Karl Wenzlaff 29 april 1986  –  1 april 2019

IN MEMORIAM

Det går inte att börja skriva på den här bloggen utan att säga några ord om vår son Karl som lämnade oss den 1 april i år, 33 år gammal. Karl var vår främsta supporter och påhejare för att göra den här långseglingen. Han kröp runt på båten och installerade all elektronik; han och Atti la många kalla vårhelger på att installera watermakern; han satte upp den här bloggen och la in kartor och bilder. Överallt i båten har vi fysiska minnen av honom i form av kopplingsscheman och skisser, ofta pedagogiska och övertydliga så att de åldriga föräldrarna ska förstå.

Och inte minst han var med oss på den första långa överseglingen över Atlanten från Kanarieöarna till St Lucia. En evigt glad och positiv inspirationskälla, måhända något sjösjuk. Men Karl hade hemlängtan och trivdes allra bäst hemma med sin Filippa i sitt nyköpta hus med tusen byggprojekt eller i Åre klättrade uppför en isvägg eller, ve och fasa, hoppande ut från ett flygplan med fallskärm.

Karl fick diagnosen tjocktarmscancer i augusti 2017. Vi var då på Tonga. Han opererades och påbörjade cellgiftsbehandling, ivrigt försäkrande oss att allt var bra och bestämd på punkten att vi inte skulle avbryta seglingen i förtid. Vi försökte fortsätta segla, men paraplydrinkarna hade förlorat smaken och korallreven hade bleknat, så vi skyndade oss mot Nya Zeeland och ett ställe där vi visste att vi kunde lägga båten på obestämd tid och åkte hem.

Det blev Riverside Drive Marina i Whangarai, en liten familjedriven marina ganska centralt i stan. Där kom båten att stå på land i två år. Vi har fått all tänkbar support från marinan, från seglande vänner och från andra långliggare. Ett problem för oss var att vår temporära momsbefrielse för båten bara gällde i två år. Det räckte med ett email till tullmyndigheterna på Nya Zeeland, som med vändande post gav oss ett års förlängning ”due to the sympathetic circumstances” En långliggare på marinan har tittat till båten en gång i månaden, och våra vänner på Loupan och Blå Ellinor gjorde en hjälteinsats genom att bygga en täckställning, konservera motorn och tvätta hela båten invändigt och utvändigt. 

Själva har vi växlat genom att bo i Åre, på en släktgård i Östergötland och i kappsäck i Stockholm, kinesande hos vänner och bekanta alltmedan Karls hårdnackade kamp mot cancern fortsatte.  Trots bästa tänkbara vård och behandling och enorm support från familj och vänner kunde sjukdomen inte stoppas. Karl fick bara drygt ett och ett halvt år i livet efter diagnosen och efterlämnar sin fru och en liten dotter. Livet kommer aldrig att bli sig likt för oss, men vi försöker nu gå vidare och har återvänt till Nya Zeeland för att återuppta seglingen.

Att flyga till Nya Zeeland är ingen lek. Det tar drygt 24 timmar i luften och man kommer fram ganska sliten. Det är nästan enklare att segla dit känns det som. Man flyger till Aukland och när man ska till Whangaei väntar första prövningen när man ska ta sig från flygbussen till busstationen för landsvägsbussar, som ligger på toppen av en tvärbrant backe.  Uppför den får man släpa sin 25 kgs resväska och ungefär lika mycket handbagage. Om man har ambitionen att hinna med den första bussen kl 07.30 måste man göra detta springande. Jag hade ca 10 minuter tillgodo när jag kom fram, Atti hade 2 minuter. Vi reste med en veckas mellanrum, vi har kommit fram till att det funkar bäst så. En öppnar upp båten och en stänger hemma.

Det var med stor spänning vi kom fram till och båten tittade in under ställningen.

Efter två år hade det mesta klarat sig bra. De kläder vi hade lämnat kvar luktade lite unket och framförallt det vi inte tvättat eller sköljt, tex flytvästar och sjöställ luktade mögel. Men med ättika i tvätten blev de bra igen. Första veckan gick mest åt att städa under däck, tvätta sittbrunnen o däcket, handla mat, fixa mobilabonnemang mm. 11 tim tidsskillnad kändes i kroppen hela första veckan.

När Lisa kom var det helt beboeligt i båten. Men trångt. Normalt har vi tre segel satta, nu var även de under däck. Uppe på däck skulle Simon snart börja polera. Toan kunde vi inte använda, men precis nedanför Spray stod en baja-maja. Lite jobbigt att balansera ner för lejdaren mitt i natten..

Fram till dess bottenmålning, skrov och däckarbetet är klart har båten stått på land med täckställningen på. Det innebär att vi levt under en fladdrande presenning i snart två veckor. När man är nere i båten är det trevligt och ombonat, men det går inte att vara i sittbrunnen. I mitten av oktober är det oftast ganska kyligt på Nya Zeeland, så vi har haft god nytta av värmaren och gjort mycket inomhusjobb, städat ur skåp och förråd mm. Många bra att ha prylar har samlats där under 5 år. Allt av läder var mögligt och alla blixtlås fastkorroderade.

För slipning och målning av botten samt polering av fribord och överbyggnad anlitade vi Simon. Han är proffs på just detta och är anlitad av många. Spray behövde en ordentlig slipning av skrovet följt av primer på utsatta ställen och därefter två lager International AP. Mjuk antifouling som många använder här. Med tanke på att det går åt ca 3,5 gallon blir det en rätt stor kostnad.

Till helgen tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av lite ledigt från båten så vi hyrde en bil på Rent-a Dent och åkte på utflykt.

Första dagen åkte vi till Whangarai Heads och gick en vandring på den berömda leden ”Te Whara” , som går längs kammen på de höga berg som man seglar in vid när man går upp mot Whangarai. Lederna är otroligt fina och iordningsställda och där det är brant finns det trappsteg. Den här turen var angiven som ”difficult” mest beroende på stigningen. Inte svårforcerad, men rejält brant

Man har också möjlighet att klättra upp på klippan Te Whara om man vill ha 360 graders utsikt och gillar stup. Det gör Atti. Det börjar dunka i mina öron när det är 100 m fritt fall.

Väl nere på stranden märktes att sommaren är på gång med folk som badade. Oss smakade en öl i solen.

Nästa dag tog vi en tidig start för att hinna upp till den nordligaste udden på Nya Zeeland, Cape Reinga.

Vi började med att köra tvärs över Nordön, som är ganska smal häruppe och beundrade de vackra kuperade landskapet med helt smaragdgrönt gräs. Om jag vore ko skulle jag flytta till Nya Zeeland. Gräset är så grönt att man måste ha solglasögon och utsikten är fantastisk. Mycket fler kor än får och enorma områden att beta på.

På västsidan finns naturreservat med de unika och gigantiska Kauriträden. Trots sin storlek har de ganska tunna och sköra rötter, och man måste gå på träspänger för att inte skada dem och obligatorisk rengöring av skor på särskilda stationer ingår innan man går in i skogarna.

Här är Nya Zeelands största träd Tane Mahuta 51 m högt, 14 M i omkrets.

Färden fortsatte vidare norrut på den glesbefolkade västsidan, delvis avkortad med en liten färjetur.

Det är ganska långt ut till Cape Reinga, ca 20 mil på en slingrande hisnande vacker väg. Väl ute kan man beundra Tasmanska havet möta Stilla Havet.  För maorierna är detta en helig plats där själarna lämnar jorden efter döden.

Här finns självklart en högt belägen och ljusstark fyr.

Sedan är det bara att åka 20 mil tillbaka och titta på korna från andra hållet.

Intensivt studium av Tripadvisor gav vid handen att det skulle finnas många billiga ställen i byn Mangonui vid Doubtless Bay. Vilket lyckokast. Vi hittade den det lilla trevliga Manganoi Waterfront hotel and bar och fick ett gulligt litet eget hus och världens godaste middag på seared scallops.

När vi läste tidningen dagen efter såg vi att den lilla restaurangen Fish shop var högst på listan av Top Destinations in New Zealand.

Efter en rejäl engelsk frukost med bacon och korvar susade vi vidare till Opua för att möta Pelle och Ulla på Loupan, som kommit nedseglande under 7 dygn från Fiji och kommit fram samma natt. Till Opoua kommer så småningom alla långseglare och direkt innan vi ens kom ut på bryggan mötte vi bekanta från båten A Capella, som vi stött ihop med flera gånger i Söderhavet.

Det var ett kärt återseende att träffa Pelle och Ulla som såg otroligt fräscha ut efter sin passage och det dröjde inte lång stund innan champagnen korkades upp.

På kvällen tog vi färjan över till New Zealands första huvudstad Russel. På det anrika Duke of Marlborough hotel åt vi en helt makalös middag. Pelle och Ulla som nu seglat ner till New Zealand för tredje gången hade många berättelser att dela med sig av. Så kul att ses igen.

Vi sov över ombord på Loupan, verkligen skönt att sova på en vaggande båt igen. Jag hade nästan glömt hur härligt det är.

Tillbaka i arbetslägret i Whangarai var det bara att ta tag i arbetet igen. Nya tvättmaskiner och sortering prylar i skåp och lådor.

Attis stora projekt har varit att byta alla kopplingar i toan. Ett alltid lika frustrerande jobb.

Eftersom ankare ich hkätting varit inne på galvning, fick vi mäta om hela kättingen och göra nya markeringar var femte meter. Nog så viktigt när man ankrar att veta hur mycket kätting man lagt ut.

Allt detta medan Simon och hans medhjälpare slipat på skrov och däck och hundradollarssedlarna flugit ur plånboken