Varning utfärdas. Det här blogginlägget kommer inte innehålla någon segling överhuvudtaget utan handla om den rundresa på 3 veckor med campervan vi gjorde i december, kors och tvärs på Syd- och Nordön.

Som vanligt började vi med den sedvanliga bussresan till Auckland och tog in på det spartanska hotellet Jucie Snooze, som inte lovar mer än det håller och där ett rum med fönster är att betrakta som lyx.

Redan nästan morgon åt vi frukost med de nyanlända och oförskämt pigga Claes och Maria och efter en liten runda på stan åkte vi ut till flygplatsen och äntrade ett Air New Zealand plan till Queenstown på Sydön. Eftersom vi inte skulle få vår Campervan förrän 2 dagar senare hade vi bestämt oss för att göra en dagvandring på en av New Zealands Great Walks, the Routebourn Track. Vi hämtade ut en 4 hjulsdriven Subaru och susade upp till den lilla byn Glenorchy, nära insteget till tracken. Vägen upp beskrivs som en av världens vackraste, men molnen hängde tunga över bergen, så det var inte mycket vi såg.

Glenorchy var en by i  Österbymos storlek och vårt motell Bold Peak Lodge förde genast tankarna till Twin Peaks. Den kombinerade receptionen och puben var fylld av local heroes  med en tandstatus, som utesluter att det någonsin funnits flourtanter på Nya Zeeland. Claes och Maria tittade lite tvekande på oss men höll masken och efter en stadig hamburgare slocknade vi alla på våra rum entusiastiska inför vandringsdagen nästa morgon.

Vi vaknade av att regnet strilade. Fulla av tillförsikt och ivrigt förnekande väderleksrapportens innehåll gav vi oss av. Flickan på turistbyrån rådde oss att hålla oss på denna sidan av floden för att inte bli strandsatta på andra sidan i händelse av översvämning, men hon verkade inte så förtroendeingivande, tyckte vi och klämde oss in i bilen. Uppe vid det lilla vindskyddet där leden börjar mötte vi en guide, som direkt avrådde oss från att gå upp på berget, och varnade för såväl snö som hagel och rekommenderade en kortare runda längre ner. Något besvikna lyssnade vi på honom och gav oss ut på den kortare rundan. Väldigt snart visade det sig att den markerade stigen var översvämmad. Vi började med att göra små korta avvikelser från stigen, men det blev bara blötare och blötare och efter att ha halkat på stockar och missbedömt vår förmåga att hoppa över vattenfyllda diken slutade det med att vi alla var blöta till midjan och inte helt på det klara var vi var. Så småningom hittade vi stigen och kom fram till utsikten över sjön, men vi insåg att några topperövringar inte skulle bli aktuella den dagen utan återvände till Glenorchy, torkade våra kläder och gick på ett trevligt cafe.

Nästa dag åkte vi tillbaka till Queenstown och tittade på bron som är alla Bungy Jumps urmoder, Kawaru Bridge Ingen frivillig anmälde sig i vår grupp.

Dagens höjdpunkt var uthämtandet av vår Campervan för 4 personer. Vi fick en sliten, överriggad Mighty, och med några enkla instruktioner var det bara att ge sig iväg. Den skramlade, skrapade, hostade och gungade  när vi tog kurvorna fram till stormarknaden Pak and Save, där vi fyllde upp med mat och vin. Atti och Claes tittade på varandra, men till slut satte sig Claes vid ratten och vi gungade iväg.

I Nya Zealand fungerar det så att om man har en bil, som är utrustad med toalett och uppsamlingstank för vatten, så får man stanna lite varsomhelst och övernatta. Då har man en liten etikett på bilen som visar att bilen är ”selfcontained” . I annat fall är man hänvisad till campingplatser. Vår bil var selfcontained och det är ganska praktiskt, man blir fri som en fågel.

Att trycka in fyra 60 plussare på en campingbils begränsade yta och ge sig iväg på en nästan 2 veckors resa kan tyckas som ett socialt experiment dömt att misslyckas. Vi var nog lite betänksamma när vi lastat in all mat och all packning och snubblade runt på varandra inne i bilen, men när alla prylar så småningom kom in i skåpen, sängarna blev bäddade och vi hittade våra roller och platser gick det alldeles glimrande. Jätteroligt helt enkelt. Atti och jag sov i en liten hydda uppe på taket av förarhytten och Claes och Maria tronade i en dubbelsäng, längst bak i bilen. Vi drog lott om sängarna, innan vi visste hur bilen såg ut. Maten åt vi vid ett litet bord bakom förarplatsen och matlagning och disk skedde i mitten av bilen. Ingen av oss hade någonsin bott i husvagn eller husbil förut och knappt varit på en campingplats, men när vi kom igång tyckte vi alla att det var kul. På morgnarna tassade Claes upp och gjorde frukost till alla, havregrynsgröt och tea, och sedan gick vi upp en i taget. Ibland åt vi på restaurang, men ofta lagade vi mat och åt i bilen. Ett absolut nödvändigt inslag var kaffestoppet på ett cafe där vi drack cappuccino eller ”flat white” och åt scones och kakor. Till lunch åt vi mackor med  mosad avokado och annat gott, som vi bredde i bilen.

Claes och Marias lyxkoj

Vår hydda ovanpå förarhytten

Vi hade bestämt i förväg att vi skulle vandra mycket och inte åka så mycket bil och sett ut en spännande rutt utmed Sydöns vackra västsida. En snabb titt på väderleksprognosen visade att det skulle regna i princip i 10 dagar i sträck och temperaturen gå ned till ca 3 grader, så vi ändrade våra planer och satte rak ostlig kurs mot den soligare ostsidan. Som av en händelse gick den kursen genom det vackra vindistrikt som är centrum för Pinot Noir druvan. Vi stannade i staden Alexandra och gick en vacker vandring , innan vi besökte en ganska liten vingård Grey Ridge, där vi satt i det kombinerade köket och avsmakningsrummet och smakade på de egna vinerna, serverade av ägarparet. Ett väldigt trevligt besök, som slutade med att Claes beställde 48 flaskor, som vi hoppas få njuta av hemma i Saltis.

Särskilt rosévinet från Grey Ridge var fantastiskt.

Och så rullade vi vidare över de ändlösa kullarna och betesmarkerna. Även Nya Zeeland har haft en Guldrush, och staden St Bathans är ett kvarglömd relik över en övergiven guldepok.

Guldgrävarhotellet i St Bathans

Målet för dagen var den lilla staden Moeriki, känd för sina underliga runda stenar på stranden. En annan begivenhet, som min öronläkare på Huddinge sjukhus tipsat om var, restaurangen Fleurs Place.  Den visade sig vara ett oansenligt hus av korrugerad plåt i fiskehamnen, men när man väl klev in möttes man, inte bara av Fleur själv, utan av en eklektisk inredning av allehanda grejer. Middagen som serverades, på pinfärsk fisk, var bland det godaste vi någonsin har ätit. Ett otroligt charmigt ställe, som vi senare upptäckte att det fanns böcker skrivna om.

Lämningar av gruvdriften i St Bathans

Fleurs Place

Moeriaki Boulders var också fina. Gigantiska runda stenar, som kastade av en jätte. Och ett natursceneri man inte kan bli mätt på.

Vi fortsatte resan utmed den minst lika vackra östkusten, med trevliga småpauser och stopp här och där.  I Kaikora hade vi bespetsat oss på att se pingviner och valar,  men fick nöja oss med pälssälar.  Och även här hittade vi en fin strand att parkera vår Mighty på.

Sovande pälssäl

Vi hade inte gett upp hoppet på en riktig bergsvandring och styrde återigen kosan mot västkusten, denna gång via Arthurs Pass.  Vi stannade vid en campingplats ganska nära passet och fick uppleva en regn och åsknatt av sällan skådat slag. Vinden slet i den höga bilen och regnet öste ner. Nästa morgon fick vi höra att den väg vi tänkt åka på västkusten var bortspolad och inte skulle öppna igen förrän om 8 veckor, Arthurs Pass var stängt pga snö och vägen vi just kommit på var helt översvämmad och avstängd för trafik. Det var bara att ändra planerna igen och återigen styra bilen österut. Regnet fortsatte hela dagen. Vi tröstade oss med musslor och vin och vem kunde tro detta, men prognosen för nästa dag tydde faktiskt på sol.

Greenlipp mussels i Havelock

Vi styrde kosan mot Abel Tasman National Park, där vi hoppades mycket på Abel Tasman Coastal Track, den älsta av the Great Walks. Och tänka sig, nästa dag regnade det inte. Vi tog plats på en av många båtar, som med hjälp av traktor backas ner i vattnet och blev sedan körda ut till den sista delen av tracken, ca 2 mil från byn Marahau, där vi bodde. Det blev en väldigt fin vandring genom den täta regnskogen med palmer och stora ormbunkar och utmed guldgula sandstränder. Det gick till och med att bada, tro det eller ej. En väldigt fin dag, och en fin nationalpark, längst upp på norra delen av Sydön, där man gärna stannat flera dagar.

Men vi skulle vidare. Västkusten, tredje gången gillt?

Vi tog nu en väg mer på mitten och fick träffa på de busiga papegojorna Kea, som höll show och hackade på taket på bilen och även hål på ett tält. Vi tyckte de var jätteroliga, men Nya Zeeländarna var mindre imponerande. Det vi däremot inte fick se var de skygga och nattlevande Kiwifåglarna, som bara finns på nya Zeeland. De har päls istället för fjädrar och kan inte flyga. De är ytters skygga, och nästan ingen vi har pratat med har sett en. De har många fiender, katter, hundar, possums, mård, hermelin mm.  och arbetet för att skydda dem pågår ständigt.

Kea tror vi papegojorna heter, eller Kaka.

Maria hade spanat in att en ny Great Walk hade öppnats den 1 december, The Paparoa Track i nationalparken Paparoa National Park. Vi gjorde en halvdagsvandring på denna tropiska led och fick också titta närmare på de berömda Panncake Rocks, typ gigantiska raukar. Naturen på Nya Zeeland lämnade oss mållösa.

Panncake Rocks

På Paparoua Track

Varning för korsande pingviner.

Arthurs Pass, tredje gången gillt?

Skulle vi lyckas ta oss upp på ett berg denna gång eller? Jo till slut fick vi två soliga dagar på rad och kunde först gå en scenic, men inte ansträngande tur, för att sedan avsluta med den kända, och ganska krävande Avalanche Track upp till Avalanche Peak 1833 m. Leden var väldigt brant i början och gick mer eller mindre rakt upp för att sedan följa en bergskam upp till själva toppen. Väl utmärkt, men ganska jobbig vandring med rullande stenar. Toppen var dessvärre också ganska luftig på slutet så jag retarderade till mitt normala höghöjdsbeteende, hyperventilerande krypning. Men så snart man kom ner några meter igen kunde även jag njuta av en anslående utsikt och en fin dag.

Klara för vandring

Pistvakten testar snön

Vi börjar närma oss toppen

På toppen. Lisa med svindel och ett fast tag i toppmarkeringen

Nu känns det bättre.

Atti testar gränserna

Det blev en bra avslutning på vårt gemensamma husbilsäventyr. Nästa dag ägnade vi åt att köra ner till Christchurch och lämna igen husbilen efter våra 2 fantastiska veckor.  Under tiden hade det stora vulkanutbrottet på White Island inträffat vilket påverkade hela landet. Naturen på Nya Zeeland är anslående, men vulkanisk. Jordbävningar,kraftiga regn, landslides, avstängda vägar, det är deras verklighet.

Några ord måste också sägas om vandringslederna. På Nya Zeeland bor 4 miljoner människor. De flesta av dessa bor i Auckland. Arbete ned jorden, innefattande boskapsskötsel och vinodling är stora näringar. Det finns inga jättestora industrier. Över hela landet finns mängder, och åter mängder av vandringsleder. Alla fint utmärkta, väl underhållna med spångar, hängbroar, trappor och därtill ofta utrustade med fina toaletter, kliniskt rena, med papper och tvål. Minsta lilla samhälle har ett informationscenter, där en serviceinriktad person eller flera ger utmärkta råd, lämnar ut kartor och broschyrer och är allmänt behjälpliga. Det är för mig omöjligt att förstå hur det går till och finansieras. Vad jag vet är skattetrycket lägre än i Sverige och det är svårt att inte göra jämförelsen med med vårt eget land, där vi knappt har resurser att underhålla Sörmlandsleden.

Det var riktigt tråkigt att vinka av Claes och Maria, men efter bara några timmar satt vi redan i en nya campervan. Denna gång en Britz, för 2 personer. Vår nya campervan var, utöver att den var nyare och inte lika sliten, designad av någon som inte var komplett galen. Vi vände tillbaka mot bergen, denna gång Lewis pass,  och stannade vid en av de flera sjöar som heter Nelson Lakes. Nya hikes.

Vi hade ett vinområde kvar att bocka av, Marlborough, där man främst oldlar Sauvingon Blanc druvan. Vi besökte Spy Winery, vars viner finns på systemet. Pröva deras Sauvingon Blanc, samma pris på systemet hemma som när man köper det på vingården.

Denna gång skulle vi ta färjan över till Nordön över det blåsiga Cook Strait, Båtresan går från Picton på Sydön till hududstaden Wellington på Nordön och tar 4 timmar med Interislander. En mycket fin resa, som delvis går inomskärs i det vackra Marlborough Sound.

Vi parkerade vår husbil lite utanför Wellington och tog lokaltåget in och gjorde en stadsrunda, samt besökte museet Te Papa, som är som ett mellanting mellan Nordiska och Naturhistoriska museet. Mycket av informationen handlade om maorierna och deras kultur, samt om de många övergrepp och vansinnigheter vi kolonisatörer har gjort och gör.

Stadsmätta fortsatte vi norrut för att göra ett nytt försök att gå den kända vandringen över vulkanerna i Tongariro national park, ”Tongariro Crossing”. Trixet med den vandringen är att den börjar på ett ställe och slutat på ett annat, så man måste beställa lämning och hämtning med taxi. Förra gången när vi var där, var det alldeles för kallt och snöade till och med uppe på berget, så någon vandring gick inte att genomföra. Denna gången såg vädret bättre ut och vi styrde förväntningsfulla bilen mot nationalparken i det strålande solskenet. På berget åker man skidor på vintern, så vi passerade flera resorter med skiduthyrningar, vilket kändes väldig malplacerat i sommarlandskapet.

Ju närmare vi kom vulkanerna desto mer moln dök upp och när utsikten började bli riktigt vacker började regnet trumma mot bilrutan. Rätt som det var var ösregnet ett faktum och vi fick köra sakta sakta med vindrutetorkarna på max på den smala vägen. Rätt som det var kom vattnet strömmande på golvet av bilen. Först trodde vi att vi glömt ett fönster öppet, men när vi tittade närmare såg vi att vattnet kom inne från bilen. När vi tittade närmare såg vi att färskvattenmätaren stod på noll och förstod att det måste vara något fel på färskvatten tanken. Ett snabbt samtal till uthyrningsfirman, som bad oss söka upp närmaste servicefirma, som i vårt fall var i Taupo. Det var vi inte alls sugna på. Vi ville gå Tongariro Crossing och räknande ut att så mycket vatten behövde vi inte , utan åkte upp till campingplatsen i Whakapapa, letade upp våra gamla vinflaskor i soppåsen och fyllde dem  och skurhinken med vatten.   Och gjorde oss beredda. På visitor centret förstod vi att vandringarna varit inställda under dagen och att chanserna för nästa dag var små. Vi lät oss inte nedslås, la oss tidigt och la fram kläder.

Nästa morgon vagnade vi av att regnet öste ner och vinden slet i husbilen. Mycket riktigt, alla vandringar inställda, sikten obefintlig och hård vind. Tongariro Crossing går på 1800 m, över trädgränsen och i ett landskap med fortfarande aktiva vulkaner. Det var inte aktuellt att gå där mot rekommendationerna. Vi fick nöja oss med en kortare runda under trädgränsen.  Tongariro hade ännu en gång visat sig ouppnåelig. Man kanske inte ska gå på vulkaner.

En spektakulär bro

En bild från den lilla tur vi tog i vulkanlandskapet. De snöklädda vulkanerna är framför oss. Syns bara inte.

Mitt i det öde landskapet finns dock något så ovanligt som ett lyxhotell, byggt på 20-talet, och komplett med afternoon tea och en artig indier med turban. Kallas Chateau Tongariro Hotel. De förnekar sig inte engelsmännen. Om man inte kan vara i England, får man flytta England dit man är.

Felet i bilen fixade man snabbt och lätt i Taupo. Det var bara en slang som hoppat av. Vi träffade Stephanie lite kort och önskade god jul och styrde sedan kosan vidare norrut. En sista campingnatt ute i spenaten. Nu sken solen, försmädligt nog och sedan var det dags att köra till Auckland och lämna bilen och ta bussen hem till Whangerai och båten.

Båten kändes som ett lyxhotell när vi kom hem, stor och rymlig.

Det var otroligt kul att åka runt med husbil. Nya Zeeland är fantastiskt och det var faktiskt vackert precis överallt.  Men det är ännu roligare att segla.