lider vår 6:e säsong och och 9:e år på haven mot sitt slut.

Hälsningar

Elisabet och Karl-Axel

S/Y Spray