Att vara i San Blas är inte riktigt som att vara i Panama. Kunaindianerna lever under andra regler än landet i övrigt och verkar inte bry sig om ifall man är inklarerad eller inte eller har betalt alla erforderliga avgifter. Här kan man med andra ord hänga runt ganska länge utan att någon frågar. Men till slut tar ju maten slut och när man tröttnat på en diet av hummer och kokosnötter börjar det bli dags att segla vidare.

Den första hamnen där man kan klarera in heter Puerto Lindo ca 50 sjömil rakt västerut på Panamanäset. Puerto Lindo är en trött håla , men här finns marinan Porto Linton och en port captain som tar emot 185 dollar och utfärdar en crusingpermit för Panama. För att bli inklarerad i landet får man ta en konstfärdigt målad gammal amerikansk skolbuss till staden Portobello, där man efter ca ½ timmes kopierande och en dollar i avgift till slut får sin stämpel i passet och sitt uppehållstillstånd.
Portobello är en intressant historisk stad, grundad av spanjorerna på 1600-talet och en gång ett viktigt nav i spanjorernas stora rike. Sjörövaren Henry Morgan lyckades så småningom inta hela staden och sno allt silver, trots att det var befäst med inte mindre än tre fort. Fortfarande finns forten kvar, det stora spanska tullhuset och gator och broar från 1600-talet och en vacker vit kyrka med en känd staty ”Black Jesus”. Statyn firas en gång om året och då kryper folk på knäna dit ända från Costa Rica, stod det i guideboken.
Bussresan var en upplevelse med mycket lokalfärg. Det var även besöket på det lokala sjukhuset. Ytterligare en gång har de illasinnade myggorna eller sandflugorna bitit mig och ett av betten blivit infekterat. Efter en veckas baddande med olika lösningar och salvor, som vänliga seglare från värdens alla hörn bistått med, var det dags att uppsöka sjukhuset. Dock utan resultat för patienterna satt i rader och väntade. Jag blev uppmanad att komma tillbaka nästa dag. Sjukhuset öppnade kl 08.00, men de rådde mig att komma kl 06.00 och börja köa. Efter ett besök på apoteket, där jag köpte det som fanns i form av penicillin, fick jag så småningom resolut behandling på en nya zeeländsk båt med silversalva och omläggning varje dag och en ny penicillinkur. Det är inte mycket vi har gjort mot penicillinresistensen i världen.

Inte mycket sikt genom framrutan!

Kyrkan i Portobello

Lisa har ett nytt infekterat sår på benet

Nästa morgon vaknade vi av att det tutade och visslade väldeliga i gryningen. Det visade sig att det var vi som draggade och gled i god fart förbi de andra ankrade båtarna ut i viken. Bara turen hindrade oss från att komma emot någon annan båt eller , gud förbjude, hamna på revet på andra sidan viken. Väldigt läskig upplevelse, vi som varit från båten en hel dag och dessutom sovit två hela nätter, uppenbarligen utan tillräckligt fäste. Vi ankrade om, la ut 50 meter kätting och såg fram emot en lugn dag. Då ser vi plötsligt några svarta små korvar på durken. Uppenbarligen spillning av något slag. För stora för att vara fåglar eller kackerlackor. Vi tittade med fasa på varandra. Hade vi fått råttor ombord? Det är nog varje seglares fasa. En råtta kan göra mycket stor skada och dessutom inte särskilt kul sällskap på en så liten yta. Dessutom såg vi att någon hade ätit på våra bananer.

Vi tog med oss spillningen iland och visade den för några lokala killar, som skakade på huvudet. Efter att ha frågat ytterligare några kom de fram till att det var fladdermöss vi hade haft ombord som suttit och kalasat på våra bananer. Uppenbarligen känner de lukten på långt håll och kommer flygande ut från sina grottor i djungeln på natten. Nästa natt la vi in bananerna i kylskåpet och täckte alla ventiler med nät. Mera horror.

I det lilla Puerto Lindo finns inga riktiga affärer utan små tiendas, som är otroligt välsorterade. Vi frågade efter en sådan och fick anvisningen att följa stranden, gå över den lilla stenbron och sedan svänga höger vid grisen. Och mycket riktigt, där till höger om grisen, låg en liten kiosk med gott bröd.

Typisk “supermacado” på landsbygden i Panama

Så var det dags att hiva upp för att för att för sista gången hissa seglen i Karibiska havet och segla den sista etappen mot Shelter bay i Colon, vid Panamakanalens början. Vi fick en blåsig segling och dessutom en riktig squall på oss på slutet, men det var mäktigt att styra in innanför pirarna vid Cristobal de Colon och se de stora slussarna och alla hundratals fartyg som låg ankrade kors och tvärs. Att det är livlig trafik i kanalen kunde man se på AIS, med alla båtar i och utanför kanalen på båda sidor. Om två veckor är det vår tur.

Vågorna slog högt över pirarna

Plötsligt blir det lugnt, vi är nu inne i den stora bukten utanför kanalen

När man bunkrar i Panama måste man tänka stort. I princip är det mat för ca 6 månader som ska ner i båten, för bunkringsmöjligheterna på Galapagos och i Franska Polynesien är begränsade. 48 l mjölk, 24 l jucie, 7kg smör, osv. Ock jag såg till att det kom ner minst 40 paket kakor och flera kg godis. Det gäller att prioritera.

Vi förtöjde i Shelter Bay’s fina marina fredag 13 jan. På samma brygga ligger Loupan, med Ulla o Pelle Berg, samt Hakuna Matata med Tuija och Ingvar Lövtangen ombord. Vi tre svenskbåtar kommer att gå igenom kanalen tillsammans. Det är planerat till 1 feb. Det låter som långt fram i tiden, men det är mycket vi ska fixa innan dess. Detta är i princip sista chansen att få service på utrustningen innan Nya Zeeland i november… I Stilla havet får man klara sig på det man har, samt hjälp från vänner.

Hakuna Matata

Ulla på Loupan

Dagen efter vi kom hit tog vi bussen in till ett köpcenter i utkanten av Colon. Vi fyllde två stora vagnar med stapelvaror, allt utom färskvaror, frukt o grönt. Det kommer vi att försöka få tag på på andra sidan, i Panama City. Vi handlade så mycket att det ingick fri leverans av både oss och varorna till Marinan. Att stuva undan allting tog lika lång tid som att handla, men i skymningen var vi klara och kvällen sundowners intogs på restaurangen med de andra båtarna.

Mycket godis o kakor

Vi har gått i väntans tider ett tag nu. Lisa har sedan länge planerat att åka hem en dryg vecka innan vi går genom kanalen. Samma dag hon sitter på flyget till Stockholm får vår dotter Fredrika och hennes Magnus sitt första barn. En liten dotter ser dagens ljus och vi blir morföräldrar. Mycket stolta morföräldrar! Det var vårt första barnbarn och plötsligt tillhör vi en annan generation, en omtumlande känsla. Men det är väl så det ska vara, livet går vidare. De första bilderna börjar komma och jag inser att jag är ju på helt fel plats. Lisa landar i Stockholm och besöker de lyckliga föräldrarna i hemmet två dagar efter födelsen.

Next generation

Att slussa genom Panama-kanalen med en liten segelbåt är rätt spännande.  På varje båt måste finnas, förutom kapten en advisor (lots) samt fyra “linehandlers” , alltså en i varje hörn på båten som sköter förtöjningslinorna. Ofta går besättningar från båtar som ska slussa senare med på andras båtar som linehandlers för att se o lära innan man själv ska gå igenom.  Ulla o jag samt Tuija och Ingvar hjälpte en fransk ensamseglare som linehandlers.

Här är den svenska båten Amiga med sina trevliga linehandlers, 3 systrar från en amerikansk båt.

Ulla, Ingvar o Tuija samt den franske ensamseglaren. Det gäller o inte komma för nära de stora båtarna.

Vår urtrevlige advisor. Han underhöll oss hela resan och berättade om historien runt kanalen.

För att utnyttja platsen i slussen förtöjer man ofta segelbåtarna 3 i bredd som ett litet paket. Väl inne i slussen kommer det ner fyra kastlinor som görs fast i långa tjocka förtöjningslinor. När paketet är på plats drar slusspersonalen upp repen och lägger fast på en pollare. Ett rep i varje hörna på paketet. Sen står vi i besättningen och håller linan tajt och ser till att vi ligger i mitten av slussen, medan vattnet strömmar in och vi åker upp ca 6 meter. Det går snabbt, ca 5 minuter bara. Sen upprepas allt i de två följande slussarna. När vi väl slussat upp och kommit ut i Gatunsjön var det redan mörkt och alla segelbåtarna förtöjde runt en jättestor boj, där även advisorn blev hämtad.

Här förtöjer vi 3 båtar i bredd

Vi har precis passerat de enorma portarna då de börjar stängas bakom oss

På natten måste fritidsbåtarna förtöja och invänta dagsljus. Det sker vid stora bojar ute på Gatunsjön.

Nästa dag kl 6 var det uppstigning för att vara klara att gå för motor över den konstgjorda Gatunsjön. På em vid två-tiden var vi så framme vid slusstrappan som skulle ta oss ut i Stilla havet. Allt gick bra och vår Franske kapten fick en livslång önskan uppfylld; att segla ut i Stilla Havet. Han blev så glad att han hämtade sitt dragspel o spelade för alla, samt öppnade en champagneflaska och bjöd hela besättningen. Han hällde även lite bubbel på båten för att ha god tur på resan. Vi klev av båten och tog en taxi tillbaka till Atlantsidan och hann lagom till kvällens sundowners. Loupan bjöd  på champagne och vi skålade för vårt fina barnbarn och att vi varit i Stilla havet (!) och att Pelle bytt toaslangar i båten!

Loupan bjuder på champagne dagen till ära.

Elisabet kommer inte tillbaka förrän 29/1, men det finna som sagt mycket att fixa innan dess. På morgonen blir det ofta en joggingtur på en fin liten asfalterad väg rätt genom djungeln. För det mesta ser jag men framförallt hör jag vrålapor högt upp i träden. De vrålar i kör ca en gång i minuten, och det låter ordentligt ska jag säga. De är inte särskilt stora, men av vrålet att döma tror man det är minst en gorilla. Dagarna gick,  det var det båtfix o samvaro med andra seglare och utflykter till det närbelägna shoppingcentrat.  Resan dit går bla med färja över infarten till Panama kanalen. För ett par dagar sedan kom Queen Elizabeth II  förbi. En mäktig båt. Den lär få betala 500.000 usd för en  kanalpassage!

Pelle styr upp vår kommunikationscentral, ingen lek..

Pelle o Ulla på en shoppingtur till Rey i Cuatro Alto

Myndigheterna på Galapagos kräver att man har “röksanerat” båten mot eventuella småkryp innan man kommer dit.

Idag är det lördag och i morgon kommer Elisabet och vår kompis Lisa Sjökvist. På onsdag den 1 feb börjar vi slussa in i kanalen och nästa dag, på torsdag eftermiddag går vi in i Miraflores slusstrappa som tar oss ner och ut i Stilla havet. Om allt funkar och går planenligt kan ni se oss live i webkameran i Miraflores sluss.  Går det bra är vi där vid 2-tiden (lokal tid, svensk tid 20:00) på torsdag eftermiddag. Vi kommer att vinka! Spana efter ett paket med tre båtar med svensk flagga, Spray, Loupan och Hakuna Matata. Nedan är en länk till de olika webkamerorna.

http://www.acp.gob.pa/eng/photo/camera-java.html?cam=Gatun

På  AIS (som är länkad överst på vår blogg) kan ni se hur långt vi kommit i kanalen.

Nu är det dags att börja städa o tvätta, i morgon kommer Lisa + Lisa.