Sällskapsöarna är ett fint seglingsområde. Öarna ligger på lagom avstånd från varandra, så man kan segla på morgonen och komma fram på kvällen. Enda undantaget är seglingen mellan Moorea och Huahine, som är drygt 80 sjömil, vilket är svårt att hinna i dagsljus, med vår storlek och typ av båt. Så vi gjorde en nattsegling och anlände till Fare på Huahine på morgonen. Det var en ganska besvärlig natt med lätt vind och hög dyning , som inte passade med vågorna, så jag var tvungen att hämta det utmärkta sjösjuketuggummit Calma nere i båten för att uthärda. Sällskapsöarna, eller Society Islands, döpta efter det engelska Geographic Society, är höga och lättnavigerade med breda, väl markerade revöppningar. Rena barnleken.
På Huahine låg redan Dan och Åsa på Blå Ellinor och tog emot våra tampar till en boj utanför den lilla sömniga, men trevliga staden Fare. Huahine har 6000 innvånare, huvudsaklingen sysselsatta med jordbruk, frukt och vaniljodling och hit har inte turistströmmarna hittat. Fare påminner i storlek lite om min barndoms Österbymo. En bra mataffär, en järnaffär och lite annat smått och gott. Utanför affären sitter tanterna och säljer papaya, bananer, tarorötter och vanilj och allt är vänligt och behagligt. Tillsammans med Dan och Åsa gjorde vi en cykeltur runt den norra av de två öarna och fick träffa de blåögda heliga ålarna, som finns där.
Välgödda heliga ålar
På midsommarafton gjorde vi gemensam sak med Dan och Åsa och fick ihop en fantastisk midsommarmåltid med lax, ägghalvor och Janssons. På Blå Ellinor fanns knäckebröd och frusen gräslök och vi bidrog med en halv sillburk. Till dessert åt vi kalasgod hemgjord glass, som Dan hade lagat. Mer om det senare.
Varje dag såg vi utriggade kanoter forsa förbi och vi blev så sugna på att pröva en sådan så vi lyckades ordna till en lektion med den muskulöse Jean-Luc, som hyrde ut kanoter och cyklar.
Vi paddlade en 3 mans kanot och den var ganska tung och inte alls rank. Det är bara den som sitter längst back som styr och de andra bara paddlar. Man tar ca 8 tag omlott på varsin sida och sedan byter man exakt samtidigt. Kommandona ges av paddlaren i mitten med olika sångljud. Att styra är otroligt tungt och man gör det med en utåtgående paddelrörelse. Om man måste korrigera mer tar man ett vanligt styrtag, men det bromsar kanoten. Jean-Luc berättade att han nästa dag skulle flyga till Tahiti och delta i VM i utriggare. Vi följde racet med spänning på barens TV och till vår och övriga åskådares stora förtjusning vann laget från Huahine som representerade Tahiti, och där Jean-Luc var lagkapten . Tvåa kom mycket överraskande en kanot från Påskön. Man kan tycka att det är en smal sport, men det var faktiskt 15 nationer som deltog. Alla Söderhavsnationer, Nya Zeeland, Australien men även England och mer otippat en båt från Schweiz.
Här tränar de blivande världsmästarna
Den södra ön på Huahine, Huahine Iti är om möjligt ännu vackrare än den norra . Vi cyklade även runt den på nästan helt otrafikerade vägar, släta som sammet, genom trevliga byar och med havets ständiga bris genom håret. Mycket bördigt med odlingar av alla de slag. Melon, papaya och allt annat gott. Även en och annan ko här och där och mängder av grisar och tuppar. Dessutom helt platt, vilket passar bra eftersom min broms helt klappat ihop.
I byn Parea var det utställning och bedömning av vem som hade odlat den största jamsen och de största toarorötterna. Vinnaren skulle sedan få ställa ut på den kommande Heiva-festivalen. Vi stannade så klart och fick en underhållande beskrivning om vedermödorna med jamsodling. Både jams och taro tillreds ungefär som potatis och är en basföda. Vi tycker inte att det smakar särskilt gott. Som underkokt mjölig potatis ungefär.
Vägarna på Huahine Iti
En stolt odlare visar upp sina tarorötter.
Taron läggs i prydliga högar
Jamsen bedöms…
..och vägs.
Den fina södra ankingsplatsen heter Baie D’avea och förutom turkost vatten och vit sand, fanns det en liten restaurang med happy hour, och ett internet , som räckte ut till båten. Långseglarens definition av paradiset. Vi träffade här den Nya Zeeländska båten Sula, med Stu och Leslie ombord, som vi inte träffat sedan San Blas, då Leslie tog hand om mitt då väldigt infekterade sår på ena foten. Stu ståtade nu med en tatuering från Marquesas. Det var kul att se dem igen, men kort eftersom de var tvungna att segla vidare till Raitea med gäster.
Vi seglade efter några dagar tillbaka upp till Fare, för att vara med om invigningen av Heiva-festival. Heiva betyder juli och i princip pågår festivalen en hel månad med massor av aktiviteter. Framförallt sång och dans, men även kokosnötsöppning, fruktbärning, spjutkastning, fiske och så klart kanot , allt från 1 manskanot till 12 mans. För ändamålet var ett stort tält uppbyggt med fina åskådarplatser och plats för juryn, eftersom allt bedöms. Byarna tävlar mot varandra i alla dessa grenar. Eftersom vi hade cyklat runt hela Huahine och genom alla byar, visste vi att en del av byarna förmodligen inte har mer än ett par hundra invånare och det är helt ofattbart vad man presterar i form av sång och dansnummer.
Efter invigningen , med tal av borgmästaren, flagghissning och parader bjöds det på en helt fantastisk lunch med fisk och kyckling, jams, taro, spenat, allt serverat i stora blad. Vi upptäckte tidigt att vi var orutinerade bladätare för maten rann runt fingrarna. Flera blad är tricket och lite bröd för att suga upp all sås. Jag lovar, alla var där, till och med Miss Tahiti 2015.
Vip-bänken med borgmästaren i mitten
Huahines sköna damer gör entre.
De olika byarna paraderar. Detta är söta barn från Parea
Flagghissningscermoni och nationalsånger. Först franska, sedan polynesiska.
“Kunde ni inte tala om att det var uniform, som gällde?”
I vimlet syntes Atti med Miss Tahiti 2015
Efteråt var det stor lunch för alla.
Supergod mat, men ack så kladdigt att äta med fingrarna på ett blad
Stiliga kanotister
Pappa med dotter. Han vann sedan spjuttävlingen
Stilig dam
Och de gulliga damerna, som fixade med maten
På kvällen var det dags för första deltävlingen i sång och dans. Vi var helt mållösa inför vad dessa små byar kan prestera. Alla dräkter konstfärdigt tillverkade med traditionella tyger, blad och kvistar och mängder av färska blommor. Allt flätat och bundet otroligt konstfullt och färgrikt. Och dansen är fantastisk. Ålder och kroppsform saknar betydelse, men skickligheten är häpnadsväckande. Jag funderar på hur det skulle se ut om Torpa och Asby hemma tävlade mot varandra i dans. Eller Neglinge mot Solsidan. Jag tror inte vi skulle kunna få ihop lag ens i närheten av dessa. Och dessuom musik med trummor, ukulele och gitarr. Huahine, med sina 6000 invånare bestående av jordbrukare och grönsaksodlare, några pärlodlare och fiskare . Inga stora resurser vad vi kan bedöma. Inga affärer utöver mataffär och järnaffär. Det går faktiskt inte att fatta.
Här kommer några bilder, men man måste multiplicera ungefär med 10 för att få hela upplevelsen.
Makalös dans
Man behöver inte vara storlek 34 för att platsa i danstruppen
Flera snyggingar
Nästa dag var det tävling i kokosnötsöppning i lag. 50 kokosnötter, öppnade , urtagna och kopran ihopsamlad i en säck på 20 minuter. Slå det den som kan!
Fitous lag
En klyver, två karvar ut kopran. Det är stenhårt.
Och spjutkastning, som består i att träffa en kokosnöt på en hög stång med ett hemgjort spjut.
Spjuten viner i luften
Kokosnöten på en ca 15 m hög stång
Dessa festligheter pågår i nästan en månad, alltid i traditionella kläder och är alltså inte ägnad åt att visa upp för turister. Polynesierna är måna om att värna och bibehålla sin kultur och har varit duktiga att göra det trots många försök från missionärer och kolonisatörer att få dem på andra tankar.
Vi gjorde som vanligt ett besök på söndagens mässa i kyrkan och såg det här fyndiga meddelandet, som också projicerades på vägen innan mässan började. I ungefärlig översättning står det .”I detta kyrkorum kan Du komma att få höra Guds röst. Det är dock inte så troligt att det kommer att ske via telefon. Vänligen stäng av telefonen.”
Den fantastiska dopfunten. en snäcka i megaformat
Huahine, som nog blir vår favorit bland Sällskapsöarna, var svårt att slita sig från, men till slut var det dags att lätta ankar och gå vidare mot nästa ö i raden. Taahe, som ligger inom samma rev, som den större ön Raitea. Arne Mårtensson, som inte verkar vara så lätt att imponera på, beskriver i sin bok ”Vid nytt roder” lyriskt en ankringsplats innanför revet öster om ön och ger till om med koordinaterna. Dessutom rekommenderar han restaurang Hibiscus, så vi seglar ditt och äter en god måltid hos Leo, som har jobbat som diskare i Göteborg. Utsökt red tuna och gott vin. Dessvärre seglar vi inte på samma budget som Mårtensson, men eftersom min syster Maria påminnt oss om att vi firade 33 årig bröllopsdag, samt att det var 3 sedan vår avsegling passade vi på att fira.
Restaurang Hibiscus
På västra sidan om Tahaa finns en så kallad coral garden mellan två små öar. Man tar jollen till ena sidan ön, går tvärs över och driver sedan med strömmen genom tunnlar av koraller och fisk tillbaka till jollen. Bitvis är det så grunt att man strandar på korallerna och Atti lyckades skära upp ett sår på knäet. Korallsår är inte att leka med, så vi utfärdade ”red alert” och tog upp stora sårlådan med stor tvättning, tejpning och antibiotikasalva. Vi prövade också med invärtes behandling och besökte ett romdistilleri och köpte också färska vaniljstänger, som är något av ön Taahes signum. Trots ihärdigt letande lyckades vi dock inte hitta den” coola baren med den snygge bartendern”, som Lil så lyriskt beskrivit.
Vaniljen torkas till rätt fuktighetsgrad.
Hur var det då med glassen ? Jo, man tager ca 1 dl russin och lägger dem i rom några timmar. Under tiden vispar man ½ l vispgrädde, tillsätter 1 burk söt kondenserad mjölk, rör ihop allt och häller till sist i russinen , som då har sugit åt sig rommen. Allt hälls i en bunke, blandas och läggs in i frysen ca 1 dygn. Bra att röra lite under infrysningen, så att t russinen inte hamnar på botten. Sedan bjud, motta folkets jubel och ät. Garanterat fritt från fibrer.
Efter fem dagar på den fina ön Tahaa var det dags att segla vidare. Nu var det Bora-Bora som väntade. Bora-Bora som också får räknas som en av våra milstolpar på resan. Förutom Tahiti var Bora-Bora den enda ön jag kände till i det här området innan vi seglade iväg. Bungalows med palmbladstak i solfjäderformade mönster över turkost vatten. Och precis så var det!
Vi lämnade Tahaa genom revöppning på SV-sidan. Tidvattnet här i Sällskapsöarna är betydligt lugnare än tex i Tuamotus. Det blir sällan några starka strömmar i reven. Distansen till Bora-Bora är bara knappt 30 distansminuter så vi tog det lugnt på morgonen innan vi hivade upp. Vi for ut genom revet med ett par knops medström och en fin halvvind. Mellan 8 och 9 knops fart, solen i ryggen och med den fina konturen av de höga topparna på Bora-Bora kändes allt toppen. Men som så ofta förr avtog vinden en bit utanför ön. De flesta öarna är väldigt höga och orsakar konstiga och framförallt starka vindar, ofta på läsidan. Efter en timmes segling hade vinden gått från halvvind till slör/läns och avtagit. Dyningen var ovanligt hög och för att inte seglen ska slå fick vi lova mer o mer. Till slut gick vi 30 grader från mål, men med den fina farten lönade det sig. Just idag var det lite intressant att segla väl. En timme före oss gick den tyska Infinty, med samma mål. Infinity är också en Hallberg Rassy 40! Äntligen skulle vi kunna jämföra farten ned en likadan båt. Sånt tycker jag är jättekul, Lisa var mindre taggad att fintrimma seglen. Tysken gippade tidigt, medan vi fortsatte. Efter 2 timmars segling var det dags för oss att ta gippen. Med 90 grader i gippen skulle vi klara infarten till Bora-Bora precis. När vi förbereder manövern vrider vinden kraftigt och vi kan plötsligt styra mot mål utan att ha ändrat skotningen. På plottern ser spåret inte så bra ut, men vi har nu fåt fin ny vind och tysken som gippade tidigt borde nu ha plattläns! Det är såna här små detaljer som piggar upp sinnet på en gammal kappseglare. Och mycket riktigt när vi rundar angöringsbojen och ska sträcka upp längs kusten mot revpassagen, har vi tysken 200 meter bakom oss. Nu vrider vinden ännu mer och vi får skota in allt vi har. Naturligtvis ökar den också, vi är ju nu på läsidan, och det blåser mellan 20-25 knop. Dags att rulla in några varv på genuan. Tysken har redan revat både storen och genuan och har gått något högre, men vi har haft bättre fart. När vi fallit av och rullat in och ska lova upp igen ber jag Lisa (tysken var ju alldeles bakom!) skota hem genuan en gång för mycket. Hon muttra något om Gotland Runt, tar hem på skotet och fortsätter läsa sin bok. Jag tyckte det var hur kul som helst, och nöjt kunde jag konstatera att vi gick nu lika högt men snabbare än Infinity.
När vi strax senare får vinden rakt i näsan med nästan kulingstyrka rullar vi in allt och går den sista halvtimmen för motor. Inget ont om vår Rassy, men ren bonnkryss är väl inte den här båtens starka sida.. Och nu hör det till saken att vi sällan har fullt inskotat. Senast vi kryssade var i Panama i februari!
Vid 3-tiden på em tar vi en gästboj utanför MaiKai Marina, som ligger vid Vaitape, som är huvudbyn på Bora-Bora. Vi träffar en norsk båt, Wilhelm, med två norska ungdomar ombord, Alvar och AnnHelene. Vi tar en gemensam sundowner på marinan och njuter av den fantastiska utsikten och atmosfären.
För några dagar sedan slog jag knäskålen hårt i en korall. Det blev ett djupt jack och ett ömmande knä. Vi visste att korallskador kan ge svåra infektioner. Det finns något på korallen som utlöser detta. Jag visar AnnHelene, som är sjuksköterska, mitt knä. Hon tvättade noga, satte på en antiinflammatorisk salva och plåstrade om . Det blev bättre men fortfarande, 6 dagar senare är det inte helt läkt.
Bora-Bora är framförallt en vacker ö. Mycket pga de ikoniska bergen på huvudön samt det turkosfärgade vattnet som omger ön innanför revet. Revet i sig, som går runt hela ön består på en del ställen av lite bredare öar. Det är på dessa öar, motus på polynesiska, som man hittar alla resorten med sina bungalows ute i vattnet. Det ser verkligen ut som i broschyrerna! För övrigt tycker vi inte Bora-Bora var något särskilt. Invånarna här är naturligtvis helt beroende av turistnäringen och det verkar som 95 procent får sin utkomst från alla turister. Det gör inte mycket annat, inget lantbruk, ingen odlar något, allt måste tas in med båt och flyg. På andra öar, tex Huahine eller Tahaa levde människorna sitt eget liv. Vi kom dit, umgicks med dem, men deras liv var inte beroende av oss. Här på Bora-Bora är det helt annorlunda.
Den röda pilen markerar vår position. Här låg vi några dagar och pustade ut efter allt stadsliv. Den enda infarten går genom en revöppning på västra sidan.
Och så här såg det ut i verkligheten, Bora-Boras karakteristiska berg.
Over-water bungalows, något av Bora-Boras signum
När vi vaknar dag två har jag fortfarande ont i knät. Lisa cyklar på en utflykt med AnnHelene och jag pysslar lite i båten, ägnar även större delen av dagen med vår tvätt. På em ser jag att den båten som ligger närmast marinan lämnar sin boj. Mindre än fem minuter senare har jag förtöjt om och ligger nu på den eftertraktade bojen nära land. Det är bara från denna bojen man når marinans wifi nät! Så plötsligt har vi gratis internet i båten. En lyx vi inte är vana vid. Senare på eftermiddagen ser vi att våra Nya Zeeländska vänner på båten Sula ankrar i närheten. Stu och Leslie har nu sin son Mike med ombord. Sula träffade vi första gången i San Blas i Januari. Vissa människor får man en väldigt god kontakt med direkt. Så var det med Stu och Leslie. Vi konstaterade att detta var kanske sista gången vi låg tillsammans på länge. De hade lite mer bråttom och ville vara hemma på Nya Zeeland redan i oktober. Om inte förr kommer vi att hälsa på dem när vi kommer ner dit. Vi hade så mycket att prata om den kvällen att vi blev kvar över middagen också. Helstekt Nya Zeeländskt lamm de hittat i frysen här! Otroligt gått naturligtvis.
Lagunen på Bora-Bora
Nästa dag cyklade vi ner längs kusten till den berömda restaurangen Bloody Mary. Väldigt mysigt ställe, men ingen sjöutsikt. Vi bokade bord för några dagar senare, men vi var inte så övertygade om vi verkligen skulle äta här. På hemvägen stannade vi hos en trevlig gendarm och fyllde i 6 olika dokument som behövs för utklarering från Franska Polynesien. Vi handlade även på den välsorterade Super-U, typ ICA Maxi. Priserna var förhållandevis ok. Vi hade blivit varnade för att allt skulle vara extremt dyrt härute, men så har vi inte upplevt det.
Idag, den 8 juli, dagen före min födelsedag, förslog Lisa att vi skulle cykla runt ön. Lisa packade varsin ryggsäck och vi cyklade i väg. Jag skulle inte ställa några frågor, men misstänkte att hon kanske hade packat ner en trevlig picknick som skulle avnjutas på lämpligt ställe. Efter två timmar cykling, jag var rätt trött med den tunga ryggsäcken och ett värkande knä, stannade vi äntligen för en paus. Det var vid ett av de otaliga lyxresorten som finns runt hela ön. Vi brukar pausa på liknande ställen när vi är på cykel utflykt, ta en kaffe och koppla upp oss på deras wifi. Så jag anade inget särskilt. Vi gick in och tittade på poolområdet, restaurangerna och alla bungalows i vattnet. Som i en fantasivärld. Jag tog några bilder och vi gick tillbaks till ingången och receptionen. Dags att cykla vidare tänkte jag. Plötsligt står Lisa i receptionen och säger till damen: I have a reservation for today. Utan jag hade anat något hade Lisa tidigare bokat en övernattning på det här lyxstället!
Vår bungalow
Utsikt från pool-side
Vi stannade i 24 timmar, utnyttjade det mesta de hade, åt fantastiskt gott, och mycket. Vilken fin present! Luftkonditionerat bungalow, stor dubbelsäng, tv med både nyheter och Tour de France, fritt wifi-nät! För oss var det väldigt mycket lyx, som i vanliga fall blir jätteglada när vi hittar ett hackande internet på någon restaurang. Dagen därpå vaknar jag av traditionsenlig sång med presenter och blommor på sängen. Jag fick ett par nya längdskidor, som kommer att inhandlas när vi kommer hem i december, en äkta Hawaii-skjorta samt en ny buff från Galapagos med Guldmakrill fiskar på. Vi stannade så länge som möjligt, men på eftermiddagen cyklade vi vidare.
När vi kommer ner till marinan och ser Spray vid bojen är flaggspelet hissat! Lisa hade gett instruktioner till våra norska vänner att fixa detta! Halv fyra var det bubbel, kaffe o tårta för de närmsta båtgrannarna och kl 7 blev vi hämtade för transport till Bora-Bora Yachtclub där vi åt en fantastisk god middag under en klar stjärnhimmel. På den här yachtclubben finns en vägg med utslitna flaggor från hela världen. Vi utökad samlingen med en färdigseglad OSK-flagga. Det blev en riktigt fin födelsedag, och vi skypade med barnen på kvällen. Det är just vid såna här tillfällen saknaden från barnen och deras familjer känns mest.
OSKs flagga under GKSSs på Bora-Bora yachtclub. Borde varit över.
Oåterkalligt 60 år
Nästa dag var vi färdiga med ”stadslivet” och alla restaurangbesök. Strax före lunch släppte vi bojen i Vaitape och gick norrut runt Bora-Bora, men innanför revet. Två timmar senare ankrade vi på 4 meters djup i absolut turkos och kristallklart vatten, sv om huvudön, 200 meter från revet och en sjömil utanför Bora-Bora. Vi har sagt det förut och med risk för att bli tjatig, men denna ankringsplatsen toppar nog listan, so far..
En närbild på den smala passagen på nordöstra Bora-Bora. Det gröna är korall. Med solen högt på himlen var det inga problem att se revkanterna.
Vi stannar här några dagar till , går sen runt ön och lägger oss utanför byn igen. Den 14 juli firar de nationaldag här, (Franska Polynesien tillhör ju Frankrike) och det lär bli en del festligheter då. Preliminärt seglar vi härifrån den 15 Juli.