Så var det då dags för att anträda resan norrut. Efter nya Zeeland finns ingenting på 1000 sjömil och
sedan dyker Nya Caledonien upp. Ytterligare något hundratal sjömil längre norr ut kommer Vanuatu.
Vanuatu var stängt fram till 1 juli så vi hade inte räknat med att gå dit, men när möjligheten öppnade
sig var det svårt att motstå.
Vi började med att gå norrut utmed Nya Zeeland till Opua, som är en utklareringshamn. Vi hade
nästan glömt hur dramatisk och vacker den nyazeeländska kusten är och det var roligt att passera
Cape Brett och andra kända platser. Full vinterutstyrsel med mössa, vantar, sjöställ, stövlar. Eftersom
det var helg lade vi till i en liten naturhamn och letade upp ett musselställe vi varit på förut och fick
ihop till en god middag av green lipp mussels. Måste plockas vid lågvatten och helst ska vågorna slå
lite lagom över oss plockare.

I Opua beredde vi oss på att vänta på ett bra väderfönster för att gå norrut. Våra vänner på Manta
fick vänta i 3 veckor, men för vår del öppnade det sig ett fönster redan efter 3 dagar, så vi fick det
ganska snärjigt med att få ihop allt. Watermakern blev servad, sprayhooden fick nytt blixtlås,
preventergajarna blev utbytta. Sista handlingen gjorde vi i grannstaden Paihia (cykel över tre branta
kullar). Där hade vi turen att träffa maoiren Slam, vars bror läste en välsignelse över oss och vår resa.
Vi fick också lära oss att den karaktäristiska maoriska haktatueringen innehåller familjens historia och
inte får fotograferas om man inte är ”connected”. Till slut blev vi ”connected” och Slam löste
problemet genom att själv ta en bild med vår kamera.

Vi fick en stressig sista kväll, Atti sprang runt som en ekorre på båten och lyckades slå huvudet i
bommen, med ett spräckt ögonbryn som resultat. Hjälp vad det blödde. Helt omöjligt att tejpa eller
ens se omfattningen av såret. Till slut la vi ett tryckförband direkt på såret och virade runt hela
huvudet med elastisk binda. Typ första världskriget. Nästa dag gick det i alla fall att sätta lite tejp och
ett plåster på eländet.

Och så -efter 5 år- kunde vi till slut klarera ut från Nya Zeeland och lägga oss på nordlig kurs, rakt ut i
Stilla havet.

Åh, boy. Det var inte bara vi som var ringrostiga. Båten var det också. Kortvågsradion funkade inte,
topplanternan lyste inte, radarn gick inte igång och spisen la av. Om spisen lägger av är man ganska
hjälplös ombord. Ingen varm mat, och vad som i princip är ett nödtillstånd, inget kaffe. Visserligen
bestod vår huvudföda av sjösjuketabletter, men det blir ju lite enahanda efter ett tag. Till och med
mina kära Dubarry läderstövlar gav upp. Sulorna ramlade mer eller mindre av. Men med hjälp av
silvertejp, skruvmejslar, böner och svordomar fick vi till slut ordning på det mesta. Men oj hade vi
glömt hur höga vågorna är, hur mörkt det är på natten och hur lång en tretimmarsvakt är.

Vår plan var att gå en NO-lig kurs från NZ tills vi fick den friska sydliga vinden av ett lågtryck som passerade söderut, därefter falla av. Men vi ville ju inte komma för nära det “röda/lila” området på väderkartan. vindriktningen var bra, ungefär slör, men det behövde inte blåsa så hårt. Efter de två första tuffa dagarna kom vi till högtrycket och fick vi ett litet andrum. Vinden la sig, havet blev platt och vi kunde tvätta oss, äta ett riktigt mål mat och vila lite. Och njuta av solnedgångar och soluppgångar och ett magiskt månsken.
Dessutom hade det blivit varmare, Underställen åkte av och shortsen kom fram

En bra bok måste man ha vid en crossing. Jag valde Wolf Hall. 750 sidor engelskt 1500-tal, med en 4
sidig personförteckning i början. Dessutom hette alla Thomas, Mary eller Anne. Vill ni veta något om
Thomas Cromwell, fråga mig. Inte alltid underhållande.

Efter högtrycket passerade vi genom en front. En hel dag med kraftiga regnbyar och varierande vindar.
De sista två nätterna blev slitiga. Mera vind, höga vågor akterifrån, svår segling. Båten slingrade och
krängde i vågorna. Det blev svårt att styra och autopiloten jobbade som en besatt. Vi hade spirat ut
förseglet och när det var dags att gippa skulle hela spireländet ned. En manöver som är utmanade
även i relativt lugnt väder. I höga vågor, med en orutinerad besättning är den direkt livsfarlig.
Dessutom var inte focken ordentligt inrullad utan började rulla ut sig och levde sitt eget livsfarliga liv
på fördäck. Myteriet var överhängande.

Det var otroligt skönt att sikta land efter 8 dagar. En enda båt såg vi på hela resan. Det är inte trångt
på havet. Några valar på avstånd, men inga delfiner och ingen fisk.

Det vi siktade var ön Tanna i södra Vanuatu. Vanuatu är ett litet örike, som engelsmännen och
fransmännen har kivats om. James Cook döpte det till Nya Hebriderna, men i samband med
självständigheten på 1980-talet tog man sig namnet Vanuatu. Här fanns det kannibaler in på 60-talet
och till skillnad från många andra öar i Stilla havet är det inte fullt med kyrkor. Sannolikt för att
missionärerna i stor utsträckning hamnade i grytorna innan folket blev frälsta. Numera är huvuddelen
av befolkningen kristna, men det finns flera olika bisarra religioner.

Vi styrde in i en vik på den östra sidan av ön, som Captain Cook gett det ståtliga namnet Port
Resolution. Där låg 5 båtar ankrade och återseendet med Ulla och Pelle på Loupan var efterlängtat,
liksom en lång natts sömn.

Ulla och Pelle på Loupan välkomnade. De hade seglat från Fiji.

På Tanna lever folket otroligt enkelt. Byarna består av hyddor av bambu och korrugerad plåt och man
lever på fiske och självhushåll. Fisket bedrivs från pyttesmå utriggade kanoter av uthuggna
trädstammar. Höns, kor och grisar finns och små, små odlingar. Vägarna är snudd på ofarbara med
bil. Folk går. Eftersom landet varit helt isolerat i 2 ½ år pga corona har inga pengar kommit in med
turister och knappt några transporter. Det är brist på allt.

De utriggade kanoterna år riktiga mästerverk.

Vi började med att klarera in. 3 olika tjänstemän från, tull, immigration och biosecurity hade åkt i 2
timmar på de knappt farbara vägar från centralorten Lenakel. Mycket formellt och många stämplar.
Inklareringen skedde på yachtkubben. Ni kanske tänker er något flådigt, när ni hör namnet
yachtkubb, men så är det inte i Port Resolution.

Port Resolution Yacht club.

Och så en liten runda i byn. Byteshandeln kom igång direkt. För kasserade liftsnören från Åre, kepsar
och läsglasögon bytte vi till oss papaya, bananer, paprika. Liftsnörena kommer att hamna runt halsen
på kossorna som står bundna här och där. Lite hisnande tanke att utrangerade liftsnören från
släpliftarna i Åre hamnat runt en ko i Vanuatu. Gästfriheten, generositeten och vänligheten bland
befolkningen är gränslös. Man talar engelska, franska , det nationella språket bislama och otaliga
lokala språk.

Canal +? Fråga inte hur det går till.

Ett trevligt och gott sätt att bidra lite till ekonomin i byn är att äta i land. Vi beställde lunch hos
Linette, som tillagade en utsökt måltid bestående av omelett, jams, taro, ris och sallad. Allt från
hennes egna odlingar och ägg från egna höns.

Linette ställer fram maten

Den stora sevärdheten på Tanna är den aktiva vulkanen Yasur. Den ligger inte så långt från Port
Resolution, men det tar ändå stadiga 1 ½ timma att ta sig dit med bil. Väl framme betalar man
inträde 800 kr per person, inte billigt, och sedan blir man avsläppt mitt en en asköken där askan yr
runt. Sedan får man knalla själv i mörkret, på en ganska enkelt markerad väg, ända upp till
kraterkanten. Vulkanen mullrar och fräser och rätt som det är ger den ifrån sig ett dovt muller, en
askpelare och ett gnistregn kommer upp. Uppe på kanten, utan några avspärrningar, ser man rakt
ner i det glödande inre på kratern. Ganska läskigt om jag får säga vad jag tycker. Ungefär var 5 minut
har den ett mullrande utbrott. Ganska otämjd varelse känns det som. Men en häftig upplevelse.

På väg upp till kraterkanten

Aska

Utbrott, mullret får ni tänka er.

Askstorm

Port Resolution är öppen mot norr och när vinden drar över mot nord eller nordost, blir det ohållbart att
ligga kvar. Dyningen blir alltför hög. Så blev det för oss, så redan efter två dagar, var det dags att dra
upp ankaret och hissa på. Lite för tidigt, det fanns mycket kvar att upptäcka på denna charmiga ö. Så
ut i havet igen. Yasur sände upp små rökpuffar som avsked och vi fortsatte vår kamp mot de höga
vågorna. Det är svårt att beskriva hur det ser ut. Vågorna är mycket längre än de Östersjövågor vi är
vana vid. Båten far omkring som ett viljelöst offer nedför vågbergen, kränger och far, men det
stampar inte. För att inte komma fram i mörkret till Port Vila, som var vårt mål stack vi vid lunchtid
och seglade över natten. Denna gång med vår lilla kutterstagsfock och ordentligt revat.

På förmiddagen nästa dag angjorde vi Port Vila, huvudstad på Vanuatu. En sliten, ganska ocharmig stad, som påminner om de enklaste städerna i Karibien eller Asien. Men en fantastisk grönsaksmarknad finns
och flera franska supermarkets, som Bon Marche mm. Ganska välsorterade. Och det franska
inflytandet gör sig påmint genom de goda baguetterna. Mycket gott kan sägas om Nya Zeeland, men
brödet hör inte dit.

Det lokala språket bislama är någon form av pidginengelska, och stavningsreglerna förefaller vara
enkla. Man stavar som det låter helt enkelt. Med lite fantasi kan man utan problem läsa en text. Jag
bara älskade skyltarna med robusta uppmaningar och upplysningar.

Inte svårt att förstå.

Number one cafe.

Nu kunde vi också åtgärda vårt problem med gasolflaskorna. Vi tog helt enkelt jollen till en gasstation
i land, och där ställdes inga frågor, utan såväl vår svenska gasolflaska, som den nyazeeländska fylldes
utan höjda ögonbryn.

Efter denna försiktiga start i Vanuatu, ska vi nu fortsätta norrut och besöka de något mindre besökta
öarna. Det ska bli väldigt spännande. Landet är fattigt och sjukvården eftersatt. Malaria finns och
även utbrott av lepra. Vi äter malariaprofylax och slösar med myggmedel. I båten är det sällan något
problem. Vinden jagar bort myggorna, men i land speciellt på kvällen måste man vara försiktig.
Och så vill man ju inte hamna i någon gryta någonstans.