Det var underbart skönt att komma fram till seglingsmeckat Vavau i  Tonga efter den rejält ansträngande överseglingen från Niuatoputapu. Vi gick direkt in till centralorten Neiafu och mötte redan på vägen in flera båtar vi kände, bland annat amerikanska Serengeti och svenska Blå Ellinor.  Infarten till Neiafu är lång och ganska skyddad och påminner lite om Ingaröfjärden med höga berg på ena sidan och öar på den andra.

Infarten till Neiafu

Vi gick direkt till inklareringskajen, vilket vi inte behövde, eftersom vi redan var inklarerade i landet. Dock måste man i Tonga göra en enkel anmälan när man rör sig mellan de olika ögrupperna.  I Neiafu ligger man på bojar, ankringsdjupet är över 30 m så det är svårt att hitta någon bra plats att ankra på. Vi for omkring kors och tvärs i viken för att hitta en ledig boj, men alla var upptagna. Vi visste att de skulle vara gula och efter mycket sökande hittade vi  just en gul boj. Den såg lite skruttig ut men uttröttade som vi var, knöt vi fast och dråsade i säng. Nästa morgon, strax före gryningen vaknade vi av att det sa klonk i kölen. Vi rusade upp och förvirrade som vi var i mörkret begrep vi först inte var vi var. Det enda vi såg var en hög bergvägg som reste sig upp vid sidan av båten. Atti fick snabbt igång motorn och som tur var satt vi inte fast utan kunde sakta och försiktigt puttra ut ur vårt predikament och gå över till andra sidan viken  och hoppas att ingen sett oss. När vi sedan tittade på vårt spår på I-paden kunde vi se hur vi under en och en halv timmes tid drivit tvärs genom fältet av ankrade båtar släpande på vår allt för klena boj.  Att vi inte stött emot någon eller gått på grund var ren tur. Det började så småningom ljusna så vi kunde göra ett par försök att ankra. Efter långt om länge blev det en boj ledig och vi hivade upp vårt ankare. När man har över 50 meter kätting ute tar det sin lilla tid och just när vi skulle gå över till bojen såg vi att det kom en annan båt med hög fart och kurs rakt på  ”vår ” boj. Som tur var såg vi så småningom att det var våra vänner på Anna Carolina, som var vänliga nog att inte ta striden med oss. De såg antagligen våra desperata ansikten.

Se spåret hur vi drev tvärs över viken, djupt sovande. Det gröna tillvänster var revkanten vi slog i med kölen. Tur att det inte blåste så mycket!

Första dagen i Neifau ägnade vi oss åt att saltsanera hela båten, lyfta ut dynorna ur förpiken och försöka skölja bort allt salt från överdragen. Även skåpen i lä med mycket av Attis kläder i var indränkta av salt. Som tur var klarade sig all elektronik och alla böcker och papper.  Salt är den eviga fienden ombord, allt som fått saltvatten på sig måste ovillkorligen sköljas med sötvatten, annars torkar det aldrig och börjar dessutom lukta.  Något annat som började lukta var vår stora sailfish. Eftersom den var så stor kunde vi inte lassa ner allt köttet i kylskåpet, utan flera stora bitar hade vi helt sonika lagt i platskassar i duschen , där de gled omkring utan att nämnvärt bidra till trivseln i båten. När vi tagit undan några kilo åt oss själva åkte vi runt och delade ut resten av fiskköttet till andra seglare. Bland annat till våra Nya Zeeländska vänner på Sula, som kom ombord på en sundowner innan de åkte iland för att titta på ödesmatchen i rugby mellan New Zeeland’s  All Blacks  och Australien. Nya Zeeland vann som tur var.

Nästa åtgärd var att ge sig på hålet från den bortslitna ventilen på fördäck. Att få tag på en ny ventil på Tonga var helt utsiktslöst. Vi hade provisoriskt lagat hålet men en gummiplugg, men den var inte tillräckligt stor så en mer permanent lösning var nödvändig. Vi funderade på många olika lösningar och var till och med iland och sågade av en tjock gren, som vi tänkte göra en plugg av. Medan Atti gillar att gå till yachtingbutiken och köpa dyra grejer, tycker jag det är roligare att fixa saker med tejp och ståltråd. Jag har ett eget litet stuvfack där jag förvarar ”bra att ha-grejor”, som gamla galgar, träbitar, plastbitar,  ståltråd  och annat som kan komma till nytta. Jag kallar det Snickis och Atti får inte titta där, för han skulle slänga allt. I detta Snickis hittade jag en gammal plastbytta, Önos lingonsylt, med lite spridda grejer i. Och tänka sig- locket till byttan passade perfekt över hålet . Med hjälp av en tub Sikaflex och några skruvar fixade Atti en helt tät och snygg tätning av Hallberg Rassy klass.

Hålet på fördäck

Den lille reparatören

Färdigt med lock från Önos.

Vi har blivit väldigt kyrksamma sedan vi började segla och denna söndag var inget undantag. Vi brukar gå i den katolska kyrkan för där känner vi mest igen oss. Annars finns det mycket att välja på. Mormonkyrkor, sjundedagsadventister,  metodistkyrkor och mycket annat , som vi inte begriper alls. Gemensamt för alla är dock att alla kyrkor är helt fullsatta och sången i många olika stämmor är fantastisk.  Likaså kläderna. Det är nästan som Nobelfesten, med höga klackar och finaste klänningen. Atti är elegant i sin kjol och jag försöker hitta något fint med täckta axlar och knän. På Tonga ingår flätade mattor runt kroppen i  den formella  klädseln. Mattorna bärs av såväl män, kvinnor som barn. Om man sörjer har man en mycket stor matta och drar den upp över huvudet. Ju närmare anhörig desto större matta. Denna söndag var det mycket mattor i kyrkan.

Både män och kvinnor bär dessa vävda mattor

Sorgklädda

Mera sorg

Turkost är snyggt.

Vi såg också begravningståget gå förbi, komplett med orkester först och en bil med den döde täckt av en vävd matta flera meter lång och med de anhöriga efter klädda i heltäckande mattor. Musiken var Sibelius, Finlandia.

Det är lätt att vara seglare i  Vavau, Tonga. Staden Neiafu är trevlig, man ligger bra på bojar och det finns många seglare, restauranger och barer att förströ sig med.  Vi återtog våra goda joggingvanor, som inte varit så goda de senaste veckorna och kryssade runt bland alla lösa grisar och hundar.  Ganska snart kommer man ut på landsbygden med alla grisar .

Bilparken på Tonga lämnar en del övrigt att önska.

Ett måste på Tonga är att simma med valar. Valskådning är en stor industri och varje morgon åker ett 15-tal båtar ut med turister med ambitionen att se valar på nära håll, och om man har tur även simma med dem. Valarna kommer varje år till vattnen runt Tonga för att få sina kalvar innan de vänder söderut mot Antarktis igen.  Vi åkte med en inhemsk båt med en kvinnlig kapten, Anoufa, tillsammans med våra holländska vänner på Anna Caroline. Totalt var vi 7 personer ombord och efter ivrigt spanande runt horisonten fick vi så småningom syn på de efterlängtade valarna och kunde hoppa i. Valarna kommer upp för att andas var 20 minut ungefär och vattnet var inte djupare än att vi kunde ligga i ytan och se valen på botten för att sedan se  den komma upp precis intill oss i vattnet. Lite senare såg vi också en valmamma och en kalv simma förbi precis vid båten. Atti och jag var blixtsnabba ner i vattnet och kunde verkligen se dessa majestätiska djur simma under vattnet precis bredvid oss. Det är strängt förbjudet att simma med valar på ”egen hand”,  mer av omsorg om sin lukrativa turistindustri än om valarna fick man känslan av. Som alltid svårt att få bra bilder, men här kommer ett litet hopp.                             Undervattensbilder hittar ni på nätet.

På väg ut med Cocobelle

Vår tuffa kapten Anuofa

Valspaning

Äntligen, en knölval på nära håll

Alla lyckliga efter att ha simmat med valarna.

Swallows cave

Utanför huvudorten Neifau finns mängder av fina och skyddade ankringsplatser, alla med olika nummer. Utanför den trevliga ön Kapa finns både nummer 7 och 8. Vår vän Hilding hemma i Stockholm hade besökt Kapa för ca 20 år sedan och vi gav oss ut för att leta rätt på den familj där han hade bott. Den familjen fanns inte kvar, men vi träffade på en kusin, som kände igen personerna på bilderna vi visade. Osannolikt fattigt såg det ut, med smutsiga barfota barn och grisar bökande runt den lilla hyddan. ”Are you on Facebook? frågade hon  och facebooksidan visade ett rikt socialt liv med massor av vänner. De sociala medierna räcker långt.  Hildings vänners hus  var tomt och ödsligt, men skorna stod kvar utanför.

Hildings vänners hus

Trädgården

Hemma hos kusinen

Jennifer Ohani Cruz

Jennifer tittar på Hildings 20 år gamla bilder och känner igen folk på bilderna

Kajen på Kapa

De mindre öarna är generellt sett fattigare än den stora. Här är några bilder från en av de västligaste öarna Hunga.  Här har EU försett alla hus med solceller och USA har bidragit med vattentankar. Kineserna är också en stor biståndsgivare och hjälper till med  broar, flygplatser  mm. Alla livsmedelsaffärer, som vi besökt på Tonga. drivs av kineser.  På Hunga gjorde vi flera fina promenader ihop med några andra seglare och tittade på grottor mm.

Typiskt hus på Hunga

Regnvattenscisterner från USA

Söta barn som just fått pennor av oss

Pandanusträd, som man använder till mattvävningen.

Hunga var en klippig ö

Ankringsplats nummer 8 innanför ön Nuuk var ett annat rent paradis och där stannade vi i 4 dagar och njöt av snorkling, bad och  en potluck  på stranden med 14  deltagande båtar, yoga på stranden och valsång på nätterna.

Väldigt trevligt och enkelt sett att träffa gamla och nya seglare, drinkmingel på stranden i solnedgången

En bryggare från Belgien bjuder på hembryggt öl

Lånade en stand up paddle board. Vill ha!

Till slut var det äntligen dags för våra vänner Pelle och Ulla på Loupan att ansluta. De var hemma en sväng mitt i sommaren och har sedan dragits med  ostadigt väder och mycket vind, så de fick en lite senare ankomst än vi hade trott. Det var ett kärt möte och Ulla och Pelle uppvaktade den numera drygt 60 årige Atti med en hemskriven serenad på melodin Halleluja och till ackompanjemang av ukulele. Till det följde rikligt med champagne ända från Paris.

Serenad till Attis ära

Tillsammans med Loupan gick vi ut till en yttre ankringsplats , där vi trots alla prognoser om lätt väder plötsligt fick mycket vind på oss. Vårt ankarspel som alltid bistått oss så troget började nu slira på kuggarna när vi körde in ankaret. Typiskt nog hade vi 50 meter kätting ute och egentligen inga möjligheter att vinscha upp det.  Vi mer eller mindre lyfte upp hela kättingen på däck, (det blir mycket kätting) och försökte räta ut det tvinnade eländet.  Utan ankarspel står man sig ganska slätt och vi söker numera efter bojar om det finns.

Efter att ha lossat kättingen från ankarboxen kunde vi tvinna ut den på däck. Därefter gick det bättre.

Boj-jakten förde oss till en ny vik och tur var det för där fanns en helt utsökt liten restaurang, som drivs av ett gammalt seglarpar, som gått i land. Eftersom de är av spanskt ursprung blev det 7 olika tapas och sedan paella och spansk musik. Mycket gott och trevligt. Ankringsplats nr11, Tapana, var för övrigt väldigt trevlig , lugn och skyddad med trevliga möjligheter till promenader i land.

Tapas i världsklass

Ulla och Atti väntar förväntansfullt på nästa godbit

Efter maten blev det spansk gitarrmusik och sång

Vi gör ett strandhugg på en obebodd ö

Grisar var här lika vanliga som höns

Utsmyckningar med bildäck

Mormoner på missionärsstråt

En mer lokal favoriträtt vi har fått här är taroblad. Man tillreder dem som stuvad spenat ungefär men med kokosmjölk istället för mjölk. Bladen måste kokas i mer än 30 minuter, annars sticker det i halsen. Vi äter det till allt.

På nästa resa in till stan kunde vi välkomna Hakuna Matata och alla svenskbåtarna ,4 stycken, träffades för en sundowner på Hakuna Matata. Fösta gången vi alla låg samlade i en vik, men vi har cirklat lite om varandra på detta stora hav i nästan ett år.

Svenskgänget

Så går dagarna i vårt långseglarliv med små avbrott för att fira  en och annan födelsedag och det ändlösa arbetet med båtunderhåll. Vi råkade ut för ett av de mindre trevliga  när vi helt plötsligt inte längre kunde pumpa i toan. Efter ett år av pumpande  med salt vatten blir slangarna till slut så  igenslammade att de helt sonika sätter igen med små hårda kristaller som man måste  skrapa bort med kniv. Efter många försök att skrapa utifrån under vattenlinjen med cyklop och snorkel gav vi upp och monterade ner hela eländet för invändning tömning i båten. Precis lika äckligt som det låter. Dessutom hade kulventilen till septiktanken helt rostat sönder.  Inte ens kvällens dragshow på den lokala baren Bounty bar, där storvuxna tonganska män dansade och utbytte kyssar mot 2 pangasedlar,  kunde muntra upp oss.

Stor flaggning på Lisas födelsedag

Loupan bjuder på frukost

Kaffe och blötkaka (tårta på norska)

Utsikt över Neiafu från Vavaus högsta berg

Avloppet till toan utifrån,  Det är kulventilerna som rostar sönder.

Nästa dag  klarerade vi ut ur Tonga. När man klarerat ut kan man köpa diesel skattefritt för det facila priset av 4, 50 kr per liter. Då beställer man ner en tankbil till den dammiga och föga tilltalande utklareringskajen. Vi fick ännu en gång känna på det där med ”island time” då tankbilen vi beställt till kl 10.00 på förmiddagen behagade dyka upp kl 17.00 på eftermiddagen. Men vi var överlyckliga för att den i alla fall kom samma dag.

Vi tog ett storstilat avsked till Tonga genom att gå ut till ytterligare en ankringsplats, Corall  Garden. Där låt ganska många båtar så det blev både snorkling på revet,  sundowner på en udde och slutligen en riktigt Tongan feast.  Den enda familjen på ön, en 11 barnsfamilj, som lever utan elektricitet och eget vatten, lagade till en riktig brakmiddag med helstekt gris och massor av olika rätter med grönsaker, fisk och kyckling.  Alla betalar ca 200 kr per person för maten, så det blir ett bra tillskott till familjen och jättetrevligt för seglarna.

Jolleparkering

Grisen grillas

Det gick ju bra den här gången!

Grisen och alla andra godsaker. en riktig Tongan feast

Denna kvinna har lagat all mat. Huset saknar elektricitet och vatten

De tre yngsta döttrarna dansar

Vi lämnade så slutligen Tonga efter drygt 1 månad i detta vänliga kungarike. Vi seglade vidare mot Fiji för att därifrån fortsätta mot Nya Zeeland. Det eviga samtals- ämnet bland seglare. ”Leaving from Tonga or Fiji” är ständigt uppe. Det verkar finnas fler teorier än seglare och framförallt fler självutnämnda experter på denna sjösträcka än någonstans annars. Loupan har bestämt sig för att segla från Tonga. Det är ungefär lika långt med för och nackdelar med båda alternativen. Vi lovar återkomma i ämnet.

För att förstå vädret mellan Fiji och Nya Z bättre har vi börjat göra dagliga observationer på låg resp högtrycken och hur snabbt de rör sig. Våra vanligaste vädersidor är just nu Weather 4D/Pro samt Windyty.com. Här ovan ses ett lågtryck (de blåser medurs runt tryckcentrum på södra halvklotet!) passera N.Z. Röd färg är mycket vind, lila är ännu mer…. ca 40 kn (20m/s).

Det är omöjligt att inte beröras av alla de katastrofer som orkanerna i Karibien orsakat detta år. Många av de fina öar vi besökt och trivts så bra på är nästan utplånade eller svårt skadade. Det gäller framförallt Barbuda, som blivit så skadat att  hela befolkningen evakuerats, Saint Barth och St Martin, som utgjort riktiga seglingshubar och Dominica, där vi har flera vänner, som vi ännu inte vet hur  det har gått för.   Till Dominica har 3 segelbåtar gått upp från Grenada, fullastade med förnödenheter och svenska båten  Nanny organiserade blixtsnabbt en insamling via Facebook så att matinköp skulle kunna göras på Martinique för vidare befordran till Dominica. Våra seglingsvänner på Serengeti, som har ett hus och en 95-årig pappa ute på Florida Keys fick kasta sig hem från Tonga för att ta hand om honom och sitt översvämmade hus.

Orkanerna, som i Stilla havet kallas cykloner, kommer inte officiellt hit förrän den 1 november, så då vill man hålla sig borta härifrån. De flesta väljer att som vi segla till Nya Zeeland,  men man kan också gå till Australien eller norrut över ekvatorn. En del väljer att ta upp båten på Fiji, dessa båtar grävs ner i sanden under cyklonsäsongen.