Vi trodde komodovaranerna skulle vara svårtoppade, men så var det inte. Indonesien, detta
spännande land hade mer upplevelser i beredskap. Vi fortsatte utmed den stora ön
Sumbawa, en plats som verkligen kan rekommenderas. Här finns viss begränsad
infrastruktur för den äventyrlige turisten, men framförallt finns det mycket att se och
uppleva. I den lilla byn Kilo ankrade vi och gjorde ett kort besök i land. Där stod den trevlige
Udin och väntade med sin skoter. Udin, som lärt sig engelska genom att lyssna på engelska
låttexter, ville träna på att prata och bjöd hem oss till sig. Upp alla tre på skotern och iväg.
På vägen stannade vi och handlade grönsaker hos den ambulerande grönsakshandlaren.
Hemma hos Udin blev vi bjudna på kaffe och träffade frun och dottern och blev visade runt i
deras enkla, men prydliga hem. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta genom
Janneke och Wietze i den holländska båten Anna Karoline. Hela släkten kom förbi och
hälsade på oss, mormor elegant bärande på ett stort fat med ris på huvudet. Jag försökte
träna på att bära lika vackert, det är verkligen inte så lätt, speciellt inte om man ska se var
man sätter fötterna. Udin skickade med mängder av mango och sapodillafrukt som
avskedspresent. En charmerande liten familj.

Rullande grönsaksmarknad

Mormor kommer med ris

En annan mormor försöker härma.

Nästa stopp blev den lilla vulkanön Satonda. Där finns en kratersjö, som man kan bada i. Till
vår förvåning var vattnet salt, måste finnas någon underjordisk förbindelse med havet. Ön är
nationalpark, vilket betyder inträde och vakter. Vi var enda besökarna, så vakten kunde med
gott samvete ta sig en tupplur.

Flying fox. Tror det kallas flygande hund på svenska. En slags överdimensionerad fladdermus

På ön Mayo Island, skulle det finnas en 5km lång hike till ett vattenfall med
sötvattensbassänger nedanför, så vi ankrade utanför byn Labuanhaij och satte av på den, för
en gångs skull, väl markerade stigen. En fin hike och ett fint vattenfall med klart kallt vatten,
som det var underbart att bada i.

På vägen tillbaka gick vi nedströms för att vada över floden lite längre ner. Atti valde ett
vadställe lite längre upp och skulle just ta tag i en gren, när han upptäckte att det slingrade
sig en illgrön orm runt grenen, en Island Pit Viper visade det sig, mycket giftig. Just den
ormens gift finns inget serum mot läste vi sedan. Ett bett orsakar omfattande vävnadsdöd,
så man väljer oftast att amputera den bitna kroppsdelen. Som tur var var Attis orm upptagen med annat. Den hade just satt gifttänderna i en stor groda och höll som bäst på att svälja
den. Ett rätt digert projekt såg det ut som. En spännande naturupplevelse, nästan i David
Attenborough-klass.

Svårt att se ormen i grönskan

En ambitiös måltid

Utöver djur finns det så mycket roliga frukter i Indonesien. Detta är cashew, som inte är en
nöt utan en frukt. Man äter frukten som ett äpple och grejen längst upp torkas och är det vi
kallar cashewnöt.

Vi åt en trevlig middag iland, på restaurang tillsammans med ett tyskt diplomatpar bosatta i
Jakarta. Spray var vackert belyst.

Nästa morgon fick vi ett meddelande från den svenska båten Champagne med Robert och
Johanna ombord, att de hade bokat plats för att simma med valhajar dagen efter och
undrade om vi ville hänga på. Att simma med valhajar kan man göra på ett antal platser i
världen och Saleh Bay utanför Sumbawa är en sådan plats. Valhajen är världens största fisk
ca 12-15 m lång och kan väga sisådär en 25 ton. Munnen är jättestor, ca 1- 11/2 m bred . Den
är trots sin storlek helt ofarlig och äter bara småfisk och plankton. Ett magnifikt djur. Prickig
är den dessutom. Vi svarade såklart ja och satte högsta fart in i Saleh Bay och ankrade i
mörkret på upphämtningsplatsen.
I Saleh Bay fiskar man småfisk på natten i stora näthåvar med hjälp av starka lampor. Fisket
bedrivs från stora pråmar, som kallas bagan, och de ligger ute flera veckor. I gryningen lyfter
de upp sina håvar och tömmer över fångsten från näten till mindre båtar, som tar iland
fisken. Det blir en del spill och det har valhajarna lärt sig. Så precis i gryningen när baganerna
drar upp näten kommer valhajarna dit. Det har naturligtvis också turistindustrin lärt sig och
erbjuder möjlighet att komma dit och hoppa i vattnet med valhajarna. Man måste ha lite tur.
Inget fiske bedrivs när det är månsken och man vet inte om, eller till vilken bagan valhajarna
simmar.
Värt ett försök tyckte vi och satte väckarklockan på 03.30. Kl 04.00 kom en liten fiskebåt upp
utmed sidan på Spray och körde sedan ca en timma ut i havet, medan vi låg på rygg på däck
och tittade på stjärnorna. Vid den första baganen hade man inte sett några valhajar så vi
fortsatte till nästa. Och där fick vi full pott. Upp emot 11 valhajar hade siktats och i det första
gryningsljuset kl 06.00 plumsade vi ner i vattnet med snorkel och cyklop. Vi var tillsagda att
inte simma närmare än 3 m vilket har helt omöjligt. Valhajarna kom upp utmed sidan och
man fick flytta sig för att inte vara i vägen. Det var nästan en andlig upplevelse att simma
bland dessa stora smidiga djur, som gled runt till synes viktlösa. Det enda man skulle akta sig
för var att få en smäll av stjärtfenan. Efter ca 1 ½ timma i vattnet började vi frysa och våra
vänner valhajarna började försvinna iväg. På vår fiskebåt serverades frukost och vid 8-tiden
blev vi avlämnade vid Spray igen, höga av upplevelsen.’

En oförglömlig simtur

På hemväg, helt euforiska

Vi får ofta frågan vad som är det häftigaste vi varit med om under vår segling och för min del
kommer simningen med valhajarna upp på en klar andraplats. Förstaplatsen har nog
fortfarande driftsnorklingen i Fakarava South Pass i Polynesien bland koraller, fiskar och hajar, men valhajarna kommer inte långt efter.

Ön Sumbawa visade sig ha mer att erbjuda. Vi ankrade i hamnstaden Badas längst västerut
och hyrde en guide för en dag. Han började med att ta med oss till en kaffeodlande by uppe
i bergen. Vi fick veta att kaffe odlas på mer än 800 m höjd, så det blev många svängar på den
krokiga vägen innan vi kom fram. Jag trodde i min enfald att kaffe odlades på små buskar på
plantager och skördades kvickt och lätt med maskiner. Så var det inte här. Kaffebönorna
växer på relativt stora träd bland andra träd i skogen och plockas för hand av människor som
stretar runt i skogen med stora korgar på ryggen. Endast de mogna röda bönorna plockas.
Ett träd ger i snitt ca 10 kg bönor. Plockningen under två veckor i juli och en god plockare
plockar ca 50 kg på en dag. Sedan sorteras bönorna och rensas från sitt skal och rostas för
hand över eld. I denna by hade man endast bönor av sorten Robusta och man skördar bara 1
gång per år. Jag kommer aldrig att klaga på höga kaffepriser igen.

Så ser kaffebönorna ut innan de blir bönor

Vi diskuterar olika rostningar

Provsmakning

Vår kaffeby, högt uppe i bergen

Nästan mogna kaffebönor. De ska vara röda innan de kan plockas.

Atti med kaffeodlaren och hans fru

Bland andra sevärdheter var det ”kungliga” palatset byggt utan en enda spik, som stått pall
under ett antal jordbävningar och lite olika hantverk. Vi slapp dansen.

Traditionell vävning

På Sumbawa odlas mycket majs, men även ris. Här ligger riset på tork utanför huset. Pojkarna krattar.

Vid risodlig använder man sig av bufflar. Naturligtvis har man hittat ett sätt att tävla med
dessa bufflar, så varje helg under sommaren anordnas buffelraces över hela Sumbawa. De
bufflar som tävlar föds upp för detta ändamål och används inte till arbete. De matas och
masseras och behandlas som primadonnor. Stoltheten över bufflarna är påtaglig.

Bufflarna före racet

I sådana här hus bor hela familjer ute vid risodlingarna

Själva tävlingen går till så att två bufflar tävlar som ett par. Mellan dem står en ”ryttare” på
två skaklar eller skackel-liknande pinnar och styr medan han försöker hålla balansen. Med
hjälp av en piska manar han på bufflarna allt han kan. Bufflarna ska springa igenom ett par risfält i högsta fart och träffa en markering på andra sidan. Det är lerigt, kladdigt, bullrigt och
inte helt ofarligt, varken för ryttare eller publik. Och väldigt roligt såklart.

Inför start

Svårt att beskriva hastigheten, men det går fort

En riktig folkfest på alla sätt. Bufflarna tävlar i heat och varje par springer max 5 gånger.
Snabbast vinner. Såvitt vi såg satsades inte några pengar. Spel om pengar är inte tillåtet
inom islam, så jag antar man tävlar om äran. Och avelsvärde möjligtvis.

Ibland springer bufflarna nästan in i publiken i ivern

Det var nästan lite sorgligt att lämna Sumbawa efter alla dess upplevelser, men nu skulle vi
leva turistliv på riktigt. Vi seglade förbi ön Lombok och satte kurs mot Gilliöarna, som lockar
mycket turister. Vi hade lärt oss att Gilli Trewarang, Gilli T, som den kallas, var partyön, så vi
valde den lugnare Gilli Air. Hela ön är inte större än att man kan gå runt den på en dryg
timme. Lugn vet jag inte om jag vill kalla den, hela stället är nedlusat av turister, resorts,
restauranger, barer, men eftersom biltrafik och skotertrafik är förbjudet är det något tystare.
Alla transporter sker med häst och vagn, men vagnarna är försedda med tutor, så det blir
ganska livligt ändå. Här kunde man köpa ost, visserligen amerikansk processed cheese, öl, vin
och en hel del annat också vad jag förstod.

Alla backpackers i färjekö

Varutransport på Gilli Air

Och turisttransport

Vi var naturligtvis på restaurang och beställde in våra nya favoritdrinkar Classic Margarita
och sedan smakade en rejäl pizza på ett strandhak med utsikt över Bali, väldigt gott. Vi
stannade i 3 dagar på Gilli Air, innan vi förhalade till Medana Bay Marina på Lombok. Vi
kände oss klart för gamla för detta australiensarnas Magaluf.

Pizza med Champagnes besätting, Robert och Joanna

Classic margaritha i solnedgången. Sämre kan man ha det.

På Lombok finns två marinor Medana Bay och Marina del Rey och Lombok är det första stället man
kan lyfta en båt av vår storlek och få lite servicearbeten utförda. Dessutom kan man tanka
diesel och bensin av god kvalitet, samt fylla gasolflaskor. Alla seglare hamnar här till slut. Vi
gick till Medana Bay på norra Lombok. Där finns det stadiga bojar, en bra dingybrygga och en
liten restaurang. Väldigt trevligt. Vi kunde fixa allt vi behövde på Medana Bay, så vi gick
aldrig ner till Marina del Rey, som ligger på södra delen av ön. Där ligger för övrigt Loupan
och väntar på att Ulla ska bli ihopläkt i armar och höft. Ett brev från Sverige, som vi har
väntar på i över en månad och som var adresserat till Marina del Rey, hade dessvärre
kommit på avvägar, så vi såg inte någon anledning att trotsa strömmen i Lombok strait, som
kan vara väldigt kraftig, upp emot 8 knop enligt guideboken.

Kvällsbild från den trevliga ankringsplatsen

Vi hyrde även här en skoter och for runt lite och besökte det väldigt fina Lombok Zoo. Här
har man en egen guide med sig och kan förundras över en del konstiga djur som finns i
Indonesien. Bland annat har de en kattbjörn, en liten björn med en lång yvig svans, som finns
på Sumatra. Och mycket annat.

Kattbjörn, så söt

Vi passade på att lämna båten vid de stadiga bojarna i Medana Bay och åkte på en utflykt till
grannön, den mera kända Bali. Det tog ca 2 timmar med en snabb, överfull färja. Bali skiljer
sig väldigt mycket från resten av Indonesien. Här är befolkningen hinduer, så istället för
moskéerna finns det här mängder av hinduiska tempel. Och så slipper man slöjorna. Vi åkte
till Ubud, som vi trodde var ett lite lugnare ställe, men blev helt chockade över alla turister.
Kilometerlånga marknadsgator fulla med krimskrams, inkastare till restaurangerna,
turistfällor så långt ögat nådde och erbjudande om ”best price for you”. Vi har inte prutat
förut. Det har känts helt onödigt när man får ett mål mat för 25 kr, men här var priserna
något mer anpassade till västerländska plånböcker. Vi fortsatte med vår tradition med varsin
Margarita före middagen, frestade av happy hours i varje turistfälla.

Krims-krams gata

Hotellpriserna visade sig ytterst överkomliga. Vi bodde på det trevliga Ubud Sari Health
Resort mitt i stan för ca 350 kronor natten inklusive frukost och kunde välja på flera pooler,
spaanläggning och en vacker trädgård helt avskilda från larmet ett par hundra meter iväg.

Skönt med semester från semestern

Några obligatoriska utflykter gjorde vi såklart. På kaffeplantagen provsmakade vi flera olika
sorters kaffe, inklusive det berömda bajskaffet kopi luwak, där kaffebönorna passerar genom
tarmarna på en palmmård innan de rostas. Kanske inte riktigt värt de 4000 kr per kilo, som
det kostar. När vi satt där och drack kaffe som bäst ringlade en orm förbi under bordet
bredvid och ner i vegetationen. Jag flög såklart 1 meter upp i luften, så gjorde även guiden,
som sedan ivrigt påtalade för några andra gäster att det var en ödla. Det var det inte, så nu
har vi träffat på 3 olika sorters ormar detta land, där guideboken försäkrar att risken att
stöta på en orm är minimal.

En palmmård. Just denna jobbade inte som kaffebajsare.

Palmmårdbajs med kaffebönor

De berömda terrasserna med risodlingar besökte vi såklart. Där får man gå runt lite
hursomhelst och jag måste verkligen säga att de var otroligt vackert och ganska jobbigt att
gå på de små stigarna. Bali swing är en etablerad turistfälla. Man sitter på en stor gunga och
svingar ut över de branta terrasserna. Det finns i alla prisklasser. Om man vill gå ”all in” hyr
man en lång klänning och en fotograf. Vi fnös åt detta turistjippo, men det såg onekligen kul
ut och till slut föll även jag till föga. Dock utan hyrd klänning.

Grabbarna sätter fart på gungan

Vi la oss tidigt för nästa morgon blev vi hämtade kl 02.00 för att bestiga en av Balis 3
vulkaner. Den tidiga starten är för att man ska njuta soluppgågen från toppen av vulkanen.
”Vår” vulkan Mont Batur var 1717 m över havet och på den höjden och på natten är det
ganska kyligt, så vi, som har seglat omkring på södra halvklotet i massor av år med hela
båten full av varma tröjor och jackor utan att använda dem, fick hyra varsin fleecetröja för
100 kr. Det var ett pärlband av vandrare med ficklampor och pannlampor upp för berget.
Tidvis fick man stå i kö som på Mount Everest. På toppen satt mängder av vandrare och
besåg soluppgången. Som ett riktigt apberg. Hela turen var väl sådär, även om utsikten var
vacker. Vulkanen är aktiv och hade sitt senaste utbrott år 2000.

På vägen ner träffade vi riktiga och argsinta apor.

Toppen på Mont Batur, som vi just bestigit syns i telefontrådens förlängning.

Åter med färja till Lombok, innan det var dags att styra kosan norrut mot Borneo, eller
Kalimantan, som den indonesiska delen av Borneo heter. Det är en crossing på ca 400 nm
och vi gjorde ett kort stopp kort på den isolerade ön Baewan mitt i Java Sea. Här börjar
fartygstrafiken tätna på väg mot Malackasundet. Därtill alla tusentals fiskebåtar och bojar, så
havet är alldeles upplyst på natten. Till det kom ett åskväder över Borneo, med blixtar som
lyste upp himlen. Långt iväg , som tur var.

Medana Bay Lombok, när vi lämnade i gryningen

Nästa etappmål var den stora ön Borneo, världens 3:e största ö. Den indonesiska delen heter
Kalimantan och upptar den södra och västra delen av ön. I norr finns sultanatet Brunei samt
delar av Malaysia. Borneo är till stor del täckt av regnskog och det märkte vi på många sätt
genom det disiga vädret, de nattliga åskvädren och rök från skogsbränder. Vår position är nu
bara 02 grader syd, dvs nästan vid ekvatorn och det har blivit nästan outhärdligt varmt. 34-
35 grader och fuktigt. Vi skulle långt upp i en flod till staden Kumai. På vägen såg vi oändligt
mycket fiskebåtar, men också stora tankpråmar dragna av bogserbåtar. Senare fick vi veta att de transporterade palmolja och var på väg till Java. Palmolja är en väldigt stor produkt
här, med allt vad det innebär av regnskogsskövling och bränder.

Vi skulle besöka den mycket stora nationalparken Tanjing Puting för att titta på vilda
orangutanger. Orangutanger finns endast på Borneo och Sumatra och är starkt utrotningshotade. Framförallt är de krympande regnskogarna problemet. Det absolut enklaste och
bekvämaste sättet att besöka nationalparken är med flodbåt. Vi slog oss ihop med Florian
och Vicky från österrikiska Ibex och hyrde en flodbåt med besättning i 3 dagar. Då ingick
kapten, matros, guide och kock, samt en person per båt som vaktade våra ankrade båtar.
Vilken lyxresa. Att sitta i en stol på däck och sakta glida upp för floden och få djuren
utpekade. Frukost, lunch, middag, kaffe, snacks, frukt- allt kom fram i en strid ström. Sov
gjorde vi på däck på bekväma madrasser omgivna av vackert röda myggnät.

Vår boatboy, som vaktade Spray. Mannen med det glada leendet är Jenie, som äger flodbåtarna.

Typisk flodbåt.

Med Florian och Vicky på fördäck på vår flodbåt.

Vårt däck på flodbåten, med kombinerat sovrum och matsal.

Sri stod för matlagningen. 2 frukostar, 3 luncher, 3 middagar och snacks däremellan. Allt jättegott.

Orangutangerna, som är vilda eller som tidigare varit i fångenskap utfordras en gång om
dagen på lite olika ställen och då får man sitta på bänkar på behörigt avstånd och titta på när
det glufsar i sig mango, bananer, sötpotatis och bambu.

En riktigt gammal orangutang kom på stigen. När de blir gamla får de som en krage runt ansiktet.

Utfodringsplatsen

Det gäller att sno åt sig så mycket som möjligt.

På eftermiddagen såg man många olika sorters apor från floden allt från enstaka
orangutanger till näsapor, gibbonapor och makaker. Dessutom, om man har tur, får man se
krokodiler. Vi hade tur och såg både sötvattenkrokodiler och saltvattenkrokodiler.
Sötvattenkrokodilerna är mindre och har en spetsigare nos, men kan vara väl så aggressiva,
enligt guiden.

En freshy, en sötvattenskrokodil. De har smalare nos och är mindre.

Vi gick flera vandringar med vår kunnige guide Denny, inklusive en nattvandring. Då såg vi
mest spindlar.

En tarantula. Giftet kan döda en katt.

Vi tyckte besöket i nationalparken var en riktig höjdare. Även den lilla staden Kumai, 20 000
invånare mitt i regnskogen var spännande. Vackert var inte det första som slog oss när vi
kom uppför floden och såg alla höga siloliknande byggnader. Det visade sig att dessa
byggnader var artificiella hem till de svalor som bygger sina bon med saliv och som är
ingrediens i den kända ”birds nests soup” som kineserna gillar. Detta måste vara världens
bästa business, svalorna fixar sin egen mat på dagen och flyger tillbaka till silon och bygger
sina bon. Ett kg svalbon kan kosta upp emot 30 000 kr och man ”skördar” en gång i
månaden. Bona, som alltså består av fågelsaliv, ger fin hy och evig ungdom och flygs direkt
till Kina, detta är inget man äter i Indonesien. För att attrahera så många svalor som möjligt
spelas fågelsång på band från varje silo. Detta ihop med böneutropen ger en intressant
ljudbild i staden.

Silona är svalhus. Finns mängder. Och fågelkvittret är inspelat på band.

En flod i staden Kumai, som används som kommunikationsled. Det färgglada huset är dasset.

Tusentals sådana här små affärer finns överallt i Indonesien. De säljer godis, lite kakor, tvål, tvättmedel mm

På östra Borneo nära staden Balikpapan, håller man för fullt på med att bygga Indonesiens
nya huvudstad. Jakarta är för trångt och hela den tätbefolkade ön Java sjunker och drabbas av
många översvämningar. Det nya huvudstadsbygget är inte helt okontroversiellt och det
verkade ganska oklart vad den nya staden skulle heta och när övergången skulle tänkas kunna ske. Men
bygger gör man för fullt. Lite som att flytta Stockholm till Kårböle kan jag tänka mig.

Nu kastar vi loss igen, nu med siktet inställt på Singapore, via ytterligare ett antal
indonesiska öar.

Ha det så gott
Elisabet och Karl-Axel