Efter det intressanta stoppet på kryddöarna i Bandaarkipelagen fortsatte vi till den relativt
stora staden Ambon, som är regionhuvudstad i Moluckerna. I Ambon bor ca 580 000
människor, men det finns i princip inga höga hus utan bara ett enormt stort gytter av skjul,
kanaler, moskeer och officiella byggnader. Allt i olika stadier av förfall. Ambon, som ligger
längst in i en skyddad vik gjorde sig påmint flera sjömil ut från kusten. Drivor av plast,
petflaskor, plankor, trälådor, matavfall och diverse odefinierbart skräp mötte oss vid
inseglingen. Inte särskilt inspirerande. Bilden av turkost vatten och vita stränder bleknar
något när man får en komage med ett helt inälvspaket slingrande runt rodret. Den anvisade
ankringsplatsen visade sig dessutom både vara oskyddad och djup, så vi fortsatte inåt viken i
det tilltagande sopeländet.

Vi var ganska missmodiga när vi bara såg höga kajer och rostiga fartyg längre in, men mitt i
viken låg en fiskodling med kassar ankrad. Den trevlige innehavaren Jeffrey vinkade åt oss
och anvisade att det gick att förtöja längs med sidorna på kassarna, så något misstänksamma
styrde vi dit och det blev där vi hamnade, med Bliss förtöjda utanför oss.

Lägg märke till plastflaskorna som flyter runt oss.

Det var nästan omöjligt att balansera på kanten av de olika kassarna, men Jeffrey fann
snabbt på råd och la ut några plankor så vi kunde röra oss och förtöja våra båtar vid
fiskodlingen. Och i andra änden av plankorna låg, ja vad tror ni, Jeffreys lilla restaurang.

Vips så har Jeffrey byggt en landgång

På natten var Jeffrey ute och fiskade.

Menyn var kort och kärnfull, men maten, som tillagades av en liten tant i ena hörnet av
flotten, var gudomlig så vi blev kvar ute på vår fiskodling i 3 dagar. Transporterna till land
skötte Jeffrey och valda delar av hans familj med sin båt. En stege var uppställd mot en av
kajerna så vi kunde klättra iland och när vi skulle tillbaka ställde vi oss bara på kajen och
vinkade så kom någon och hämtade. När vi lämnade Jeffrey efter tre dagar med tre
middagar, transporter till land och förtöjning vid flotten fick vi betala den svindlande
summan av 340 kronor. Det är inte dyrt i Indonesien.

Ambon var smutsigt, stökigt, bullrigt och inte särskilt charmigt. Men vi lyckades få våra
telefonkort förlängda, ta ut pengar i bankomaten och handla lite livsnödvändigheter som
chips och kex. Atti fick dessutom håret klippt. Men om ni har staden Ambon på er bucketlist
är nog vårt råd att ni kan ta bort den.

Det gröna är inte gräs utan vatten fullt av bråte

Utanför det stora shoppingcentret

Atti får håret trimmat

Att segla på natten i Indonesien har sina utmaningar. Var som helst, speciellt kustnära
vimlar det av nät, bojar och FAD:s ( fish attraction devices). De är sporadiskt upplysta och kan
se ut hur som helst från en samling pinnar till rejäla hus. Absolut inget man vill dåna in i med
7 knops fart i mörkret. Dessutom kan de vara förankrade på de mest osannolika djup, några
hundra meter är vanligt och de kan dyka upp på ställen där det enligt sjökortet är upp emot
tusen meter. Fråga mig inte hur det går till.

Rätt som det är dyker sådana här små hus upp, mitt i havet

Eller såhär

Såhär stora kan FAD,s också vara, här byggs en på land

Vi fortsatte upp utmed våra öar, med sporadiska nattankringar i vikar. Om man ligger nära
en by kommer snart drivor med glada barn i kanoter och hälsar på, framförallt älskar de att
ta selfies. Vi fick nästan omedelbart slut på alla våra blyertspennor mot slutet även tuggade
pennstumpar från Ikea.

Nästa mål var staden Namlea på ön Buru, där böneutroparna innehar vårt inofficiella
volymrekord. Här hade också anordnats en officiell mottagning med tal, dans och middag.
Och fotografering. Atti var mycket nöjd över att ha lyckats snoka upp såväl Miss Buru 2022
som Miss Buru 2023.

Kajen i Namlea, i bakgrunden en av alla högljudda moskeer.

Välkomstkommitten

Balustraden byggs upp

Atti, påtagligt nöjd.

En reflektion man kan göra är att ljus hudfärg verkar vara väldigt viktigt som skönhetsideal.
Kvinnorna är ofta rejält sminkade, ibland nästan vitsminkade. En fin tandrad verkar inte vara
lika högprioriterat. Nästan alla kvinnor, även ganska små flickor har sjal. Man ser nästan
aldrig barn bada, trots att de bor precis vid vattnet och det kan vara olidligt varmt. Jag frågar
ofta flickorna och även pojkarna om de tycker om att bada och om de kan simma och till min
förskräckelse kan nästan ingen det. Förmodligen omöjligt att lära sig bakom alla slöjor och
långa kjolar. Så sorgligt och så synd om både barn och vuxna som inte får den glädjen och
tryggheten.

Man med vitsminkad fru. Ibland har de tjocka lager, som skydd för solljuset

En pratstund med barnen, alla vill träna på engelska

Stadens makthavare tog emot

Den obligatoriska fotograferingen

Marknaden i Namlea påminde nästan om souken i Marrakesh, med vindlande gångar och allt
man kan tänka sig till salu. Jag har börjat lära mig räkneorden på indonesiska, men lyckas
ändå aldrig pruta, ibland bjuder jag uppåt av misstag.

Skoaffär

Torkad fisk. Sugen, någon?

Vi rundade ön Buru på norra sidan och ankrade vid den lilla ön Tomahu och en by väldigt
vackert belägen nedanför ett högt berg. Byn var väldigt enkel, här slapp man till och med
scootrarna. På de smala gatorna la befolkningen ut kakaobönor som var helt nyplockade i
skogen på tork. Kakaofrukterna är stora som en aubergine ungefär och växer på stora buskar eller träd, så bönorna plockas ur frukterna i skogen och bärs hem korgar och säckar för att
torkas i solen. Man kokar chokladen till dryck lyckades jag förstå och säljer även de torkade
bönorna. Just denna by fick sina förnödenheter med båt, eftersom vägarna är smala och
bergen höga.

Byn Tomahau, bergen insvepta i moln

Båtarna är förtöjda i pinnar och åker upp och ner med tidvattnet.

Spray i bakgrunden

Kakaobönorna torkas på vägen

Även här blev det skolbesök. En trevlig lärare kom ut med båt och frågade om vi ville besöka
skolan och prata engelska med barnen. Var man än går behandlas man som en rockstar och
alla vill fotografera och ta selfies. En väldigt trevlig by, med en liten bygata där matlagningen
pågick till mest hela byn verkade det som.

Väldigt många barn har en mobilkamera.

Bygatan

Vi hade sett att det verkade finnas en bensinmack i grannbyn, så vi tog jollen dit för att försöka
köpa bensin till utombordaren. Atti stannade och vaktade jollen medan jag gick igenom byn
med bensindunken för att köpa bensin. Vilken uppståndelse det blev. Eftersom det inte gick
att se varken båt eller jolle från byn upplevdes jag som mer eller mindre luftlandsatt och
man gick man ur huse för att titta. Macken var dessvärre stängd sedan många år, men till
slut lyckades jag leta upp ett garage där man hade några tunnor bensin, som slangades över
till min dunk via hävert och ca 20 entusiastiska medarbetare. Under tiden hade Atti
attraherat ett gäng barn till jollen.

Delar av gänget engagerat i tankningen

Attis beundrarskaror

Annars säljs mest bensin i petflaskor i små stånd utmed vägen, tillsammans med nasi goreng,
bananer och tuggummin.

Vi seglade vidare. En ny overnighter till staden Wanci i ögruppen Wakatobi, känt för sina fina
dykområden. Det var ganska höga vågor, så båten stampade och den kardanupphängda
spisen dunkade in i skottet. Efter ett tag kände vi gaslukt ombord och det är inte roligt i en
båt. Bara att stänga av huvudkranen och avstå från kaffet. Väl framme lyfte vi ur spisen (lätt
att skriva, men inte så lätt att göra) för att kolla gasledningarna. Det visade sig att kopplingen
mellan metall och gummi fått sig en törn. Mycket nöjd med sig själv hämtade Atti en ny slang
i reservdelsförrådet bara för att upptäcka att kopplingen inte passade. Tillbaks med den
gamla slangen. Nu luktade det ännu mer gas och modet sjönk betänkligt. Gas fuskar man
inte så gärna med. Det var bara att bita i det sura äpplet och försöka få tag på hjälp utifrån.
Det är inte helt lätt på en remote island utan någon egentlig infrastruktur för båtar. Atti fick
tag på en engelskspråkig kille och några telefonsamtal senare kom inte mindre än 5 man ut
till båten, varav en bar på en liten påse med verktyg. Han tog loss slangen, och tog den med
till sin verkstad och lödde någonstans. Tillbaks till båten, 5 man, och lika mycket gaslukt. Nu
var vårt humör på botten. Dessutom hade watermakern lagt av. Atti var inte längre
kontaktbar, så jag gick iland och tittade på stan. När jag kom tillbaka höll reparatören och hans 4 medhjälpare på att avsluta arbetet. Gasläckan åtgärdad och betalningen om 130
kronor + en burk Sprite överlämnad. Dessutom kunde Atti relativt enkelt lokalisera felet
med watermakern till kolborstarna, ett fel vi har haft tidigare, och åtgärda det själv. Så slutet
på denna miserabla dag var ändå gott.

Spisen utlyft och Atti tittar på kopplingarna

Nya och gamla kolborstar till elmotorn på watermakern.

Nästa begivenhet var Indonesiens självständighetsdag den 17 augusti. Denna dag år 1945
frigjorde sig Indonesien från kolonialmakten Nederländerna, även om det tog till 1948, till
Nederländerna tyckte det var en bra ide. Redan kl 07.00 var det avfärd till en stor
cermoniplats där firandet skulle äga rum. Efter vad jag förstått hade firandet föregåtts med
stora parader i flera dagar. Uppställningen var imponerande. Staden Wanci har ca 28 000
invånare alltså en stad något större än Tranås och hela staden var på fötter. Orkestrar,
militärer, drillflickor, vackert utsmyckade barn och ett podium med hundratals honoratiores.

Barnen hade otroligt fina dräkter och sjöng nationalsången och andra sånger. Brandbilarna
tutade och trummorna dånade.

Kulmen var flagghissningen som föregicks av en exercis av en vitklädd trupp i snörräta rader,
som gav en viss association till Nürnberg. Otroligt imponerande dock med denna uppvisning
i en så liten stad.

Honnörspodiet

De flesta stod i stram givakt under den brännande solen medan exercisen, trummandet och
långa tal ur raspiga högtalare pågick. Vi satt på stolar under skuggande markiser och kom
dessutom billigt undan eftersom huvudtalaren svimmade i värmen, så talet blev lite abrupt
avslutat. Sedan följde mingel och den obligatoriska fotograferingen.

Olika grupper som stod i timmar i givakt i solen.

Tillsammans med Wancis fina damer

På kvällen följde middag och mera tal. Vi vad ombedda att vara sedesamt klädda med
långbyxor och långa kjolar och långärmade skjortor. Sjalar slapp vi.

Det var inte utan att det kändes ganska skönt att dra på sig shortsen och segla iväg till ett
korallrev nästa dag. Korallrevet ligger utanför Hoga Island och är ett känt dykställe med
fantastiska koraller med mycket fisk. Tidigare fanns här en dykresort, men den gick i konkurs
under pandemin och är nu stadd i förfall, men korallerna är kvar. Vi har ingen
undervattenskamera, men tänk er ett akvarium så blir det rätt.

Mitt emot Hoga Island finns en jätteintressant by, en så kallad stilt village. Den bebos av ett
folkslag som heter Sama-Bajou. Detta folkslag, som ibland kallas sjönomader eller sea
gypsys, finns lite här och där i Sydostasien och de har låg status. De lever av fiske och är
extremt goda dykare. Tidigare var de kringflyttande, men vad jag förstod bor de numera permanent i sina byar ute i vattnet. Byn var byggd på pålar rakt ned i korallerna och inte på en ö, utan
husen står på pålar med vatten eller koraller under sig. Mellan husen går gångar uppbyggda på glesa
plankor. I vår by var huvudgatan av betong. Även de små barnen springer eller tultar
omkring på plankorna högt upp. En del har inte ens plankor bor i ensamma vasshus med en
kanot utanför. I vår by bodde ca 1000 personer och det fanns skola, sjukstuga, moskee och
små affärer. Vi åt lunch i byn och pratade med en dansk antropolog, som bodde i byn och
studerade detta folkslag.

På väg mot byn i båt

Ibland har man plockat upp koraller och fyllt igen under husen.

Bygatan med plankor till varje hus

Lunch med ris och fisk. Danske Fredrik, bredvid mig bodde i byn

Jag investerade i ett par nya googles av trä, handkarvade och försedda med fönsterglas av en liten farbror.

Speedo, släng er i väggen!

Här utanför Hoga sa vi hej då till Jocke och Cecilia på Bliss, som nu sätter lite högre fart för att hinna över Indiska oceanen och komma till Kapstaden till jul.

Bliss ger sig iväg.

Någon kanske undrar hur det har gått för vår skadade vän Ulla. Hon kom till slut lyckligt fram
till Sverige. Handen fick opereras på Danderyds sjukhus, men i övrigt var läkarna nöjda med
det arbete som gjorts i Indonesien och efter några dagar på rehab är hon nu i sina barns
ömma vård. Pelle har fått ut en kompis, Dan Gerdes, som kommer att hjälpa till att segla båten till
Lombok, som är en av de få ställen där man kan ta upp en båt på land. Han flyger sedan hem
och de båda avser att fortsätta seglingen när Ulla läkt ihop. Inga veklingar de där två!

Vi fortsätter i sakta mak västerut. Nästa highlight på agendan blir så småningom
Komodoarkipelagen, känd för sina stora och folkilskna varaner. Eller Komododrakar, som de
kallas.

Ha en bra sensommar!
Elisabet o Karl-Axel