Till slut var det dags att motvilligt lämna det fantastiska Fakarava och vi seglade till nästa atoll Toau. På Toau bor 2 personer, Gaston och Valentine och de har en liten restaurang, grisar, en köksträdgård och en egen telefonkiosk.

När vi kom i skymningen fanns inga lediga bojar, men Gaston och en kompis fixade snabbt fram en extra plats!

Ibland lagar Valentine mat och då är det fest. När vi kom hade Valentine lagat mat till ett helt sällskap, så hon ville ha en dag ledigt, men inget hindrade henne och Gaston att ställa till en litet improviserat party på bryggan. En bidragande orsak var att ensamseglaren och skeppsmäklaren Tom Darcy från England dök upp medförande en flaska rom, rörsocker, några limefrukter och musik i form av   . Han försökte spela reagge, men det visade sig att Gaston och Valentine och kusinerna från grannön helst ville höra på country.   Rommen gick åt i en flygande fart och Gaston spelade på ett hemmagjort instrument bestående av en pinne, en plasttunna och en fiskelina. Det blev en minnesvärd eftermiddag . Tom och Atti visade sig ha gemensamma bekanta i shippingbranschen, så liten kan världen vara ute på en atoll i Söderhavet.

Skeppsmäklare Darcy förbereder romdrinkar

Vädret hade hotat med lätta vindar, så vi hivade upp efter en natt på Toau och satte kurs mot Tahiti , en och en halv dygns segling bort. Lätta vindar och månsken, underbar segling och  på morgonen syntes det höga Tahiti  i gryningsljuset.

Till Papeete kommer alla Söderhavsseglare förr eller senare. Papeete är huvudstad  i Polynesien och här finns all lyx i form av affärer, båttillbehör  och allt man kan önska sig,  På Tahiti  bor nästan  75 procent  av Franska Polynesiens befolkning.  Vi la till i  Papeete Marina mitt i centrala stan och det var oerhört skönt att kunna kliva rakt från båten ned på en brygga utan  att behöva  klättra upp och ner i en guppig jolle. Sådan lyx har vi inte upplevt sedan Panama för 4 månader sedan. Vi var helt förvirrade av allt sus och brus av bilar och alla affärer.

Fika på stan

Mitt i stan ligger Papeete Marché med ett överflöd av grönsaker och frukt. Det kändes ovant att bara gå omkring och peka och välja bland grönsakerna, för oss som är vana vid att stiga upp kl 05.30 på morgonen för att vara tidigt på grönsaksmarknaden och kunna rycka åt oss några tomater.

På kvällarna sitter de Tahianska kvinnorna och knyter de berömda blomsterkransarna

Vi hade en diger att-göra-lista, så det var bara att montera ihop cyklarna och sätta fart. Våra exkursioner handlade mest om att hitta en motorreparatör till utombordaren, en segelmakare till sprayhooden, båttillbehörsaffärer för att köpa nya anoder, epoxy, batterier, nya ficklampor mm, elektronikaffär för att köpa ny datorskärm, i-phonereparatör till min trasiga i-phone, tullen för att få ett tax-freedokument till dieseln, Fedex för att hämta ett paket med kolborstar från Trinidad, måla ankarkättingen osv. Vi for runt som vettvillingar på våra cyklar och försökte pricka av listan så gott det gick.  Om någon av er har en romantisk bild av hur Tahiti  eller Papeete ser ut och kan vi nyansera detta med några bilder av industriområdena där vi höll till.

Papeetes industriområde. Vi kunde de gatorna bättre än affärsgatan i centrum

Högsta prioritet hade att lämna in vår utombordare, en Tohatsu 8hk, som låtit konstigt de senaste veckorna på reparation. Vi fick tag i en motorreparatör Moto, som hämtade motorn  och jag fick på bästa skolfranskan beskriva felet, ”un bruit trés bizarre, pas d´acceleration”. Moto skramlade iväg med lastbilen och motorn och efter tre dagar och 1000 kr fick vi veta att motorn var kass, hade hål i motorblocket och inte gick att reparera. Så nu hade vi inte längre en dålig utombordare, nu hade vi ingen utombordare alls.

Lisa försöker reda ut om det finns hopp för vår gamla utombordare. Tyvärr var den för dålig.

Ankarkättingrn måste märkas upp var femte meter. Ett jobb som går bäst vid en pontonbrygga

Iväg igen på cyklarna i industriområdena för att jaga utombordare, helst Tohatsu. Jodå det kanske skulle komma in ett par stycken 9,8 hk om 2 veckor. Nästa affär, här hade de en Mercury 6 hk, 4-taktare. Nästa affär, här skulle det eventuellt finnas en Yamaha 8 hk, men den var lovad till en annan kund och flera kom inte förrän om 3 månader. I en sista affär hade de några konstiga kinesiska / koreanska motorer som hette Parsun.   Lite deppigt läge. Att inte ha en motor till dingen är besvärligt. Ofta är det blåsigt och strömt och roddturerna innebär svåra påfrestningar på äktenskapet. Den trevlige Yamahaförsäljaren lovade dock undersöka saken med den bortlovade motorn och vips på måndag morgon kunde han sälja Papeetes sista Yamaha 8 hk till oss för det facila priset av 16 000 kr. Det var en lyckans dag.

Äntligen den nya motorn på plats

Så småningom hade vi lyckats pricka av hela listan och kunde ägna oss åt nöjeslivet. Ulla och jag fick en heldag i pärl- och klänningsaffärerna på stad och håret blev klippt.

På kvällarna åt vi ute. En väldigt speciell och trevlig sak i Papeete är de så kallade roulotterna, små matlagande vagnar på hjul, som körs fram varje kväll. Där tillagas den godaste maten i hela stan och man sitter enkelt på plaststolar och äter vid enkla vaxduksklädda bord. Vin och öl serveras inte men inställningen till medhavt är franskt avslappnad. Gott, billigt, trevligt, ett helt oslagbart koncept. Det slutade med att vi åt där varje dag.

I juli pågår en stor festival i Tahiti, som kallas Heiva. Utöver stora danstävlingar tävlar man också i kanot, klättra i kokospalmer, bära frukt och skala kokosnötter. Det är ett stort event och förberedelserna pågår i princip hela året. Eftersom vi inte kommer att vara kvar på Tahiti ända in i juli passade vi på att gå på skolornas Heiva, eller dansuppvisning. Det var någonting helt enastående att se minst 500 barn och ungdomar dansande traditionella danser i vackra dräkter. Alla, inklusive publiken, hade blomsterkransar och girlanger och dräkterna var konstfullt arrangerade med palmblad och andra växter. De minsta var kanske 5 år och alla, utan undantag, rullade med höfterna, rörde händerna och stampade i marken i perfekt koreografi. Och sjöng. Det är uppenbart att den polynesiska kulturen är stark och väl förankrad.

Varje kväll kommer massor av utriggade kanoter ut på havet och träningen pågår för fullt. När vi lämnade hamnen la sig en kajak på vår  häckvåg ca 2 m bakom båten och mycket skickligt balanserade kanotisten där i 6 knop i mer än 3 sjömil. Det kräver stor koncentration och en hel del styrka. Utriggarna paddlas bara på en sida och kanotisten skiftar elegant från sida till sida. Detta gäller även kanoterna som paddlas av 4-6 personer. Jag har räknat mig till att de skiftar på vart 11:e paddeltag, men jag utgår från att de måste kunna ändra den rytmen om det behövs.

En sak hade vi kvar att fixa innan vi kunde lämna Tahiti, nämligen att hämta ett paket med kolborstar till vår watermaker skickade med Federal Express. Vi började leta på Taina marina, dit paketet var adresserat. De skickade oss till det närmaste postkontoret, 1 km iväg. Där rullade de med ögonen och  rekommenderade oss att åka ut till postkontoret på flygplatsen. Vi äntrade våra cyklar och på väg till flygplatsen såg vi helt plötsligt Fedex byggnad. Stängt förstås. Nästa morgon kl 07.30 stod Atti utanför med sin cykel. Han kom tillbaka som ett åskmoln, utan paket. För kolborstarna, som ryms i en handflata och kostar 38 USD hade fastnat i tullen, som krävde  minst 170 dollar i olika avgifter för att lämna ut dem.  Dessutom ville de de ha  en mängd olika papper på franska  påskrivna med garantier om det ena och andra rörande våra stackars kolborstar. Vi gjorde ett nytt försök med FEDEX och sa att de kunde slänga vårt paket i närmsta soptunna. En liten ljusglimt uppenbarade sig när en av Fedexkillarna lovade att ringa till tullen , och, utan att vi vet hur, nästa dag levererades vårt 38 dollars paket till marinan utan kostnad. Jag funderar på om det var mitt hulda leende, min eleganta franska eller min stenhårda advokatblick , som fick dem på fall.

Våra kolborstar, som vi till slut fick genom tullen utan att betala tull.

Tahiti är lite av ett uppsamlings- och uppbrottsställe för alla båtar som nu sprids igen över det stora Stilla havet. Loupan lämnar sin båt i 3 veckor och åker hem. Hakuna Matata  stannar kvar några veckor för diverse reparationer, amerikanska Mabruka kurerar sin hälsa på sjukhuset mm.

Pelle o Ulla åker hem till Sverige några veckor.

Vi sa hej  och fortsatte över det 15 sjömil breda sundet till den höga ön Moorea. Vi la oss på norra sidan vid Cooks bay innanför revet på ett vattendjup av endast 4 meter och det var skönt att komma ut på ankare igen efter stadslivet. Vår ankringsplats hade  dessutom den fina knorren att den låg utanför en Veuve Clicquot champagne bar, med utmärkt internet ända ut till båten. Efter varsitt glas champagne kände vi oss berättigade att skamlöst nyttja den fina dingebryggan och parkera cyklarna på baksidan

Champagnen var kall och torr men inte gratis..

Trots att Moorea är väldigt bergigt är det utmärkt att cykla på. Runt hela ön finns en drygt 6 mil lång väg som följer kustlinjen. Vi passade på att ta oss en tur runt ön ön skuggig dag. Trots att det var platt blev det ganska jobbigt med våra små hjul och ganska rackliga cyklar. På Attis cykel har alla växlar utom ettans växel rostat igen, så det blev många varv på tramporna. Stene, du skulle bli stolt över den kadensen!  Men det är alltid kul att komma ut och se lite av livet på land och vi stannade på olika små lokala hak ock drack kaffe och åt lunch.

Lilla Suri charmar Lisa

Runt hela Tahiti går ett rev 300-500 meter från land. Mellan revet och land finns ofta djupare vatten där det är perfekt att ankra. Hyddorna i vattnet tillhör ett av många lyxiga resorts.

Här ser man tydligt det mörkblåa vattnet med större djup. Färjan dånar in genom den smala öppningen i över 25 knop!

På Moore händer visserligen  allt vid den lilla kustremsan, men efter att ha tittat på de vackra bergen i flera dagar kände vi oss sugna på en liten inlandsexpedition. Vi ankrade om till nästa vik Opunohu bay och nästa morgon tog vi cyklarna för att leta rätt på ett bra ställe att starta vår hike.  I Lonley planet hade vi läst om en heldagshike som hettte Opunohu Loop. Problemet med hiker, här och överallt annars i världen, är att hitta var man ska börja, men denna gång hade vi tur. Vi hade kommit in i en fransk nationalpark och hittade något som kan liknas en spårcentral, med en bra karta och minst 10 olika hiker utritade med angivande av längd och svårighetsgrad. Bara att välja en och sätta av.

Det blev en av de finaste hiker vi gjort. Fina stigar, bra markeringar först nere bland ananasodlingarna och sedan in i den trollska regnskogen med sina stora träd, som vi glömt vad de heter och igenom bambuskogar. Dessvärre var toppen  ”Trois cocotiers” helt insvept i moln, så vi såg inte ett skvatt utan anade bara stupen på sidorna. Det, toppat med ett rejält ösregn, gjorde att vi väntade med fikat.

Väl på toppen öppnar sig himlen och vi ser ingenting av den förmodade fantastiska utsikten.

Det stora mäktiga berget Rotui, 899m, med de båda vikarna Opunohu och Cook Bay.

På den lilla toppen längst till vänster satt vi i ösregnet och såg ingenting

På hemvägen åt vi god och välförtjänt kokos resp ananasglass på en fransk lantbruksskola , Lycee Agricole, som låg vid vägen och var väldigt nöjda med dagen.Vi gick sedan tillbaka till favoritankringsplats i Cook Bay, där interntetet var så bra att vi kunde boka flygbiljetter hem från Nya Zeeland den 5 december.

Nästa ö som väntar blir Huahine 80 sjömil iväg.

En dag på jobbet, funderande på vilket tidvatten vi ska gå ut på i morgon. Någon ska ju göra det.