Efter fem veckor på Marqueses kände vi oss färdiga att segla vidare. Ulla o Pelle på Loupan hade tillbringat tre veckor på land på Hiva-Oa och lagat sitt roder. Starkt gjort med de knappa resurser som fanns att tillgå. De låg nu också i Nuku-Hiva sen några dagar, men var inte riktigt klara att segla vidare ännu. Under tiden  seglade vi söderut till den lilla ön Ua-Pou, som vi som hastigast besökt på väg norrut. Vi bestämde att sammanstråla  där med Loupan och Hakuna Matata om några dagar för gemensam avsegling mot Tuamotus.

Ua-Pou ligger 25 sjömil söder om Nuku-Hiva, alltså på väg mot Tuamotus.  Vi kom dit på eftermiddagen och ankrade i ytterligare en fantastiskt vacker vik. En bit in på  ön sticker fem mycket spetsiga berg upp som fingrar mot skyn. Tyvärr hänger det ofta låga moln över topparna och man ser bara lodräta sidor försvinna in i molnen. Mycket spektakulärt.

Dagen därpå gjorde vi en vandring upp i bergen. Dock inte på de spetsiga topparna, de var avsedda för alpinister.  Vi hade fått tips om en fin led som gick till ”Manfred”. Manfred var tysk, men har bott de senaste 30 åren i Polynesien och var nu gift med en polynesiska. Vägen dit var fin, till att börja med, men efter att ha stått under ett träd i 20 minuters ösregn, hade vår väg förvandlats till en mindre fors.

Blöta in på underkläderna fortsatte vi vada i vatten o lera tills vi efter 2 timmar kommer till Manfreds. Vägen slutade på hans tomt. Två arga hundar meddelade vår ankomst och ut kommer en man, Uppfinnarjocke personifierad. Vi erbjöds torra kläder och slog oss ner i hans kök. Hustrun var på Tahiti för en ögonoperation. Manfreds ställe var helt osannolikt. Han har byggt allt själv och bakom huset stod ett vattenhjul och producerade den el han behövde. Manfreds specialitet är hans choklad. Han odlar och gör allt själv. På tomten har han  15 stora kakaoträd och i skogen ytterligare 75. Där plockar han sina kakaofrukter, torkar och fermenterar bönorna, och maler sedan kakaon till en smet. Inga tillsatser alls. Han gör chokladkakor och praliner stora som plommon. Manfreds choklad är bland den godaste vi ätit. Men han tar bra betalt. I köket berättade han om sitt något brokiga liv, från föreståndare av en bastuinrättning och massör i Tyskland och Frankrike till chokladtillverkare på Ua-Pou. Däremellan har han varit helikopterpilot på Tahiti samt plattsättare på Marqueses. Han hade bland annat flugit Donald Trump, som han tyckte var ett ”asch-loch” och dessutom flygrädd. Manfred var mycket underhållande och bland hans 8 katter och två hundar i köket bjöd han på kaffe och goda kakor. Innan vi gick  köpte vi lite god choklad och i våra ryggsäckar stoppade han ner sex stora avokados som låg i gräset!

Manfred bjöd på kakor

Manfreds medskickade avokados

Dagen efter kom Loupan och ankrade jämte oss. Vi jollade i land och tittade in i byns gemensamhetslokal som för dagen fick tjänstgöra som vallokal. Inge större dramatik här, men vi kunde se några valsedlar i de olika urnorna. Det var ju val i Frankrike och alla deras utländska territorier har också rösträtt.

Valförättarna och polisen spelar Alfapet

På kvällen hade vi rådslag ombord på Loupan. Nästa dag skulle vi äntligen komma i väg mot Tuamotus, men nu hade Ulla fått feber och kände sig helt matt. Vi bestämde oss för att segla som planerat och att Hakuna Matata och Loupan skulle komma efter en dag senare, då förhoppningsvis Ulla var på fötterna igen.

Distansen ner till Raroia, som är den första ön i Tuamotus vi tänkte besöka, är ca 400 sjömil. Ungefär tre dagars segling om vi snittar ca 6 knop. Väderprognosen var sådär. Vinden skulle vara bra i början, men på slutet var det risk för lätta vindar, men vi ville komma iväg nu. Här är utdrag från loggboken de tre dagarna det tog.

Sön 7 maj

09:50 ankaret uppe. Vi går för motor 1,5 tim, rundar ön och sätter en sydlig kurs, något öster om Raroia , för att få bra vindar hela resan. 12:00 vi seglar halvvind/slör, vind ca 15kn, fart 7 kn över grund. Vi njuter av att åter äntligen vara till sjöss. Napp vid skymningen, en Skip-Jack, en liten slags tonfisk. Regnbyar under kvällen och avtagande vind

Mån 8 maj

Månsken hela natten men flera squalls. Stor hjälp av radarn för att se och försöka undvika de stora regnbyarna. Omväxlande segling / motorsegling. Under förmiddagen något stabilare vind, men tyvärr för lite för att seglen ska stå i den skvalpiga sjön snett bakifrån. Vi motorseglar större delen av dagen. Lisa har nu fått feber och sover mycket. Samma symptom som Ulla. 17:15 radionet med Loupan och Hakuna M som ligger ett dygn efter oss. Mycket bra hörbarhet på ssb-radion. Vi pratar på 6 Mhz bandet och det funkar utmärkt . Efter solnedgång fin segling mellan stora squalls. Distans 144’

Tis 9 maj

01:00 vinden rakt bakifrån och svag. Vi rullar in genuan, skotar storen i mitten och kör motor. 03:00 Vinden ökar nu från ONO och vi kan rulla ut seglen igen och stoppar motorn 09:00 spirat genuan, vinden mojnar igen. Vi gippar och får lite bättre gång. 11:00 vinden vrider till NO, vi gippar igen och spirar för sb halsar. Mitt i gippen får vi napp! Tyvärr smiter fisken halvvägs in men draget är kvar. Motorseglar hela kvällen. Lisa fortfarande sjuk, med stigande feber och sover ofta. Distans 148’

Ons 10 maj

Går för motor till 07:00. Vinden ökar och vi rullar ut och spirar genuan. Storen låter vi vara inne, då vinden är rätt bakifrån. Vi närmar oss norra udden på Raroia. Stora regnbyar kommer in snett bakifrån. Vi ändrar kurs för att inte bli hängande alltför länge i regnet. Vinden ökar och när vi närmar oss revpassagen blåser det drygt 20 kn. Vi ser i kikaren hur turbulent vattnet är i revet, men bestämmer oss för att gå in. Vi är ca 1 timme före ”slackvatten”. På en distans av trehundra meter är det som att segla i Mörrumsån i maj. Havet kokar och vi får några sjöar på däck. Vattnet går från 3000 meter till 200 meter och sen mycket brant upp till endast 7 meters djup i revpassagen. Efter 5 minuter i det virvlande vattnet och med hjärtat i halsgropen är vi inne i lagunen. 10:45 släpper vi ankaret utanför den lilla byn på Raroia. Total distans 440 sjömil.

Öarna i Tuamoutos  är mycket äldre och ser helt annorlunda ut än Marqueses. Av det som en gång varit vulkaner har allt utom själva ytterdelen av kratern eroderat bort. Kvar återstår bara en ring av små och stora öar runt en lagun. Lagunerna kan vara av många storlekar , men är ofta ganska stora. Flera sjömil breda. I lagunerna är vattnet förhållandevis lugnt och här är det ofta fullt med olika typer av korallrev och korallstubbar, där fiskarna trivs. Och ja, vattnet är turkost och kristallklart. Ofta finns det en eller kanske två öppningar in till lagunen och bara öar med ”bra revöppningar” är bebodda.  Inne i lagunerna bedrivs pärlfiske med pärlodlingar.  På atollerna växer just inte mer än palmer, så den rikedom av frukt , som vi vant oss vid, är nu slut.

Atollen Raroia

Närbild på revöppningen

Revöppningen från havet

Rejält strömt i vattnet

Innanför revet blir vattnet helt lugnt

Vi ankrade vid den enda lilla byn Ngarumaoa på atollen Raroia.  Man måste vara väldigt försiktig när man lägger ankaret, så att det inte fastnar runt något av de många korallhuvuden, som skjuter upp från botten överallt. När båten svänger kan man trassla in kättingen rejält och bortsett från att man skadar korallerna så kan det vara nästan omöjligt att komma loss, eller ännu värre, kättingen blir så kort att den brister vid belastning. Tricket är att hänga fast flythjälp på  kättingen, så den lyfts  över korallerna. Vi använde våra tomma etanoldunkar som flythjälp. Fendrar funkar också. Lisa  var nu helt utslagen med 39 graders feber, så vi stannade ombord hela dagen.

Vi hade valt atollen Raroia av två skäl. Dels var det här Thor Heyerdahl strandade med Kon-Tiki 1947, dels var det här filmen Villervalle i Söderhavet utspelade sig och spelades in. Alla vi, som är gamla nog att minnas  TV-serien som sändes 1963, har nog alltid burit en dröm om Söderhavet inom oss sedan dess. Och redan från ankringsplatsen såg det ut som vi kommit rätt.

Nästa morgon vaknade Lisa feberfri, som genom ett trollslag, så vi tog genast jollen iland och belönades med en fantastisk liten skyddad hamnbassäng. På kajen satt en liten farbror och metade och vi började prata med honom. Det visade sig snart att han mindes Kon-Tikis strandning mycket väl. Han var 9 år då och kunde berätta att man helt plötsligt började upptäcka flaskor, vrakdelar och cigarettpaket på stranden. Byborna, som förväntade sig att en stor båt gått på grund stack iväg i sina utriggade kanoter i alla riktningar och hittade den strandsatta och sönderbrutna Kon-Tiki  och dess besättning på en liten ö på utsidan av lagunen. Då, 1947, fanns inte så många sätt att meddela sig med omvärlden, men från Kon-Tiki tog man med sig bland annat en kortvågsradio med möjlighet att sända morsemeddelanden.  Det var tur för den lilla nioåringen, Rogo, som han för övrigt hette, för han hade dykt och skadats svårt i huvudet. Med hjälp av Kon-Tikis radio och morse, förmedlat via en station på Tonga, fick man tag i en läkare på Hawaii, som via morse kunde anvisa vad man skulle göra med skadan. Knut, biträdande skeppare på Kon-Tiki sydde ihop såret och nu satt den då 9 årige Rogo, där på kajen och fiskade, 80 år gammal. Den svenske expeditionsmedlemmen , Bengt Danielsson, återvände sedan till Raroia och bodde hemma hos Rogo i ett och ett halvt år, medan han skrev någon av sina böcker. När vi frågade Rogo  om han lärt sig någon svenska svarade han pillemariskt ”djävlar” och slog några av hajarna som förirrat sig in i lagunen och konkurrerade med hans fiske i huvudet med sitt metspö.

När vi frågade om han kände till Villervalle berättade han att han varit hajvakt när scenerna med pojkarna i vattnet spelats in. Sedan började orden på svenska rinna ur honom.  Haj, hund, gomorron gomorron. Tillsammans med Loupan besökte vi honom några dagar senare med lite presenter och när vi sa adjö sa han plötsligt ”hålla lilla handen” när han skakade hand med oss.

Rogo

Hemma hos Rogo

“Hålla lilla handen”

Bengt Danielsson för övrigt stannade så gott som hela sitt liv i Polynesien och talas fortfarande om med respekt här.  Atti började för första gången i sitt liv använda sig av sitt tredje- namn Tore för att renomésnylta på Thor Heyerdahl.

Även Luopan tog sig helskinnade genom revpasset och tillsammans gick vi till den lilla sjukmottagningen på borgmästarens kontor för att få piller mot elefantiasis, som tydligen förekommer i en myggburen form här. Vi ställde oss på vågen och fick alla höra att vår vikt var ”insufficient”. Här är kroppsidealet något annorlunda än hemma.

Myggorna är och har varit ett stort problem för oss och vi har alla mer eller mindre infekterade sår på ben och fötter efter allt vadande i lera och vatten på de regniga Marquesesöarna. Mina har börjat läka så sakteliga, men vid minsta besök i land  måste varje sår täckas för att undvika att hundratals flugor sätter sig på såren och låter sig smaka.

Några av Lisa´s infekterade myggbett

Om någon någonsin frågar er om ni vill pröva ”driftsnorkling” så ska ni bara säga ja. Det innebär att man åker med båt ut till en revöppning när strömmen är lite lagom  och hoppar sedan i och driver med strömmen medan man tittar ner på det otroliga fisklivet som finns i passet. Man känner sig helt viktlös, som Fuglesang, när man ligger där och snurrar och tittar på hajar , rockor och alla miljontals fiskar i det helt kristallklara vattnet. Vi hade med oss två hajvakter och en som körde båten, så vi kände oss trygga. Lagunen är otroligt hajrik. Mest ”blacktip” och ”whitetip”, men även större gråa hajar. Vi, som inte är så haja på hajar måste förlita oss på vad de talar om för oss och generellt sätt säger de att hajarna inte är farliga om de inte är för många och ute på jakt eller när man fiskar med harpun och simmar omkring med en blödande fisk knuten vid midjan. Hur som helst, en upplevelse i världsklass tyckte vi att vår driftssnorkling var. Om man gillar hajar.

Black-tip hajar simmar inne i hamnen

På söndagen var det dags för kyrkobesök igen. Trots att kyrkan var pytteliten och antalet besökare inte så stort var sången igen helt fantastisk och med massor av stämmor. Texterna projicerades på kyrkväggen, så denna gång kunde vi hänga med i sången. Gudstjänsten hölls på det lokala språket, som jag tror heter paumoto, men prästen hälsade oss särskilt välkomna på franska.

Snygg håruppsättning i bänken framför

Efteråt åt vi dougnuts och revbenspjäll, som byns alltiallo och fixare Regis hade lagat.

Raroia har ca 200 innvånare. Det kommer att flyg i veckan på torsdagar och en supplybåt i månaden. Det är rent och fint och välordnat. Vad folk lever av är för oss en gåta.

Den lilla affären

Barack Obama har nytt jobb i Söderhavet.

En dag när vi var ute och gick blev vi inbjudna att smaka pilgrimsmusslor hos tre fnittriga systrar, som stod och rensade på stranden. De bjöd så generöst så nästa dag gick vi tillbaka med en pamplemousse från Marquesas, Då fick vi öl och rätt som det var en bananstock  av mamman, som hade 9 barn, som alla bodde på Raroia. Det är inte lätt att matcha dessa oerhört generösa människor. Vi la märke till att de  totalt saknade papper. När de skulle skriva något fick de dra loss en bit från corn flakespaketet. Så nästa dag var vi där igen, nu med papper och pennor.

Åt andra hållet i byn låg en pärlfarm. 8 anställda, en del kinesiska gästarbetare. Musslorna, typ pilgrimsmusslor,  samlas in och får växa till lagom storlek i lagunen. När musslan är drygt en handflata stor samlas den in . Inne i musslan placeras en kula, det kan vara en oädel pärla från Mississippi eller en plastpärla tillsammans med en liten bit musselvävnad. Musslan stängs och binds upp på ett rep, som sedan placeras i ett nät och hängs ut i lagunen. Därefter tar det ca ett år till musslan har producerat pärlemor runt hela plastinlägget. Pärlan får den färg som musslan har på insidan. I Tuamotus blir pärlorna allt från svarta till gröna eller auberginefärgade. Aldrig vita. Kvaliteten beror på rundheten, inte färgen. De mörka pärlorna är väldigt vackra, men lite ovana ör oss. Man kan få 2 skördar på en mussla, Sedan skärs innanmätet ut och även köttet säljs. Även de pärlemorskimrande förbrukade musselskalen säljs i säckar. Till kosmetikaindustrin sas det. Undrar just var det hamnar.

Musslorna rensas på utsidan.

Den lilla plastpärlan läggs in med kirurgisk precision. Efter ett år har det bildats ett pärlemorhölje runt kulan

Musslorna binds fast på rep

Repen med musslor hängs in i avlånga burar innan de sätts ut i havet. Hela operationen får inte ta mer än åtta timmar

Så den färdiga pärlan inne i musslan

Efter ett par dagar utanför byn kände vi oss mogna att gå över lagunen för att titta på platsen för Kon-Tikis strandning. Det var ca 6 sjömil över lagunen och vi gick i en vid båge med hjälp av några waypoints vi hade läst oss till i  The Tuamotus compendium, som är ett gratis kompendium sammanställt av segelbåten Soggy Paws, som man kan ladda ner. När man går över en atoll måste man ha solen i ryggen och en man på fördäck för att spana efter korallhuvuden. Det gick bra och vi fann den lilla ön där Kon-Tiki sällskapet i Oslo, rest ett litet monument. Det kändes riktigt högtidligt att stå där, och norske Ingvar från Hakuna Matata hade påpassligt med sig en norsk flagga och lite rom, så vi skålade för de nordiska hjältarna (eller dårarna) från 1947.

Den obebodda östra sidan av atollen uppfyllde drömmen om Söderhavet på alla punkter, så vi ankrade och tillbringade några loja dagar njutande av palmer och vita stränder. Som alltid med men massa fixande med krånglande motorer och annat underhåll. Men också tid för strandspel och bokläsning.

Nästa dag var det den 17 maj så vi fortsatte vår norska yra med middag i Hakuna Matata, innan det återigen var dags att hiva upp ankaret och lämna den oförglömliga atollen Raroia.