Idag den 25 november fick vi äntligen upp seglen på Spray. Man tar sig för pannan, hur kan det ha tagit så lång tid att komma iordning? Vi har varit här i 1½ månad och tycker själva vi har jobbat på bra med förberedelserna. Jan Mårtensson skriver i sin bok Vid nytt roder att alla långseglare måste göra en stor översyn av båten efter att ha seglat halva jorden runt. ”Till och med James Cook gjorde det.” Vi seglade iväg med Spray 2014. Sedan dess har vi seglat 25 242 sjömil. Båten har i princip varit i varma och korrosiva miljöer vid ekvatorn hela tiden och dessutom legat på land i två år utan att användas. Det var mycket som behövde göras. Masten hade inte varit nere sedan vi köpte båten 2012 och vaxning/polering och bottenmålning måste göras lite grundligare då o då.
När vi kom tillbaka från vår utflykt till den norra spetsen av Nya Zeeland, Cape Reinga, var Simon och hans kompanjon Brett nästan klara med skrovet. Det glänste. Och den blå randen, som förut haft en matt ljusblå ton var nu åter klarblå. Båten såg nästan ut som en Hallberg Rassy igen.
När putsningen var klar kunde vi äntligen riva ställningen. Det var ett styvt jobb. Loupan och Blå Ellinor hade inte sparat på skruvarna när den kom upp. Dessutom var skruvhuvudena i något konstigt format, som vi bara hade ett IKEA-liknande verktyg till. Om inte Brian på en grannbåt lånat oss ett verktyg hade vi förmodligen stått där än och skruvat ur skruvar. Men allt gick bra till slut, ställningen kom ner och det var underbart att äntligen kunna krypa upp ur grottan och och se himlen igen. Att dessutom slippa prasslet av presenningen var skönt för mina ljudkänsliga öron.
Eftersom vi ville i sjön koncentrerade vi oss nu på jobb som måste göras på land. Atti ägnade ett antal dagar åt att byta alla slangar och kopplingar på toan och gav sig sedan på den fastkorroderade bordgenomföringen till spolslangen i fören. Vår båt har 13 bordgenomföringar på mer eller mindre krångliga ställen, och vi kröp runt och kände och drog i alla. Allt verkade bra, trodde vi då.
Och propellern blev vackert gulfärgad. Förmodligen ett nya zeeländskt mode. Alla har det här.
Så kom den stora dagen för sjösättning. Vi hade väntat hela dagen och det är alltid ett högtidligt ögonblick när båten sänkts ner i vattnet igen. Spray väger 15 ton och det är med millimeterprecision Carl och hans anställde Mou kör runt med travelliften.
Lyckliga som barn hoppade vi ombord när båten fortfarande hängde i slinget och kollade att det inte läckte någonstans och att motorn startade. Inget läckage och motorn hoppade igång så fint. Men där tog det roliga slut. Det kom inte ut något vatten från kylsystemet. Många fel kan dölja sig bakom detta, men i vårt fall visade det sig vara bordgenomföringen, som var fastkorroderad. Att handtaget gått så lätt att röra på tidigare betydde helt enkelt att det var av. Det var bara att lyfta upp båten på land igen. Varvschefen lovade oss att vi fick hänga kvar i slinget över natten , men att nästa morgon kl 08.30 skulle Spray antingen sjösättas igen eller köras bort till en uppställningsplats. Det blev ingen rolig kväll. Bordgenomföringen satt stenhårt och klockan tickade. På varvet finns en båttillbehörsaffär, så vi hade kunnat säkra en ny i plast, men vi fick inte loss den gamla. Till slut gick Atti och hämtade Terry, värdens starkaste man, som jobbar som svetsare på varvet. Inte heller han fick loss bordgenomföringen. Men Terry är inte en man som ger sig så lätt. Han hämtade en skärbrännare och med hjälp av upphettning och sin utomjordiska styrka lyckades han till slut få loss det fastärgade mässingseländet. Det knakade i hela båten och i Terrys armar, men loss kom det. Sedan var det ”bara” för Atti att sätta in den nya borgenomföringen och kl 08.30 nästa morgon stod vi beredda, trötta och hålögda, och gladde oss åt att Spray kom i vattnet på riktigt.
Under tiden hade Loupan anlänt från Opoua, så drink och restauranglivet tog full fart igen.
Jag passade på att köpa en ny cykel på nya zeeländska Blocket ”Trade me”. En hopfällbar Rocket istället för min kära Halfway bike, som blivit stulen under vår bortovaro. 311 NZD, strax under 2000 kr får väl anses vara ett ok pris.
En trevlig tradition på varvet är en gemensam BBQ varje söndag. Alla grillar sin eget kött eller vad man har, men tillbehören ställs upp på ett bord som alla får ta av. Det blir alltid mycket och gott.
Nästa stora jobb var att få på masten.
Paul, riggare på NZ Yacht Service, som tagit ner masten åt oss och förvarat den hemma i sitt mastskjul, kom farande med den på sin specialbyggda personbil med släp. Alla vant och stag bytta, nytt genuafall mm. En stor inhyrd kranbil kom och satte ner masten, medan Paul och hans assistent redde ut ormboet och satte an riggen. Efter ett antal justeringar såg Spray ut som en båt igen. Den första dagen slog vi huvudet i bommen hela tiden ovana som vi var. Det är något vi normalt aldrig gör. Det var en enorm lättnad när allt kom på plats och när även hydrauliken till furlingen av seglen fungerade. Radardomen, som normalt sitter på en stång och går genom akterstaget var dock helt fastkorroderad och Paul övermäktig . Men vi vet var hjälp finns och lämnade in hela paketet till starke Terry.
Efter dessa vedermödor tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av lite semester. Vi kontaktade vår favorituthyrare Rent a Dent som erbjöd samma mer eller mindre skamfilade Toyota Corolla som tidigare och for iväg.
Första stoppet var Auckland, där vi skulle lämna in vår livflotte för ompackning. Besöket hos Wilco Marin blev inte helt lyckat. Försäljaren vred på sig och rev sig i skägget och tittade på vårt gamla certifikat och kom framtill att ompackningen nog skulle kosta upp emot 2000 NZD, ca 12000 kr. Om det inte var något fel på livflotten förstås. Då skulle det kosta mer. Certifikatet som han kunde ställa ut skulle bara gälla i ett år, sedan måste den packas om igen. Men det fanns utmärkta nya livflottar att köpa för det facila priset av 3300 NZD ca 20 000 kr. Ja, det var bara att fundera en liten stund vad ens egen säkerhet och trygghet var värd och det slutade självklart med att vi beställde en ny flotte. PUFF! 20 000 kr till ut ur plånboken. Vi hann med en trevlig kaffestund med vår nygamla seglingsvän svenska Ulrika Silverberg, som vi träffade på Fiji, tillsammans med sin man Hamish Willcox, nu tränare för det nya zeeländska 49.er laget och också Americas cup laget.
Sedan var det dags att sätta kursen mot den lilla staden Thames på Coromandelhalvön, där vi hade spetsat in oss på att gå upp på det legendariska berget The Pinnacles.
Vi tog en tidig start och redan kl 08.00 stod vi på det otroligt välordnade visitor center och anmälde att vi ville göra en dagtur upp till toppen. Inga problem, bara att gå. Det fanns två vägar upp. Den ena brant, men välordnad med hängbroar och trappor. Efter två timmar och 700 meter i princip rakt upp var vi uppe vid The Pinnacles hut. Där kan man sova över om man vill uppleva magiska solnedgångar eller soluppgångar på toppen, men det ville inte vi, utan stretade vidare upp på toppen. Här var det riktigt brant, med stegar och järn inslagna i berget, men av någon anledning infann sig inte svindeln denna gång , utan även Lisa kom upp på den spetsiga toppen, omåttligt stolt. Det var verkligen en rolig topp att bestiga. Lite kittlande, men inte tekniskt svår. Och vackert
Vägen ner var mycket jobbigare. Vi valde den längre Billy Goose Track, och den var rejält jobbig och svår att gå, med vad och rötter och andra besvärligheter.
Väl nere igen firade vi med att äta Fish and Chips på den lokala hamnkrogen i Thames. Där gick det till så att man beställde öl eller vin i baren och sedan hämtade fish and chipsen i den närliggande fiskaffären i ett flottigt papper. Sen hällde man ut hela härligheten på bordet på det första stället och lät sig smaka. Så gjorde alla, även vi.
Nästa dag fortsatte vi utmed den fantastiskt vackra Coromandelhalvön på slingriga vägar och hamnade till slut i the Hot water pools. Det var en vanlig sandstrand vid det iskalla havet. Om man började gräva i sanden vid en viss klippa sipprar varmt vatten upp från en underjordisk vattenreservoar nära ett inkapslat magmafält under jordskorpan och vips hade man sin alldeles egna pool att sitta i. Vattnet var rejält varmt på sina ställen, man kunde lätt bränna sig.
Dagens mål var Mont Maunganui, där vi träffade Attis skidlärarkompis från Åre, Olle Röding med fru Birgitta, som bor där delar av året. Efter en trevlig drink på deras balkong och en god middag, drog vi oss tillbaka till veckans lågvattenmärka i forma av boende, På bilden såg det fint ut med en fin sjöutsikt. I verkligheten ett pyttelitet rum i en källare med utsikt mot en betongvägg. Frukosten stod i ett litet kylskåp på golvet i garaget. Inte ens billigt var det. 0 poäng från oss på Tripadvisor. Vi har för övrigt börjat använda oss av en ny app, som heter Wotif, när vi letar boende.
Nästa morgon besteg vi det vackra berget Mont Maunganoui tillsammans med Olle och många andra sportiga nya zeeländare. Roligt att se hur hela familjer med små barn knatar uppför det ganska branta berget utan att klaga, så det hörs i alla fall.
Vår plan för dagen var att åka vidare till Taupo, där det finns mycket att göra, bland annat en vulkanvandring, som heter Tongariro crossing.
På vägen dit passerar men Rotorua och många andra termiska områden med varma källor och svaveldoftande bubblande kratrar. Vi stannade vid Wai-O-Tapu Thermal area och gick en kort vandring mellan kokande sjöar och bubblande lerhålor. Det finns in gejser också, men den sprutar bara kl 9.15 varje dag, så vi missade den.
I Taupo strilade regnet ner och man såg inte ens vulkanen vi skulle gå upp på, så vi tog ett snabbt beslut att fortsätta till den väldigt speciella hamnstaden Napier. Napier förstördes i ett jordskalv 1931 och byggdes sedan upp på några år, helt i art deco stil. Här är det inte fråga om några få upprustade hotell, som i Miami Beach, här talar vi om en hel stad. Staden är otroligt vacker och charmig och det är ju ingen nackdel att den ligger mitt i ett av Nya Zeelands många vindistrikt.
För en bråkdel av priset för kyffet i Mont Maunganui, hittade vi här ett jättefint hotel på Marina Parade med egen stor balkong och bubbelbadkar.
Nästa morgon hyrde vi cyklar för att ta oss an lite provsmakning på några av de hundratals vingårdar som finns i närområdet. Det blev en blåsig, men trevlig tur. I Nya Zeeland betalar man lite granna för att få smaka på vinerna, men man får otroligt fin vägledning av en guide eller sommelier, eller vad man kan kalla dem och det är väldigt trevligt. Vi besökte bland annat Nya Zeelands första vingård The Mission Estate, grundad av europeiska missionärer, för att uppfylla de utkommenderade prästernas behov av vin. Även nästa dag prövade vi några vingårdar innan vi besteg berget Me Tata innan vi på nytt vände kosan tillbaka mot Taupo.
I Taupo hade vi något så ovanligt, som en bekant från Ydre att hälsa på. Stephanie Sundström, som bor där sedan något år.
Stephanie jobbar mycket praktiskt för oss i en cykelaffär, och vips hade vi varsin mountainbike och en karta hur vi skulle ta oss till Huka Falls i handen. Lisa, som aldrig tidigare cyklat mountainbike tyckte det bitvis var ganska läskigt att köra på stigarna med hårnålskurvor förrädiska rötter. Men man får vara tacksam för det lilla. Vi slapp i alla fall hoppa Bungy Jump.
Fortfarande alldeles för molnigt på Tongarariro vulkanerna, får den turen dessvärre anstå. Vi fick nöja oss med att gå upp på berget Tauhara 1088m. Det var en jättetrevlig tur. Inte alls iordningställd. Man börjar i en kohage och följer sedan leden upp genom tät regnskog och vips är man upp. Enastående utsikt över Lake Taupo och vulkanerna, som nu var synliga ironiskt nog.
Efter detta var vi mer än redo för att sitta några timmar i de naturliga terrasserade varmvattenbaden. Somnade ovaggade efter en trevlig middag med Stephanie. Vi gillade verkligen Taupo.
Sedan var det bara att vända kosan norrut på Riksväg 1 till Auckland och trassla sig ner till hamnen för att hämta vår nya jolle.
I Mission Bay, strax öster om centrum ligger Royal Akarana Yachtclub och där ligger ett stort seglar centrum, där förberedelserna inför VM i 49er, 49erfx och Nacra17 pågick som bäst. Vi åkte ut dit och träffade Otto Hamel, son till vår gode vän och segelmakare Hans Hamel. Otto var på plats sedan någon vecka tillsammans med sin flickvän Ann Therese för att förbereda sig för VM. Vi tittade på deras superlätta plockepinn till båt och på besättningar från jordens alla hörn som höll på att träna och trimma på dessa foilande fartvidunder, som mest ser ut att vara sammansatta av tändstickor och sytråd. Vi bjöd på lunch och Otto, som behövde gå upp 4 kg före VM, åt först upp sin pizza, sedan halva sin flickväns, sedan drygt hälften av min enorma risottoportion. Endast glutenallergin hindrade honom från att äta upp resterna av Attis pestopasta också. Det var så kul att träffa dem. Nu hejar vi alla på Team Hedström/Hamel i 49er och hoppas de kniper en OS-plats.
Det var nästan skönt att komma tillbaka till båten igen, trots dess karaktär av arbetsläger. Vi var så trötta att när vi hade parkerat hyrbilen på parkeringen, och börjat ta tag i alla sysslor på båten, glömde vi helt bort den och den stod kvar på parkeringen i två dygn innan vi kom ihåg att lämna tillbaka den. En obetydlig kostnad under denna november månad, som blivit den dyraste någonsin i vårt seglarliv. Drygt 130 000 kr har runnit ur skeppskassan på diverse båttillbehör, servicekillar och bilturer.
En rolig sak i Whangarei, och många andra städer har vi förstått, är ett sk Park Run varje lördag morgon kl 08.00. Banan är exakt 5 km. Man anmäler sig vid starten, får en barcode och så sticker man iväg efter en gemensam start, som innehåller allt från tävlingslöpare till promenerade mammor med barnvagn. Alla åldrar är representerade och många springer med sina barn. Det sympatiska är att man får sin placering efter åldersgrupp, vilket gör att det ändå är ganska kul för oss gamla löparstofiler, som bara blivit sämre med åren.
På söndagen åkte Loupan hem till Sverige, så alla ursäkter för att smita från arbetet försvann. Pelle gjorde en riktig insats, mitt i deras avresebestyr, med att hjälpa oss med våra datorer och email -adresser, som vi blivit nödgade att bytta vid denna ganska olämpliga tidpunkt.
Vi själva fortsatte arbetet med att städa ur lådor och förråd, smörja korroderade skruvar, sätta upp radarstolpen, hänga på ankaret och hänga på den nya livflotten. Samt, som jag började med, sätta upp seglen. En syssla som tar i princip en hel dag i anspråk, med mycket funderande om hur allt ska sättas på på plats. Och pilligt är det.
Med segel och ankare på fanns inga hinder kvar för en liten testsegling, så vi inväntade högvatten och gav oss ut på en liten 24-timmars segling utanför infarten till Whangarei River. Seglen ut och in minst 10 gånger. Vi vet inte ännu var felet ligger, men storseglet blev skrynkligt när vi rullade in det och Attis ansikte ännu skrynkligare, när vi inte fick rätsida på det trots krummande av masten och sträckande av uthal och kick. Men härligt att vara ute på vattnet igen. Framemot eftermiddagen ankrade vi i den vackra Urquarts Bay, och ankarspelet fungerade nästan, efter några små hick-ups när den nygalvade kättingen först fastnade och ankarspelet sedan rusade okontrollerat
Även watermakern fungerade, med några små läckage, som Atti kunde fixa med lite Loctite. Dagens glädjeämne var jollen och jollemotorn. Vår fina jolle från A&B såg nästan ny ut och höll luften och utombordaren, en tvåtaktare från Yamaha 8 hk, skuttade igång på andra draget, trots att ingen rört den på två år. Vi behövde inte ens ta ur tändstiften.
Så lite hopp inför framtida seglingar har vi allt. Nu väntar en 3 veckor lång rundresa med Campervan på Sydön. Som jag skrev har vi bytt e-mailsdresser. Våra adresser är nu följande:
Det kan också hända att bloggen kommer att se annorlunda ut inom en snar framtid. Det märker ni. Ha en fin advent därhemma i mörkret. Här nere går vi mot sommar med längre och varmare dagar. Svårt att vänja sig vid kombinationen av julpynt och surfshorts.
Hälsningar
Elisabet och Karl-Axel ombord på S/Y Spray