Det har nu gått 3 månader sedan vi kom till Australien i mitten av april. Det är en absolut
deadline för oss eftersom vårt ettåriga ”multiple entry” visum endast tillåter 3 månaders
vistelse i taget. Australien Border Force håller koll på oss och vi måste skicka ett meddelande
var tredje månad och meddela var vi och båten befinner sig. Faktiskt också när vi var
hemma. ”Hello, we are in Åre”, enjoying life, the boat is in Bundaberg”.
Men vi har tagit god tid på oss att segla utmed denna 1000 sjömil långa kust, bara
dagseglingar med mängder av stopp. En passage vi sett fram emot var den dagslånga
passagen Hinchinbrook Channel. Kanalen går innanför den höga regnskogstäckta
Hinchinbrook Island och båda sidorna är fyllda av mangroveträsk. Här skulle det krylla av
krokodiler enligt uppgift och vi satt med kikaren fastlimmad vid ögonen. Men inte såg vi
någon krokodil. Både Bliss och Loupan gjorde det hela mera ordentligt och ankrade över
natten i en liten creek, men bortsett från underliga plask och regnskogsljud, var inte
krokodilerna på sällskapligt humör där heller.

Spännande natur. Här finns toppar på över 1100 m, blandat med regnskog och floder. Det finns en 3 dagars mycket strapatsrik hike att gå om någon känner sig manad.

Vid inloppet till kanalen måste man göra en fruktad, så kallad ”bar passage” dvs man går
över en uppgrundning långt ute till havs. När dyning möter utgående ström kan det bildas
höga branta stående vågor, som alla båtfarare fruktar. Det kan också vara svårt att orientera
sig bland sandbankarna därute. Här blinkade dock en fyr så snällt och ledde oss rätt, men
trots detta såg vi så lite som 2,9 m på ekolodet, vilket är väldigt lite i höga vågor med en båt
som sticker 2 m. I staden Lucinda, som är en utskeppningshamn för sockerbetor har man
byggt en ramp med ett conveyorbelt som är 3 sjömil lång, så att de stora fartygen kan lasta
utan att gå in i kanalen.

Vi gick vidare till ön Dunk Island, som vi läst hade ett trevligt resort och fina vandringsleder.
Tyvärr möttes vi även denna gång av ett nedlagt och halvt nedrasat resort. Även denna ö
hade en näst intill perfekt landningsbana för flygplan, men ingen flyger dit längre. Det är så
tråkigt att se dessa nedrasade, skräpiga övergivna anläggningar. Just på denna ö fanns
fortfarande en campingplats och viss båttrafik kvar, så vandringsleden genom regnskogen
var välhållen och i fint skick.

Ännu en halvt nedrasad resort

..och en övergiven landningsbana

Eftersom vi ankrar så gott som varje natt är ankarspelet ett vitalt hjälpmedel på båten. Vårt
ankarspel har visat sig vara lite lynnigt och på Dunk Island la det av helt. Det blev att lyfta
ankare och kätting för hand, ett jobbigt och smutsigt företag. Pyttsan, tänker ni, det gör vi
varje morgon i Stockholms skärgård. För oss, som utöver vårt ankare på ca 20 kg, enbart
har kätting och lägger ut sådär en 30 -50 meter varje kväll, är det ett riktigt slitgöra
att ta upp det. Dessutom behöver båten ligga rätt mot vinden och gärna göra lite fart framåt,
så det blir ett enmansjobb från fördäck. Så vi var lite molokna när vi stävade in mot Cairns för att få en dom över ankarspelet. Skulle det gå att laga, finns reparatörer, finns det reservdelar att få tag i i Australien, behöver vi beställa ett nytt från England? Hur lång tid kommer det att ta och, inte minst, vad kommer det att kosta? Pelle på Loupan, vår tekniske guru, misstänkte att det var fel på reläet, så Atti
slängde sig på cykeln när vi kom in till marinan och gav sig på jakt efter reläer i
båttillbehörsaffärerna. Han hittade till slut ett kinesiskt. Sedan tillbringade han en hel dag
under, framför, bakom och i ankarboxen för att skruva loss det gamla reläet, motorn och alla
kablar och började testa. Inget fel här, inget fel där. Till slut tog han loss hela motorn och la
ut på bryggan och tillsammans med Pelle kollades kolborstarna, sprejades, smordes,
tvättades och lästes böner. Även alla rörliga delar uppe på
däck plockades ner, tvättades och smordes. Och minsann, rätt som det var gick det igen, med gamla relät.
Men nu har vi ett relä i reserv och håller fingrarna korsade.

Geniuses at work

Cairns, som ligger rätt innanför Stora Barriärrevet, är den nordligaste staden på Australiens
östkust och ett centrum för turismen till revet. Det är en jättetrevlig stad, full med
restauranger och kaféer och ett pulserande folkliv. Och här började det plötsligt kännas
riktigt tropiskt. Det finns inga stränder att tala om och på grund av krokodilfaran badar man
inte i havet, utan här finns enorma saltvattenpooler, med sandstränder och fontäner, precis
vid strandpromenaderna. Här kan man bada till kl 21 på kvällen och flanera under fikonträd,
palmer och gummiträd på esplanader och strandpromenader.

Hit kommer alla seglare till slut och vi träffade många vänner som vi mött på haven. Vi var
inte mindre än 4 svenska båtar, eftersom Vista med Anna och Arthur ombord just anlänt från
Nya Caledonien. Detta firade vi med en helkväll på en av de trevliga räkpråmarna som ligger
förtöjda i hamnen och där man också äter krabbor, ostron och bugs, viket är några urgoda
hummerliknande skaldjur, som finns här.

Besättningarna på Bliss, Loupan, Vista och Spray. Vi väntar på maten. Brödet fick man ha med sig.

Vi träffade också våra finska vänner Auli och Hannu på Manta, som vi träffat på så många ställen runt jordklotet. De hade sträckseglat från Brisbane och skulle nu mer eller mindre sträcksegla till Lombok i Indonesien..

Och så lyckades vi leta upp ett Parkrun, som är ett roligt och opretentiöst motionslopp, som
anordnas på många platser framförallt i den anglosaxiska världen. Start kl 7 på
lördagsmorgonen, direktanmälan, gemensam start, 5 km löpning och resultatrapportering i
åldersklasser, något vi uppskattar. Vi sprang ofta det på Nya Zeeland. Här var vi över 300
löpglada motionärer på en otroligt vacker bana utmed havet. Finns i Stockholm också, i
Hagaparken och i Växjö såg vi på hemsidan. Googla Parkrun och häng på!

Stolta löpare

I Cairns är det ett evigt smattrande från helikoptrar som tar ut folk på flygturer över reven,
turbåtar, vattenskotrar, you name it och massor av turister. Den veckan vi var där var det
extra mycket folk eftersom Asia-Pacific Championship i Ironman anordnades, så
stan var full av atleter av alla slag. Ca 2500 deltagare i de bägge grenarna Ironman och Ironman 70, 3 (halva distansen). En hel Ironman består av 3,8 km simning i havet, 18 mils cykling och uppe på det ett
marathon 42,2 km löpning, allt i en följd, utan avbrott. På Spray har vi en Ironman ombord
och det var med längtansfulla, om än respektfulla ögon, han gick runt och suktade bland
avspärrningar och sponsortält.

Hur trevligt än Cairns var, blev vi så småningom hamntrötta och efter att ha handlat
oavbrutet i 3 dagar, bunkrat diesel, gas, bensin och vin lämnade vi de bekväma vi bryggorna
efter en vecka och gav oss ut bland reven igen. Cairns är sista stället där man kan handla
ordentligt på denna resan och nästa gång vi kan förtöja bekvämt i en marina är förmodligen i
Singapore i oktober.

Närmast Cairns är reven välbesökta och fiskarna nästan tama. Vi hamnade på den trevliga ön
Low Islets och blev helt förskräckta när en storögd svart fisk betraktade oss på väg ner för
badstegen.

Något så ovanligt som ett dagsregn har vi också begåvats med. Det händer inte så ofta och
kan vara ganska skönt ibland. Då småpysslar vi ombord och läser böcker. I Cairns laddade vi
upp med några nya böcker på Yachtklubben. Bookswaps är en av mina specialiteter och jag
brukar nästan alltid lyckas hitta bra böcker. En rolig tradition är att man skriver in namn på
båten och var man lämnat boken i pärmen och i Cairns hittade jag flera böcker som åkt över
halva jordklotet ombord på olika båtar, från Puerto Mogan på Gran Canaria 2009, via La
Gomera, Panama, Tahiti och Fraser Island 2011 till Cairns . Får se var jag lägger iland den?

Ett obligatoriskt stopp på denna kust är Lizard Island, ytterligare ett av James Cooks många
landfalls. Han döpte ön efter de många ödlorna han såg och faktum är att det fortfarande
finns många ödlor, en del ganska stora, typ som schäferhundar. Helt ofarliga uppenbarligen,
men ganska läskiga med sina spelande tungor.

På Lizard finns ett lyxigt resort och en trevlig bar, som har öppet ett par kvällar i veckan och
flera roliga vandringar. Stränderna är fantastiska, även om det tyvärr också här siktas
krokodiler lite då och då. De senaste attackerna var 2021, men enligt ett av de anställda på
resorten hade man sett en krokodil för någon vecka sedan

En av de roligaste vandringarna var den till högsta toppen ”Cooks look out”. Enligt
informationstavlan gick Captain Cook upp till ön högsta punkt för att försöka spana in en väg
ut till havs ur virrvarret av rev, och kunde därifrån se en öppning i revet som numera kallas
Cooks passage. En helt vidunderlig utsikt däruppifrån fick vi njuta av.
Vi, James Cook´s sentida efterföljare, gjorde flera mödosamma klättringar uppför berget
under den vecka vi var där. Inte för att spana efter rev, utan för att få täckning för våra
mobiltelefoner.

Vi låg ankrade i Watsons Bay, döpt efter familjen Watson som försökte sig på någon form av
skaldjursfarmning här på 1800-talet. Dessvärre blev familjen angripna av argsinta aboriginer,
vars land de förmodligen slagit sig ned på utan lov. Eftersom mannen i huset hade tagit
båten ut på fiske, tvingades frun, ett litet barn och en tjänare fly i den största
skaldjursgrytan. De strandade på ett rev och hittades först efter två veckor, men hade då gått under av
törst.

Vi förgicks inte av törst utan firade en genomtrevlig midsommarafton tillsammans med Bliss,
med dubbelmarinerad makrill, Jansson utan ansjovis, matjessill utan gräddfil och gräslök och
drömmar om jordgubbar. Snapsvisorna hade turligt nog inga regionala begränsningar så nu
har vi utökat repertoaren rejält.

Nu har vi lärt oss vers 2 på Det satt en mås på en klyvarbom.

Vi fortsatte vår segling norrut mot Cape York. Denna delen av Australien får Norrlands inland
att framstå som tätbefolkat. Här är det ren ödemark och man ser inte ett hus, inte en båt
inte ett livstecken på flera dagar. Sista affären var i Cooktown, en vilda västernstad och
utpost för de äventyrsturister som vill köra 4-wheeldrive i regnskogen. Det är också till stor
del aboriginerland, dit man inte har tillträde hur som helst. Kusten är en blandning av höga
berg, mangrove och sandstränder. Vi går sällan iland och badar inte, trots att temperaturen
de senaste dagarna legat runt 30 grader.

Vi fortsatte norrut och ankrade bakom otaliga öar, en del mer paradisiska än andra. Vissa höga och dramatiska som Flinders Islands, andra rena atoller. Reven ger sjölä för de värsta vågorna, men den stadiga sydostliga passadvinden ylar i riggen.

Morris island

Portland Roads är en utpost med en väg, 10 innevånare och ett cafe. Kruxet här är att det är ett rev framför stranden, som gör att man inte kommer iland med jollen vid lågvatten. Dessutom bevakas revet av en krokodilhona med unge. Vi läste tidvattentabellerna noga och räknade ut att om vi skyndades oss iland skulle vi hinna med en snabb kopp kaffe när cafeet öppnade kl 10 och sedan ut igen innan revet blev torrlagt. Väl framme tyckte vi det var så trevligt att vi stannade iland ända till nästa högvatten vid 17-tiden och avnjöt även lunch på det trevliga kafeet, som dessutom hade internet.

En riktig turdag blev det eftersom vi blev bjudna på middag hos Chris och Greg på grannbåten Sea Jay när vi kom ut. Båda visade sig dessutom vara alumnis från University of Pennsylvania, Chris till och med från Law school, så det blev en riktig skolreunion.

Ytterligare ett landbesök vågade vi oss på med våra tuffa båtgrannar utmed en kilometerlång sandstrand. Vi gick nästan en mil på stranden och såg tydliga krokodilspår, men inga krokodiler. Jag hade för säkerhets skull tagit med mig ett rött varningsbloss att skrämmas med.

Borde ha lite uppsikt bakåt också.

Enligt vår crusingguide “Cruising the Coral Sea” var nästa stopp Bushy Islets en “miserable anchorange”, men så blev det inte för oss. Där låg nämligen en hummerfiskebåt och ganska raskt dök ett par glada hummerfiskare upp med sin lilla jolle. I utbyte mot en flaska vin fick vi tre rejäla humrar, som utöver den första kvällens orgie i hummer räckte till två ytterligare middagar. Humrarna fångas med ganska enkla snaror, i Karibien kallades de Bahamian sling, och fiskarna tillbringar ca 8 timmar per dag i vattnet fridykande eller med ganska simpel tung utrustning. De kan fridyka ner till 30 meter. När fångsten säljs tar skepparen 60 procent och dykarna får behålla 40 procent. Dykarna, som var melanesier, kom från olika öar i Torres sund.

Bilder

Ett sista tappert försök att se krokodiler gjorde vi när vi tillsammans med Bliss gick in i floden Escape River och ankrade över natten. Inte heller där lyckades vi se något annat än att höra några enstaka plask.

Spay och Bliss i Escape River

Mastarbete och krokodilspaning

Lugn kväll

Norra udden på Australien heter Cape York och den rundade vi i god fart. Det innebär att vi lämnade Stilla havet, som varit vårt hem de senaste 5 åren och gick in i Torres sund, som förbinder Stilla Havet med Indiska oceanen. Starka strömmar, mycket tidvatten och oroliga vågor kännetecknar detta vatten. Ett kort stopp i outbackorten Seisia hann vi med för att köpa diesel, fylla våra gasolflaskor och köpa tårtingredienser till Attis födelsedagkalas.

Cape York med fyren till vänster

Så på födelsedagen kom Bliss inglidande och tårtan gick ner i ett nafs.

Vi gick vidare till vår sista hamn i Australien, Thusday Island, där vi ska klarera ut och sätta kurs mot Indonesien. Vi har redan fått mail från Australien Boarder Force, “time’s up, mates”.

Och så på Attis födelsedag hände det äntligen. En krokodil på stranden vid ankringen på Horn Island., lojt tittade på oss. Inget bad här heller.

Ha en trevlig sommar! Vi hörs!

Elisabet och Karl Axel på Spray