Söndag den 15 oktober lämnade vi Fiji för vår 1200 mil långa seglats ner till Nya Zeeland. På lördagen, dagen innan, hade vår väderguru Bob gjort tummen upp och skickat ett ruttförslag, med waypoints ner till Whangarei. Vi skulle i princip få halvvind för SO-liga vindar i 5 dagar. Därefter passera genom ett område med svaga vindar, förmodligen för motor, för att de sista 2-3 dagarna få fin medvind från V/NV. Det lät ju enkelt o bra tyckte vi. Vi hade naturligtvis även själva följt väderutvecklingen mycket noga senaste tiden, och vi bestämde att nu var det faktiskt dags att sticka.

Bobs ruttförslag som stämde väldigt bra med hur det blev.

På lördagen gick vi upp till Lautoka på Viti Levu, och klarerade ut och på kvällen ankrade vi i Momi Bay längst söderut. Det är en ödslig, men väl skyddad vik strax innanför revet på södra Fiji. Söndag morgon kl 8 var ankaret uppe och väl surrat. Vi gick för motor genom revpassagen. Det var soligt, varmt och ganska lite vind. Efter 2 timmar började vinden komma, från SO. Helt enligt plan, och efter ytterligare en halvtimme rullade vi ut seglen och stängde av motorn. Det här gick ju galant, ”lagom” vind, ca 12-15 knop rakt i sidan och fulla ställ. Vi hann knappt få undan förmidags fikat förrän vinden ökade. Inom loppet av två timmar hade  vi minskat segel i flera omgångar och var till slut nere på  två rev i storen och den lilla kryssfocken. Det blåste nu mellan 23-27 knop, och vinden hade vridit till OSO. Vågorna sprutade ofta över hela båten och sprayhooden kom snabbt upp. Biminin (soltaket) hade vi redan tagit ner.

Vår sista vik i Fiji, Momi Bay

Morgondopp i ett spegelblankt vatten

Första dagens förmiddag, väldigt behaglig segling

Allt under kontroll

Som prognosen visade skulle vi komma att ha ungefär denna vinden i flera dagar. Med tanke på att det skulle komma hårdare vindar längre fram, förmodligen mer söderifrån, försöker vi ta så mycket höjd vi kunde för att senare kunna falla av.  Huvudkursen till Nya Zeeland var ungefär 190 grader. Det blev m.a.o rätt jobbigt, även om TWA (den sanna vindriktningen) var 90 grader, halvvind, innebär det att AWA (relativa vindriktningen) blev 60-70 grader, dvs snett framifrån. Vi kom nu att segla för bb halsar i fem dagar, ner till vår första waypoint. Och det blev jobbigt. Vi prövade olika segelkombinationer, inrullad genua2 alternativt lilla kryssfocken, och i storen hade vi 1 eller 2 rev. Vinden var mellan SSO till OSO och varierade mellan 16-28 knop. Vi blev överraskade första dagen över de höga vågorna och hur mycket båten gungade och hoppade. Vi hade ju seglat länge i skyddade vatten i Fiji, men nu var vi ute på stora havet igen.

Vi hade förberett oss noga. Lagat färdiga middagar och lagt i frysen, stuvat undan allt som inte behövdes, samt tagit sjösjuketabletter. De första två dagarna blev ändå slitsamma. Vi har tidigare seglat i hårt väder, men då har det nästan alltid varit medvind. Nu låg vi på en kryssbog, och det var en stor skillnad. Det lutade hela tiden åt ett håll, och det var ju bra, men med den relativt höga farten, mellan 6-8 knop, blev det väldigt stökigt när båten mötte de höga vågorna. Vi var ändå väldigt disciplinerade. Åt alltid på regelbundna tider, låg i kojen och försökte sova på frivakten, och hade ordentliga sjöställ i sittbrunnen. Även om det fortfarande var varmt på dagarna, började det bli kallt på natten. Efter första natten bäddade vi med en madrass på durken i gången till akterhytten. Det blev succé. Vi sov riktigt gått där, durken är vid ena kanten vinklad 45 grader vilket blev perfekt att ligga mot när båten lutade så mycket.

Efter ett par dagar var det sjöställ och dunjacka på. Obs, loggen, 7,9 knop.

Våra vänner på Tonga hade avgått samma dag som vi. Men för att undvika de hårda vindarna i mitten på veckan stannade de på ett känt rev, Minerva Reef, som ligger på vägen från Tonga till N.Z. Där kan man gå in i revlagunen och ankra och får sjölä.  Vindlä får man naturligtvis inte. De berättade att det var som ankra mitt ute i havet. På lågvatten såg de även lite av revet.

Efter  3 dagar, med i princip samma väder, var vi nu i området som skulle ge oss hårdare vind. Det blev en liten väderförändring, men inget dramatiskt. Vinden vred till O och ökade något, det blåste nu stadigt mellan 25-30 knop. Efter fem dagar hade vi vant oss vid de här förhållandena, och även om det var jobbigt fungerade allt väldigt bra. Vi såg ju på kartan hur snabbt vi rörde oss mot mål. Vi gjorde mellan 150-165 mil varje dygn.

Typiskt väder vi hade i fem dagar

Tyvärr går det inte att förmedla på bild hur det gungar och hoppar, men så här såg middagsdukningen ut en dag.

Den riktigt hårda vinden blåste längre norrut, så det blev aldrig någon stor ökning av vinden där vi var. Vi såg det även på de gribfiler vi ständigt laddade ner. Vi började också närma oss vår waypoint, S 30 E 171, och även det högtryck som styrde vårt väderläge just nu. Vi märkte redan på morgonen att vinden blev ostadig och mitt på dagen mojnade det rejält. Vi kunde även se att barometern inte steg mera. Vi startade motorn och körde hela den dagen. På kvällen kom den nya vinden, nu från SV. Efter ett tag blåste det fint och vi kunde stänga av motorn. Temperaturen hade de senaste dagarna sjunkit rejält. På nätterna var det bara 14-15 grader och på dagen ca 18.

VI klarade oss bra från sjösjukan, tack vara tabletter de första två dagarna

Dag 6, de jobbiga dagarna tar ut sin rätt. Sömnen var inte alltid så bra.

De två sista dagarna hade vi jättefin segling. Vinden hade nu vridit till NV, vår kurs var nästan rätt syd, så vi kunde spira genuan och ha full stor ute. Vi forsade fram i 7-9 knop. Vi tyckte vi hade bara upploppet kvar då vi på en av våra väderkartor ser hur ett ettrigt litet lågtryck håller på att bildas NV om norra Nya Zeeland. Prognosen visar att det skulle fördjupas och röra sig rakt ner över vårt område, inom 36 timmar. Vårt mål var att gå till Whangarei, men det finns även en annan hamn längre norrut som man får klarera in i, Opua. Den ligger en dagssegling norr om Whangarei.  Med den fina vinden vi hade såg vi att vi absolut skulle hinna till Opua och kanske även till Whangarei innan kulingen skulle slå till.

Den lilla blå pricken är vår position ca 200 mil norr om NZ. Vi ser hur ett lågtryck bildas rakt väster om oss. Det lilla blå området till vänster på kartan, där vindpilarna snurrar medsols runt lågtrycket.

36 timmar senare förväntades vädret se ut så här. Lila färg betyder mycket vind, vi kan se vindpilar på 35 knop. Då vinden mäts på motsvarande 10 m höjd över havet, måste vi alltid lägga på 5-10 knop, eftersom vår vindmätare sitter 20 m över havet. Lila färg bör man absolut undvika. Det gick bra, och när den hårda vinden drog in var vi redan i hamn.

Söndag den 22 oktober 15:00 ropade Lisa; Land i sikte! Vi såg plötsligt höga berg i horisonten, det var ostkusten på norra Nya Zeeland!  Skön känsla. Kl 18 passerade vi utanför Opua och bestämde oss för att fortsätta ner till Whangarei. Lågtrycket norr om oss fördjupades och följde sin väg. Nästa dag på fm skulle det dra förbi. Vi var rätt nervösa, men tyckte ände vi hade bra koll. Under kvällen kommer vi in under land och fick starta motorn. Då kunde vi även känna en omisskännlig doft av får från land. Kl.02:00 på måndag morgon närmade vi oss infarten till Whangerai yttre hamn. Där låg flera stora båtar till ankars, och på vägen in blir vi uppropade av Whangarei Radio, som hälsade oss välkomna till Nya Zeeland och sa att de sett oss på AIS. Det var svart som i en säck, men fyrar och bojar blinkade, något vi inte sett på länge. Inseglingen till marinan gick bra och 04:00 förtöjde vi vid en ankomstbrygga, märkt ”Karantän”, med en låst grind för att komma längre in i landet. De är väldigt strikta med inklareringen och framförallt att man inte för in matvaror som eventuellt kan sprida okända bakterier på N.Z. Trötta med väldigt glada och tacksamma att vara framme, och att allt gått bra, tog vi varsin whiskey  och några nötter innan vi gick till kojs.

Den här flagghissningen hade vi väntat länge på!

Första närkontakten med Nya Zeeland, Cape Brett utanför Opua

Väl förtöjda vid karantänsbryggan

Lisa är först i land med tamparna

Alltför snart var det dags att stiga upp igen. Vi åt frukost och kl 9 kom tullen och ”biosecurity”. Bägge två väldigt korrekta och trevliga. Damen från biosecurity gick noga igenom alla skåp och förråd. De matvaror som kunde sprida smitta åkte ner i hennes stora svarta plastsäck. Allt frukt o grönt försvann, det visste vi, så vi hade inte så mycket kvar. Vi hade även ett några påsar med fryst köttfärssås, samt en kycklinggryta som vi trodde var ok, men de försvann också i hennes säck.  Efter två timmar var vi inklarerade och kunde ta ner vår gula karantänsflagg. Vi flyttade båten från den låsta karantänsbryggan till en vanlig plats i marinan. Under em joggade vi en liten runda åt en tidig middag och somnade gott.

Den trevliga kvinnan från biosecurity

Efter pappersexercisen gick hon noga igenom all vår mat. En del försvann ner i den stora sopsäcken.

Nästa dag tankade vi diesel och gick upp för floden den sista biten till vår marina i Whangarei. Den trippen var vi tvungna att göra när det var högvatten, då det blir väldigt grunt sista biten. Vi förtöjde i Riverside Drive Marina mitt på dagen, och hade därmed seglat färdigt för denna säsong.

Den höga och klippiga kusten

Den nybyggda klaffbron vid infarten till Whangarei

Vi åt på en trevlig restaurang vid vattnet och njöt av att bordet stod still och vi inte behöver hålla i tallriken.

Vi håller nu på att förbereda båten för en välbehövlig vila på land. I början på nästa vecka åker Lisa hem, och jag stannar ytterligare en vecka och  pysslar om båten lite efter den kommit upp. I går fredag kom våra kära vänner Ulla o Pelle på Loupan också hit. Då de hade gått  från Tonga hade de haft lite andra vindar på sin resa, och framförallt hade de stannat två dagar på det spektakulära Minerva Reef, för att undvika de hårda vindarna. Vi stod på kajen och tog emot tamparna, och därmed var även deras säsong färdig. De åker också hem till Sverige över vintern.

Seglen tas av, mycket har slitits hårt.

Alla seglen är nu inlämnade för översyn

Riverside Drive Marina, verkar mycket trevligt, med båttillbehörsaffär, café och gångavstånd till stan

Pelle o Ulla på Loupan kom några dagar efter oss

Från Grenada i Västindien till N.Z. hade vi seglat 10 347 sjömil, från 20 nov -16 till 24 okt -17.  Vi har sett och upplevt otroligt mycket. Av alla platser och människor vi mött, har vi bara fina minnen, minnen som kommer att ta lång tid att smälta.

Nu väntar en vinter och sommar i Sverige innan vi återvänder hit för att utforska Nya Zeeland.  Missa inte den spännande fortsättningen som kommer i Säsong 4!

Ha en fin vinter och en glad sommar alla trogna läsare.

Elisabet och Karl-Axel