Vi hade bestämt oss för att besöka Samoa. Det ligger lite utanför allfarvägen för de flesta seglare på väg från Franska Polynesien till Tonga och vi tyckte det skulle vara intressant att se lite av det Söderhav som inte är med i broschyrerna.

Samoa, består av 3 stora öar  och ett antal småöar och ligger en bit norrut i Polynesien. Många länder bland annat USA, England och Tyskland har trätt om vem som skulle kolonisera öarna och 1899 träffades ett fördrag som gick ut på att USA tog hand om den östra ön  och Tyskland blev kolonisatör på de två västra öarna.  Den östra delen kallades, och kallas alltjämt, för Amerikanska Samoa, och är fortfarande under amerikansk överhöghet. De två västra öarna kallades Västra Samoa och dem tog tyskarna hand om.  1914, då Tyskland hade annat att tänka på i Europa, annekterades Västra Samoa av Nya Zeeland, som behöll  öarna fram till 1962  då landet blev självständigt. I början som ett kungarike. Landet har ca 200 000 invånare, och trots att många har släktingar på Amerikanska Samoa fjärmar sig länderna mer och mer från varandra.  2009 tog man bort ”västra” från  Västra Samoa, så nu heter landet helt enkelt Samoa. Samma år införde man vänstertrafik och för att göra umgänget med sin amerikanska granne i öster ännu krångligare bestämde sig Samoa sig 2012 för att flytta sig till en tidszon på andra sidan datumlinjen. Så nu har dessa öar som ligger 38 sjömil från varandra olika dagar i almanackan.

Vi brydde oss inte om att besöka American Samoa. Dit seglar mest amerikanare som är sugna på Mac Donalds, amerikansk mat och amerikanska reservdelar. Bredvid hamnen i Pago-Pago ligger en fabrik som fyller burkar med Starkist tuna med medföljande odör och utsläpp i vattnet.

I stället styrde vi kosan mot Samoa och huvudstaden Apia. Där såg vi fram emot att ligga i en marina och njuta lite stadsliv. Angöringen var enkel rakt in i stan med tornen på den nybyggda katolska kyrkan som riktmärke. I hamnen väntade finska Manta  och en handfull andra seglare som letat sig dit.

Sofistikeringsgraden på ett land kan oftast avgöras på hur krångligt det är att klarera in och inklareringen på Samoa uppvisade alla exempel på en byråkrati som gått överstyr. Mängder av olika myndighetspersoner stegade ombord och pappersexercisen var inte att leka med. Dessutom efterfrågades whisky, sjalar och helst frukost. Gärna lite bacon och ägg om det kunde ordnas. Vi hade ingen lust att steka ägg till tullen utan erbjöd corn flakes och det tackade de gladeligen ja till och satte i sig två stora skålar var med mjölk och socker. Samoanerna är stora och uppenbarligen matglada.

Våra hungriga tullare

Huvudstaden Apia som är ett mellanting mellan en by  och en brusande storstad, påminner lite om St Georges på Grenada i struktur.  Vackra koloniala byggnader blandat med modern bebyggelse och moderna affärer bredvid en livlig fisk- och fruktmarknad. Busstorget är en upplevelse, med öppna bussar som går åt alla håll. Och överallt säljs mat och alla äter.

Något av det tyska arvet syntes

Vi gick upp och ställde oss framför regeringsbyggnaden kl 8 på morgonen, dit en polisorkester marscherar varje dag och hissar flaggan och spelar nationalsången. Alla är iklädda kjolar, lava-lava, som är den gängse klädedräkten för män. Ursnyggt, tycker jag.

Landet är fattigt, det syns tydligt. Taxichaufförer och gatuförsäljare uppvaktar flitigt och utanför ingången till marinan satt hela tiden ett gäng taxichaufförer och hoppades på påhugg. Ursprungligen fanns det två pontoner i gästhamnen, men den ena sköljdes bort i en tsunami 2009. Fortfarande satt dock taxichaufförer vid den grinden och väntade på körningar. Så otacksamt att fjäska för oss ekonomiskt sinnade seglare, som dessutom gärna vill röra på oss.

Vi besökte en hantverksby, där man visade lite av sitt hantverk och sina danser och vi passade på att beställa en ny skärbräda eftersom vår packat ihop efter långvarigt bruk. Trädslaget hette ifilele. Hårdare än teak.

Vår blivande skärbräda

Dessutom pågick tatuering för fullt. Samoanernas tatueringar är inte att leka med. De går från strax över knäna till en bit upp på ryggen och är heltäckande. Det tar ungefär 4 hela dagar att göra en sådan tatuering och de görs med ett verktyg, som består av en pinne med ett rakblad eller ett antal vassa spikar i en änden. Tatueraren sätter det mot huden och slår sedan lätt med en annan pinne på verktyget. Runt om sitter släktingarna och hjälper till med att strama ut huden, fläkta med palmblad,  eller hålla handen. Det såg ut att göra rejält ont och man hörde det stackars offret stöna av smärta. Att avbryta vore naturligtvis ett otroligt nederlag. Man fick titta på, men inte fotografera. Här är en bild på en kille som utstått dessa 4 dagars smärta.

På söndagen var det fars dag fick vi veta. Atti tjatade oavbrutet om detta faktum, så när han var iväg och klippte sig passade jag på att köpa en äkta lava-lava, en kjol med maskulint snitt utrustad med hällor och fickor. Den tog han på sig innan vi stegade iväg till kyrkan tillsammans med besättningen på den  holländska båten Anna- Caroline och en engelsk båt.

Fars dag visade sig vara en bra dag att gå i kyrkan. Alla fäder utrustades med fina halsband av godis och prästen utbringade ett fyrfaldigt leve för alla fäder  och till sist ett för Gud fader själv. Kyrkan var helt otrolig och nybyggd. Efteråt bjöds alla besökare in till församlingshemmet ”for tea”, som visades sig vara en braklunch med hur mycket mat som helst. Dessutom skickade de med oss stackars vinddrivna seglare mat hem.

Vi har aldrig sett så mycket kyrkor som på Samoa. Det måste finnas  tusen. Ibland ligger de bara med några hundra meters mellanrum och de flesta är i storleksordningen Lunds domkyrka.

Tillsammans med finska Manta och holländska Anna Caroline hyrde vi bil i två dagar och genomkorsade Samoa på alla farbara vägar. Första stoppet var Robert Louis Stevensons vackra hus Valima. Han bodde på Samoa för att kurera sin TBC och skrev bland annat Skattkammarön där. Det var en regnig dag, som ni ser.

Byarna ligger tätt och i varje by ser man massor av byggnader utan väggar, med pålar som håller upp taket. De kallas ”fala” och fungerar som mötesplatser och gemensamma vardagsrum. Här träffas man och samtalar, hänger tvätt, gör läxor eller ser på TV. De fungerar också som gästrum, så besökande släktingar sover där. Husen där folk bor är jättesmå, nästan som små kiosker, men alla falas är stora och luftiga. När man kör bil på kvällen ser man alla dessa upplysta falas. Byarna har stor betydelse och systemet med en chief för varje by råder. Dessa chiefer väljs och representerar byarna i parlamentet. Kan även vara kvinnor.

Just denna fala, som syns bakom det gula huset, var inte så utsmyckad.

Bland sevärdheterna på Samoa finns lite olika vattenfall med pooler man kan bada i. Den största So Tua Sea trench och är en saltvatten pool. För att komma ner klättrar man på en brant stege. De dumma eller modiga, stryk det som ej önskas, kan också hoppa från en kant  där stegen börjar. Atti och jag, som är hängivna hoppare och som gladeligen seglar långa sträckor för att hitta ett bra hopptorn, kunde självklart inte motstå frestelsen. Det har inte blivit mycket hoppande bland atollerna i Söderhavet. Dessvärre landade jag lite olyckligt och slog i svanskotan, så illa att jag nu två veckor senare fortfarande inte kan sitta ordentligt. Det går inte ens att förvänta sig sympati för detta, men det är faktiskt ganska besvärligt på en segelbåt, där man sitter hela tiden.

Till höger om stegen hoppar man, om man är dumdristig, annars går man ner

Efter en vecka på Samoa då vi tröttnat på stadslivet och satte kurs på den nordligaste ön i Tonga, Niuatoputapu, eller New potatoes, som seglarna kallar den. Vi hade blivit tipsade av Pelle och Birgitta Gabrielsson, som bott  och arbetat på Tonga, Samoa och Fiji. Tack Pelle för det tipset. Till Niuatoputapu från Samoa är det en lagom overnighter.   Revpassagen är mycket smal och måste ovillkorligen angöras i dagsljus, så vi satte av tidigt på morgonen för att vara säkra på att komma fram.

Att komma till Niuatoputapu är som att bli förflyttad några hundra år tillbaka i tiden. Ön skadades svårt av en tsunami 2009, då en av de tre byarna spolades bort och en blev väldigt skadad. Befolkningen i dessa byar bor i nybyggda enkla hus, som ser ut ungefär som en byggfutt på styltor. Totalt bor ca 800 människor på ön och man livnär sig främst på att väva med pandnus blad.  Byns kommersiella centrum ligger mitt på ön och består av en skola, en bank och customs. Banken TDB, Tonga Development bank huserar i en byggfutt och customs i den andra.

Utanför Tonga Development Bank

Tulltjänstemän, observera kjolen av pandanus

En av öns två affärer

Till Niuatoputapu kommer en supplybåt i månaden och på den gräsbeklädda landningsbanan landar ett plan varannan vecka. Affärerna är varken stora eller välsorterade, men allt verkar fungera bra i detta lilla minisamhälle.   Man ser grisar och höns som går lösa överallt och även ganska mycket hästar.

Avgångshallen

Kommunikationscentralen

Vänthallen, men bra koll på terminalen och landningsbanan

Vävningen som alla verkar vara inblandade i görs av trädet pandanus. Man tar tillvara barken från grenarna, som skalas av. Sen skärs det i breda strimlor som torkas och sedan och läggs i havet i ca en vecka för att mjukna och blekas till rätt färg. Därefter hängs det upp igen för att torka och rullas ihop till tjocka band. Dessa skärs sedan i tunna strimlor som flätas till mattor. Dessa mattor  används till det mesta, men man ser ofta att man har dem svepta runt midjan utanpå kläderna. Vi fick sedan höra att det var tecken på sorg, men också på respekt. Mattorna säljs också och exporteras. Överallt såg vi kvinnor som satt och flätades och strimlor på tork.

Bladen bereds

och torkas

för att sedan vävas ihop

När vi var där var det stor fest i en av byarna. En av kyrkorna, som skadades i tsunamin höll på att repareras och det var typ taklagsfest. En taklagsfest är inget man hastar över på Niuatoputapu, här var det fest i 5 dagar. Varje dag slaktades 2 eller 3 stora grisar, som tillreddes i jordugn och de som inte snickrade på taket ägnade sig åt att tillaga maten. Männen stod för matlagningen och kvinnorna flätade korgar där man la maten. Ca 100 personer utspisades varje dag, minst. På förmiddagen sköt man grisarna, som sedan sveddes , borsten skrapades bort  och inälvorna togs ut. Sedan skars köttet upp i stora bitar. Under tiden grävdes ett stort hål i marken där man la ned stora stenar och eldade till de var glödheta. Sedan ner med tapioka, taro, jams och griskött i ugnen och på med jord. Efter ca 3 timmar grävde man upp allt igen och fördelade ut maten i de vackraste korgar man kan tänka sig. Inga kryddor.  Vi blev förstås utspisade och köttet var gott, med kraftig röksmak. På förmiddagen fick man kex och något dougnut liknande. Alla verkade vara på plats och hundarna levde livets glada dagar med allt kött.

Taklagsfest

Kvinnorna flätade matkorgar

Grisen skraps ren från borst, efter att ha svetts

Grovstyckning

matgropen med stenarna värms upp

Männen förbereder olika grönsaker

De vackra korgarna med mat till alla

Det fanns många hungriga

Nästa dag var lika rolig. Då kom supplybåten och ankrade utanför revet. Sedan började en liten båt med två containrar ombord åka fram och tillbaka till piren och lasta av varor. Hela ön var där och tog emot, medan alla varor och olika lådor och paket bars i land. Det var också kul att se vad som bars ombord. Pandanusmattor, blad och andra konstiga rötter, allt förpackat i flätade korgar.

Väntande bybor på kajen, och det regnar inte

Stor trängsel

Obs den fina kjolen i pandanus

I bakgrunden syns Spray och supplybåten

Vi hade lite oflyt med förtöjningen av jollen, så Atti fick ta en simtur. Som tur var hade vi ett jolleankare, som höll den kvar.

Efter 5 oförglömliga dagar på Niuatoputapu var det dags att segla vidare mot Vavau, seglingsmeckat på Tonga.

Tonga består av ca 170 öar, utspridda på ett långt band i nordsydlig riktning. Från Niuatoputapu till Vavau är det ca 180 sjömil. Vavau ligger ungefär i mitten av den långsträckta ökedjan. På våra senaste överseglingar har vi inte lyckats så bra med vädret. Tyvärr har vår SSB-radio lagt av för tillfället, så nu får vi endast ner väderkartorna  via Iridium-telefonen, om vi inte har internet förstås.

180 sjömil är en lagom overnighter, man går på morgonen ena dagen och kommer fram mitt på dagen nästa dag, om allt går bra. Vi studerade väderkartorna noga varje morgon och efter några dagar  hittade vi ett bra väderfönster. Kursen skulle bli ca 190 grader och prognosen visade på halvvind hela vägen, lite från SO i början och efter hand vridande till ONO, ca 15 kn första dagen ökande till 20kn på fm dag två. Kl 9 lämnade vi vår fina ankarplats och gick för motor ut genom den smala rännan genom revet. En fin enslinje på stranden bakom oss underlättade mycket. När vi kom ut på djupt vatten rullade vi ut bägge seglen, rundade nordliga udden på Niuatoputapu, och styrde söderut. Samtidigt ser vi ryggarna på två stora valar.

Väderprognosen stämde bra, än så länge. Vi hade en del grundområden en bit söder om ön så vi fick ta lite höjd. Vi hade inte fullt inskotat, men nästan, och det är vi inte vana vid! Så länge vinden inte var starkare än ca 15 knop gick Spray väldigt fint med fulla segel. Dagen passerade ganska händelselöst, på em kunde vi släppa ut lite i skoten och farten ökade ytterligare. Loggen visade stadigt drygt 7 knop.

Strax före solnedgång sätter jag mig därbak och ska veva in fiskelinan. Jag ser att det sitter något på draget, 50 meter bakom båten. Det ser ut som en stor fågel så jag ropar på Lisa att hon ska ta på sig handskarna och komma bak. Att få loss en stor sjöfågel från ett drag är inte lätt.  Hur länge han släpat med visste vi inte, men han så rätt livlös ut. Vi började hala hem linan och såg hur ena vingen flaxade till då och då. För att vara en fågel kändes det väldigt tungt. När vi har 10 meter kvar ser vi att det är en fisk och när den kom ännu närmre ser vi att det är en sailfish! En slags svärdfisk med ett stort segel över hela ryggen. Det vi trodde var en fågelvinge var antingen stjärtfenan eller seglet som vippade fram och tillbaka. När vi fått in honom tätt på akterspegeln ser vi hur stor han är, minst 2 meter lång, och med ett långt svärd längst fram. Han hade förmodligen släpats med ett tag för han var ovanligt lugn. Lisa hämtar en flaska rom och medan jag lyfter upp honom med huggkroken en bit häller Lisa ner en halva flaskan i gapet och han blir genast helt stilla. Jag lyfter i huggkroken  och Lisa drar i svärdet och så ligger fisken längs med ena sidan på däck därbak. Vi är lika förvånade bägge två, vilken jättefisk! När vi skurit ut det mesta av det fina köttet har vi minst 15 kilo fiskfilé. Lisa lägger en del i frysen, en de i kylen och resten på golvet i duschen.

Mäktigt segel på fisken

Lisa med ett stadigt grepp om svärdet

Under vår fiskemanöver har vinden friskat ordentligt och det har blivit skymning. Vi revar båda seglen och städar upp efter styckningen på akterdäck. Sjön har växt betydligt och jag känner mig sjösjuk, som vanligt första dygnet efter hamnuppehåll. Lisa får till lite middag och vi gör oss klara för natten. Vinden ökar sakta fram till midnatt. Det blåser nu mellan 25-30 knop och sjön är kort och hög. Det känns jobbigt. Vid vaktavlösningen kl1 på natten revar vi ännu mer. Vi har nu bara en liten bit av storen ute och halva genuan inrullad. Vinden är något akter om tvärs, men vågorna slår hårt i sidan, ibland bryter de över däck. Vi har normalt klarat att sova i hytten därbak om man lägger några kuddar under ena sidan på madrassen, men nu funkade inte det längre. Lisa drog ner en bäddmadrass på durken och stöttade upp med båtkuddar på sidan, sen gick det att sova hyfsat bra.

När jag låg därnere och slumrade hörde jag hur det gnisslade om autopiloten. Det var ett nytt ljud jag aldrig hört. Inte bra om den skulle börja krångla. När jag kommer upp slår jag av autopiloten och styr för hand. Känns bra både för min sjösjuka och för att inte anstränga piloten för hårt. När jag tittar ner på däck i lä ser jag att det rostfria skyddet till vår luftventil på fördäck kommer glidande. Jag kollar där fram och ser ett stort hål ner i förpiken! Allt var bortspolat, även plastlocket man reglerar luften med. Jag kryper fram i förpiken och försöker täta så gott det går underifrån. Det går naturligtvis inte att få det tätt, fördäck är mer under än över däck. Lisa går fram och lägger ut en bit presenning vi har för att skydda dynorna så gott det går. I gryningen vrider vinden mer mot NO och vi får slör. Dessvärre ökar den ytterligare och det blåser nu stadig mellan 35-38 knop. Vi såg 43 på mätaren flera gånger, det är halv storm. Sjön är otrevligt hög och brant. En blek sol går upp och vi ser plötsligt vår ö dyka upp i horisonten. De två sista timmarna innan vi kom fram var det hårdaste  vi varit med on sen Biscayabukten när vi gav oss i väg. Jag handstyrde stora delar av natten, trots det vred vågorna runt båten mot vinden flera gånger. Det fladdret i våra segel var inte kul o höra, vi trodde bestämt att något skulle gå sönder när som helst. Till slut kom vi fram, rullade in seglen och gick för motor in bland öarna till viken utanför Neifau. Vi var tacksamma att vara framme. Båten hade klarat sig bra. Förutom ventilatorn på fördäck och autopiloten höll allt ihop, något vi tvivlade på när det var som värst. Väderprognosen stämde rätt bra, men det är ju bara en prognos. Vad som hände var att den kraftiga vinden som vi visste fanns längre söderut hade dragit sig norrut snabbare än beräknat. Hade vi tagit ner en ny prognos på kvällen eller natten hade vi säkert kunna se det själva, men vi hade egentligen inget alternativ. Det var ju ”bara” 180 sjömil, och vi skulle komma fram nästa dag. Vi lär oss hela tiden.